Utmaning 243 - 31 augusti
Skriv om att införa ett förbud.
Det kan väl inte vara så farligt som alla säger. Influensa som influensa. Förr var det de gamla, sjuka och barnen som drabbades värst, nu är det min generation och vi är unga och starka. Vaccinera sig skull hon absolut inte göra. Hon reste sig från toaletten slängde en blick ner på det hon presterat och spolade.
Att hon inte tänkt på det förrut. Spola kan man ju inte göra förren man tvättat händerna. Tänk så många som tryckte på knappen med otvättade händer. Ännu en sak att ta upp med kollegiet så tog hon tvål ur pumptvålen och satte på vattnet. Medan händerna noga tvättades och naglarna rensades med pekfingrarna så gick tankarna till pumpens knapp och kran hantaget. Dom tar man ju också på innan man tvättar händerna. Men jag tvättar ju händerna och spritar dem efter toabesöket så då blir dom ju rena ändå. Hon log åt sig själv och kände sig lite lätt generad över att hon hade haft en tanke på att ta upp spolknappen med kollegorna
Så gick hon ut i korridoren Rasten var slut och korridoren var full av ungdomar. Strax var det dags att möta eleverna. I dag skulle hon inte bli populär, så var det alltid när en ny tenta presenterades Ljuskontakten och handtaget på toalettdörren. Hon hade tvättat och spritat händerna innan. Någon som nyst sig i handen hade kunnat gått in innan henne, öppnat dörren och tryckt på lampan. Hon stannade upp, såg inte och kände inte irritationen som hon väckt med att så mitt i korridoren just nu. Man måste hålla takten.
På något sätt måste det lösas. Finns ingen mening att tvättat händerna om man redan två sikunder senare har nersmittade händer. Det får inte vara på det här viset. Nu skulle hon samla kollegiet efter arbetstid så måste de sätta upp regler hur man inte fick bete sig och vad som måste göras för att förhindra smittspridning. Så fick hon tillslut fart i benen och halvsprang in i lokalvårdarnas förråd. Handsprit och en stor bunt servetter stoppade hon ner i väskan.
Klassen satt spänt tysta, de kände säkert på sig att det var tenta på gång igen. Karin vände sig mot tavlan, lättare att skriva direkt och slippa se deras missnöda miner. Hon tog upp pennan, släppte den i golvet som hon tagit upp en orm. Så vände hon sig mot klassen.
- Jag kommer märka en penna av var färg med mitt namn. Det är absolut förbjudet att från och med nu använda mina pennor. Skymd av bordet tog hon fram handspriten och en sevett och rengjorde pennorna.
Rektorn harklade sig för att påkalla uppmärksamheten i personalrummet.
- Jag vill bara tala om att Karin inte kommer på några veckor så Lars här kommer ta hennes timmar i språk. Jag vet ännu inte hur vi löser de andra ämnena men jag återkommer med det.
- Vad är det som hänt, är hon sjuk?
- Ja, det är hon och hon kommer inte tillbaka på några veckor.
- Ska vi kanske samlaihop till en blomma och en bok till henne så hon känner vårt stöd.
- Det är ingen bra idé sa rektorn. Karin mår inte psykiskt bara och kommer inte ta emot något besök.
Listan på bordet blev bara längre och längre. Det är förbjudet: att öppna dörren förutom om det är matleveransen, att flytta in varorna i köket innan allt är tvättat och sptitat, att sprätta upp och läsa posten utan munskydd, att öppna balkongdörren för att vädra förren efter elva på kvällen. Den blev bara längre och längre.
Hon hade förändrar sitt liv radikalt efter alla sin förbud av rädsla för att bli smittad. Det ända hon fortfarande trotts allt höll fast vid var att hon inte skulle vaccenera sig. Till sjukhus kom bara sjuka så dit kunde hon absolut inte gå.
måndag 31 augusti 2009
torsdag 27 augusti 2009
Vårt hjärtas skrutt och lilja.
Skriv Puff utmaning 239 - 27 augusti
Skriv om att uppvakta
Denna övning passade verkligen idag.
01.12 var då du kom till oss. Vi grät du skrek. Blå i ansiktet av långt kämpande. Skär, slemmig och blodig, det vackraste vi sett. Bebben blev Lukas Anders Gustav Valter.
Sen dess har det hänt mycket. Tiden har gått fort, den springer iväg från oss.
05.47 gick vi sjungande upp till ditt rum. Vi kom med brickan med ljus, födelsedagsglaset fyllt med juice och och en talrik gotter. Dina syskon bar paketen.
- Jag behöver aldrig önska mig något, det blir alltid så bra ändå. Konstigt att ni vet vad jag vill ha utan att jag behöver säga det, så sa du och så har du sagt så många gånger.
Du vår gullunge, älskade knasboll, ljuvliga lilla professor, pussgurka, ja vårt hjärtats skrutt och lilja. Du vårt kära barn som var dag ger oss skratt, frågor, svar, tysta tårar, glädje, mening med livet.
Grattis på födelsedagen Lukas!
Mamma och Pappa
.
Skriv om att uppvakta
Denna övning passade verkligen idag.
01.12 var då du kom till oss. Vi grät du skrek. Blå i ansiktet av långt kämpande. Skär, slemmig och blodig, det vackraste vi sett. Bebben blev Lukas Anders Gustav Valter.
Sen dess har det hänt mycket. Tiden har gått fort, den springer iväg från oss.
05.47 gick vi sjungande upp till ditt rum. Vi kom med brickan med ljus, födelsedagsglaset fyllt med juice och och en talrik gotter. Dina syskon bar paketen.
- Jag behöver aldrig önska mig något, det blir alltid så bra ändå. Konstigt att ni vet vad jag vill ha utan att jag behöver säga det, så sa du och så har du sagt så många gånger.
Det är vi, dina föräldrar som ska gratuleras till att få fått glädjen att lära känna dig under dessa år, att få äran att vara en del av ditt liv. Inget kan mätas med den gåvan vi fick i dag för 14 år sedan.
Du vår gullunge, älskade knasboll, ljuvliga lilla professor, pussgurka, ja vårt hjärtats skrutt och lilja. Du vårt kära barn som var dag ger oss skratt, frågor, svar, tysta tårar, glädje, mening med livet.
Grattis på födelsedagen Lukas!
Mamma och Pappa
.
onsdag 26 augusti 2009
Livsavgörandebegär
Utmaning 238 - 26 augusti
Skriv om ett begär.
Mamma klängde på pappa, slet i honom som om hon skulle kunna komma närmare honom än hon redan var. Pappa bara höll om mamma så gott det gick med hennes händer och ben om honom överallt samtidigt. Pappa var tyst, mamma skrek för dem båda. Under alla vita böjda ryggar kunde jag skymta mig själv. Samtidigt så kände jag som om jag såg ett varmt lockande sken över mig. Jag svävade mellan denna kaotiska jordliga händelse med mig själv i centrum och den himmelska dragningskraften.
Jag är inte färdig, jag är inte färdig, upprepades i mina tankar. Jag tänkte dem inte själv utan de satt bara där och talade med mig. Så lämnade jag allt. Lugnet hade lagt sig. Döden hade varit nära.
Allt för ofta återgick jag i mina tankar till då jag legat på intensiven. Nära att döden av en svampförgiftning hade tagit mig. Jag hade gått på mellanstadiet, nu hade jag själv barn i samma ålder.
Den händelsen hade utlöst ett begär hos mig. Jag hade klarat mig och jag var inte färdig. Inte färdig här på jorden, vad som inte var färdigt med mig visste jag inte men ännu var jag fortfarande inte färdig. Jag behövde då och då denna bekräftelse för att kunna stilla mig. Jag visste att fick jag inte tillfredsställt mitt behov blev jag rastlös och okoncentrerad De första åren räckte det med en gång varannat år men med tiden hade behovet ökat. Ingen visste om det. Min man kände mig så väl att han i alla fall sett min galenskap, men att det var ett livsavgörande behov av att veta att jag levde visste han inte. Ingen skulle få veta.
I början hade det varit småsaker. Sådant som hoppa på stenar över en grund å. Senare gick jag över till att gå genom staden själv en fredagskväll när jag visste att då var det som farligast ute på gatorna. Liftat hem sent på kvällen, ätit okända bär i skogen, balansera på broräcket och liknande saker kunde jag utsätta mig för. Min man visste inget men tyckte jag var smått galen när han såg mig ta upp en huggorm. Han skrek till och den högg naturligt vis mig i armen. Det blev en runda till akuten och ett dygn där men något livshotande var det aldrig.
Jag vet att den dag jag är färdig är min dag här över. Jag är inte rädd för döden, men måste ändå alltid få bekräftelse på att jag lever och att jag inte är färdig här. Men inget kommer hända innan det ändå är dags.
Så tog hon och tände kökslampan, klättrade upp på bordet. Hjärtats takt ökade och det pirrade. Med stadig hand skruvade hon ur glödlampan och stack in ett finger i lampsockeln.
Skriv om ett begär.
Mamma klängde på pappa, slet i honom som om hon skulle kunna komma närmare honom än hon redan var. Pappa bara höll om mamma så gott det gick med hennes händer och ben om honom överallt samtidigt. Pappa var tyst, mamma skrek för dem båda. Under alla vita böjda ryggar kunde jag skymta mig själv. Samtidigt så kände jag som om jag såg ett varmt lockande sken över mig. Jag svävade mellan denna kaotiska jordliga händelse med mig själv i centrum och den himmelska dragningskraften.
Jag är inte färdig, jag är inte färdig, upprepades i mina tankar. Jag tänkte dem inte själv utan de satt bara där och talade med mig. Så lämnade jag allt. Lugnet hade lagt sig. Döden hade varit nära.
Allt för ofta återgick jag i mina tankar till då jag legat på intensiven. Nära att döden av en svampförgiftning hade tagit mig. Jag hade gått på mellanstadiet, nu hade jag själv barn i samma ålder.
Den händelsen hade utlöst ett begär hos mig. Jag hade klarat mig och jag var inte färdig. Inte färdig här på jorden, vad som inte var färdigt med mig visste jag inte men ännu var jag fortfarande inte färdig. Jag behövde då och då denna bekräftelse för att kunna stilla mig. Jag visste att fick jag inte tillfredsställt mitt behov blev jag rastlös och okoncentrerad De första åren räckte det med en gång varannat år men med tiden hade behovet ökat. Ingen visste om det. Min man kände mig så väl att han i alla fall sett min galenskap, men att det var ett livsavgörande behov av att veta att jag levde visste han inte. Ingen skulle få veta.
I början hade det varit småsaker. Sådant som hoppa på stenar över en grund å. Senare gick jag över till att gå genom staden själv en fredagskväll när jag visste att då var det som farligast ute på gatorna. Liftat hem sent på kvällen, ätit okända bär i skogen, balansera på broräcket och liknande saker kunde jag utsätta mig för. Min man visste inget men tyckte jag var smått galen när han såg mig ta upp en huggorm. Han skrek till och den högg naturligt vis mig i armen. Det blev en runda till akuten och ett dygn där men något livshotande var det aldrig.
Jag vet att den dag jag är färdig är min dag här över. Jag är inte rädd för döden, men måste ändå alltid få bekräftelse på att jag lever och att jag inte är färdig här. Men inget kommer hända innan det ändå är dags.
Så tog hon och tände kökslampan, klättrade upp på bordet. Hjärtats takt ökade och det pirrade. Med stadig hand skruvade hon ur glödlampan och stack in ett finger i lampsockeln.
Saknaden
.
Skriv Puffs utmaning 237,5 den 26 Augusti
Äntligen! Två mjuka kuddar bakom ryggen. En nopprig utrtvättad men gosig flecfilt över min nakna överkropp och min hemma vävda gamla yllepläd om benen. Laptopen i knät. Kaffedrinken med ägg smör och kanel på toppen står redo för att fylla mig med energi . Äntligen. Fortfarande är axlarna lite spända och huvudet är ännu inte ett i nuet, men snart är jag där.
Det började redan i gårkväll. Hade helt glömt att jag tagit fram åtta literbär och satt på spisen för att koka saft. Doften av bränt påminde mig. Skitt, kokat över och bränt på plattan. Övriga familjen låg redan i sängarna och jag stod med överkokande bär. Jag silade av och började med efterkoket. Lade mig en stund framför TV:n och vaknade av bränd lukt igen. Efter detta sov jag oroligt undernatten. Brända och överkokade drömmar förföljde mig natten igenom.
Morgonen var inte bättre. Försov mig. Jag hade ju dessutom sovit dåligt på soffan med väckarklockan vid sängen på övervåningen. Ja, med tre mycket trötta barn som skulle hinna med sina skolbussar, ha med gympakassar och badpåsen så kokade nästa huvudet över. I bara trosor sprang jag runt för att förbereda kläder, tandborstar medan barnen åt så allt skulle gå så fort som möjligt. När väl alla var iväg och jag andades ut själv på insidan av den nu stängda ytterdörren stod minstingens gympakasse där. Utan att tänka slängde jag på mig en kofta och körde i 190 efter skolbussen. Fick den att stanna och kutade in för att ge honom den. Han hatar gympa så han skulle minsann inte få slippa. Då såg jag vem som var pinsam. Jag, i allt förkort kofta, träskor och hängtuttar innanför en allt för urringad kofta.
Nu var jag i alla fall hemma igen. Hoppas verkligen inte barnen får lida i dag i skolan över deras mammas stressade tilltag. Men nu är jag här med min laptop, i mitt liv med min drink och SkrivPuffen.
Har redan 19 stycken hunnit in och skriva i dag, de var allt många morgonpigga. Nä, det är gårdagens uppgift, den jag helst bara velat glömma. I går blev allt bara så skitdåligt men jag har som vana att ändå lägga ut. Jag vill ha revansch, gå in i mig själv, i texten och orden att bara få var ett med händerna på tangenterna. Så upptäcker jag att det inte finns någon utmaning. Vad göra, jo naturligt vis skriva av mig min frustration av att allt inte blir som man tänkt sig.
.
