-
Skriv om något som smakar salt.
.
Stort och oändligt är det. Blått säger en del men mina ögon ser mest svart. Svarta stora vågor som smäller mot klipporna. Skummande vågor rullar in över sandstranden likt en hop med möss som försöker rädda sig undan den svarta dränkande vågen som jagar dem. Doften påminner om latrintunnan på landet men lite saltare. Ja, salt luktar, sticker liksom i näsan. Torkar ut slemhinnorna innan det har hunnit nudda dem.
Havet är skrämmande och respektingivande. Ett vidunderligt svart hål som kan sluka allt från fotspår i sanden till stora skepp. Nyckfullt, ena sekunden stilla, blankt och helt ofarligt och i andra sekunden kastar det sig över land.
En varm härlig sommardag kan havet se riktigt inbjudande ut, men det kan vara en synvilla. Slemmiga alger, salt som letar sig in i varje vrå, maneter, krabbor och sylvassa havstulpaner som skär i fötterna. Som om det inte vore nog med det. Efter en dag på stranden med sand på ostmackan och svidande intorkat salt på kroppen och risigt torrt hår, så har man tillslut även hela bilen full av sandstrand.
Så varför denna dyrkan till havet?
-
lördag 28 februari 2009
fredag 27 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivKlotter
.
Skriv om en minnesvärd födelsedag.
.
Så hade den stora dagen kommit och allt var nästan som vanligt. Fylla 40 var väl en vanlig dag, eller? Ingen hade kommit och sjungit eller uppvaktat mig på sängen. Men jag hade fått min önskan att få sova så länge jag kunde, jag fyllde ändå på en Lördag så det var väl en rimlig present.
Alla andra var naturligt vis redan uppe när jag äntligen kom ur sängen. Svärföräldrarna var här och svägerskan med sin familj. De hade kommit i går efter som de hade 40-50 mil att köra. Det skulle bli en lite stilla tillställning i kväll, i all enkelhet. Min fru var tvungen att jobba hela dagen och svägerskan skulle följa med. Det var någon sådan där Tango workshoop med uppvisning och sådant. Det var det några gånger om året och så hade det fallit sig så att det var just i dag. Svärmor skulle åka på en antikrunda och leta loppis fynd och sedan hade hon bestämt att hon skulle ockupera köket så där skulle jag inte få vara. Svärfar hade lite bygge på vårt hus att sysselsätta sig med och svågern min lovade att ta tand om alla barnen så jag i alla fall kunde få göra som jag ville i dag.
En heldag i mitt växthus utan att bli stöd var ett ganska trevligt sätt att fira sin födelse dag på. Jag hade aldrig varit förtjust i stora fester och en massa människor, så det passade mig perfekt. Dagen gick och jag fick många växter om planterade och hade börjat sätta ut de tåligaste i min lilla handelsträdgård som jag drev på fritiden. Tiden bara rusade iväg. Svärmor hade varit snäll och kommit ut med kaffe och lunch till mig. Fast jag tror jag genomskådade henne lite. Hon ville inte riskera att jag kom in i köket för hon skulle göra tårtan till kvällen.
Frugan kom hem från jobbet och hon var så ledsen över att min stora dag hade blivit så vanlig. Men nu ville hon i alla fall få duka lite i fred och fixa med maten så hon önskade att jag kunde vara i växthuset en stund till. Inga problem, det hade faktiskt varit en härlig ostörd dag och alltid hade jag något att göra.
Min rara lilla duva kom ut och bad mig åka och hämta en smörgåstårta hon beställt men inte hann köra och hämta själv. Det gick väl bra så kunde jag köpa med lite godis till kvällen också. Skåpen i köket hade jag smygtittat i och det verkade som frugan glömt smågodis som jag gillar så mycket. På väg till affären så funderar jag lite på varför hon valt att beställa smörgåstårtan i Icabutiken, Klockargårdsbutiken låg bara 4 km hemifrån och nu fick jag köra 1½ mil. Men hon hade säkert fått något tips om att dom skulle vara godare, typiskt henne i så fall, det skulle vara det bästa.
Tårtan välplacerad i sätet bredvid mig och så kör jag ut från parkeringen. Mobilen ringer.
- Plex har rymt, någon nere vid sommarstuge området har hittat honom, du som ändå är ute och kör kan väl hämta hem honom. Frun låter som i upplösnings tillstånd och snyftar, det blev väl lite mycket för henne, jobb och så fixa lite för mig.
- Visst, visst.
Hon beskrev vägen. Vilken omväg det skulle bli och hunden som nu inte rymt på två månader. Jag trodde absolut det var slut på dom fasonerna. Pinsamt att behöva åka och hämta honom. Förbaskade hund, varför hade vi sagt ja till att ta hand om honom, än så länge hade han bara ställt till med problem.
Det var en jäkla smal grusväg. Snart måste jag väl vara framme. De skulle stå ute vid vägen med honom så det var väl lätt att hitta.
Men va, faaan! Massa folk på vägen och blixtar bländar mig. Nu har hunden ställt till det ordentligt. Alla verkar vara ute. Ett djupt andetag, så ska jag väl få möta dessa upprivna människor. Detta kan bli dyrt, bara hunden inte bitit någon.
Ute ur bilen så ser jag min gamla mamma med boa om sig. Nä men hela tjocka släkten och gamla klasskomisar med familjer och .... Alla är utkädda i fina gamla kläder, barndoms vännen är butler och grannfrun servitris.
- Grattis älsklig! Min fru kramar om mig.
-Har du inte mistänkt något?Frågar hon sen.
Nej jag hade inte misstänkt något, inget alls. Dom klär ut mig till trädgårdsmästare. Här ska nu spelas ett lajvspel, något som är helt främmande för mig. Under kvällens lopp ska någon bli mördad och vi ska alla lösa mordgåtan.
En sådan fest det blev. Mordhistorien var fantastiskt kul, hade själv aldrig kommit på något sådant. Allt fungerade perfekt men så var det när min duva tog för sig saker. Maten hade hon stått och lagat i veckor innan och fryst in, inget hade jag misstänkt. Eftersom alla var övernattnings gäster så hade frugan även sett till att alla skulle komma hem på brunch dagen efter till oss.
Denna 40år fest kommer jag aldrig att gömma.
.
Skriv om en minnesvärd födelsedag.
.
Så hade den stora dagen kommit och allt var nästan som vanligt. Fylla 40 var väl en vanlig dag, eller? Ingen hade kommit och sjungit eller uppvaktat mig på sängen. Men jag hade fått min önskan att få sova så länge jag kunde, jag fyllde ändå på en Lördag så det var väl en rimlig present.
Alla andra var naturligt vis redan uppe när jag äntligen kom ur sängen. Svärföräldrarna var här och svägerskan med sin familj. De hade kommit i går efter som de hade 40-50 mil att köra. Det skulle bli en lite stilla tillställning i kväll, i all enkelhet. Min fru var tvungen att jobba hela dagen och svägerskan skulle följa med. Det var någon sådan där Tango workshoop med uppvisning och sådant. Det var det några gånger om året och så hade det fallit sig så att det var just i dag. Svärmor skulle åka på en antikrunda och leta loppis fynd och sedan hade hon bestämt att hon skulle ockupera köket så där skulle jag inte få vara. Svärfar hade lite bygge på vårt hus att sysselsätta sig med och svågern min lovade att ta tand om alla barnen så jag i alla fall kunde få göra som jag ville i dag.
