Vad jag visste

Utmaning 265 - 22 september
Skriv om att veta.

Värme iform av dunfjädrar virvlade runt oss. Inget utanför betydde något just då. Jag såg rakt in i henne och såg en människa som kunde bära mig när det var tungt att gå. Hennes ögon talade samma språk, samma känsla hade träffat henne. Själsfränder, som kärlek vid första ögonkastet. Någon som såg, förstod och togemot mig. Så lika men så olika, det var berikande. Jag visste att det var ömsesidigt. Vi behövde varandra som stöd i vardagen för att lätta på trycket med familj, jobb och eviga "varför".

Jag öppnade mitt hjärta och lät henne komma in, lät henne få en av de dyrbara platserna jag hade kvar att ge. Vi delade tankar, upplevelser och drömmar som vi inte vågat yppa tidigare. Naken stod jag och blev betraktad, hon skylde sig inte heller. Det var ljuvligt att få studsa mitt nakna jag mot henne och ta emot mig själv med nya ögon igen. Hon lärde mig att lära känna mig själv.

Så kunde hon inte, orkade inte, hade för mycket att göra och ville inte. Jo, det skulle nog gå att träffas i morgon eller nästa vecka. Det gick aldrig och inget svar på varför kunde hon ge.

Jag hade trott att jag kände henne, från första stund. Jag trodde det var ömsesidigt och att det jag saknat hade blivit mig givet. I min lycka över att finna denna saknad smakupplevelse hon gett mig hade jag byggt upp en själsfrende i mitt inre som inte fanns. Envist hållit mig kvar vid den bild av henne som jag först känt Inte velat se den hon sakta visade sig vara bara så jag ville ha henne.

Det hade varit lätt att säga att jag blivit utnyttjad men då hade jag ljugit. Jag hade själv varit en attraktiv ny smak. Men istället för att dela, ge och ta hade jag onanerat ensam öppet in för henne. Velat tro att vi var två som delade samma slickepinne.

Det kommer läka men fortfarande blöts mina kinder i saknad av den som aldrig fanns.
.

Så olika

Utmaning 264 - 21 september
Skriv om att samsas.

Du säger vad du känner och tycker utan att tänka på konsekvenserna Allt ska vara i ordning. Diskbänken ska skina. Smulor på matbordet spänner din ryggrad. Dammsugaren kommer fram i samma ögonblick som du kommer hem från jobbet. Men du är inte konsekvent. Ditt långa hår snurrar in sig i duschbrunnen. Padd med gammal makeup och topps med öronvax blir liggande på hanfatet. Aldrig plockar du bort det. Du irriterar dig över vissna blomblad i fönsterbrädena men skulle aldrig komma på tanken att vattna blommorna.

Vi är så olika. Så vansinnigt olika.

Men jag vet alltid vad du känner, jag vet var jag har dig. Du tänker inte på konsekvenserna av vad du säger men erkänner när du har fel. Det gör inget för mig om det står en smutsig kastrull på diskbänken eller finns smulor på bordet men det är så mycket finare när du torkat undan. Jag hatar att damsuga men tvättar och stryker hellre. Det är en tyst överenskommelse, jag städar upp efter dig på toaletten och du pockar undan alla data och motortidningar som jag strör runt mig.

Vi är så olika men kompletterar varandra så bra och blommorna i vårt hem trivs och är vackra.
.

Brottet från mönstret

Utmaning 263 - 20 september
Skriv om att göra ett undantag.



Aldrig att jag skulle svärta ner min familj. Vi var lyckligt lottade. Mamma och pappa hade verkligen fått kämpa sig fram, men de hade lyckats. Mamma var en omtyckt läkare och pappa hade byggt upp en elfirma som han drev med hjälp av åtta anställda Min bror Mats var 6 år äldre än jag och han skulle nu flytta till Göteborg och börja på Chalmers.