Skriv Puffs utmaning 237,5 den 26 Augusti
Äntligen! Två mjuka kuddar bakom ryggen. En nopprig utrtvättad men gosig flecfilt över min nakna överkropp och min hemma vävda gamla yllepläd om benen. Laptopen i knät. Kaffedrinken med ägg smör och kanel på toppen står redo för att fylla mig med energi . Äntligen. Fortfarande är axlarna lite spända och huvudet är ännu inte ett i nuet, men snart är jag där.
Det började redan i gårkväll. Hade helt glömt att jag tagit fram åtta literbär och satt på spisen för att koka saft. Doften av bränt påminde mig. Skitt, kokat över och bränt på plattan. Övriga familjen låg redan i sängarna och jag stod med överkokande bär. Jag silade av och började med efterkoket. Lade mig en stund framför TV:n och vaknade av bränd lukt igen. Efter detta sov jag oroligt undernatten. Brända och överkokade drömmar förföljde mig natten igenom.
Morgonen var inte bättre. Försov mig. Jag hade ju dessutom sovit dåligt på soffan med väckarklockan vid sängen på övervåningen. Ja, med tre mycket trötta barn som skulle hinna med sina skolbussar, ha med gympakassar och badpåsen så kokade nästa huvudet över. I bara trosor sprang jag runt för att förbereda kläder, tandborstar medan barnen åt så allt skulle gå så fort som möjligt. När väl alla var iväg och jag andades ut själv på insidan av den nu stängda ytterdörren stod minstingens gympakasse där. Utan att tänka slängde jag på mig en kofta och körde i 190 efter skolbussen. Fick den att stanna och kutade in för att ge honom den. Han hatar gympa så han skulle minsann inte få slippa. Då såg jag vem som var pinsam. Jag, i allt förkort kofta, träskor och hängtuttar innanför en allt för urringad kofta.
Nu var jag i alla fall hemma igen. Hoppas verkligen inte barnen får lida i dag i skolan över deras mammas stressade tilltag. Men nu är jag här med min laptop, i mitt liv med min drink och SkrivPuffen.
Har redan 19 stycken hunnit in och skriva i dag, de var allt många morgonpigga. Nä, det är gårdagens uppgift, den jag helst bara velat glömma. I går blev allt bara så skitdåligt men jag har som vana att ändå lägga ut. Jag vill ha revansch, gå in i mig själv, i texten och orden att bara få var ett med händerna på tangenterna. Så upptäcker jag att det inte finns någon utmaning. Vad göra, jo naturligt vis skriva av mig min frustration av att allt inte blir som man tänkt sig.
.
tisdag 25 augusti 2009
Om tre veckor.
Utmaning 237 - 25 augusti
Skriv om en idé du inte genomfört (än)!
Ännu en kväll med huvudvärk. De hade varit hos grannarna och ätit gott, druckit lite vin och sett på en film. Maja och Sara hade fått lov att sovaöver hos kompisar och kvällen var inte allt försen. Ett par glas vin hade alltid mjukatupp henne förr. Mjuknat upp och mjuknat upp, hon kunde allt bli rejält pilsk. En fot upp längsbenet underbordet, eggand närmande. Det var då. Så gjorde hon inte nu. Nu hade hon huvudvärk.
Varför? Lördag borde vara den bästa dagen, barnen borta. Hon hade klättupp sig, målat sig lite extra. Hon var vacker och kände sig nog det också. När jag frågade hur hon mådde så var allt bara bra så vad var felet? Inte ens en hand på låret i soffan. Jag hade försökt lägga armen om henne men hon hade suckat och dragit sig undan.
Kläderna åkte av på toan och ner i tvättkorgen. Helspegeln visade en man med grisrosa skinkor, resten hade fortfarande solbrännan kvar. Magen var lite rundare än förr och håret på bröstet hade tappat sin lyster men grått var det inte ännu. Förr hade hon ofta legat på sidan mot mig och lekt med fingrarna över mitt bröst. Tvinnat håret mellan dina röda naglar. Tyckt att det var manligt. Jag minns inte ens när hon slutat med det. Musklerna var i bättre form än när vi gift oss. Skillnaden var väl inte så stor. Åren syntes men hon hade alltid tyckt att Sean Connery såg så sexig ut så ålderstecknen borde inte vara ett problem. Själv tycker jag bara hon blivit kvinligare med åren och formerna. Men ... nä, jag förstod det inte.
I grunden ville jag känna mig attraktiv inför min kvinna, få ömhet och bekräftelse på att hon älskade mig. Men nu hade det gått så långt att det var ett stort öppet sår i mig. Var det fel på min näsa, min mage eller andedräkt. Var hon trött på mig som person, var jag inte attraktiv för henne, irriterade hon sig på mig eller hade hon någon annan.
Ingrid i receptionen var en mycket trevlig kvinna. Attraktiv ... ja sen jag började tänka på detta med snedsprång. Rolig, omtänksam, lite äldre och ... ja hon var attraktiv. Det hade faktiskt inte kommit smygande utan som en svordom efter att slagit hammaren på tumme. Ett program på TV om otrohet och ett par som kommit närmare varandra efter en affär hon haft som ett rop på hjälp. Var inte ett äktenskap ett liv där man delar allt. Två blir ett. Det enda jag nu delade med henne var huset, barnen och middagsbordet. Inte kunde det bli sämre i alla fall. Antingen ville hon skilja sig eller så skulle jag ta det steget om det fortsatte så här. Vad hade jag att förlora, bristen på sex som nu upptog alla mina tankar?
Konferensen skulle vara om tre veckor och då skulle det ske.
Skriv om en idé du inte genomfört (än)!
Ännu en kväll med huvudvärk. De hade varit hos grannarna och ätit gott, druckit lite vin och sett på en film. Maja och Sara hade fått lov att sovaöver hos kompisar och kvällen var inte allt försen. Ett par glas vin hade alltid mjukatupp henne förr. Mjuknat upp och mjuknat upp, hon kunde allt bli rejält pilsk. En fot upp längsbenet underbordet, eggand närmande. Det var då. Så gjorde hon inte nu. Nu hade hon huvudvärk.
Varför? Lördag borde vara den bästa dagen, barnen borta. Hon hade klättupp sig, målat sig lite extra. Hon var vacker och kände sig nog det också. När jag frågade hur hon mådde så var allt bara bra så vad var felet? Inte ens en hand på låret i soffan. Jag hade försökt lägga armen om henne men hon hade suckat och dragit sig undan.
Kläderna åkte av på toan och ner i tvättkorgen. Helspegeln visade en man med grisrosa skinkor, resten hade fortfarande solbrännan kvar. Magen var lite rundare än förr och håret på bröstet hade tappat sin lyster men grått var det inte ännu. Förr hade hon ofta legat på sidan mot mig och lekt med fingrarna över mitt bröst. Tvinnat håret mellan dina röda naglar. Tyckt att det var manligt. Jag minns inte ens när hon slutat med det. Musklerna var i bättre form än när vi gift oss. Skillnaden var väl inte så stor. Åren syntes men hon hade alltid tyckt att Sean Connery såg så sexig ut så ålderstecknen borde inte vara ett problem. Själv tycker jag bara hon blivit kvinligare med åren och formerna. Men ... nä, jag förstod det inte.
I grunden ville jag känna mig attraktiv inför min kvinna, få ömhet och bekräftelse på att hon älskade mig. Men nu hade det gått så långt att det var ett stort öppet sår i mig. Var det fel på min näsa, min mage eller andedräkt. Var hon trött på mig som person, var jag inte attraktiv för henne, irriterade hon sig på mig eller hade hon någon annan.
Ingrid i receptionen var en mycket trevlig kvinna. Attraktiv ... ja sen jag började tänka på detta med snedsprång. Rolig, omtänksam, lite äldre och ... ja hon var attraktiv. Det hade faktiskt inte kommit smygande utan som en svordom efter att slagit hammaren på tumme. Ett program på TV om otrohet och ett par som kommit närmare varandra efter en affär hon haft som ett rop på hjälp. Var inte ett äktenskap ett liv där man delar allt. Två blir ett. Det enda jag nu delade med henne var huset, barnen och middagsbordet. Inte kunde det bli sämre i alla fall. Antingen ville hon skilja sig eller så skulle jag ta det steget om det fortsatte så här. Vad hade jag att förlora, bristen på sex som nu upptog alla mina tankar?
Konferensen skulle vara om tre veckor och då skulle det ske.
måndag 24 augusti 2009
En tyst bön
.
Utmaning 236 - 24 augusti
Skriv om en smekning.
En tyst bön
snälla, snälla
Jag har behov
syre för lungor
mat för mage
omvårdnad
snälla, snälla
Levande död
kan inte bidra
räknas alla år
har gett allt
snälla, snälla
Osynlig
sliten kropp
hjärtat pulserar
Ung i själen
lite bekräftelse
för mycket begärt
längtan svider
snälla, snälla
En tyst bön
smek min kind
.
Utmaning 236 - 24 augusti
Skriv om en smekning.
En tyst bön
snälla, snälla
Jag har behov
syre för lungor
mat för mage
omvårdnad
snälla, snälla
Levande död
kan inte bidra
räknas alla år
har gett allt
snälla, snälla
Osynlig
sliten kropp
hjärtat pulserar
mänsklig närhet
snälla, snällaUng i själen
lite bekräftelse
för mycket begärt
längtan svider
snälla, snälla
En tyst bön
smek min kind
.
lördag 22 augusti 2009
Fortsättning på Blottaren
Utmaning 234 - 22 augusti
Ett med många betydelser att skriva om: LAGA
Fortsättning på gårdagens text.
Något hade brustit i mig, gått sönder, slitits av. En del hade han tagit med sig. Inte tagit hand om och bevarat som trofé utan bara slängt på spåret när han själv gått av. Det var min tro. Den låg där på rälsen och blev mer söndersliten för var gång ett tåg kom och körde över. Tron på mig själv, på att jag kunde hantera situationer, att jag hade kontroll över mitt liv. Tron på mänskligheten hade sakta börjat vittra sönder. Detta gick inte att laga, bara plåstra om, hålla ihop med strips och dämpa med smärtlindring.
Naturligt vis ringde jag det där numret till polisen men om det gav något vet jag inte. Tillskillnad mot de som fortsate prata om han som fläkt upp sin rock i skogen och som diskuterade handlings planer och fräcka kommentarer så sa jag inget. Skammen var stor. Istället för att dela med mig, svalde jag ner skammen med hemma lagad chokladmjölk som jag doppade ostmackor i. Jag åt upp skammen och hoppades på att den skulle följa med ut med avföringen. Bli bortspolad, men så enkelt var det inte.
De flesta bitar är helt läkta i dag. Tillsynes är min kropp helt färdigläkt, men sår finns som aldrig kommer bli utan ärrbildning. Trotts att han inte rörde mig så lagade han så att han ändå kunnat tränga in i mig och befläckat min själ.
Rent konkret så är jag mer vaksam i dag, känselspröten är mer utvecklade och blåögdheten har mist sin glans. Innan honom var en penis vacker, spännande och eggande. Efter honom har jag aldrig tyckt att en kuk i sig är fin. En man får mig att tända, men själva snoppen är inget vackert mer grotesk och äcklig. Den synen har aldrig gått att reparera, det är som griskött. Mycket gott och saftigt, men har man väl en gång fått galtsmak i munnen så sitter den kvar. Det går att tillaga, det går att äta, det går att njuta och bli mätt men minnet av smaken har lagt en skugga över upplevelsen.
Något som är lagat blir alldrig helt.
Ett med många betydelser att skriva om: LAGA
Fortsättning på gårdagens text.
Något hade brustit i mig, gått sönder, slitits av. En del hade han tagit med sig. Inte tagit hand om och bevarat som trofé utan bara slängt på spåret när han själv gått av. Det var min tro. Den låg där på rälsen och blev mer söndersliten för var gång ett tåg kom och körde över. Tron på mig själv, på att jag kunde hantera situationer, att jag hade kontroll över mitt liv. Tron på mänskligheten hade sakta börjat vittra sönder. Detta gick inte att laga, bara plåstra om, hålla ihop med strips och dämpa med smärtlindring.
Naturligt vis ringde jag det där numret till polisen men om det gav något vet jag inte. Tillskillnad mot de som fortsate prata om han som fläkt upp sin rock i skogen och som diskuterade handlings planer och fräcka kommentarer så sa jag inget. Skammen var stor. Istället för att dela med mig, svalde jag ner skammen med hemma lagad chokladmjölk som jag doppade ostmackor i. Jag åt upp skammen och hoppades på att den skulle följa med ut med avföringen. Bli bortspolad, men så enkelt var det inte.
De flesta bitar är helt läkta i dag. Tillsynes är min kropp helt färdigläkt, men sår finns som aldrig kommer bli utan ärrbildning. Trotts att han inte rörde mig så lagade han så att han ändå kunnat tränga in i mig och befläckat min själ.
Rent konkret så är jag mer vaksam i dag, känselspröten är mer utvecklade och blåögdheten har mist sin glans. Innan honom var en penis vacker, spännande och eggande. Efter honom har jag aldrig tyckt att en kuk i sig är fin. En man får mig att tända, men själva snoppen är inget vackert mer grotesk och äcklig. Den synen har aldrig gått att reparera, det är som griskött. Mycket gott och saftigt, men har man väl en gång fått galtsmak i munnen så sitter den kvar. Det går att tillaga, det går att äta, det går att njuta och bli mätt men minnet av smaken har lagt en skugga över upplevelsen.
Något som är lagat blir alldrig helt.
fredag 21 augusti 2009
Blottaren
Utmaning 233 - 21 augusti
Skriv om något hårt.
Anslag satt på träden. Anslag fanns på skolan. Uppmaningar till hur vi skulle bete oss. Direkt telefonnummret till den polisman som hade hand om ärendet stod överallt. Flera hade blivit utsatta så signalementet var ganska tydligt. Vi diskuterade friskt om hur vi skulle agera alternativt säga om blottaren visade sig för oss. Vi gick aldrig vägen själva längre men det hade inte fått honom upphöra visa sig. Än sålänge höll han bara till runt den kilometerlåna skogsstigen som var genvägen från t-banan till skolan. Rädslan fanns hos oss alla men nyfikenheten och spänningen över att kanske vara de som skämde ut honom var större.