En heldag i mitt växthus utan att bli stöd var ett ganska trevligt sätt att fira sin födelse dag på. Jag hade aldrig varit förtjust i stora fester och en massa människor, så det passade mig perfekt. Dagen gick och jag fick många växter om planterade och hade börjat sätta ut de tåligaste i min lilla handelsträdgård som jag drev på fritiden. Tiden bara rusade iväg. Svärmor hade varit snäll och kommit ut med kaffe och lunch till mig. Fast jag tror jag genomskådade henne lite. Hon ville inte riskera att jag kom in i köket för hon skulle göra tårtan till kvällen.
Frugan kom hem från jobbet och hon var så ledsen över att min stora dag hade blivit så vanlig. Men nu ville hon i alla fall få duka lite i fred och fixa med maten så hon önskade att jag kunde vara i växthuset en stund till. Inga problem, det hade faktiskt varit en härlig ostörd dag och alltid hade jag något att göra.
Min rara lilla duva kom ut och bad mig åka och hämta en smörgåstårta hon beställt men inte hann köra och hämta själv. Det gick väl bra så kunde jag köpa med lite godis till kvällen också. Skåpen i köket hade jag smygtittat i och det verkade som frugan glömt smågodis som jag gillar så mycket. På väg till affären så funderar jag lite på varför hon valt att beställa smörgåstårtan i Icabutiken, Klockargårdsbutiken låg bara 4 km hemifrån och nu fick jag köra 1½ mil. Men hon hade säkert fått något tips om att dom skulle vara godare, typiskt henne i så fall, det skulle vara det bästa.
Tårtan välplacerad i sätet bredvid mig och så kör jag ut från parkeringen. Mobilen ringer.
- Plex har rymt, någon nere vid sommarstuge området har hittat honom, du som ändå är ute och kör kan väl hämta hem honom. Frun låter som i upplösnings tillstånd och snyftar, det blev väl lite mycket för henne, jobb och så fixa lite för mig.
- Visst, visst.
Hon beskrev vägen. Vilken omväg det skulle bli och hunden som nu inte rymt på två månader. Jag trodde absolut det var slut på dom fasonerna. Pinsamt att behöva åka och hämta honom. Förbaskade hund, varför hade vi sagt ja till att ta hand om honom, än så länge hade han bara ställt till med problem.
Det var en jäkla smal grusväg. Snart måste jag väl vara framme. De skulle stå ute vid vägen med honom så det var väl lätt att hitta.
Men va, faaan! Massa folk på vägen och blixtar bländar mig. Nu har hunden ställt till det ordentligt. Alla verkar vara ute. Ett djupt andetag, så ska jag väl få möta dessa upprivna människor. Detta kan bli dyrt, bara hunden inte bitit någon.
Ute ur bilen så ser jag min gamla mamma med boa om sig. Nä men hela tjocka släkten och gamla klasskomisar med familjer och .... Alla är utkädda i fina gamla kläder, barndoms vännen är butler och grannfrun servitris.
- Grattis älsklig! Min fru kramar om mig.
-Har du inte mistänkt något?Frågar hon sen.
Nej jag hade inte misstänkt något, inget alls. Dom klär ut mig till trädgårdsmästare. Här ska nu spelas ett lajvspel, något som är helt främmande för mig. Under kvällens lopp ska någon bli mördad och vi ska alla lösa mordgåtan.
En sådan fest det blev. Mordhistorien var fantastiskt kul, hade själv aldrig kommit på något sådant. Allt fungerade perfekt men så var det när min duva tog för sig saker. Maten hade hon stått och lagat i veckor innan och fryst in, inget hade jag misstänkt. Eftersom alla var övernattnings gäster så hade frugan även sett till att alla skulle komma hem på brunch dagen efter till oss.
Denna 40år fest kommer jag aldrig att gömma.
.
torsdag 26 februari 2009
Våren är här!
.
Jag har inte varit tillräckligt uppmärksam Visst har jag känt att det börjat dofta vår, jo det är sant, våren doftar. Men i min trädgård i dag blommade det fullt av vintergäck, jag dom är tidiga. Men även snödroppar krokus och våriris. Underbart!
Sedan har vi det lite lyxigt här nere hos oss, för även om blåsten nästan biter hål i skinnet i bland på vintern har vi alltid tillgång till färsk persilja, timjan, rosmarin och salvia. Förra helgen när det låg snö över allt hade vi fylld lammstek med vitlök, feta och örterna. Min man var bara ute och grävde lite under snön.
.
Jag har inte varit tillräckligt uppmärksam Visst har jag känt att det börjat dofta vår, jo det är sant, våren doftar. Men i min trädgård i dag blommade det fullt av vintergäck, jag dom är tidiga. Men även snödroppar krokus och våriris. Underbart!
Sedan har vi det lite lyxigt här nere hos oss, för även om blåsten nästan biter hål i skinnet i bland på vintern har vi alltid tillgång till färsk persilja, timjan, rosmarin och salvia. Förra helgen när det låg snö över allt hade vi fylld lammstek med vitlök, feta och örterna. Min man var bara ute och grävde lite under snön.
.
onsdag 25 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivKlotter
Kommentars funktionen fungerar i dag!.
Skriv om en stökig folksamling
.
Folksamlingar är på något vis motbjudande. Nej, någon social fobi för folksamlingar har jag inte men det finns något olustfyllt med många människor i grupp. En grupp ses inte som en samling individer utan som en enda stor gemensam individ. Det värsta är att ingå i en själv.
En endags bussresa till Tyskland en så kallad "köpa på sig billig sprit resa" är något jag utsätter mig för med viss glädje då och då. Ser jag på oss utifrån så är det inte med stolthet jag tillhör denna grupp.
Det tar inte längre tid än till första kissepausen då busschaffören sätter upp ett litet bord där man efter blåsatömning snabbt kan fylla på igen med uppiggande och gladfylld dryck. Irichcoffe i vit plastmugg dricks på stående fot och genast har det bildats en grupp med samma mål.
Så blir det stopp vid första butiken. Bussens dörrar öppnas och ut i morgon kylan väller en skock hungriga tigrar, eller snarare ett gäng getingar som ska ner i samma saftflaska. Med de största vagnarna ockuperas hela butiken. Knuffande och trängande. Högludda rop som "Kerstin romen har blivit en krona dyrare sen sist", "är det någon som vet var likörerna står", "kommer vi till något ställe senare som har billigare Pripsblå". De stackars tyskarna som skulle handla mjölk och ägg till lunchens omelett står nu upptryckta mot väggarna och kommer ingen vart. Visst är de lite vana, förbannar sig själva att de gick till affären just i dag när dessa berusade getingar surrat in. Så har äntligen alla gruppmedlemmar fyllt upp halva butiken med köer till kassorna. I väntan på betalning så tittas det i varandras korgar och helt plötsligt är det många som just upptäckt sig behöva mer än som funnits på inhandligs listan. Passande av varandras korgar springer hälften omkrig och letar upp just det där som saknades, dirigerade av de i kön. Väl utanför känner ingen av den fortarnde kyliga morgon luften.
Så när bussen är packad med sprit, fylleglada passagerare som intagit ett par stärkande droppar till i vit plastmugg så ska snart samma men ännu lite gladare gäng invadera nästa butik.
Jag skäms över att då och då låta mig tillhöra denna stökiga folksamlig, men det är bara i eftrerhand. Inte just då, med väninnan på sätet bredvid, glatt klingand vinglas och stora förväntningar.