I skolan gick det fantastiskt bra för mig men inget annat förväntades heller, jag var en Visbergh. Vänner hade jag och många av dem höll också på med bågskytte. Vi var ett taijt gäng som kämpade mot samma mål. Det roligaste som fanns var att åka iväg på tävlingar med dem över hela Sverige



Bakom denna fina duktiga flicka som kom från en bra familj fanns en svart skugga. I hela tretton år hade jag tillåtit det och lärt mig spela detta teaterstycke. Även teater var jag bra på men det var det nog ingen som misstänkte, så bra var jag. Många påstod att det svåraste var att visa sorg och tårar på ett realistiskt sätt för en skådespelare men jag påstår att det omvända är ännu svårare.



Nästan lika många år som jag spelat hade jag även gjort abort. En om året, även det var nu en vana, ren vardags mat. Fast nu skulle det vara slut på det. Han misstänkte inget. Han hade efter att hjälpt mig de första gångerna överlåtit åt mig att rensa upp efter hans misstag. Han visste så väl att jag aldrig skulle avslöja något. Jag tänkte inte heller nu avslöja vad han gjort men jag hade bestämt en annan väg.



Små fjärilar hade börjat kännas i magen. Detta lilla liv som nu växte tillsig skulle denna gång få överleva. Detta skulle förändra så mycket, mina framtidsplaner men även för mamma och pappa. Men jag var skydig alla dessa döda foster detta. Eftersom jag visste att övergreppen nu skulle sluta så ville jag inte avslöja vem pappan var. Det var inte värt att svärta ner familjen på det viset nu när han ändå skulle flytta.
.

Kvinlighet

Utmaning 261 - 18 september
Skriv om ett ärr.


Stjärnorna dansade runt. Svett trängde fram från min iskalla skakande kropp. Växelvis krampade jag i fosterställning och låg raklång på magen med dubbla kuddar hårt tryckta mot nedre delen av buken och mitt sköte. Smärtan kom i vågor. En konstant smärta som gav mig utrymme till att fylla lungorna inför nästa dödsångest, den som kom som vågor. Det hade varit mer humant att stöta in en kniv och vrida om.

Trettiosex dagar per år, år efter år. En paus från dessa smärtor kom under de år jag var gravid och ammande. Det var sex underbara år av ammande och graviditeter. Även missfall men det drog i alla fall ut på tiden av smärtfritt levene.

Så växte systorna tillsig igen och smärtorna med dem. Sjukskrivning tredagar var månad var en självklarhet. Tiden kom då beslut om en sladdis skulle tas. Jag ville bli mamma igen, bara en sista gång ett sista barn. En tid av sex och smärta, sex och smärta och inget fastnat ägg. Jag var så full med systor att det inte fanns en chans för ett mycket litet ägg att sätta sig.

Beslut måste tas. Ofrivilligt insåg jag trotts att jag hade många fertila år kvar att det bara fanns ett val. Operation det enda alternativet om jag ville slippa plåga och fortsatt nedslitning av min kropp. Ja, jag sa ja till att avlägsna min livmoder fast det var mot min innersta vilja.

Flera veckor efter brottades jag med mitt ärr. Ärret var smärtsamt. Det satt djupt, djupt inom mig. Det var större än det som gick från sida till sida ovanför mitt blygdben. Det var skräckfyllt att jag pga. tappad känsel runt operationsområdet inte heller kund få orgasm. Jag hade blivit stympad. Inte till det yttre men min kvinnligt var bortskuren och slängde i en papperskorg. Ett halvår senare kom känseln tillbaka och njutning av orgasmer kunde jag åter berusa mig av. Fast känslan att inte vara helt fullt kvinnlig är fortfarande ett tärande ärr i mig.
.

Jag kan inte

Utmaning 260 - 17 september
Skriv om att vara blyg.



Jag kan inte
kan inte reglerna
tänk om jag syns
om jag gör bort mig


Om jag inte syns
är det värre
finns jag då


Tänk om jag säger fel
eller vad är fel
eller vad är rätt


Står jag bara tyst
då är jag pinsam
bättre att inte synas


Jag vill vara osynlig
synlig gör mig osäker
jag ser ingen annan


Blind på omvärlden
ser mitt blyga jag
som är pinsam


Osynlig kan jag se
förstå andras språk
så jag lär


Vad som anses rätt
vad som anses fel
att säga och göra


Ge mig osynlighet
så kan jag tjuvläsa
regelboken
Det sociala spelet

.