Morgonen var kylig. Jag stod ensam och väntade på t-banan. Stina skulle möta mig vid stationen så vi skulle gå tillsammans. Det var arbeta med specialarbetet som gjorde att vi bestämt vara så tidiga på skolan. Bara några få satt i vagnen så jag satte mig vid fönstret. Väskan hamnade på sätet bredvid, fötterna lade jag upp på det framför. Så småslumrade jag. Lokföraren ropade ut nästa hållplats, vagnen bromsade och dörrarna öppnades. En man steg på. Han kom fram till mig och jag var tvungen att ta ner mina fötter. Jag tittade mig omkring. Vi var bara en handfull människor i vagnen. Gott om plats. Jag retade mig på att inte kunna ha fötterna på sätet. Huvudet föll mot fönstret igen och han mittemot tog fram en tidning. Bra då var det ingen sådan där galen kontaktsökare som ville snacka. Jag lät huvudet sakta falla mot rutan och stirrade förstrött ut genom det svarta fönstret.
I rutans spegel bild såg jag mannens uppslagna tidning och första sidan. Den var upp och ner. Jag rätade upp mig och tittade direkt på honom. Ansiktet doldes helt av tidningen, men den var faktiskt upp och ner vänd och han höll den med enbart en hand. Den andra handen hade han i de beiga tajta byxornas ficka. Den var ovanligt stor för en del av armen var nerstucken. Varenda liten muskel i kroppen spändes, frossan på armarna kom krypande och gick sedan över hela min kropp. Jag fortsatte stirra och min kropps reagerande var helt naturligt. De spända byxorna spändes ännu mer då hans stånd växte till under gylfen. Handen gled längre in i fickan och han tog tag i sin hårda lem och började rytmiskt dra fram och tillbaka.
Stelheten i min kropp släppte och ersattes av larver som krälade omkring överallt. Min blick for mellan fönstret och honom för att slippa se. Motvilligt men tvångsmässigt såg jag hans dragande fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag tittade mig omkring i vagnen, det fanns ingen som kunde se vad han gjorde, utan jag. Jag frös, det spände i tinningarna, larverna slemmigt kittlande på min nu svettiga kropp.
Så slutade han. Jag andades djupt, slappnade av och tittade ut genom fönstret. Genom spegelbilden såg jag nu att han drog ut handen ur fickan och lirkade med en hand ner gylfen. Fortfarande med tidningen i ett stadigt grepp framför ansiktet med den andra handen. Det kändes som om den hårda, styva kuken for mot mig då dragkedjan släppte greppet framför den. Han rätade upp sig lite och särade på benen och rakt mot mig började han onanera.
Min andning blev snabbare, den satt högt upp i bröstkorgen. Händerna darrade och jag fick bita ihop käkarna. Två hållplatser kvar. Bara två hållplatser kvar. Han ökade takten. Min blick gick som på en tennismatch men jag ville inte se, ändå måste jag. Nackhåren stod rakt ut. Jag ville klia och riva bort mitt skin. Han var för nära. En parasit som kravlade runt under min hud. För var minut växte hans kön och blev hårdare, groteskare och större. Jag slutade andas, och yrseln av syrebrist kröp på mig. En tanke var överhängande. En tanke satt svetsad i huvudet och ekade. "Bara det inte går för honom, bara det inte går för honom, bara det inte går för honom innan vi är framme vid min station" Det blev som ett mantra i väntan på att jag skulle vara framme.
Min station kom. Jag slet åt mig väskan och kastade mig ut.
Stina hittade mig gråtande på en bänk. Jag var så smutsig, så smutsig in i själen. Skulden trampade runt och gav avtryck. Varför just mig, varför hade jag inte skrikit, varför hade jag inte bara bytt plats eller gått av en station tidigare. Jag hade till slut stirrat på hans hand som drog förhuden tillbaka, blottade ollonet för att sedan dra fram så bara skrynklig hud syntes längst fram. Jag mindes hans glesa rödlätta könshår. Att jag dessutom för min inre syn fick hans kuk att växa äcklade mig. Hur hade jag kunnat tillåta honom att utnyttja mig. Det gav mig mer skuldkänslor. Skuld känner väl bara de som är skyldiga?
Han hade aldrig tittat på mig, han hade inte rört mig men jag var våldtagen.
Skriv om något hårt.
Anslag satt på träden. Anslag fanns på skolan. Uppmaningar till hur vi skulle bete oss. Direkt telefonnummret till den polisman som hade hand om ärendet stod överallt. Flera hade blivit utsatta så signalementet var ganska tydligt. Vi diskuterade friskt om hur vi skulle agera alternativt säga om blottaren visade sig för oss. Vi gick aldrig vägen själva längre men det hade inte fått honom upphöra visa sig. Än sålänge höll han bara till runt den kilometerlåna skogsstigen som var genvägen från t-banan till skolan. Rädslan fanns hos oss alla men nyfikenheten och spänningen över att kanske vara de som skämde ut honom var större.
Morgonen var kylig. Jag stod ensam och väntade på t-banan. Stina skulle möta mig vid stationen så vi skulle gå tillsammans. Det var arbeta med specialarbetet som gjorde att vi bestämt vara så tidiga på skolan. Bara några få satt i vagnen så jag satte mig vid fönstret. Väskan hamnade på sätet bredvid, fötterna lade jag upp på det framför. Så småslumrade jag. Lokföraren ropade ut nästa hållplats, vagnen bromsade och dörrarna öppnades. En man steg på. Han kom fram till mig och jag var tvungen att ta ner mina fötter. Jag tittade mig omkring. Vi var bara en handfull människor i vagnen. Gott om plats. Jag retade mig på att inte kunna ha fötterna på sätet. Huvudet föll mot fönstret igen och han mittemot tog fram en tidning. Bra då var det ingen sådan där galen kontaktsökare som ville snacka. Jag lät huvudet sakta falla mot rutan och stirrade förstrött ut genom det svarta fönstret.
I rutans spegel bild såg jag mannens uppslagna tidning och första sidan. Den var upp och ner. Jag rätade upp mig och tittade direkt på honom. Ansiktet doldes helt av tidningen, men den var faktiskt upp och ner vänd och han höll den med enbart en hand. Den andra handen hade han i de beiga tajta byxornas ficka. Den var ovanligt stor för en del av armen var nerstucken. Varenda liten muskel i kroppen spändes, frossan på armarna kom krypande och gick sedan över hela min kropp. Jag fortsatte stirra och min kropps reagerande var helt naturligt. De spända byxorna spändes ännu mer då hans stånd växte till under gylfen. Handen gled längre in i fickan och han tog tag i sin hårda lem och började rytmiskt dra fram och tillbaka.
Stelheten i min kropp släppte och ersattes av larver som krälade omkring överallt. Min blick for mellan fönstret och honom för att slippa se. Motvilligt men tvångsmässigt såg jag hans dragande fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag tittade mig omkring i vagnen, det fanns ingen som kunde se vad han gjorde, utan jag. Jag frös, det spände i tinningarna, larverna slemmigt kittlande på min nu svettiga kropp.
Så slutade han. Jag andades djupt, slappnade av och tittade ut genom fönstret. Genom spegelbilden såg jag nu att han drog ut handen ur fickan och lirkade med en hand ner gylfen. Fortfarande med tidningen i ett stadigt grepp framför ansiktet med den andra handen. Det kändes som om den hårda, styva kuken for mot mig då dragkedjan släppte greppet framför den. Han rätade upp sig lite och särade på benen och rakt mot mig började han onanera.
Min andning blev snabbare, den satt högt upp i bröstkorgen. Händerna darrade och jag fick bita ihop käkarna. Två hållplatser kvar. Bara två hållplatser kvar. Han ökade takten. Min blick gick som på en tennismatch men jag ville inte se, ändå måste jag. Nackhåren stod rakt ut. Jag ville klia och riva bort mitt skin. Han var för nära. En parasit som kravlade runt under min hud. För var minut växte hans kön och blev hårdare, groteskare och större. Jag slutade andas, och yrseln av syrebrist kröp på mig. En tanke var överhängande. En tanke satt svetsad i huvudet och ekade. "Bara det inte går för honom, bara det inte går för honom, bara det inte går för honom innan vi är framme vid min station" Det blev som ett mantra i väntan på att jag skulle vara framme.
Min station kom. Jag slet åt mig väskan och kastade mig ut.
Stina hittade mig gråtande på en bänk. Jag var så smutsig, så smutsig in i själen. Skulden trampade runt och gav avtryck. Varför just mig, varför hade jag inte skrikit, varför hade jag inte bara bytt plats eller gått av en station tidigare. Jag hade till slut stirrat på hans hand som drog förhuden tillbaka, blottade ollonet för att sedan dra fram så bara skrynklig hud syntes längst fram. Jag mindes hans glesa rödlätta könshår. Att jag dessutom för min inre syn fick hans kuk att växa äcklade mig. Hur hade jag kunnat tillåta honom att utnyttja mig. Det gav mig mer skuldkänslor. Skuld känner väl bara de som är skyldiga?
Han hade aldrig tittat på mig, han hade inte rört mig men jag var våldtagen.
torsdag 20 augusti 2009
Puff Utmaning 232 - 20 augusti
Utmaning 232 - 20 augusti
Skriv om ett grundläggande behov.
Skriv om ett grundläggande behov.
Gardiner är förbaskat tråkiga att stryka och svåra att få upp. När jag ska ha upp dem så blir det ett väldigt balanserande med stolar för att inte skrynkla ner dem direkt igen och för att nå upp till gardinstången. Jag använder stolsryggar att lägga de långa längderna över och en eller två stolar på varandra för att nå, jag är kort. Tappar jag någon längds ände i golvet (som aldrig är helt oundvikligt) så om turen är framme och den inte skrynklar så är den ändå utsmyckad av hundhårstussar.
Många timmar senare och en stukad fot, hes hals (efter alla fula ord) och huvudvärk är jag färdig för duschen och en stor kopp kaffe. När jag sedan sitter där med kaffet och skådar mina rena och släta gardiner så upptäcker jag naturligt vis att rynkningen inte är helt rätt. Det är verkligen irriterande med ojämna veck. Men det har även hänt att jag förväxlat höger och vänster gardiner. Det är ett fenomen som bara uppstår på sådana där älsklingsgardiner som används så mycket att de blivit solblekta. Lite balansövningar till och så brukar det vara klart.
Nu undrar säkert någon varför en gift kvinna inte tar hjälp av sin längre man. Han har dessutom två armar till för att underlätta processen. Fast min man anser dessa tygskynken vara helt galet överskattade. Att hjälpa till att sätta upp något framför fönstren som stör utsikten och som begränsar flödet av ljus är helt befängt dessutom är alla fula. Julgardinerna retar upp honom mest. Då är det som mörkast ute och gardinerna är mörka och tjocka. Inte nog med det de har ofta fåniga tomtar, hjärtan eller röda mular. Hur kan man bara betala massa för sådant är för honom helt ofattbart.
Gardiner har som ni förstår varit ett hett ämne under åren. Redan i början av vårt äktenskap var det ett irritationsmoment. Då var det helt otänkbart att inte ha gardiner. Gardinerna skulle vara i dubbla lager och med volanger och ha stora rosetter. Gardiner var självklarare än att byta underkläder var dag. Att jag dessutom ville ha stolsdynorna klädda i samma tyg var lite för mycket för honom. Blev en stolsdyna så kladdig att den måste tvättas så bytte jag ut både gardiner och dyner. Tur för mig var att den starka förälskelsen tålde en hel del så kommentarerana var milda och gardin försvarandet lika så.
Så flyttade vi in i vårt nuvarande hem och när övervåningen skulle byggas var det ett krav från min man att aldrig ens en gardinstång skulle komma upp. Detta gick jag med på. Så skulle köksgardinerna tvättas och jag hade inga andra än julgardiner att sätta upp så det blev gardin fritt tillfälligt. Mannen blev lyrisk. Vilken utsikt, vilken rymd och vilket ljus. Jag kunde faktiskt inte göra annat än att hålla med, så nu har det tillfälligt varit gardin fritt där i ett och ett halvt år.
Storarummet blev istället mitt gardin rum och jag var och köpte ett jättevackert och svindyrt tyg. Men jag hade inga gardinkostnader förövrigt så det kunde det vara värt. I ett år har det tyget legat i en låda. Jag njuter av våra vita väggar och det livsavgörande ljuset som nu flödar fritt vårt hem. Han har all anledning till att säga "vad var det jag sa" men förnuftigt nog så har han inget behov av att poängtera detta.
Min man var alltså ganska tidig med att anse gardiner som överflödiga. I dag är det många som också upptäckt detta, det är lite inne. Trendsättare kanske inte man helt kan kalla honom men många som har varit hos oss har överväldigats av ljuset och rymden. Många har tagit efter och vågat kasta gardinerna som man på 70-talet gjorde med bh-arna så i vår bekantskapskrets så är han en trendsättare.
måndag 17 augusti 2009
Skriv Puff Utmaning 229
Utmaning 229 - 17 augusti
Skriv om något underskattat.
För första gången i år gick hon barfota i gräset. Jorden var fortfarande kall men försommarsolen hade värmt upp grässtråna. Det kittlade behagligt under fötterna. Små ilningar av välbehag gick genom kroppen. Vinterns ensamma mörker hade inte varit nådigt mot henne. Med åren hade var ny vinter kännts längre och längre, fast enligt alla klimatexperter blev de bara mildare och kortare. Det var inget hon hade kännt av. För att även klara denna vintern hade det blivit som det brukade. Några kilon till hade smugit sig på i ren tröst. Knäna hade börjat strejka lite då och då och nu var det mest tältliknande klänningar som hängde i gardroben.
Men denna dag var stegen på gräset lätta. Solen letade sig in överallt och målade fram oändligt fler färgnyanser i den något förvildade trädgården. Många av de växter som planterats med stor omsorg för drygt tjugoårsedan kämpade fortfarande för att få vara kvar. De hade blivit tåliga under åren av brist på omvårdnad i form av rensning, gödslig och extra vatten i torrperioderna.