.
Skriv om en stökig folksamling
.
Folksamlingar är på något vis motbjudande. Nej, någon social fobi för folksamlingar har jag inte men det finns något olustfyllt med många människor i grupp. En grupp ses inte som en samling individer utan som en enda stor gemensam individ. Det värsta är att ingå i en själv.
En endags bussresa till Tyskland en så kallad "köpa på sig billig sprit resa" är något jag utsätter mig för med viss glädje då och då. Ser jag på oss utifrån så är det inte med stolthet jag tillhör denna grupp.
Det tar inte längre tid än till första kissepausen då busschaffören sätter upp ett litet bord där man efter blåsatömning snabbt kan fylla på igen med uppiggande och gladfylld dryck. Irichcoffe i vit plastmugg dricks på stående fot och genast har det bildats en grupp med samma mål.
Så blir det stopp vid första butiken. Bussens dörrar öppnas och ut i morgon kylan väller en skock hungriga tigrar, eller snarare ett gäng getingar som ska ner i samma saftflaska. Med de största vagnarna ockuperas hela butiken. Knuffande och trängande. Högludda rop som "Kerstin romen har blivit en krona dyrare sen sist", "är det någon som vet var likörerna står", "kommer vi till något ställe senare som har billigare Pripsblå". De stackars tyskarna som skulle handla mjölk och ägg till lunchens omelett står nu upptryckta mot väggarna och kommer ingen vart. Visst är de lite vana, förbannar sig själva att de gick till affären just i dag när dessa berusade getingar surrat in. Så har äntligen alla gruppmedlemmar fyllt upp halva butiken med köer till kassorna. I väntan på betalning så tittas det i varandras korgar och helt plötsligt är det många som just upptäckt sig behöva mer än som funnits på inhandligs listan. Passande av varandras korgar springer hälften omkrig och letar upp just det där som saknades, dirigerade av de i kön. Väl utanför känner ingen av den fortarnde kyliga morgon luften.
Så när bussen är packad med sprit, fylleglada passagerare som intagit ett par stärkande droppar till i vit plastmugg så ska snart samma men ännu lite gladare gäng invadera nästa butik.
Jag skäms över att då och då låta mig tillhöra denna stökiga folksamlig, men det är bara i eftrerhand. Inte just då, med väninnan på sätet bredvid, glatt klingand vinglas och stora förväntningar.
.
tisdag 24 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivKlotter
.
Skriv om ett loppisfynd (verkligt eller påhittat).
.
Österlen är källan för den törstige på loppisletande. Mitt i denna förlovade del av Sverige bor vi.
Jag är alltid på jakt och har nog varit med om det mesta utan just det där verkliga klippet. Ja, ja, det kan bero på att jag bara går på vad jag själv gillar och vill ha och inte har någon dyr stil.
Kanske det rent av är bristen på kunskap om jag ska vara helt ärlig.
Så tog jag och min mamma en liten runda till ett loppis i närheten. Enligt erfarenhet så brukar prutning fungera mycket bra under vintertid då turistprisernas extra procent tas bort.
Där hängde den, den fantastigaste lampan. Stor, sexarmad i mässing och tyngden var enorm. Patina och årens spår gav den där extra finishen. Den skulle jag bara ha! 450 kr, inte helt vad min plånbok inför juletidens närmande tålde. Men pruta borde gå. Jag ropade till mig ägaren som väl kände igen mig. En satt, haltande man med rufsigt hår och stor mustasch. Jag skulle inte tro att han är äldre än min mamma fast hon ser i alla fall fraichare ut.
Turist procenten var inga problem att bli av så då stod vi på 350 kr. Hundra till ville jag ner. Jag bönade och bad på ett ganska sofistikerat sätt ändå. Tillslut släppte han ner den till 300 jämt. Men jag skulle ha den för 250 kr, hade jag bestämt. Nu skärptes hans leende och ögonen var inte lika lekfulla. Då sa jag som det var 250 eller inget för jag har inte mer nu. Okej sa han, om jag får en kyss på kinden. Det måste ha synts på mig hur jag ryggade bort. Men min mamma tog nu ton. Så klart att du ska pussa honom. Det är inte alla dagar man får 50 kr för en puss. För mig var det en orakad kind sen tre dagar tillbaka och inte tvättad sen dess heller antagligen. Gubben luktade som loppiset. Ska det bli 250kr och en kyss sa han. Kom igen nu sa mamma. Ja, ja tänkte jag. Har jag gett mig in i leken så ...
Han sträckte fram kinden, Jag tog ett djupt andetag och pussade hans kind. Han vände snabbt på huvudet så pussen landade mitt på munnen, över den stora mustaschen som jag såg som snorstoppare. Illamåendet vällde upp i mig, mamma stog bara och skrattar och nästan hoppade av förtjusning. Han såg också rätt nöjd ut över sitt tilltag.
Lampan blev min. Och utanför hans butik har väl ingen innan spottat så mycket som jag.
Trist nog är detta 1½ år sedan och lampan är för tung för att inte fästas i takbjälkarna så ännu har vi inte hittat en bra plats då valmöjligheterna inte är så många.
Var det värt sig 50kr för en snorpuss?
.
Skriv om ett loppisfynd (verkligt eller påhittat).
.
Österlen är källan för den törstige på loppisletande. Mitt i denna förlovade del av Sverige bor vi.
Jag är alltid på jakt och har nog varit med om det mesta utan just det där verkliga klippet. Ja, ja, det kan bero på att jag bara går på vad jag själv gillar och vill ha och inte har någon dyr stil.
Kanske det rent av är bristen på kunskap om jag ska vara helt ärlig.
Så tog jag och min mamma en liten runda till ett loppis i närheten. Enligt erfarenhet så brukar prutning fungera mycket bra under vintertid då turistprisernas extra procent tas bort.
Där hängde den, den fantastigaste lampan. Stor, sexarmad i mässing och tyngden var enorm. Patina och årens spår gav den där extra finishen. Den skulle jag bara ha! 450 kr, inte helt vad min plånbok inför juletidens närmande tålde. Men pruta borde gå. Jag ropade till mig ägaren som väl kände igen mig. En satt, haltande man med rufsigt hår och stor mustasch. Jag skulle inte tro att han är äldre än min mamma fast hon ser i alla fall fraichare ut.
Turist procenten var inga problem att bli av så då stod vi på 350 kr. Hundra till ville jag ner. Jag bönade och bad på ett ganska sofistikerat sätt ändå. Tillslut släppte han ner den till 300 jämt. Men jag skulle ha den för 250 kr, hade jag bestämt. Nu skärptes hans leende och ögonen var inte lika lekfulla. Då sa jag som det var 250 eller inget för jag har inte mer nu. Okej sa han, om jag får en kyss på kinden. Det måste ha synts på mig hur jag ryggade bort. Men min mamma tog nu ton. Så klart att du ska pussa honom. Det är inte alla dagar man får 50 kr för en puss. För mig var det en orakad kind sen tre dagar tillbaka och inte tvättad sen dess heller antagligen. Gubben luktade som loppiset. Ska det bli 250kr och en kyss sa han. Kom igen nu sa mamma. Ja, ja tänkte jag. Har jag gett mig in i leken så ...