Jag, långsint!

Skrivpuff utmaning den 11 september

Skriv om att vara långsint





Långsint, hur kan hon säga så. Hon som känner mig så väl. För det första så är jag konflikträdd, ända sen från sperma tiden. Att jag överhuvudtaget kunde komma fram först till ägget är ett under eftersom jag helt och hållet även saknar tävlingsinstinkt. Varför behöva få bekräftelse på att man är bäst när man vet att man är bra som man är. Risken är bara att man kommer sist och vad bekräftar det?

Jag hamnar aldrig i den situationen att jag blir arg på någon. Om jag överhuvudtaget skulle komma i en konflikt så är det antingen jag som har fel eller den andra, svårare än så är det inte. Eftersom jag lägger mig direkt om jag inte är säker på min sak så infinner sig aldrig situationen att jag har fel, alltså finns bara alternativet att jag har rätt. Jag kan förstå att detta påstående smakar illa för andra men jag har inget behov att hävda det, jag kan njuta av den insikten i tysthet.

Trygghet i mig själv är en gåva jag vårdar ömt, den rubbas inte av att någon annan har problem med sin självkänsla. Det är deras problem, synd för dem då. Avund begriper jag mig inte på, jag har det jag behöver och vet att jag kan få det jag vill om jag kämpar för det men varför, när det är bra som det är.

Att överhuvud taget nedlåta sig till att ta upp ett sådant ämne igen. Först försöka få allt som det var från början av vår vänskap och sedan anklaga mig. Vad tror hon igentligen. Hon har visat sitt rätta jag och jag behöver inte ens tycka synd om henne.

Men att komma så här långt efter och kalla mig för långsint. Hade jag haft fel så hade jag bett om ursäkt. Det har jag inga problem med. Inte har jag heller begärt en ursäkt från henne, jag bryr mig helt enkelt inte. Varför lägga energi på andras problem. Rätt smickrande att jag tydligen gnagt i hennes tankar under åren, men att hon inte kommit till insikt om hur fel hon har talar inte till hennes fördel. Det är bra som det är nu och våra vägar behöver inte korsas något mer.

Långsint nej, men aldrig att jag glömmer att hon sa att jag var egoistisk och saknade empati.
.

Utmaning 252 - 9 september
Skriv om att ha tråkigt.

Söndag morgon, varför skulle jag vakna så tidig. Jag hade försökt somna om men de förbannade duvorna satt ute på telestolpen och kuttrade så det var lönlöst.
Morgontidningen hade inte kommit, antagligen hade sommarvikarien börjat, det brukade strula med tidningen då i några dagar. Jag tog istället med mig lokaltidningen som jag redan läst några gånger denna veckan. Kunde väl kanske hitta något att se fram mot att se på tv:n i kväll. Skit, det var ju söndag. Inget bra på söndagar, var det ingen som tittade på tv då. Då fick det väl bli en film i stället fast jag redan sett alla mer än en gång.
Jag hade gjort en liten lista på saker som skulle göras denna helg och listan var intakt, inget hade det blivit i går. Bara latat mig på stranden, fast vattnet hade varit kallt så inte gick det att bada. Inga andra hade varit där utan några ungar som grävde i sanden och var allt för högljuda i min smak.
.Så idag kändes listan lång. Laga mat till veckans matlådor, dammsuga, ringa Lena. Nu hade jag skjutit upp det så länge, det var så jobbigt att ringa henne. Hon bara gnällde om hur svårt det var nu sen Göran gåttifrån henne, men jag måste. Så många tråkiga måsten.