Utan bekymmer böjde hon sig ner och plockade några gulröda tulpaner som börjat öppna sig. Färgen var varm och uppiggande, de skulle lysa upp hennes lilla köksbord. Det var absolut värt sig att ta in sommaren trotts att det inte fanns så många tulpanlökar kvar.
Allt det skira gröna, det unga och växande fick det att spritta i den bastanta kroppen. Hennse förut så mörka ögon blev ljusare och det gnistrade ikapp med solen. Kinderna antog en lätt rodnande färg och leendet hade inte kunnat tvingats ner. För var ny upptäckt i de lilla trädgården som visade på sommarens anntågande blev stegen lättare och lättare. Med sin lilla tulpanbukett i handen kännde hon sig åter som den tonårsflicka som dansat på ängen med midsommar bukett i handen. Som med spänning skulle invänta nattens dröm om honom och framtiden. Så bekymmersfritt började hon nu också dansa. Hon svängde med kjolen. Lät tyget smeka benen. Kroppen lättade och liksom citronfjärilen flög hon i dans över gräsmattan.
En man kom cyklade förbi på grusvägen. Han stannade nästan till på cykeln och bara stirrade på henne. Hon knyckte lätt på nacken, log stort mot honom och skrattade till. Så svävade hon vidare i sin egen försommardans.
.
Jag hoppas inte att de underskattade tankarna jag skrivitom behöver förklaras.
Skriv om något underskattat.
För första gången i år gick hon barfota i gräset. Jorden var fortfarande kall men försommarsolen hade värmt upp grässtråna. Det kittlade behagligt under fötterna. Små ilningar av välbehag gick genom kroppen. Vinterns ensamma mörker hade inte varit nådigt mot henne. Med åren hade var ny vinter kännts längre och längre, fast enligt alla klimatexperter blev de bara mildare och kortare. Det var inget hon hade kännt av. För att även klara denna vintern hade det blivit som det brukade. Några kilon till hade smugit sig på i ren tröst. Knäna hade börjat strejka lite då och då och nu var det mest tältliknande klänningar som hängde i gardroben.
Men denna dag var stegen på gräset lätta. Solen letade sig in överallt och målade fram oändligt fler färgnyanser i den något förvildade trädgården. Många av de växter som planterats med stor omsorg för drygt tjugoårsedan kämpade fortfarande för att få vara kvar. De hade blivit tåliga under åren av brist på omvårdnad i form av rensning, gödslig och extra vatten i torrperioderna.
Utan bekymmer böjde hon sig ner och plockade några gulröda tulpaner som börjat öppna sig. Färgen var varm och uppiggande, de skulle lysa upp hennes lilla köksbord. Det var absolut värt sig att ta in sommaren trotts att det inte fanns så många tulpanlökar kvar.
Allt det skira gröna, det unga och växande fick det att spritta i den bastanta kroppen. Hennse förut så mörka ögon blev ljusare och det gnistrade ikapp med solen. Kinderna antog en lätt rodnande färg och leendet hade inte kunnat tvingats ner. För var ny upptäckt i de lilla trädgården som visade på sommarens anntågande blev stegen lättare och lättare. Med sin lilla tulpanbukett i handen kännde hon sig åter som den tonårsflicka som dansat på ängen med midsommar bukett i handen. Som med spänning skulle invänta nattens dröm om honom och framtiden. Så bekymmersfritt började hon nu också dansa. Hon svängde med kjolen. Lät tyget smeka benen. Kroppen lättade och liksom citronfjärilen flög hon i dans över gräsmattan.
En man kom cyklade förbi på grusvägen. Han stannade nästan till på cykeln och bara stirrade på henne. Hon knyckte lätt på nacken, log stort mot honom och skrattade till. Så svävade hon vidare i sin egen försommardans.
.
Jag hoppas inte att de underskattade tankarna jag skrivitom behöver förklaras.
lördag 15 augusti 2009
Skriv Puff Utmaning 227
Utmaning 227 - 15 augusti
Skriv om att protestera
-Godmorgon lilla pussgurka.
- Jag sover.
- Men i dag är det första dagen på dagis, alla kompisarna är där.
- Jag vill inte.
- Jag ville inte heller i dag men vi måste.
- Näää.
- Om jag går och gör din älskligsfrukost, stekt äggmacka så klär du på dig under tiden.
Malte satte sig upp.
- Jag gillar inte äggmacka längre, jag vill ha pannkakor
- Men när slutade du tycka om stekt äggmacka?
- Nu, jag vill ha pannkakor
Mamma tog ett djupt andetag och tyst räknade hon till 10.
- Klä dig nu så går jag ut och steker pannkakor, men det är bara för att fira att det är först dagen på dagis.
Mamman gick och lämnade Malte sittandes på sängen.
- Malte, pannkakorna är färdiga. Kommer du?
- Snart.
- Har du inte klätt dig ännu?
- Jag kommer snart.
- Vad håller du på med, kom nu.
- Snart.
Så äntligen kom Malte men han visade upp sig i en väldigt trumpen min..
- Du har inte alls klätt på dig kläderna jag hade lagt fram. Vi har inte alls tid med att leka, jag ska till jobbet.
- Jag vill vara prinsessa i dag.
- Ja det ser jag, men du ska till dagis, du får vara prinsessa när vi kommer hem istället. Sätt dig och ät dina pannkakor nu.
Mamman tittade på klockan blundade och tog ett djupt andetag. Malte hade nu i alla fall börjat äta sina pannkakor fast han hade tagit fram Obojpulvret och hade det på pannkakorna Mamman orkade inte bråka med honom så hon gick for att borsta tänderna och sminka sig.
- Vi måste åka nu Malte, är du färdig?
- Ja, jag kommer.
Äntligen verkade han vara på bra humör igen.
- Kommer du och tar på dig ytterkläderna då.
- Jaaa, jag sa ju det.
Malte kom springande i sin ljusblåa prinsessklänning.
- Ska du verkligen ha den i dag?
- Det har jag redan sagt.
- Okej, okej. Men nu måste vi åka, har du borstat tänderna?
- Nä, det glömde jag.
- Ta på dig stövlarna och jackan så packar jag en extra kass med kläder och tandborste så kan du borsta tänderna på dagis.
Malte stod klar vid dörren när mamman kom flåsande, hon slängde på sig kappan och drog på sig kängorna. Så tittade hon på sin son som stod där med stövlar, klänning och diadem. Hon log, han var allt den sötaste som fanns. Men stod han på tå i ena stöveln?
- Malte, ta på stövlarna ordentligt nu.
- Nä jag kan inte.
- Vad då kan inte?
- Den är förliten.
- Den är precis lika stor som din andra stövel, ta på den riktigt nu.
- Nä det går inte.
Nu var mamman nära en explosion. Men första dagen på jobbet och dagis efter semestern skulle inte få börja med gräl.
- Okej, ha dom så då, den tunna mössan ska vi ta med också.
Mamman tittade i "mösslådan" men hittade den inte.
- Vet du var mössan är Malte?
- Ja.
- Men var då?
- I stöveln.
.
Skriv om att protestera
-Godmorgon lilla pussgurka.
- Jag sover.
- Men i dag är det första dagen på dagis, alla kompisarna är där.
- Jag vill inte.
- Jag ville inte heller i dag men vi måste.
- Näää.
- Om jag går och gör din älskligsfrukost, stekt äggmacka så klär du på dig under tiden.
Malte satte sig upp.
- Jag gillar inte äggmacka längre, jag vill ha pannkakor
- Men när slutade du tycka om stekt äggmacka?
- Nu, jag vill ha pannkakor
Mamma tog ett djupt andetag och tyst räknade hon till 10.
- Klä dig nu så går jag ut och steker pannkakor, men det är bara för att fira att det är först dagen på dagis.
Mamman gick och lämnade Malte sittandes på sängen.
- Malte, pannkakorna är färdiga. Kommer du?
- Snart.
- Har du inte klätt dig ännu?
- Jag kommer snart.
- Vad håller du på med, kom nu.
- Snart.
Så äntligen kom Malte men han visade upp sig i en väldigt trumpen min..
- Du har inte alls klätt på dig kläderna jag hade lagt fram. Vi har inte alls tid med att leka, jag ska till jobbet.
- Jag vill vara prinsessa i dag.
- Ja det ser jag, men du ska till dagis, du får vara prinsessa när vi kommer hem istället. Sätt dig och ät dina pannkakor nu.
Mamman tittade på klockan blundade och tog ett djupt andetag. Malte hade nu i alla fall börjat äta sina pannkakor fast han hade tagit fram Obojpulvret och hade det på pannkakorna Mamman orkade inte bråka med honom så hon gick for att borsta tänderna och sminka sig.
- Vi måste åka nu Malte, är du färdig?
- Ja, jag kommer.
Äntligen verkade han vara på bra humör igen.
- Kommer du och tar på dig ytterkläderna då.
- Jaaa, jag sa ju det.
Malte kom springande i sin ljusblåa prinsessklänning.
- Ska du verkligen ha den i dag?
- Det har jag redan sagt.
- Okej, okej. Men nu måste vi åka, har du borstat tänderna?
- Nä, det glömde jag.
- Ta på dig stövlarna och jackan så packar jag en extra kass med kläder och tandborste så kan du borsta tänderna på dagis.
Malte stod klar vid dörren när mamman kom flåsande, hon slängde på sig kappan och drog på sig kängorna. Så tittade hon på sin son som stod där med stövlar, klänning och diadem. Hon log, han var allt den sötaste som fanns. Men stod han på tå i ena stöveln?
- Malte, ta på stövlarna ordentligt nu.
- Nä jag kan inte.
- Vad då kan inte?
- Den är förliten.
- Den är precis lika stor som din andra stövel, ta på den riktigt nu.
- Nä det går inte.
Nu var mamman nära en explosion. Men första dagen på jobbet och dagis efter semestern skulle inte få börja med gräl.
- Okej, ha dom så då, den tunna mössan ska vi ta med också.
Mamman tittade i "mösslådan" men hittade den inte.
- Vet du var mössan är Malte?
- Ja.
- Men var då?
- I stöveln.
.
fredag 14 augusti 2009
Skriv Puff Utmaning 226
Utmaning 226 - 14 augusti
Skriv om något mjukt.
Du var den första, den allra första som kom till mitt hem, min oas. Jag välkomnade dig inte jag hade aldrig bjudit in dig. Men så en dag var du bara här. Jag fasade för att du skulle stanna, att du skulle bjuda in din släkt och dina vänner. Jag vill ha mitt paradis i fred.
Det var många tankar som for genom mitt huvud där jag stod och såg på dig. Stor, välmående och läckert chokladfärgad. Din gyllene ton var det enda som på något konstigt vis var vacker, annars var du bara mjuk och äcklig. Ja, du äcklade mig, du störde min ro. Jag var tungen att snabbt bestämma vad jag skulle göra. Mord var det enda rätta, men hur. Vilket sätt tilltalade mig mest och vad var minst lidande för dig. Nä, det sista tänkte jag inte så mycket på om jag ska vara ärlig. Det var du eller jag.
Jag tog beslutet att ta ett steg, sätta ner foten och trycka till. Din innan så runda mjuka kropp var nu bara en tillplattad slemmig sörja på min grusgång. I mitt kungarike kommer du aldrig att få exil. Så jag lovar att fortsätta vara en mördarmänniska mot hela din släkt.
.
Skriv om något mjukt.
Du var den första, den allra första som kom till mitt hem, min oas. Jag välkomnade dig inte jag hade aldrig bjudit in dig. Men så en dag var du bara här. Jag fasade för att du skulle stanna, att du skulle bjuda in din släkt och dina vänner. Jag vill ha mitt paradis i fred.
Det var många tankar som for genom mitt huvud där jag stod och såg på dig. Stor, välmående och läckert chokladfärgad. Din gyllene ton var det enda som på något konstigt vis var vacker, annars var du bara mjuk och äcklig. Ja, du äcklade mig, du störde min ro. Jag var tungen att snabbt bestämma vad jag skulle göra. Mord var det enda rätta, men hur. Vilket sätt tilltalade mig mest och vad var minst lidande för dig. Nä, det sista tänkte jag inte så mycket på om jag ska vara ärlig. Det var du eller jag.
Jag tog beslutet att ta ett steg, sätta ner foten och trycka till. Din innan så runda mjuka kropp var nu bara en tillplattad slemmig sörja på min grusgång. I mitt kungarike kommer du aldrig att få exil. Så jag lovar att fortsätta vara en mördarmänniska mot hela din släkt.
.
Skriv Puff Utmaning 225
Utmaning 225 - 13 augusti
Skriv 5 favoritord på F och en berättelse där minst två av dem är med.
Fridfullhet Framstjärt Frimodig Fruktsamhet Förlåt
Fridfullhet är ett roligt ord, sammansatt av frid full het. Full och då känna sig het kan jag få ihop men med frid. Finns det någon frid över en het och full person?
Framstjärt. Vem var det som kom på det idiotiska ordet. Inte var det en kvinna i alla fall och inte en hetro man. Tänk er: Han lade sina starka händer på min bakstjärt, hela kroppen skrek jag vill ha dig, ta mig, smek min framtjärt och gör mig till din kvinna. Huuu vilken rysare.
Frimodig är ett ord som är ett så rätt ord, fri+modig det borde användas mer.
Intim samhet kan leda till frukt. Bara ett helt vackert ord, smaka på det fruktsamhet. Det bär hopp.
Förlåt, ett av de starkaste orden som vi har, svårt att säga svårt att leva upp till. Det tröstar och lagar trasighet men använd allt försällan.
Skriv 5 favoritord på F och en berättelse där minst två av dem är med.
Fridfullhet Framstjärt Frimodig Fruktsamhet Förlåt
Fridfullhet är ett roligt ord, sammansatt av frid full het. Full och då känna sig het kan jag få ihop men med frid. Finns det någon frid över en het och full person?
Framstjärt. Vem var det som kom på det idiotiska ordet. Inte var det en kvinna i alla fall och inte en hetro man. Tänk er: Han lade sina starka händer på min bakstjärt, hela kroppen skrek jag vill ha dig, ta mig, smek min framtjärt och gör mig till din kvinna. Huuu vilken rysare.