Han sträckte fram kinden, Jag tog ett djupt andetag och pussade hans kind. Han vände snabbt på huvudet så pussen landade mitt på munnen, över den stora mustaschen som jag såg som snorstoppare. Illamåendet vällde upp i mig, mamma stog bara och skrattar och nästan hoppade av förtjusning. Han såg också rätt nöjd ut över sitt tilltag.
Lampan blev min. Och utanför hans butik har väl ingen innan spottat så mycket som jag.
Trist nog är detta 1½ år sedan och lampan är för tung för att inte fästas i takbjälkarna så ännu har vi inte hittat en bra plats då valmöjligheterna inte är så många.
Var det värt sig 50kr för en snorpuss?
.
måndag 23 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivKlotter
.
Det ingen vet är att ...
.
Det ingen vet är att jag har ett hemligt svampställe. Jodå. Gillar du svamp. Jag bara älskar att plocka svamp. Vill helst hitta Sveriges gula guld som alla andra men brukar istället få nöja mig med burkar av torkade trattkantareller. Men det är inte illa det. Dom plockar mina föräldrar åt mig då de bor på mer svamprika ställen. Dessa torkade trattisar är vårt guld under kalla vinterdagar i en mustig gryta.
Här nere på Österlen finns inte så mycket annat är soppar eller rörisar som en del kallar dem. Äkta ängscampinjon finns vid bäcken här och det är inte alla som vet. Fast i vår trädgård har vi också ett gott bestånd. Tänk er vildvuxen champinjon i den egna trädgården, vem kan skryta med det? Men detta var inget riktig hemligt, men... Jag har ett annat hemligt svampställe också. En sort jag odlar året runt. Det ni? Jag har svamp i naveln. Dessutom en ovanlig sort, fotsvamp.
.
Det ingen vet är att ...
.
Det ingen vet är att jag har ett hemligt svampställe. Jodå. Gillar du svamp. Jag bara älskar att plocka svamp. Vill helst hitta Sveriges gula guld som alla andra men brukar istället få nöja mig med burkar av torkade trattkantareller. Men det är inte illa det. Dom plockar mina föräldrar åt mig då de bor på mer svamprika ställen. Dessa torkade trattisar är vårt guld under kalla vinterdagar i en mustig gryta.
Här nere på Österlen finns inte så mycket annat är soppar eller rörisar som en del kallar dem. Äkta ängscampinjon finns vid bäcken här och det är inte alla som vet. Fast i vår trädgård har vi också ett gott bestånd. Tänk er vildvuxen champinjon i den egna trädgården, vem kan skryta med det? Men detta var inget riktig hemligt, men... Jag har ett annat hemligt svampställe också. En sort jag odlar året runt. Det ni? Jag har svamp i naveln. Dessutom en ovanlig sort, fotsvamp.
.
söndag 22 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
Vad har aldrig blivit detsamma för dig?
.
Vi var täta, delade allt.
Vetgiriga på livet, gick vi hand i hand.
Vägen var rak.
Verkligheten ville vi inte veta något om.
Villovägar började in finna sig.
Vilse blev snart en vana.
Vingbruten låg du där en vacker dag.
Vågade jag lämna eller lära känna dig.
Vänskapen var nu skör.
Vända på huvudet och gå var lättast.
Vissnade mer och mer gjorde jag utan dig.
Vandringen som vi börjat måste fortsätta.
Värdesätta lycka som olycka.
Väckelsen kom när jag vågade acceptera dig.
Visdomen när jag såg att vi var ett.
Vackrare var jag stympad som jag blivit.
Vinsten är att inte vilja ha något ogjort.
Vandringen fortsätter med nya ögon och nytt liv.
.
Vad har aldrig blivit detsamma för dig?
.
Vi var täta, delade allt.
Vetgiriga på livet, gick vi hand i hand.
Vägen var rak.
Vår tro på framtiden var lika blåögd som en kattunge.
Vilseledda av skyddad uppväxt.Verkligheten ville vi inte veta något om.
Villovägar började in finna sig.
Vilse blev snart en vana.
Vingbruten låg du där en vacker dag.
Vågade jag lämna eller lära känna dig.
Vänskapen var nu skör.
Vända på huvudet och gå var lättast.
Vissnade mer och mer gjorde jag utan dig.
Vandringen som vi börjat måste fortsätta.
Värdesätta lycka som olycka.
Väckelsen kom när jag vågade acceptera dig.
Visdomen när jag såg att vi var ett.
Vackrare var jag stympad som jag blivit.
Vinsten är att inte vilja ha något ogjort.
Vandringen fortsätter med nya ögon och nytt liv.
.
lördag 21 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
Skriv om något som luktar surt.
.
Fem år av sur doft. Fem underbara år.
Tre varianter av sur doft får mitt hjärta att kram ihop sig. Får mig att vilja skydda och beskydda. Tar fram fram lejoninnan i mig. De dofter som får mina moderliga instinkter att vakna på detta sätt är, bröstmjölk som sugits upp av tjocka ullinlägg och värmts till de surnat, en babyspya på en axel eller detsamma väl in trängt i barnets mjuka halsveck samt babybajs från barn som ännu fortfarande ammas. Ljuvliga minnen som jag ser tillbaka på med saknad. Denna grymt tillits fyllda symbios som inte går att uppleva på annat sätt.
Tre barn har jag gett liv åt, fött, ammat, torkat spyor från och bytt blöjor på under en period av fem år. Då och då möter jag småbarn och småbarns föräldrar som ger ifrån sig lite av denna ljuvligt sura doft. Denna doft som för mig är förknippad med världens största underverk och kravlös kärlek.
.
Skriv om något som luktar surt.
.
Fem år av sur doft. Fem underbara år.
Tre varianter av sur doft får mitt hjärta att kram ihop sig. Får mig att vilja skydda och beskydda. Tar fram fram lejoninnan i mig. De dofter som får mina moderliga instinkter att vakna på detta sätt är, bröstmjölk som sugits upp av tjocka ullinlägg och värmts till de surnat, en babyspya på en axel eller detsamma väl in trängt i barnets mjuka halsveck samt babybajs från barn som ännu fortfarande ammas. Ljuvliga minnen som jag ser tillbaka på med saknad. Denna grymt tillits fyllda symbios som inte går att uppleva på annat sätt.
Tre barn har jag gett liv åt, fött, ammat, torkat spyor från och bytt blöjor på under en period av fem år. Då och då möter jag småbarn och småbarns föräldrar som ger ifrån sig lite av denna ljuvligt sura doft. Denna doft som för mig är förknippad med världens största underverk och kravlös kärlek.
.
fredag 20 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
En bild att skriva till:
Bilden föreställer en väg i en skog och det syns på oskärpan att farten är hög.
.
Hade tänkt försöka skriva lite råare med ord som ej är bekväma för mig men lyckades inte fullt ut.
Så här ser mitt liv ut. Det går snabbt, både upp och ner. Att jag alltid har haft problem med åksjuka är ett dåligt skämt från Guds änglar. Totalt sjuk och bortkollorad var jag i tonåren, led svårt av åksjuka. Snabbt upp och ner, krökarna var skarpa. Det var den första största utförslöparen utan hjälm. Men de blåmärken och skador tonåren gav, tog jag erfarenhet från. Det gav mig självförtroendets kraft att nå upp till de högsta topparna.
.