Söndag morgon. Jag vaknade tidigt av att duvorna kuttrade, det var så ljuvligt att jag passade på att ligga kvar och bara lyssna en stund. Skönt att få vakna till annat än väckarklockan. Morgonen blev tidig, idag skulle jag hinna med en del, men först kaffe och tidning.
Brevbäraren hade inte kommit, antagligen var det en sommarvikarie som börjat nu. Det kunde minsann inte vara lätt för dem att lära sig alla gator och turer och så mörkt som det var på natten när de var ute. Nä, tidningsbuden var beundransvärda, den yrkeskategorien borde uppskattas bättre. Nå ja, en sådan här underbar morgon var bara för skön för att förstöras av alla hemskheter det stod i tidningen om. Lokaldelen ögnade jag i alla fall igenom, alltid var det något man inte lagt märke till men så måste jag bara kolla tvprogrammen inför i kväll. Men som det brukade på söndagarna så var det inget av större intresse. Ofta när det vara så så kunde jag efter lite zappande bara råka hamna i något mycket intressant som jag annars skulle missa. Jag såg faktiskt fram mot att zappa lite i kväll.
Jag hade gjort en liten lista på saker som behövdes göras denna helgen. Listan var intakt då jag haft en skön dag på stranden i går. Vårsolen hade varit varm men havet var fortfarande kyligt. Men så skönt att få lite försmak på sommaren. Några barn hade byggt sandslott och det gav mig många härliga minnen från när jag och brorsan suttit så i timmar och byggt. Härligt att vissa saker aldrig förändrades.
Listan skulle betas av, den var inte lång men att laga veckans matlådor tog lite tid. Det var det väl värt jämfört med de där köperätterna. Och så var det dammsuga och ringa lena. Alltid lika skönt att få börja veckan med lite ordning och reda så jag slapp lägga tid på städningen mitt i veckan. Dessutom blev jag alltid så nöjd efteråt Lena hade jag inte ringt på ett tag, det hade blivit uppskjutit då det kändes förjobbigt med hennes sorg efter att Göran lämnat henne. Nu skulle jag ta mig tid att ringa henne, kanske till och med fråga om hon ville ha besök nästa vecka. Hade det varit jag som varit i den situationen hade jag inte velat bli bortglömd av vännerna. Kanske hon behövde hjälp med något, det kändes alltid så bra att kunna hjälpa andra.

Skillnaden mellan tråkigt och roligt är bara inställningen.

Ingen bra text precis men huvudtanken var god ;-), nu ska jag ha kul och koka äppelmos på all fallfrukt.

Reinkarnation

Utmaning 251 - 8 september
Skriv om att gå utanför ramarna.

Sjön låg stilla och blank. Granarna med sina ljusgröna skott och lövträden så ungdomliga trots krokiga ryggradar, speglade sig vackert i sjön. Inte länge till. Solen skulle börja dra sig tillbaka snart, njutningen fick vänta. Ännu några måsten innan hon fick återgå till livmoderns trygga vaggande.

Tältets oranga färg var borta, bara hennes minne talade om att det en gång stått där för första gången skrikande. Då hade hon varit osäker. Osäker på om hon skulle synas, på om platsen var den rätta och hon fick vara ifred. Då, så långt tillbaka att det inte spelade någon roll längre hade det varit en skugga av henne själv som dragit henne hit. Hon hade inte vetat varför eller vad målet var bara följt med. Det hade lika gärna kunnat vara att hoppa från Elvsborgsbron. Livet hade varit tungt att leva. Då ville hon inte ha ett liv, nu hade hon två. Den kalla årstidensliv kunde hon nu till och med njuta av men det var detta liv som höll henne levande.

Det fanns bara en som hon vågat och varit tvungen att berätta sin hemlighet för. I många år hade hon aldrig kunnat tro att hon skulle kunna leva med en annan människa men så kom Hans. Han hade förstått henne de var så lika men hade valt så skilda strategier för att överleva den fyrkantiga världen. Hon brydde sig inte var han var, han visste inte var hon var, det enda som betydde något var att de sedan fanns förvarandra. Båda måste de vara ett med sig själva, han genom att testa gränserna mellan liv och död någonstans i Anderna, Himalaya eller var det nu kunde vara. Hon måste gunga i tryggheten av att vara ett med jorden, skogen och luften. Inget märkvärdigt alls bara bekräftelse av att inte vara beroende av någon annan än sig själv. Få tillit och respekt för sig själv för att möta de fyrkantiga.

Elden hade börjat ta fart, månen och sol växlade plats. Hon var nu i sin livmoder som skulle värka ut henne när hon var redo, någon gång då löven föll.
.