Frimodig är ett ord som är ett så rätt ord, fri+modig det borde användas mer.
Intim samhet kan leda till frukt. Bara ett helt vackert ord, smaka på det fruktsamhet. Det bär hopp.
Förlåt, ett av de starkaste orden som vi har, svårt att säga svårt att leva upp till. Det tröstar och lagar trasighet men använd allt försällan.
onsdag 12 augusti 2009
Att komma ut som dyskektiker!
Ja, det var svårt. Äldst barnet i familjen men en mamma som var mellanstadielärare. Varför kunde jag inte läsa och skriva förren i tredje klass? Jag tror hon kände skam för att hon inte kunde få ett barn som lärde sig bättre. Det var ett problem som jag aldrig fick hjälp med, det var pinsamt.
Grundskolan gick ganska bra fast med många röda bockar på svenska lektionerna och sedan även i de andra språken jag var tvungen att lära mig. Men jag var bra på att hålla föredrag. Eftersom jag inte kunde läsa rätt kunde jag aldrig ha anteckningar i handen utan var tvungen att lära mig allt utantill.
Jag fick hjälp i skolan på gymnasiet med att kopiera av andras anteckningar och få föredrag inspelade. Jag kund ju inte skriva samtidigt som jag lyssnade. Jag har alltid sett till att ha någon jag litat på som kunnat kontrollkolla mina texter.
Jag har alltid hört att jag inte kan skriva. Efter många år så såg jag skillnaden mellan att skriva och skriva. Skriva är bara ett hjälpmedel för att få ner historier på papper. Historier som knackade på, dikter som vill ut, men hur?
Nu är jag 39 år och jag har bara skrivit i drygt 1½ år, alltså många år som jag har gått miste om denna glädje. Det handlar inte om att inte kunna stava eller kunna läsa utan att acceptera sitt handikapp och inte skämmas över det.
När jag släppte på alla spänningar över att kämpa med orden så gick den energin istället till berättandet till texterna. Datorer är fantastiska, rättstavnings programmen kommer man långt på, men så är det också viktigt med stöd. Min man, min son och min väninna tittar gärna igenom det jag skrivit och rättar (men inte så ofta det jag lägger ut här.) Så mitt råd till alla i samma situation är: acceptera att du är dyslektiker, vad stolt över att du har detta handikapp och ändå kan och vågar skriva, det är nått det. Tala om det, var öppen. Det finns ordpoliser över allt men se det bara som ett annat handikapp och strunta i det så som du vill att andra ska strunta i och ha överseende med ditt.
Efter att kunna slippa alla tankar på stavning och ur folk uppfattar dig så finns så mycket energi befriad som du har chansen att lägga på det du tycker betyder något för dig. Jag tror helt säkert att har man svårigheter/handikapp med något så kompenseras det av något annat, det gäller bara att se sina styrkor och fokusera på dem.
Tillsist, min livsfilosofi är: "Det finns inga misslyckanden, bara nya erfarenheter"
Skriv Puff Utmaning 224
Utmaning 224 - 12 augusti
En bild att skriva till:
En bild att skriva till:
Vad var det? Jag lyssnade, men bara vinden i gräset hördes. Antagligen inget att bry sig om. Så jag lade mig ner igen och njöt av solen.
Hela kroppen spändes, jag lyfte försiktigt på huvudet och utan att röra på huvudet så tittade jag mig omkring. Visst var det något, något annat än gräsets svichande. Vinden låg på mot det hållet som något fanns så nosen kände inget främmande. Spejande åt alla håll reste jag mig mycket sakta upp.
Honorna hade inte reagerat, kanske jag ändå överreagerat. Trissan låg lugnt vid trappen och diade sina ungar. Jag var inte säker på om det var mina men hon lät mig leka med dem och träna dem inför livets allvar. De låg så belåtna vid hennes spenar och suttade. Hon och ungarna var det käraste jag hade och de måste få känna sig säkra. Tussi sov tungt i skuggan under trädgårdsbordet. Vår mamma dog förra sommaren. Familjen bestämde då att behålla en av hennes ungar så Tussi fick vara kvar, resten flyttade. Min lillasyster hade inte fått några ungar i år. Jag vet inte om hon är för ung men hon har aldrig luktat så där inbjudande gott som Trissan gör då och då.
Där var det igen, någn liten vibration kändes i mina känsliga tassar. Något kom närmare, men hur jag en försökte blicka av innergården så kunde jag inte se något annorlunda. Det var nog bäst och resa på sig och ta en runa mot rosenhäcken. Jag sträckte ut benen, bystade upp mig och med bestämda steg gick jag rakt fram mot rosorna. Mina känsliga morrhår och min nos kunde nu uppfatta vad det var, det var... Så hoppade han fram, rakt framför mig. Det var Panter, en stryk katt. Han spände sina gula ögon i mig och fräste. Nu eller aldrig, idag skulle jag inte vika undan. Han skulle minsann inte få ha vår gård i sitt revir också. Nu var det slut på det. Var muskel i hela kroppen spändes, håret reste sig, svansen var som den största dammvippan och så pressade jag fram ett morrande som kom från magen. Smått förvånande för mig själv, jag hade aldrig tidigare fått fram de ljuden. Panter kände visst också skillnaden, han backade ett par steg. Det skulle han inte gjort för vilket självförtroende jag fick. Han fräste och gjorde sig också så stor han kunde. Han skulle tydligen inte släppa reviret till en yngre hane som jag hur lätt som hälst. Så kastade han sig över mig. Fick ett ordentligt tag om nacken. Jag skrek. Lyckades rusta bort honom och vände mig om. Bröst mot bröst rullade vi runt. Så krängde han sig låss och satte klorna i halsen på mig samtidigt som han bet mig i ryggen. Gula hårtussar flög och jag kände varm vätska från halsen sippra fram. Panter kände övertagen och slappnade av en smula. Jag tog tillfället till att slita mig låss och sprang iväg en bit. Nej, jag skulle inte ge mig. Jag vände mig om och såg en mycket belåten Panter gå mot Trissan. I helvette heller. Jag rusade fram och kastade mig över honom. Jag fick ett ordentlogt tag med tänderna om hans högra öra, han försökte slita sig loss och klöste mig i ansiktet så blodet sprutade. Smärtan var olidlig. Jag vände mig om och fick istället ett bra fäste med klorna i hans lår. Så såg jag för min inre syn Trissan. För hennes skull, jag satte tänderna i honom, bet av ett ordentligt stycke. Han tjöt och slappnade av i hela kroppen. Han gav upp. Jag klev av honom och tittade på honom, herre gud vad hade jag gjort. Han blödde ordentilgt där bak. Jag spottad ut det jag bitit av, det vara hans ena pungkula. Jag började skaka i hela kroppen. Han hade för ont för att märka det som tur var.
Panter låg bara där och andades med djupa andetag. Han skulle klara sig och sedan linka iväg så fort hans ben kunde klara av att bära honom. Så jag vände honom ryggen gick bort till Trissan och Tussi som satt under bordet tillsammmans. Ungarna syntes inte till. Trissan hade gömt dem någon stans. Tussi kom fram och strök sig mot mig. Jag lade mig ner och Trissan satte sig bredvid mig. Hennes blick visade sådan stolthet att det knötsig i magen och sårens snärta kändes inte mer. Hon började slicka mina sår. Nu detta var mitt revir, jag var hanen och så började han nöjt spinna.
.
.
tisdag 11 augusti 2009
Skriv Puff Utmaning 223
Så glad och lycklig Plex var när han hoppade ut ur hundboxen för att gå på hudpromenad. Kalle med sin matte var naturligt vis också med och detta gjorde såklart glädjen större. Plex och Kalle vet att det alltid blir lite extra efter att de fått sitta tillsammans i bilboxen och vänta medan motorn surrar och mattarna sitter och tjattrar i framsätet.
Ni som läst om värdens underbaraste hund Plex (såklart han är världens underbaraste liksom att jag har världens bästa ungar som gör mig förtvivlad flera gånger per dag) tidigare vet att han har haft ett brokigt liv innan han kom till oss. Fast jag har haft ett mycket brokigt liv, emellanåt slitit mitt hår sen han, världens bästa hund kom till oss.
Nu var vi i vår stora stad för träna våra älsklingar på att uppföra sig socialt. Glädjen var stor hos vovvarna, så mycket att titta på. Glädjen var inte lika stor hos oss då vi visste vilket jobb vi hade framför oss. Ingen av våra hundar kan möta andra hundar utan att låta alla höra att dom finns. Kalle utav ren pur glädje och Plex av skräck.
Spänningen fanns hos oss alla och båda hundarna började med att övergöda en vackert planterad ros. För att få Plex att ha uppmärksamheten på mig så började jag med lite typiska rallylydnads övningar. Sitt, fot, högrer helt om, ligg under gång, framför och tysken vändningen. Nu hade vi ögonkontakt ett bra samspel så vi tog klivet ut på storgatan och vände ner mot hamnen. En ful liten mops kom emot oss och kontakten var bruten. Tyst, sitt, stanna, gå fot och hållkäften förbannade hund. Pedagogiken hade fått vingar. Mopsen gick tystförbi och stirrade bara med sin stora fula ögon. En blick på Kalle och hans matte sa mig att det gått lika bra för dem som för oss.
Börja om från början, kontakt med hunden. Plex gick exemplariskt igen tills en en tant med liten hund kom ut ur en affär. Förresten varför är det helt okej att ta med en liten hund in i en affär och inte en stor och var går gränsen mellan stor och liten? Den hunden skällde minsann lika bra som våra och stod i sträckt koppel på två ben. Känndes lite bättre när våra inte var de enda ouppfostrade vovvarna.
- Så min lilla älskling, dom är inte farliga, sa tanten och lyfte upp sin lilla sak och blängde på mig som om min Plex hade tänkt äta upp hennes hårboll till lunch. Plex är faktiskt gourme.
Det fortsatte så här hela vägen ner till hamnen. Antingen var de exemplariska trotts trångt med folk eller så var de pinsamma skitstövlar när de såg andra hundar som gjorde att svetten rann av oss i vårt slitande i kopplen.
Nere vid hamnen var vi väl värda varsin stor mjukglass. Vi ställde oss i kön och eftersom inga andra hundar fanns i närheten så skötte sig Plex och Kalle. De var bakomoss där vi hängde över disken för att beställa våra glassar. Då får jag en klapp på axel av en äldre korpulent herre.
- Du missar väl inte detta? Så pekar han på en mycket stor hög av mjukglasslös chokladpuddig på kullerstenarna bakom mig. Missat den, hur hade jag kunnat göra det, bara backat två steg så så hade jag verkligen inte missat den, dessutom fått med mig den hem som glidmedel under sandalerna. Dumt nog var min första kommentar.
- Var det min hund?
- Ja det var din hund, så jag förväntar mig att du plockar upp den, för här kan du inte lämna den. Trodde han verkligen att jag skulle lämna den där, mitt framför en glasskiosk till råga på allt.
- Jag ska genast ta bort den. Svarade jag denna självutnämda dagens hjälte.
Nu stod Kalles matte där med två hundar och glass. Några glasskunder stod en bit ifrån och väntade och jag låg på knä och skarapade upp högen med servetter från kiosken. Jag fick vatten från kiosken i en glassbägare för att tvätta och skölja. Det sank! Vet ni vad som händer med en servett som blir blöt och sedan gnuggar den mot kullerstenar? Ja, den smulas sönder. För alla illamagade läsare så ska jag inte fördjupa mig i ämnet, men så pinsamt allt känndes.
Sedan satt vi i alla fall till slut och åt varsina mycket rinnande glassar. Jag fick hålla den med vänsterhanden för att inte doften från högerhanden skulle förstöra smakupplevelsen.
Så gick vi bara (bara och bara) storgatan upp på samma sätt som tidigare till bilen och åkte hem.
Hur många gånger måste vi utsätta oss för denna sociala pinasmma träning av våra hundar innan vi kan känna oss som stolta ägare till dem?
-
måndag 10 augusti 2009
Skriv Puff Utmaning 222
Utmaning 222 - 10 augusti
Skriv om ett mönster.
Gud fanns inte, inte heller slumpen. På något förbannat sätt så var skillnaden inte så stor. Så vad styrde denna värld, det måste finnas någon logik bakom. Det gällde bara att komma på vad så skulle dessa eviga diskussioner om Gud, slumpen eller "meningen med livet" höra till historien. Så djävla svårt kunde det väl inte vara.
Listorna och diagrammen hade blivit långa. Det var inte riktigt så enkelt som jag först trott. Förvånad, konstigt nog var det det jag blivit när mina första tester bara varit att bränna. Fast så här i efterhand så förstod jag att jag varit lite naiv i början.
Jag trodde på största alvar att allt skulle upprepasig. Jag hade stenkoll på Smålands alla födslar och dödsfall. Dör en måste det ju födas en till eller 1½. När det föddes flickor och när föddes pojkar var en annan intressant fråga. Pojkar blev till under stress. Antingen personlig eller samhälls givande stress. Flickor under stabila lugna förhållanden. Men det var inte allt jag observerade och katalogiserade med Småland som testområde innan jag gjorde mina listor och diagram som skulle peka på ett återkommande mönster i universum. Vem var fattig, vem var rik fanns det kopplingar till vad de åt eller vilka sexvanor de hade. Redan hade jag ägnat 4 år åt detta då det slog mig hur idiotiskt jag tänkt. Nu skämdes jag över mina tidiga observationer. Såklart att det inte gick till så, hur dum hade jag visat mig när jag stolt lagt fram de teorierna. Visst låg det mycket i mina iakttagelser men systemet höll inte fullt. Det fanns något större bakom.
Så nu har jag rättat till mina små misstag fast arbetet blivit större än vad jag trott. Jag hade behövt en del hjälp till sådant där tidskrävande som jag förrut njöt av. Men här bor ingen jag känner jag kan anförtro sådana uppgifter till. I ärlighetens namn så är alla rätt korkade och bekväma. Därför tar det nu ännu längre tid när jag måste sköta allt själv. Men då blir äran och berömmelsen också enbart min.