Jag var inte gammal, inte ens byxmyndig när första bästa kille dök upp. Första bästa var samma som första som ville ha mig. Visst var det pirr, inget att färneka. Första gången är första gången och någon förbannad form av förälskelse, attraktion fanns där. Men kärlek, nej inte på den tiden.Visst trodde jag det då men erfarenheten fattades mig. Det viktigaste var status, det fick man som icke poppis fjortis genom att vara tillsammans med någon. Att dessutom vara något år äldre var stjärnstatus. Åldern hade AA och även snart nycklarna till farsas bil. Jag höll på mig till hans olycka tills jag var lovlig i lagens ögon. Sedan var det fritt fram.
AA var en "skogsmulle" som jag hängde i kängorna, han kryssade fåglar. Han skulle ut och rädda världen, myrsafari, trädkramning, musjakt, det sista var han bra på skulle jag senare erfara. Men på nätterna i tält med sammansatta sovsäckar stönade det, här var en kille med status. Det skulle soväckarna bredvid allt höra.
Porrtidningar fanns i hans farsas garderob. Den närmaste erfarenheten i ämnet var förnedrande besök hos gynekologen. Men de såg ut att njuta, i vilken omöjllig ställning som helst. Han skulle bara veta att det var kvinnornsas flåsande, döende ansikten som gjorde det lättare att bli kåt. Kåt måste man ju bli, ganska ofta på beställning dessutom. När tillfälle gavs för nya tonårserfarenheter. Bilen, duschen, köket, sjön, båten, biografen, städskrubben och kyrkan, allt skulle testas. På något djävla sätt visste vi nog att vi var i utförsbacken. Det skulle inte bli vi. Någon gång skulle vi köra av banan tillsammans. Vem skulle ta största stöten. Ändå snackade AA om 15 barn, hund och Volvo eller var det Audi? Mellan varven var det mycket: bekräftar du mig så bekräftar jag dig. Sjävförtroendet var lika stort som för en mus i klorna på en katt.Vår relation var allt annat en sund. Båda med dåligt självförtroende. Jag tror han skämdes lika mycket för mig, som jag för honom. Jag hade ju fått tag på en som var kortare än jag och alltid med Konken på ryggen och kommunist glasögon. De sista åren, ja trots åldern höll vi i hop i ganska många år. Relationen var destruktiv, inte uppbyggande. Jag ville bort från honom men ville ha tryggheten, han ville bort från mig och bedrog gång, på gång men kom tillbaka till frustrerat försonings sex som var någon form av självdestruktivt beteende. Jag hade släppt AA för länge sedan, men ville inte vara utan statusen som parrelation gav. Bli den som blev lämnad var heller inget alternativ. Jag lät det hända om och om igen, kuken hans som smakade nya fittor. Så kom det slutgiltiga. Ännu en gång bedragen alltid av äldre tjejer än mig, gärna lite knubbiga också. Det enda jag gladde mig åt var att han antagligen inte kunde få bättre vara, än dem som i mina ögon inte var några verkliga kap.
Vi hade gjort slut, nu på riktigt. AA hade en annan tjej. Så kom han och hälsade på. Så äckligt inbjudande jag var, fullt medvetet, ett medvetet äckligt val. Jag fick honom att bedra henne med mig. Så fult gjort men så förbannat skönt. Det var inte bara jag som var offer. Det sjuka låg hos honom som var en otrogen stor djävla skit.
Så kom det som kunde låtit oss fortsätta denna djävulsfärd, jag kunde ha varit fast kedjad vid honom i 18 långa år. Gemensam vårdnad på grund av avsaknad av gummi. Missfallet var välkommet.
Så äntligen planade vägen ut och delade sig.
.
En bild att skriva till:
Bilden föreställer en väg i en skog och det syns på oskärpan att farten är hög.
.
Hade tänkt försöka skriva lite råare med ord som ej är bekväma för mig men lyckades inte fullt ut.
Så här ser mitt liv ut. Det går snabbt, både upp och ner. Att jag alltid har haft problem med åksjuka är ett dåligt skämt från Guds änglar. Totalt sjuk och bortkollorad var jag i tonåren, led svårt av åksjuka. Snabbt upp och ner, krökarna var skarpa. Det var den första största utförslöparen utan hjälm. Men de blåmärken och skador tonåren gav, tog jag erfarenhet från. Det gav mig självförtroendets kraft att nå upp till de högsta topparna.
.
Jag var inte gammal, inte ens byxmyndig när första bästa kille dök upp. Första bästa var samma som första som ville ha mig. Visst var det pirr, inget att färneka. Första gången är första gången och någon förbannad form av förälskelse, attraktion fanns där. Men kärlek, nej inte på den tiden.Visst trodde jag det då men erfarenheten fattades mig. Det viktigaste var status, det fick man som icke poppis fjortis genom att vara tillsammans med någon. Att dessutom vara något år äldre var stjärnstatus. Åldern hade AA och även snart nycklarna till farsas bil. Jag höll på mig till hans olycka tills jag var lovlig i lagens ögon. Sedan var det fritt fram.
AA var en "skogsmulle" som jag hängde i kängorna, han kryssade fåglar. Han skulle ut och rädda världen, myrsafari, trädkramning, musjakt, det sista var han bra på skulle jag senare erfara. Men på nätterna i tält med sammansatta sovsäckar stönade det, här var en kille med status. Det skulle soväckarna bredvid allt höra.
Porrtidningar fanns i hans farsas garderob. Den närmaste erfarenheten i ämnet var förnedrande besök hos gynekologen. Men de såg ut att njuta, i vilken omöjllig ställning som helst. Han skulle bara veta att det var kvinnornsas flåsande, döende ansikten som gjorde det lättare att bli kåt. Kåt måste man ju bli, ganska ofta på beställning dessutom. När tillfälle gavs för nya tonårserfarenheter. Bilen, duschen, köket, sjön, båten, biografen, städskrubben och kyrkan, allt skulle testas. På något djävla sätt visste vi nog att vi var i utförsbacken. Det skulle inte bli vi. Någon gång skulle vi köra av banan tillsammans. Vem skulle ta största stöten. Ändå snackade AA om 15 barn, hund och Volvo eller var det Audi? Mellan varven var det mycket: bekräftar du mig så bekräftar jag dig. Sjävförtroendet var lika stort som för en mus i klorna på en katt.Vår relation var allt annat en sund. Båda med dåligt självförtroende. Jag tror han skämdes lika mycket för mig, som jag för honom. Jag hade ju fått tag på en som var kortare än jag och alltid med Konken på ryggen och kommunist glasögon. De sista åren, ja trots åldern höll vi i hop i ganska många år. Relationen var destruktiv, inte uppbyggande. Jag ville bort från honom men ville ha tryggheten, han ville bort från mig och bedrog gång, på gång men kom tillbaka till frustrerat försonings sex som var någon form av självdestruktivt beteende. Jag hade släppt AA för länge sedan, men ville inte vara utan statusen som parrelation gav. Bli den som blev lämnad var heller inget alternativ. Jag lät det hända om och om igen, kuken hans som smakade nya fittor. Så kom det slutgiltiga. Ännu en gång bedragen alltid av äldre tjejer än mig, gärna lite knubbiga också. Det enda jag gladde mig åt var att han antagligen inte kunde få bättre vara, än dem som i mina ögon inte var några verkliga kap.
Vi hade gjort slut, nu på riktigt. AA hade en annan tjej. Så kom han och hälsade på. Så äckligt inbjudande jag var, fullt medvetet, ett medvetet äckligt val. Jag fick honom att bedra henne med mig. Så fult gjort men så förbannat skönt. Det var inte bara jag som var offer. Det sjuka låg hos honom som var en otrogen stor djävla skit.