Sju år till hoppas jag inte behöva lägga på på detta. Men tid har jag om det behövs. Tänk att jag lagt ner fyra år på helt fel utgångs pugnt, men jag var ung och oerfaren får jag trösta mig med. Så självklart att det inte finns någon relevans i studier byggda utefter Småland, bara en idiot hade gjort nått liknande. Världen är mitt arbetsfällt, inte så konstigt att det blivit mer jobb. Att studera ,anteckna, dra slutsatser, ställa mot varandra det är ett pussel av gigantisk storlek. Men mönstret finns där. Det ska bara tas fram i ljuset bli synligt och översatt så de där vanliga enkla bekväma människorna kan ta tillsig det. Hur jag än försöker förklara min enkla hypotes så möts jag bara av en klapp på axeln.
- Ja, ja, det blir nog bra med det Åke, har du tagit dina tabletter i dag? Förnedrande är vad det är att inte bli tagen på större alvar, inte ens av dem som kallar sig personal. Idioterna kan jag acceptera men ... Bara ett par år till så ska jag allt visa dem.
.
Skriv om ett mönster.
Gud fanns inte, inte heller slumpen. På något förbannat sätt så var skillnaden inte så stor. Så vad styrde denna värld, det måste finnas någon logik bakom. Det gällde bara att komma på vad så skulle dessa eviga diskussioner om Gud, slumpen eller "meningen med livet" höra till historien. Så djävla svårt kunde det väl inte vara.
Listorna och diagrammen hade blivit långa. Det var inte riktigt så enkelt som jag först trott. Förvånad, konstigt nog var det det jag blivit när mina första tester bara varit att bränna. Fast så här i efterhand så förstod jag att jag varit lite naiv i början.
Jag trodde på största alvar att allt skulle upprepasig. Jag hade stenkoll på Smålands alla födslar och dödsfall. Dör en måste det ju födas en till eller 1½. När det föddes flickor och när föddes pojkar var en annan intressant fråga. Pojkar blev till under stress. Antingen personlig eller samhälls givande stress. Flickor under stabila lugna förhållanden. Men det var inte allt jag observerade och katalogiserade med Småland som testområde innan jag gjorde mina listor och diagram som skulle peka på ett återkommande mönster i universum. Vem var fattig, vem var rik fanns det kopplingar till vad de åt eller vilka sexvanor de hade. Redan hade jag ägnat 4 år åt detta då det slog mig hur idiotiskt jag tänkt. Nu skämdes jag över mina tidiga observationer. Såklart att det inte gick till så, hur dum hade jag visat mig när jag stolt lagt fram de teorierna. Visst låg det mycket i mina iakttagelser men systemet höll inte fullt. Det fanns något större bakom.
Så nu har jag rättat till mina små misstag fast arbetet blivit större än vad jag trott. Jag hade behövt en del hjälp till sådant där tidskrävande som jag förrut njöt av. Men här bor ingen jag känner jag kan anförtro sådana uppgifter till. I ärlighetens namn så är alla rätt korkade och bekväma. Därför tar det nu ännu längre tid när jag måste sköta allt själv. Men då blir äran och berömmelsen också enbart min.
Sju år till hoppas jag inte behöva lägga på på detta. Men tid har jag om det behövs. Tänk att jag lagt ner fyra år på helt fel utgångs pugnt, men jag var ung och oerfaren får jag trösta mig med. Så självklart att det inte finns någon relevans i studier byggda utefter Småland, bara en idiot hade gjort nått liknande. Världen är mitt arbetsfällt, inte så konstigt att det blivit mer jobb. Att studera ,anteckna, dra slutsatser, ställa mot varandra det är ett pussel av gigantisk storlek. Men mönstret finns där. Det ska bara tas fram i ljuset bli synligt och översatt så de där vanliga enkla bekväma människorna kan ta tillsig det. Hur jag än försöker förklara min enkla hypotes så möts jag bara av en klapp på axeln.
- Ja, ja, det blir nog bra med det Åke, har du tagit dina tabletter i dag? Förnedrande är vad det är att inte bli tagen på större alvar, inte ens av dem som kallar sig personal. Idioterna kan jag acceptera men ... Bara ett par år till så ska jag allt visa dem.
.
söndag 9 augusti 2009
Skriv Puff Utmaning 221
Utmaning 221 - 9 augusti
Skriv om en smak.
Blicken är långt borta, avstängd för att inte förvilla. Ljuden rår jag inte över. Känseln, doften och smaken är de verktyg jag behöver. Redan när jag vispade var handens rörelser om sleven varken för kraftiga eller för lätta. Så tog jag upp en sked och förde in mellan läpparna. Såsen rann inte iväg och blandade sig med saliven så smaken bara blev flyktig. Ej heller grynig och klibbande mot gommen. Men något fattades. Styrkan och konsistensen var de rätta, inget i smaken som tog överhand och dränkte det andra. Jag slöt ögonen, tillförde lite mer saliv och med tungan i lätta rundade, tryckande rörelser smakade jag även med gommen. Som så ofta då bara känslan av att något saknas för att få den perfekta balansen så var det något i vågskålen sött, salt och surt som inte kom helt harmoni i treenigheten.
Denna gång var det syran. Vad som får mig att veta vilken det är, är något i ryggraden. Lättaste sättet att snabbt råda bot på det är att tillföra lite vinäger eller ätika. Men finns det redan någon annan syrlig ingrediens som går att förstärka utan att ta över på bekostnad av andra smaker eller konsistens så är det att föredra.
Alla har vi sinnen som är mer dominanta än andra. Mitt dominantaste sinne är känseln Inte bara den fysiska utan även den psykiska. Många har också sinnen som inte är lika välutvecklade som de andra men då kompensera de övriga upp det som brister.
Hur det än är så lär man sig alltid något nytt. Jag såg ett program där det var en sommellier som just visade på vad man kan göra med smakupplevelsen. Han lät en person först smaka på ett rött vin och beskriva det. Surt och strävt så det drog i käkmusklerna blev svaret. Så fick han bita i en citron och sedan smaka igen. Nu var hans reaktion en helt annan. Vinet var sött och runt i smaken och hårstråna på armarna hade inte rest på sig. Nyfiken som jag är så testade jag själv och det stämde.
Min slutsats var lite av det jag redan visste men inte kunnat sätta ord på. Balansen. Men i detta fallet just med att dricka vin till maten så behövs syran. Men så är det också skillnad på vilken sötma man ska ha till olika rätter, kycklingsallad eller blodig biff. Det går alltså inte bara att hälla vinäger på allt, förmycket så blir vinet för sött och passar då sämre som matvin.
Min sista slutsats var att jag äntligen förstod varför många tar ett glas vin under matlagningen. Det än nu något jag också njuter av för att få del av treenigheten.
.
Skriv om en smak.
Blicken är långt borta, avstängd för att inte förvilla. Ljuden rår jag inte över. Känseln, doften och smaken är de verktyg jag behöver. Redan när jag vispade var handens rörelser om sleven varken för kraftiga eller för lätta. Så tog jag upp en sked och förde in mellan läpparna. Såsen rann inte iväg och blandade sig med saliven så smaken bara blev flyktig. Ej heller grynig och klibbande mot gommen. Men något fattades. Styrkan och konsistensen var de rätta, inget i smaken som tog överhand och dränkte det andra. Jag slöt ögonen, tillförde lite mer saliv och med tungan i lätta rundade, tryckande rörelser smakade jag även med gommen. Som så ofta då bara känslan av att något saknas för att få den perfekta balansen så var det något i vågskålen sött, salt och surt som inte kom helt harmoni i treenigheten.
Denna gång var det syran. Vad som får mig att veta vilken det är, är något i ryggraden. Lättaste sättet att snabbt råda bot på det är att tillföra lite vinäger eller ätika. Men finns det redan någon annan syrlig ingrediens som går att förstärka utan att ta över på bekostnad av andra smaker eller konsistens så är det att föredra.
Alla har vi sinnen som är mer dominanta än andra. Mitt dominantaste sinne är känseln Inte bara den fysiska utan även den psykiska. Många har också sinnen som inte är lika välutvecklade som de andra men då kompensera de övriga upp det som brister.
Hur det än är så lär man sig alltid något nytt. Jag såg ett program där det var en sommellier som just visade på vad man kan göra med smakupplevelsen. Han lät en person först smaka på ett rött vin och beskriva det. Surt och strävt så det drog i käkmusklerna blev svaret. Så fick han bita i en citron och sedan smaka igen. Nu var hans reaktion en helt annan. Vinet var sött och runt i smaken och hårstråna på armarna hade inte rest på sig. Nyfiken som jag är så testade jag själv och det stämde.
Min slutsats var lite av det jag redan visste men inte kunnat sätta ord på. Balansen. Men i detta fallet just med att dricka vin till maten så behövs syran. Men så är det också skillnad på vilken sötma man ska ha till olika rätter, kycklingsallad eller blodig biff. Det går alltså inte bara att hälla vinäger på allt, förmycket så blir vinet för sött och passar då sämre som matvin.
Min sista slutsats var att jag äntligen förstod varför många tar ett glas vin under matlagningen. Det än nu något jag också njuter av för att få del av treenigheten.
.
fredag 7 augusti 2009
Hur gick det då?
Jo det gick bra med sonen på 10 år. Han hade visserligen något skit i ögat som satt som cement i hornhinnan som läkaren uttryckt det. Svetsare hade han sett som haft det så men inte någon som utan ordentlig kraft fått in något i ögat.
Men nu är det borta, bara ett sår på hornhinnan som skulle ta upp åt en vecka och läka med hjälp av lite salva, så det läker minsan fort. Men nu är allt ganska bra med honom.
Men nu är det borta, bara ett sår på hornhinnan som skulle ta upp åt en vecka och läka med hjälp av lite salva, så det läker minsan fort. Men nu är allt ganska bra med honom.
Skriv Puff Utmaning 219
Utmaning 219 - 7 augusti
Vad skulle du vilja hitta i en "goodie-bag" för författare?
Vad skulle du vilja hitta i en "goodie-bag" för författare?
Money, money, money ...
Så förbaskat trist är det som saknas mest för mig. Varför måste jag vara beroende av pengar för att kunna göra det jag helst vill. Jag kräver inte mycket. Inga hutlösa summor, bara så livet med familj och barn går runt och att de inte blir lidande av att jag ska få göra vad jag vill.
Nä, hur romantiskt det än låter att att leva på kärlek och luft, så är det in möjligt, inte för mig i alla fall.
Har jag jobb, har jag inte tiden för skrivandet. Har jag inget jobb så har jag inga pengar.
Inspirerande och utvecklande kurser är annat som jag känner stort behov av. Då är vi tillbaka till baka på det trista.
Money, money, money ...
Så i ärlighetens namn så går det inte ihopa och allt blir lite halvdant i mitt författande. Men vilka problem som hade löst sig med en "goodie-bag" fylld med: Money, money, money ...
.
torsdag 6 augusti 2009
Skriv Puffs Utmaning 218
.
Utmaning 218 - 6 augusti
Skriv om att upptäcka detaljer.
Hans panna var rätt hög även hårfästet. Det tjocka håret var svårt att hålla upp och föll gärna ner över pannan. Håret var inte tjockt av kraftiga sträva hårstrån utan tunna fina som fanns i där av den tjocka känslan. Men när inte håret föll ner så blottades hans ärr. Det buktade utåt i en form av ett bakvänt J på högra sidan. Fortfarande fanns små gropar kvar från stygnen som var tvungna att sys. Vi pratade aldrig om det, det tillhörde det förflutna innan han kom in i mitt liv.
Ansiktets var smalt och avslutades med en markerande haka med ett djupt veck i. Men han var trotts det inte försmal, kindbenen var höga och mjukt rundade.
Vid sidan om de förhållande vis långa och täta ögonfransarna för att vara mans fanns tre skrattrynkor på var sida. De var tydliga även när han var allvarlig som visserligen inte hörde till vanligheten. Barndomen hade haft förmycket av den varan så det var något som också hörde till den tiden som inte skulle förmörka hans vuxna liv.
En djup grop mellan de tunna ögonbrynen var början på den nätta näsan vars tipp var rund och något hård. Underläppen var stor och fyllig och välvde sig mjukt över gropen i hakan. Munnen i sig var inte stor men då han nästan alltid hade ett leende på läpparna så tror jag inte att det var något markerande. Bara synd att han så ofta vintertid fick problem med nare.
Det var bara en sak jag irriterande nog brukade påpeka för honom, han slarvade lite med rakningen. Enligt mig lät han skäggstubben gå två dagar förlång. Men han var vacker. Visst var jag lite partisk då han varit min son sedan han var 6 år. Nu var han en man och hade även gett mig ett barnbarn som jag redan kände liknade honom. Samma vackra drag. Ja, det var det ingen veckan om, det syntes så tydligt genom mina fingrar.
.
Tankarna gick åt detta hållet i dag då min som på 10 år fått något i ögat och inte kan se, vi väntar på en läkartid senare i dag.
Utmaning 218 - 6 augusti
Skriv om att upptäcka detaljer.
Hans panna var rätt hög även hårfästet. Det tjocka håret var svårt att hålla upp och föll gärna ner över pannan. Håret var inte tjockt av kraftiga sträva hårstrån utan tunna fina som fanns i där av den tjocka känslan. Men när inte håret föll ner så blottades hans ärr. Det buktade utåt i en form av ett bakvänt J på högra sidan. Fortfarande fanns små gropar kvar från stygnen som var tvungna att sys. Vi pratade aldrig om det, det tillhörde det förflutna innan han kom in i mitt liv.
Ansiktets var smalt och avslutades med en markerande haka med ett djupt veck i. Men han var trotts det inte försmal, kindbenen var höga och mjukt rundade.
Vid sidan om de förhållande vis långa och täta ögonfransarna för att vara mans fanns tre skrattrynkor på var sida. De var tydliga även när han var allvarlig som visserligen inte hörde till vanligheten. Barndomen hade haft förmycket av den varan så det var något som också hörde till den tiden som inte skulle förmörka hans vuxna liv.
En djup grop mellan de tunna ögonbrynen var början på den nätta näsan vars tipp var rund och något hård. Underläppen var stor och fyllig och välvde sig mjukt över gropen i hakan. Munnen i sig var inte stor men då han nästan alltid hade ett leende på läpparna så tror jag inte att det var något markerande. Bara synd att han så ofta vintertid fick problem med nare.
Det var bara en sak jag irriterande nog brukade påpeka för honom, han slarvade lite med rakningen. Enligt mig lät han skäggstubben gå två dagar förlång. Men han var vacker. Visst var jag lite partisk då han varit min son sedan han var 6 år. Nu var han en man och hade även gett mig ett barnbarn som jag redan kände liknade honom. Samma vackra drag. Ja, det var det ingen veckan om, det syntes så tydligt genom mina fingrar.
.
Tankarna gick åt detta hållet i dag då min som på 10 år fått något i ögat och inte kan se, vi väntar på en läkartid senare i dag.
onsdag 5 augusti 2009
Skriv Puffs Utmaning 217
Utmaning 217 - 5 augusti
Skriv om något stimulerande!
Att i sina armar hålla en baby. Som med stora nyfikna ögon ser upp på mig. Att se des nyfikenhet på världen. Allt ligger framför dem, det känns.
Han fyller fyra år och öppna sitt stora paket med blåa snören. Pappret far åt alla håll i ivern. Den bliken som med första ögon ser hans egna trehjuling med fortfarande de blåa snörena på, det känns.
Vårens första vitsippor som lyser mot den kalla nakna jorden. De skira nyutsprungna björklöven. Raberstocken som med sin runda knopp spränger upp ur marken, det känns.
Hon kliver av tåget. Han tar först tveksamma steg mot henne. Hennes ögons ljus och den rosa färgen på kinderna får honom att springa fram. Omfamningen, saknaden, kyssen och väskorna som ligger bortglömda flera meter bakom dem, det känns.
Det ivrigt bläddrandet i semesterkatalogerna. Min mans drömmar, planer och förväntningar när han läser om Amorgos, Kalabrien eller Galapagosöarna. Berättar om resdrömmar, det känns.
Kroppen som spänns över mig, de sista flämtningarna. Den otroliga avslappningen och blicken som vänt från åtrå till salig upprymdhet i orgasmens hetta, det känns.
Att se andra människors lycka, förväntningar och njutningar är en sjukdom så smittsam att inkubationstiden inte existerar. Den känns , får var del av mig att gå igång. Det är stimulerande för för mig.
.
Skriv om något stimulerande!
Att i sina armar hålla en baby. Som med stora nyfikna ögon ser upp på mig. Att se des nyfikenhet på världen. Allt ligger framför dem, det känns.
Han fyller fyra år och öppna sitt stora paket med blåa snören. Pappret far åt alla håll i ivern. Den bliken som med första ögon ser hans egna trehjuling med fortfarande de blåa snörena på, det känns.
Vårens första vitsippor som lyser mot den kalla nakna jorden. De skira nyutsprungna björklöven. Raberstocken som med sin runda knopp spränger upp ur marken, det känns.
Hon kliver av tåget. Han tar först tveksamma steg mot henne. Hennes ögons ljus och den rosa färgen på kinderna får honom att springa fram. Omfamningen, saknaden, kyssen och väskorna som ligger bortglömda flera meter bakom dem, det känns.
Det ivrigt bläddrandet i semesterkatalogerna. Min mans drömmar, planer och förväntningar när han läser om Amorgos, Kalabrien eller Galapagosöarna. Berättar om resdrömmar, det känns.
Kroppen som spänns över mig, de sista flämtningarna. Den otroliga avslappningen och blicken som vänt från åtrå till salig upprymdhet i orgasmens hetta, det känns.
Att se andra människors lycka, förväntningar och njutningar är en sjukdom så smittsam att inkubationstiden inte existerar. Den känns , får var del av mig att gå igång. Det är stimulerande för för mig.
.
tisdag 4 augusti 2009
Skrivpuffs Utmaning 216
Under en period försökte jag vara mer med familjen, men det gick inget vidare. Antingen höll jag mitt löfte till familjen om att ge allt tillsammans med dem, men då blev skrivandet så lidande att jag fick skrivabstenens. Ja, det finns något som heter så, jag har varit lidit av det och det är ett helvete att gå igenom. Huvudet och hela kroppen blir liksom fylld av ord, meningar berättelser som kroppen av gammal vana vill skriva ner men inte kan lagra då man inte tillåtersig att skriva. Kroppen börjar darra och fingrarna går av sig själv som om de var över tangentbordet och bara ville lätta på hjärnans tryck av input. Som en skakad läsk var jag, sakta måste jag skruva upp korken så att orden försiktigt pyste ut. Trycket gjorde naturligt vis att huvudvärken plågade mig som falsk sång. Behövs det påpekas att sömnen blev lidande och så även dagen. Jag snurrade bara djupare. Helt plötsligt så var mina tankar i ett nytt skrivprojekt. För att pysa ut lite kunde jag stoppa vardagshandlingarna i hemmet. "Vänta lite nu Lilli, jag sak bara ta fram antecknings blocket" och så bad jag henne säga vad hon hade sagt en gång till medans jag antecknade.
Detta sätt var inte hållbart. Vi led alla. De förstod att mamma måste få skriva på något sätt men hur, utan att familjen kände sig åt sidosatt.
Så kom dagen som förändrade allt. En annons på nätet om "Skriv Pullver". Jag skulle alltså kunna vara dubbelt så mycket med familjen än jag var van vid sen tidigare och ändå skulle inte kropp och huvud bli sprängfyllda av mina historier. Detta fantastiska pulver verkade så att ett kryddmått skulle tas en halvtimme innan det var dax att ta sig två timmars skrivpaus från familjen och då skulle allt släppas ut. Lite sketisk var jag allt men desperat så jag beställde några burkar.
På bara två timmar bubblade hela dagens tankelager fram och fingrarna arbetade som en hagelskur över tangentbordet. Det var mer fantastiskt än jag kunnat föreställa mig. Jag kunde sova lugnt och sedan ge allt åt familjen då jag visste att jag kunde få fram det sedan på kvällen under mina två egna timmar vid laptopen.
Så här höll jag på i ett par månader men så började jag känna att utvecklingen av mina texter blev lidande. Mycket nytt kom fram men tid och reflektion för att bearbeta mina ord fanns inte. Jag hade inte läst bruksanvisningen helt ut och missat biverkningarna. Man fick bara ta pullvret fyra veckor i sträck och sen en paus på två veckor för reflektion. Det var alltså dags för en paus, men innan den så skulle jag testa en idé.
Vingarna slog i snabba rytmiska rörelser, farten var hisnande. En flicka i treårsåldern red på en pudel. Horan gjorde allt för att tillfredställa sin kund för högre dricks Gubben med rullator blev nerslagen och rånad av en sjuksköterska utanför akuten. Överallt hände konstiga, oförstående, grymma eller bara helt vardagliga händelser. Samtidigt som jag såg allt i en orkanliknande fart så kände jag smärta, glädje, upphetsning, förvåning, skräck. Alla känslor jag susade förbi var i mig samtidigt men så såg jag också att i var scen var jag själv med. Jag var allt från övergiven baby till sexmissbrukande dam på 70 +. Så stannade allt och ett mörker sög sig närmare och närmare tills jag var ett med det.
- Ni kan nu andas ut. Vi har tillslut kunnat stabiliserat läget och funnit ett motgift.
- Kan vi besöka henne nu?
- Nej, ta ni nu och åk hem och sov och ät lite så kan ni komma tillbaka i kväll.
- Men vad är det som hon råkat utför.
- Hon har tagit en överdos av Detrextor. Det är inget preparat som vi tidigare stött på här på sjukhuset men det var bara en tisdsfråga sa narkotika polisen. De visste att det kommit ut på marknaden under namnet Skrivpullver. Det blev en tyst pause då vi alla försökte ta in det som hänt. så fortsatte läkaren.
-Ja, det låter mycket oskyldigt.
.
måndag 3 augusti 2009
Skrivpuffs Utmaning 215
Utmaning 215 - 3 augusti
Skriv om att ställa obekväma frågor.
- Nä, detta ser inte bra ut, verkligen inte bra. Armen har gått ur led.
- Ja, det var därför vi kom in.
- Hur gick det egentligen till?
Jag tittade på min man Kaj för att se om han skulle svara, men efter någon cikunds tystnad svarade jag.
- Ville sprang runt runt hemma och höll på att jaga livet ur Putte, ja det är vår lilla hund. Jag sa till honom minst hundra gånger men han lyssnade inte. Så när han svängde om hörnan från hallen in i storarummet så stod Kaj där. Han skulle bara stoppa Ville och tog tag i honom.
- Jag fick liksom bara i farten tag på armen och med den farten han hade så ..., sa Kaj.
- Ja ha ... Läkaren tog på sig glasögonen och tittade snabbt i journalen, så sa han, ta av pojken alla kläderna.
- Men ... jag tittade på Kaj och han tittade undrande tillbaka.
- Ta av pojken nu, även blöjan.
- Vad har det med armen att göra frågade Kaj medan jag började klä av Ville. Han gnydde när jag försiktigt krånglade ur den skadade armen ur tröjan. trotts den smärtstillande sprutan han fått.
- Enligt journalen är det nu tredje gången ni är inne med honom med en arm som gått ur led. Vi har som policy att ta det säkra före det osäkra och se till barnets bästa. Läkarens röst var hård och jag kände en ilning gå ut efter ryggraden. Kaj hade tydligen inte förstått innebörden av vad läkaren sagt för han fortsatte.
- Menar du att det kan bli omfattande skador om en arm går ur led flera gånger? Läkaren nonchalerade helt hans fråga, tittade bara uttryckslöst på Kaj och frågade.
- Har ni tillfogat pojken skada vid andra tillfällen? Han väntade inte på svaret utan böjde sig ner och lyfte upp Ville på på bänken. Ville sa inte ett ord. Läkaren började noggrant titta och klämma på hela den lilla kroppen. Färgen i Kajs ansikte hade helt försvunnit, han hade nu också förstått vad läkaren syftade på. Chockade stod vi bara där. Tystnaden var skrämmande och kompakt i det lilla undersökningsrummet. Jag smög in min hand i Kajs, kan kramade den lätt.
- Det ser bra ut det här sa läkaren, inga andra skador. Han satte ned Ville, lade tillrätta armen ut efter kroppen, vinklade armbågen i 90 grader och gjorde sedan en cirklande snabb rörelse med andra handen på axeln. Ville skrek till.
- Så då var den på rätt ställe igen, sa läkaren till Ville, så fortsatte han: och så vill jag inte se dig här igen med armen ur led. Han log nu mot Ville som antagligen inte förstod något av vad han menade, men vi gjorde.
När vi sedan satt i bilen och skulle köra så så tog Kaj min hand igen.
- Karin, trodde han verkligen att vi skulle ha skadat honom, att vi skulle kunnat göra något illa mot Ville. Det var ingen fråga och jag tror att även Kaj i den stunden tänkte samma tanke som jag. Om någon läkare frågar en sådan sak så måste det betyda att det finns anledning att tro att föräldrarna medvetet skadar sina barn. Visst visste vi att det fanns de som blev misshandlade men inte något vi upplevt. I denna stund kändes det skrämmande verkligt och nära. Och det var hemskt vilken skuld man kan känna även om man var helt oskyldig.
.
Skriv om att ställa obekväma frågor.
- Nä, detta ser inte bra ut, verkligen inte bra. Armen har gått ur led.
- Ja, det var därför vi kom in.
- Hur gick det egentligen till?
Jag tittade på min man Kaj för att se om han skulle svara, men efter någon cikunds tystnad svarade jag.
- Ville sprang runt runt hemma och höll på att jaga livet ur Putte, ja det är vår lilla hund. Jag sa till honom minst hundra gånger men han lyssnade inte. Så när han svängde om hörnan från hallen in i storarummet så stod Kaj där. Han skulle bara stoppa Ville och tog tag i honom.
- Jag fick liksom bara i farten tag på armen och med den farten han hade så ..., sa Kaj.
- Ja ha ... Läkaren tog på sig glasögonen och tittade snabbt i journalen, så sa han, ta av pojken alla kläderna.
- Men ... jag tittade på Kaj och han tittade undrande tillbaka.
- Ta av pojken nu, även blöjan.
- Vad har det med armen att göra frågade Kaj medan jag började klä av Ville. Han gnydde när jag försiktigt krånglade ur den skadade armen ur tröjan. trotts den smärtstillande sprutan han fått.
- Enligt journalen är det nu tredje gången ni är inne med honom med en arm som gått ur led. Vi har som policy att ta det säkra före det osäkra och se till barnets bästa. Läkarens röst var hård och jag kände en ilning gå ut efter ryggraden. Kaj hade tydligen inte förstått innebörden av vad läkaren sagt för han fortsatte.
- Menar du att det kan bli omfattande skador om en arm går ur led flera gånger? Läkaren nonchalerade helt hans fråga, tittade bara uttryckslöst på Kaj och frågade.
- Har ni tillfogat pojken skada vid andra tillfällen? Han väntade inte på svaret utan böjde sig ner och lyfte upp Ville på på bänken. Ville sa inte ett ord. Läkaren började noggrant titta och klämma på hela den lilla kroppen. Färgen i Kajs ansikte hade helt försvunnit, han hade nu också förstått vad läkaren syftade på. Chockade stod vi bara där. Tystnaden var skrämmande och kompakt i det lilla undersökningsrummet. Jag smög in min hand i Kajs, kan kramade den lätt.
- Det ser bra ut det här sa läkaren, inga andra skador. Han satte ned Ville, lade tillrätta armen ut efter kroppen, vinklade armbågen i 90 grader och gjorde sedan en cirklande snabb rörelse med andra handen på axeln. Ville skrek till.
- Så då var den på rätt ställe igen, sa läkaren till Ville, så fortsatte han: och så vill jag inte se dig här igen med armen ur led. Han log nu mot Ville som antagligen inte förstod något av vad han menade, men vi gjorde.