Så kom det som kunde låtit oss fortsätta denna djävulsfärd, jag kunde ha varit fast kedjad vid honom i 18 långa år. Gemensam vårdnad på grund av avsaknad av gummi. Missfallet var välkommet.
Så äntligen planade vägen ut och delade sig.
.
torsdag 19 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
Skriv om SKAVSÅR
.
Oskiljbara, vi delade allt. Vi möttes under svåra tunga förhållanden. Två halta som stöttade varandra. Det ska inte gå, men vi klarade det.
När du var nere hjälpte jag dig upp, tog ditt part i mot världen. När jag sörjde mitt forna jag och inte såg livets ljus, drog du med mig på spännande upptäcksfärder. Vi var väldigt olika, olika uppväxt olika, erfarenheter av kärlek. Men vi hade samma livslängtan. Inte tillbaka till det som varit utan finna den nya vägen för oss.
För dig blev det skiljsmässa, nya karlar, nya karlar och sökandet efter trygghet och lycka. För mig blev blev det en fördjupad och starkare relation till min kärlekspartner. Vi diskuterade detta mycket Du hade aldrig fått se äkta kärlek i varken barndommen, tonåren eller i det vuxna livet. Så söka något man inte vet något om är svårt. Min bakrund var tvärtom mot din. Det gjorde mig ont.
Jag flyttade, långt, långt bort från dig. Vi såg inte och vi talades inte vid var dag som förr. Men när vi sågs eller ringde varandra så var allt som förr. Mitt liv stabilare än det någonsin varit och ditt ett desperat sökande.
Så hade vi inte hörts på ett halvår. Du ringde mig, sprudlande lycklig. Du hade mött den rätta kärleken. Du var gravid och ni skulle gifta er och du hade mött Gud. Jag var så glad för din skull, men jag kände dig så väl, allt för väl.
Jag började mejla dig och blev oroligare och oroligare. Det var inte rätt av mig att starta mitt detektivarbete, men jag gjorde det av kärlek. Det jag fann var skrämmande. Det jag fann var att du brutit all kontakt med din familj, alla dina vänner och dina två små barn. Jag talade med dem och de sa att mamma inte ville träffa dem längre.
Mitt sista mejl till dig var frågande. Jag hade många varför och hur men vågade bara ställa hälften av dem. Så kom det avgörande slut mejlet från dig.
Ni hade tagit upp din relation till mig i din nya kyrka och bad för min själ. Jag hade inte helig ande i mig, jag var inte tillräckligt ren i Guds ögon för att kunna vara din vän, du talade i tungor och jag var förtappad, någon som kunde skada dig. Jag var ormen i paradiset.
Detta mejl hade du aldrig skrivit, det hade din man skrivit, det var i alla fall jag säker på.
Mitt sista försök var att skriva ett brev till din arbetsplats så han din man inte skulle se det först. Fyra sidor blev det om vår vänskap och min rädsla. Ett utdrag om historiken bakom den sekt du gått med i och vad den stod för. Samt erfarenheter från vad avhoppare upplevt. En vecka senare jobbade du inte kvar där.
Det är nu ett år sedan, du övergav alla, du borde ha fått ett nytt barn, men jag har inte hört något. Jag kan inte spåra dig men jag tror inte heller att jag vill då det sårar mig. Du är mitt skavsår som inte läker.
.
Skriv om SKAVSÅR
.
Oskiljbara, vi delade allt. Vi möttes under svåra tunga förhållanden. Två halta som stöttade varandra. Det ska inte gå, men vi klarade det.
När du var nere hjälpte jag dig upp, tog ditt part i mot världen. När jag sörjde mitt forna jag och inte såg livets ljus, drog du med mig på spännande upptäcksfärder. Vi var väldigt olika, olika uppväxt olika, erfarenheter av kärlek. Men vi hade samma livslängtan. Inte tillbaka till det som varit utan finna den nya vägen för oss.
För dig blev det skiljsmässa, nya karlar, nya karlar och sökandet efter trygghet och lycka. För mig blev blev det en fördjupad och starkare relation till min kärlekspartner. Vi diskuterade detta mycket Du hade aldrig fått se äkta kärlek i varken barndommen, tonåren eller i det vuxna livet. Så söka något man inte vet något om är svårt. Min bakrund var tvärtom mot din. Det gjorde mig ont.
Jag flyttade, långt, långt bort från dig. Vi såg inte och vi talades inte vid var dag som förr. Men när vi sågs eller ringde varandra så var allt som förr. Mitt liv stabilare än det någonsin varit och ditt ett desperat sökande.
Så hade vi inte hörts på ett halvår. Du ringde mig, sprudlande lycklig. Du hade mött den rätta kärleken. Du var gravid och ni skulle gifta er och du hade mött Gud. Jag var så glad för din skull, men jag kände dig så väl, allt för väl.
Jag började mejla dig och blev oroligare och oroligare. Det var inte rätt av mig att starta mitt detektivarbete, men jag gjorde det av kärlek. Det jag fann var skrämmande. Det jag fann var att du brutit all kontakt med din familj, alla dina vänner och dina två små barn. Jag talade med dem och de sa att mamma inte ville träffa dem längre.
Mitt sista mejl till dig var frågande. Jag hade många varför och hur men vågade bara ställa hälften av dem. Så kom det avgörande slut mejlet från dig.
Ni hade tagit upp din relation till mig i din nya kyrka och bad för min själ. Jag hade inte helig ande i mig, jag var inte tillräckligt ren i Guds ögon för att kunna vara din vän, du talade i tungor och jag var förtappad, någon som kunde skada dig. Jag var ormen i paradiset.
Detta mejl hade du aldrig skrivit, det hade din man skrivit, det var i alla fall jag säker på.
Mitt sista försök var att skriva ett brev till din arbetsplats så han din man inte skulle se det först. Fyra sidor blev det om vår vänskap och min rädsla. Ett utdrag om historiken bakom den sekt du gått med i och vad den stod för. Samt erfarenheter från vad avhoppare upplevt. En vecka senare jobbade du inte kvar där.
Det är nu ett år sedan, du övergav alla, du borde ha fått ett nytt barn, men jag har inte hört något. Jag kan inte spåra dig men jag tror inte heller att jag vill då det sårar mig. Du är mitt skavsår som inte läker.
.
onsdag 18 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
Skriv engagerat om något du ser varje dag. Ditt frukostbord, din brevlåda, ditt skoställ eller vad helst du kommer att tänka på!
.
Du min kaffekopp. Egentligen är du ingen kopp alls utan en kaffemugg, till och med lite större än en vanlig mugg. Men mugg är inget namn som passar dig då kopp är så mycket vackrare att säga.
Första gången jag såg dig, stod du där på det långa smutsiga bordet med massor av gammalt, nött omodernt porslin av olika slag. Det var på ett stort loppis. Du skiljde dig från mängden och ... ja, det var kärlek. Jag tog dig varsamt och såg det vackra i dig. Blommor blad girlanger i alla varma härliga färger man kan tänka sig. Handgjord i röd lera men inte tillräckligt perfekt för att du skulle bli väl om hembetagen, du hade en liten keramik knöl i botten som om någon skrapat av händerna efter din födsel och den bara ramlat ner i dig. Sedan bänt sig fast. Jag skulle tro att någon med knaper semesterkassa köpt dig billigt i andrahans sorteringen på sin semester som minne, men nu tröttnat på dig. Hur kan man tröttna på ? En stilig robust men ändå graciös Italienare. Ja du är märkt, du har fin stamtavla. Jag har hittat din hemort på nätet. Dina släktingar var väldigt dyra men alla blir liksom inte stöpta i samma form.