När vi sedan satt i bilen och skulle köra så så tog Kaj min hand igen.
- Karin, trodde han verkligen att vi skulle ha skadat honom, att vi skulle kunnat göra något illa mot Ville. Det var ingen fråga och jag tror att även Kaj i den stunden tänkte samma tanke som jag. Om någon läkare frågar en sådan sak så måste det betyda att det finns anledning att tro att föräldrarna medvetet skadar sina barn. Visst visste vi att det fanns de som blev misshandlade men inte något vi upplevt. I denna stund kändes det skrämmande verkligt och nära. Och det var hemskt vilken skuld man kan känna även om man var helt oskyldig.
.
söndag 2 augusti 2009
Puffutmaning 214
.
Utmaning 214 - 2 augusti
Skriv om att välja sida.
Barnvagnen var sliten och i omodern skin imitation, grön, mörkt grön. Ren och välvårdad var den i alla fall. Täcket lyfte sig sakta i en jämn lugn takt. Ett dovt suttande hördes från barnets sugande på nappen. Anna böjde sig fram över barnvagnen och tittade på det fridfulla lilla ansiktet. Som alla bebisar så var det naturligt vis den sötaste som fanns. Anna hade bara varit inne en kort stund på posten. Vagnen hade stått strax utanför och gatan var så gott som tom. Anna tittade sig omkring och suckade, så rullade hon iväg med vagnen ned för gatan.
Hon visste inte varför hon vågat göra så som hon gjort men hon hade gjort det och det hade ju gått bra. Vilken lättnad. Aldrig tidigare hade hon vågat sig på att göra något som var farlig, inte ens köra för fort. Inget olagligt heller för den delen, aldrig snattat ens ett tugummi. För Anna var denna lilla handling banbrytande.
Hon styrde förvånansvärt lätt och säkert in över kullerstenarna på första vägen till vänster. Där stod hennes blåa Fiesta. Anna lyfte av barnvagns insats och satte den i baksätet. Underrede fällde hon ihop fast det var lite bökigt, inte den smidigaste och nyaste modellen precis. Men hon hade ju en annan hemma, detta var sista gången denna gamla skrothög till barnvagn användes.
På väg ut genom staden svängde Anna förbi soptippen. Lika bra att lämna det gamla bakom sig och börja på ny kula. Hon valde brännbart. Det var alltid så svårt att veta hur man skulle sortera saker, brännbart kunde man lägga allt i. Därför tog Anna bara den svarta soppåsen och slängde den i containern som den var. Nu var det bara att köra hem hon skulle inte orka så mycket mer i dag.
När hon satte sig i bilen igen för att köra den långa vägen så började det gny där bak. Snart var gnyendet ett hysteriskt skrik. Skit också, hon hade hoppats att hon skulle ha hunnit lite längre. Det var såklart inget annat att välja på än att svänga av på närmaste lämpliga avtagsväg och hitta ett bra ställe att ställa bilen på. Anna lyfte med van hand upp det lilla skrikande knytet. Hon satte sig i baksätet med benen utanför och bildörrarna som insyns och vindskydd. Knäppte upp blusen, tog fram det sprängfyllda bröstet som nu sprutade ut mjölken av barnets gråt. Anna lade barnet till bröstet och kände den ömsesidiga lättnaden och njutningen av tillfredställelse. Hon såg ner på det lilla ansiktet och älskade det hon såg. Det slog henne att hon ännu inte visste så mycket om detta lilla liv som nu så lugnt sög på hennes bröst. Hennes tidigare barn hade varit en pojke men ännu visste hon inte om hon fått en pojk ännu en gång eller en flicka. Efter att hon ammat skull hon titta efter, hoppas det var en flicka. Det var nog lättare att lämna det som hänt om det inte var samma kön som på Alex, han som nu låg i sin mjuka kista av svart plast.
.
Utmaning 214 - 2 augusti
Skriv om att välja sida.
Barnvagnen var sliten och i omodern skin imitation, grön, mörkt grön. Ren och välvårdad var den i alla fall. Täcket lyfte sig sakta i en jämn lugn takt. Ett dovt suttande hördes från barnets sugande på nappen. Anna böjde sig fram över barnvagnen och tittade på det fridfulla lilla ansiktet. Som alla bebisar så var det naturligt vis den sötaste som fanns. Anna hade bara varit inne en kort stund på posten. Vagnen hade stått strax utanför och gatan var så gott som tom. Anna tittade sig omkring och suckade, så rullade hon iväg med vagnen ned för gatan.
Hon visste inte varför hon vågat göra så som hon gjort men hon hade gjort det och det hade ju gått bra. Vilken lättnad. Aldrig tidigare hade hon vågat sig på att göra något som var farlig, inte ens köra för fort. Inget olagligt heller för den delen, aldrig snattat ens ett tugummi. För Anna var denna lilla handling banbrytande.
Hon styrde förvånansvärt lätt och säkert in över kullerstenarna på första vägen till vänster. Där stod hennes blåa Fiesta. Anna lyfte av barnvagns insats och satte den i baksätet. Underrede fällde hon ihop fast det var lite bökigt, inte den smidigaste och nyaste modellen precis. Men hon hade ju en annan hemma, detta var sista gången denna gamla skrothög till barnvagn användes.
På väg ut genom staden svängde Anna förbi soptippen. Lika bra att lämna det gamla bakom sig och börja på ny kula. Hon valde brännbart. Det var alltid så svårt att veta hur man skulle sortera saker, brännbart kunde man lägga allt i. Därför tog Anna bara den svarta soppåsen och slängde den i containern som den var. Nu var det bara att köra hem hon skulle inte orka så mycket mer i dag.
När hon satte sig i bilen igen för att köra den långa vägen så började det gny där bak. Snart var gnyendet ett hysteriskt skrik. Skit också, hon hade hoppats att hon skulle ha hunnit lite längre. Det var såklart inget annat att välja på än att svänga av på närmaste lämpliga avtagsväg och hitta ett bra ställe att ställa bilen på. Anna lyfte med van hand upp det lilla skrikande knytet. Hon satte sig i baksätet med benen utanför och bildörrarna som insyns och vindskydd. Knäppte upp blusen, tog fram det sprängfyllda bröstet som nu sprutade ut mjölken av barnets gråt. Anna lade barnet till bröstet och kände den ömsesidiga lättnaden och njutningen av tillfredställelse. Hon såg ner på det lilla ansiktet och älskade det hon såg. Det slog henne att hon ännu inte visste så mycket om detta lilla liv som nu så lugnt sög på hennes bröst. Hennes tidigare barn hade varit en pojke men ännu visste hon inte om hon fått en pojk ännu en gång eller en flicka. Efter att hon ammat skull hon titta efter, hoppas det var en flicka. Det var nog lättare att lämna det som hänt om det inte var samma kön som på Alex, han som nu låg i sin mjuka kista av svart plast.
.
lördag 1 augusti 2009
Puffutmaning 213
.
Utmaning 213 - 1 augusti
Skriv om att erbjuda stöd.
- Tänk inte så, så klart jag ställer upp. Väninnan lutade sig lite över bordet.
- Ja, vad skulle jag göra utan dig. Just nu känns det som jag inte kan lita på någon mer. Underläppen darrade lätt och jag drog koftan tätare om mig.
- Du behöver inte säga något, vi kan bara dricka te tillsammans eller så häver du ur dig allt, det är upp till dig.
Jag smuttade lite på det heta te:et och tog ett djupt andetag.
- Olle har varit otrogen. Det var lättare att säga det högt än vad jag trott och jag log lite.
- Är du säker på det, du kan ju ha fått det om bakfoten.
- Nä, han har erkänt att han träffat en annan i nästan 1½ månad nu.
- Men har hur ... hur kom du på honom?
- Det var väl typiskt så där klassiskt. Jobbat över, sms som han snabbt raderade och så har han köpt massa nya kallingar, han som alltid låtit mig göra det förr.
Väninnan såg snett förbi mig ut genom fönstret.
- Hade det inte varit värre om du kommit på dem?
- Värre?
- Ja om du sett dem i din och hans säng liksom, jag hittade ju Krille i sängen med servitrisen på pizzerian som du vet.
- Mmm ... Kanske det. Fast det känns illa nog. Han erkände det lite förfort och jag vet inte vad det betyder men hade det inte varit mer naturligt om han försökte dölja det bättre. Nu rann mina tårar, jag som trodde att jag gråtit slut på dem.
- Han ville väl att du skulle få veta det, det måste väl ändå vara bättre än att gå och grunna på det. Du vet Krille hade ju jag haft på spåren i en månad innan de avslöjades. Gud vad jag led, du ska vara glad att det inte blev så utdraget. Ta det som ett gott tecken. Hon räckte mig toarullen som tjänstgjorde som ersättare för hushållspapper som hon aldrig hade hemma.
- Gott tecken? Jag vill ju bara ha honom, jag vill inte bryta förlovningen och gå vidare. Det är ju bara han som jag vill leva med.
- Finns det verkligen något att bygga på nu, gör som jag gjorde med Krille, kasta ut honom.
- Nä, jag tror ändå som du sa tidigare att "han ville att jag skulle få veta det" kanske betyder det att han ville ha en anledning till att bryta affären.
- Tror du verkligen på det själv, han ville kanske bara få slut på er relation så smärtfritt som möjligt, därför erkände han det så lätt, ren omtanke även om det låter hårt.
- Jag skulle nog inte kommit till hit ändå. Jag blir bara mer förvirrad.
- Men jag vill ju bara få dig att känna att det inte är så farligt som du tror. Karlar är karlar alla lika dana.
- Det tror jag inte på. Nu var tårarna bortbytta av en krypande ilska som började bubbla upp. Hur kunde hon säga så eller var det detta min väninna ville, att jag skulle bli arg och ta tag i mitt liv istället. Kanske hon var på rätt väg ändå.
- Bra, tjejen nu visar du allt lite jädrar anamma, fortsätt så.
- Ja, jag ska minsann ta och gå hem och visa vad jag är värld. Han ska nu få kämpa för mig och vårat förhållande.
- Kastar du inte ut honom då? Hon såg mycket förvånad ut, det var tydligen inte vad hon väntat sig.
- "En gång ingen gång, två gånger en vana" Han har nog bara kalla fötter inför bröllopet. Men ändå fattar jag inte hur han kunde, han sa att hon inte betydde något för honom, bara rent sex.
Väninnan ställde sig snabbt upp så stolen trillade i golvet och höjde rösten.
- Vilken djävla skit, betydde jag inget för honom, inget alls.
.
Utmaning 213 - 1 augusti
Skriv om att erbjuda stöd.
- Tänk inte så, så klart jag ställer upp. Väninnan lutade sig lite över bordet.
- Ja, vad skulle jag göra utan dig. Just nu känns det som jag inte kan lita på någon mer. Underläppen darrade lätt och jag drog koftan tätare om mig.
- Du behöver inte säga något, vi kan bara dricka te tillsammans eller så häver du ur dig allt, det är upp till dig.
Jag smuttade lite på det heta te:et och tog ett djupt andetag.
- Olle har varit otrogen. Det var lättare att säga det högt än vad jag trott och jag log lite.
- Är du säker på det, du kan ju ha fått det om bakfoten.
- Nä, han har erkänt att han träffat en annan i nästan 1½ månad nu.
- Men har hur ... hur kom du på honom?
- Det var väl typiskt så där klassiskt. Jobbat över, sms som han snabbt raderade och så har han köpt massa nya kallingar, han som alltid låtit mig göra det förr.
Väninnan såg snett förbi mig ut genom fönstret.
- Hade det inte varit värre om du kommit på dem?
- Värre?
- Ja om du sett dem i din och hans säng liksom, jag hittade ju Krille i sängen med servitrisen på pizzerian som du vet.
- Mmm ... Kanske det. Fast det känns illa nog. Han erkände det lite förfort och jag vet inte vad det betyder men hade det inte varit mer naturligt om han försökte dölja det bättre. Nu rann mina tårar, jag som trodde att jag gråtit slut på dem.
- Han ville väl att du skulle få veta det, det måste väl ändå vara bättre än att gå och grunna på det. Du vet Krille hade ju jag haft på spåren i en månad innan de avslöjades. Gud vad jag led, du ska vara glad att det inte blev så utdraget. Ta det som ett gott tecken. Hon räckte mig toarullen som tjänstgjorde som ersättare för hushållspapper som hon aldrig hade hemma.
- Gott tecken? Jag vill ju bara ha honom, jag vill inte bryta förlovningen och gå vidare. Det är ju bara han som jag vill leva med.
- Finns det verkligen något att bygga på nu, gör som jag gjorde med Krille, kasta ut honom.
- Nä, jag tror ändå som du sa tidigare att "han ville att jag skulle få veta det" kanske betyder det att han ville ha en anledning till att bryta affären.
- Tror du verkligen på det själv, han ville kanske bara få slut på er relation så smärtfritt som möjligt, därför erkände han det så lätt, ren omtanke även om det låter hårt.
- Jag skulle nog inte kommit till hit ändå. Jag blir bara mer förvirrad.
- Men jag vill ju bara få dig att känna att det inte är så farligt som du tror. Karlar är karlar alla lika dana.
- Det tror jag inte på. Nu var tårarna bortbytta av en krypande ilska som började bubbla upp. Hur kunde hon säga så eller var det detta min väninna ville, att jag skulle bli arg och ta tag i mitt liv istället. Kanske hon var på rätt väg ändå.
- Bra, tjejen nu visar du allt lite jädrar anamma, fortsätt så.
- Ja, jag ska minsann ta och gå hem och visa vad jag är värld. Han ska nu få kämpa för mig och vårat förhållande.
- Kastar du inte ut honom då? Hon såg mycket förvånad ut, det var tydligen inte vad hon väntat sig.
- "En gång ingen gång, två gånger en vana" Han har nog bara kalla fötter inför bröllopet. Men ändå fattar jag inte hur han kunde, han sa att hon inte betydde något för honom, bara rent sex.
Väninnan ställde sig snabbt upp så stolen trillade i golvet och höjde rösten.
- Vilken djävla skit, betydde jag inget för honom, inget alls.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)