Så klart jag köpte dig på det där loppiset, bara 10 kronor ville dom ha för dig. Sedan dess har du varit med mig var dag.
Den bästa stunden tillsammans har vi när jag kommer hem från jobbet. Då fyller jag dig med 3 dl hett Skåne rostat kaffe med en skvätt grädde i och kanel på toppen och så lägger jag mina suktande läppar mot dig. Så sitter vi och har det så skönt och lugnt tillsammans.
Aldrig att du är otrogen, ingen annan har och får smaka dig och jag vårdar dig så ömt. En del har kallat ditt utseende för vulgärt, men jag ser bara skönhet i dig. Hoppas vi får ha varandra länge.
Du och jag min kaffekopp.
.
Skriv engagerat om något du ser varje dag. Ditt frukostbord, din brevlåda, ditt skoställ eller vad helst du kommer att tänka på!
.
Du min kaffekopp. Egentligen är du ingen kopp alls utan en kaffemugg, till och med lite större än en vanlig mugg. Men mugg är inget namn som passar dig då kopp är så mycket vackrare att säga.
Första gången jag såg dig, stod du där på det långa smutsiga bordet med massor av gammalt, nött omodernt porslin av olika slag. Det var på ett stort loppis. Du skiljde dig från mängden och ... ja, det var kärlek. Jag tog dig varsamt och såg det vackra i dig. Blommor blad girlanger i alla varma härliga färger man kan tänka sig. Handgjord i röd lera men inte tillräckligt perfekt för att du skulle bli väl om hembetagen, du hade en liten keramik knöl i botten som om någon skrapat av händerna efter din födsel och den bara ramlat ner i dig. Sedan bänt sig fast. Jag skulle tro att någon med knaper semesterkassa köpt dig billigt i andrahans sorteringen på sin semester som minne, men nu tröttnat på dig. Hur kan man tröttna på ? En stilig robust men ändå graciös Italienare. Ja du är märkt, du har fin stamtavla. Jag har hittat din hemort på nätet. Dina släktingar var väldigt dyra men alla blir liksom inte stöpta i samma form.
Så klart jag köpte dig på det där loppiset, bara 10 kronor ville dom ha för dig. Sedan dess har du varit med mig var dag.
Den bästa stunden tillsammans har vi när jag kommer hem från jobbet. Då fyller jag dig med 3 dl hett Skåne rostat kaffe med en skvätt grädde i och kanel på toppen och så lägger jag mina suktande läppar mot dig. Så sitter vi och har det så skönt och lugnt tillsammans.
Aldrig att du är otrogen, ingen annan har och får smaka dig och jag vårdar dig så ömt. En del har kallat ditt utseende för vulgärt, men jag ser bara skönhet i dig. Hoppas vi får ha varandra länge.
Du och jag min kaffekopp.
.
tisdag 17 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
Skriv om den mest intressanta människa du pratade med igår!
.
Detta ämne var inte lätt då jag igår pratade med många personer där alla betyder mycket för mig men det mesta var vardagsprat. Men intressanta människor finns för mig överallt, alla har något intressant som gör mig nyfiken. Endel bara för en kort stund och andra för hela livet.
.
Men det mest spektakulära i går kom min son 13 år med:
- Mamma jag har hittat en istapp som är ca. 70 cm lång.
- Ja, ha, sa jag nog först lite förstrött. Sedan fortsatte jag:
- Var har du hittat den?
- Vid plattformen som vi inte får vara. Vill du se den?
Jag tvekar, vill inte ta på mig massa kläder för att gå ut och titta på en istapp bakom ladan just nu.
- Sen kanske när jag ska mata hönsen.
- Det går när som helst, för nu ligger den i frysen i källaren.
.
Skriv om den mest intressanta människa du pratade med igår!
.
Detta ämne var inte lätt då jag igår pratade med många personer där alla betyder mycket för mig men det mesta var vardagsprat. Men intressanta människor finns för mig överallt, alla har något intressant som gör mig nyfiken. Endel bara för en kort stund och andra för hela livet.
.
Men det mest spektakulära i går kom min son 13 år med:
- Mamma jag har hittat en istapp som är ca. 70 cm lång.
- Ja, ha, sa jag nog först lite förstrött. Sedan fortsatte jag:
- Var har du hittat den?
- Vid plattformen som vi inte får vara. Vill du se den?
Jag tvekar, vill inte ta på mig massa kläder för att gå ut och titta på en istapp bakom ladan just nu.
- Sen kanske när jag ska mata hönsen.
- Det går när som helst, för nu ligger den i frysen i källaren.
.
måndag 16 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
Huset hade inte varit det finaste utvändigt, men läget. Strandtomt, så klart läget var perfekt. Det första vi gjorde på morgonen var att springa ner för kullen. Slängde pyjamasarna på gärdesgården. Tvålen stod redan där nere och vi tävlade alltid om att få tag i den först. Det var så vi barn tog morgontvätten var morgon så fort vattnet hade någorlunda anständig temperatur.
.
Trädgården var som en stor lekplats med de knotiga gamla äppelträden och bärbuskarna som stod utspridda så de bildade labyrinter. Men vi gick ofta till lekplatsen. Det var visserligen en bra bit dit, men det var det alltid värt. Klätterställningen var egentligen två med en hängbro mellan. Rutschkanan började på en bergsknalle och svängde brant innan man kom ner. Gungor och ett par lekstugor fanns där också men rutschbanan var nog bäst.
.
Mamma och pappa tyckte att samhället var lite litet men det hade allt man behövde. På gågatan fanns både café, blomsteraffär, hårfrisör och en affär som hade allt. Den var nog den roligaste, men mataffären hade mer ordning och så fanns det godis där.
Vi hade flyttar nästan 25 mil bort bara för att pappa hade fått jobb. Det var aldrig något vi barn velat men vad hade vi att säga till om.
.
Nu 21 år senare var jag och min sambo på väg till det samhället som jag mins som min barndom. Jag hade inte varit där sen vi flyttat. Mamma och pappa hade sagt så många gånger att vi skulle åka dit men det hade aldrig blivit av. Nu hade det äntligen blivit av.
Skylten som talade om att vi kommit rätt stod där den alltid stått fast nu var där en handmålad skyllt också där det stod "Välkommen".
.
Vårt gamla hus var det femte efter skylten, så vi stannade ganska snart för att kunna gå fram och tjuvtitta lite. Men det kunde inte stämma, jag tittade mig förvånat runt omkring. Inte ett enda gammalt äppelträd var kvar och bärbuskarna var också borta. En stor gräsmatta bredde ut sig framför huset. Stor och stor, allt såg mindre ut än jag väntat mig. Det brukar visserligen alltid vara så med minnen och jag var lite förberedd på det men ... inte detta. Det kom som en chock ändå. Ett sort garage tog nästan upp hela platsen där vi sprungit i labyrinter. Huset såg visserligen välskött ut och hade fått en ny färg men det såg så ensamt och ynkligt ut. Jag hade ingen lust att smyga ute efter gärsdsgården för att se baksidan och vattnet, jag ville behålla mina minnen.
.
Vi körde vidare in mot centrum och körde förbi lekplatsen. Inget var sig likt där heller förutom min rutschbana men så klart även den var mindre och inte lika hisnande som jag minns den.
Gågatan var sig lik, inget hade ändras men hur hade jag kunnat kalla det centrum och gågata? Det var bara den gatan med cafét, affären, frissan och blomsteraffären hade visst blivit hantverksbutik. Alltiallo affären var ett loppis, det hade jag aldrig tänkt på innan. En gata med några små affärer.
.
Vi körde tysta ut ur samhället som var en liten by. Jag ångrade mig, vi skulle aldrig åkt tillbaka hit, min fina barndom var som bortblåst. Men jag hade i alla fall bad somrarna med pyjamasarna på gärdesgården kvar. Dem skulle jag se till att behålla.
.
Huset hade inte varit det finaste utvändigt, men läget. Strandtomt, så klart läget var perfekt. Det första vi gjorde på morgonen var att springa ner för kullen. Slängde pyjamasarna på gärdesgården. Tvålen stod redan där nere och vi tävlade alltid om att få tag i den först. Det var så vi barn tog morgontvätten var morgon så fort vattnet hade någorlunda anständig temperatur.
.
Trädgården var som en stor lekplats med de knotiga gamla äppelträden och bärbuskarna som stod utspridda så de bildade labyrinter. Men vi gick ofta till lekplatsen. Det var visserligen en bra bit dit, men det var det alltid värt. Klätterställningen var egentligen två med en hängbro mellan. Rutschkanan började på en bergsknalle och svängde brant innan man kom ner. Gungor och ett par lekstugor fanns där också men rutschbanan var nog bäst.
.
Mamma och pappa tyckte att samhället var lite litet men det hade allt man behövde. På gågatan fanns både café, blomsteraffär, hårfrisör och en affär som hade allt. Den var nog den roligaste, men mataffären hade mer ordning och så fanns det godis där.
Vi hade flyttar nästan 25 mil bort bara för att pappa hade fått jobb. Det var aldrig något vi barn velat men vad hade vi att säga till om.
.
Nu 21 år senare var jag och min sambo på väg till det samhället som jag mins som min barndom. Jag hade inte varit där sen vi flyttat. Mamma och pappa hade sagt så många gånger att vi skulle åka dit men det hade aldrig blivit av. Nu hade det äntligen blivit av.
Skylten som talade om att vi kommit rätt stod där den alltid stått fast nu var där en handmålad skyllt också där det stod "Välkommen".
.
Vårt gamla hus var det femte efter skylten, så vi stannade ganska snart för att kunna gå fram och tjuvtitta lite. Men det kunde inte stämma, jag tittade mig förvånat runt omkring. Inte ett enda gammalt äppelträd var kvar och bärbuskarna var också borta. En stor gräsmatta bredde ut sig framför huset. Stor och stor, allt såg mindre ut än jag väntat mig. Det brukar visserligen alltid vara så med minnen och jag var lite förberedd på det men ... inte detta. Det kom som en chock ändå. Ett sort garage tog nästan upp hela platsen där vi sprungit i labyrinter. Huset såg visserligen välskött ut och hade fått en ny färg men det såg så ensamt och ynkligt ut. Jag hade ingen lust att smyga ute efter gärsdsgården för att se baksidan och vattnet, jag ville behålla mina minnen.
.
Vi körde vidare in mot centrum och körde förbi lekplatsen. Inget var sig likt där heller förutom min rutschbana men så klart även den var mindre och inte lika hisnande som jag minns den.
Gågatan var sig lik, inget hade ändras men hur hade jag kunnat kalla det centrum och gågata? Det var bara den gatan med cafét, affären, frissan och blomsteraffären hade visst blivit hantverksbutik. Alltiallo affären var ett loppis, det hade jag aldrig tänkt på innan. En gata med några små affärer.
.
Vi körde tysta ut ur samhället som var en liten by. Jag ångrade mig, vi skulle aldrig åkt tillbaka hit, min fina barndom var som bortblåst. Men jag hade i alla fall bad somrarna med pyjamasarna på gärdesgården kvar. Dem skulle jag se till att behålla.
.
söndag 15 februari 2009
Biobesök
.
Maria Larssons eviga ögonblick såg jag i dag på bio. Vilken härlig upplevelse. Stillsam och gripande. Mycket tankvärd som kommer dröja sig kvar länge. Tror absolut att det är en sådan där film som bör ses flera gånger, då jag antagligen upptäcker andra djup och ser den med vidare syn.
Marias sätt att se på livet genom linsen fick mig att upptäcka att det är så jag ofta ser på livet, vardagen och det lilla. Jag somar in och lagrar livet i blider. Kanske är det så många som skriver fungerar. Mitt språk är i bild och känsla mer än hörsel och tal. Hörsel och tal använder jag mest men det är inte det som jag lagrar. Ja, detta behöver jag tänka och filosofera om mer.
För mig är biobesök sällsynta. Men jag är glad över att jag kom iväg i dag.
.
Maria Larssons eviga ögonblick såg jag i dag på bio. Vilken härlig upplevelse. Stillsam och gripande. Mycket tankvärd som kommer dröja sig kvar länge. Tror absolut att det är en sådan där film som bör ses flera gånger, då jag antagligen upptäcker andra djup och ser den med vidare syn.
Marias sätt att se på livet genom linsen fick mig att upptäcka att det är så jag ofta ser på livet, vardagen och det lilla. Jag somar in och lagrar livet i blider. Kanske är det så många som skriver fungerar. Mitt språk är i bild och känsla mer än hörsel och tal. Hörsel och tal använder jag mest men det är inte det som jag lagrar. Ja, detta behöver jag tänka och filosofera om mer.
För mig är biobesök sällsynta. Men jag är glad över att jag kom iväg i dag.
.
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
Vilka egenskaper tänker du att en bra författare behöver?
.
Att göra det lätt för mig är att gå till mig själv och vända lite på frågan.
En som inte blir författare är den som gör det lätt för sig, har prestationsångest av att läsa andras verk och texter och bryr sig för mycket om vad andra tycker. Egenskaper som fattigt språk, bristande självförtroende, hjärntorka och allmänt slarvig är tydliga tecken på att falla under denna kategori.
Odisciplinerad är ett måste för den som aldrig kommer få en bok utgiven. Samt att personen häger mer med huvudet i böcker om att skriva än över tangentbordet. Att dessutom svamla in sig i obegripliga meningar och sentimentalt tjafs som knappt är läsbart är något denna persom behärskar väldigt bra.
Krånglar denna person till det så mycket att den själv inte förstår vad som är innehållet, meningen och den röda tråden i texten kan det ändå ger bra respons. Då kommer djupdykarna, de som heller inte kan skriva, och analyserar så texten tillslut har 76 röda trådar med Nobelpriskaraktär. Är dessutom mamma den enda övriga person som hyllat dina alster då bör man kunna genomskådar detta. Inte lätt när man inte ens har den förmågan.
Ja, så känner man inte igen något av detta finns det en chans att vara en bra författare
.
Vilka egenskaper tänker du att en bra författare behöver?
.
Att göra det lätt för mig är att gå till mig själv och vända lite på frågan.
En som inte blir författare är den som gör det lätt för sig, har prestationsångest av att läsa andras verk och texter och bryr sig för mycket om vad andra tycker. Egenskaper som fattigt språk, bristande självförtroende, hjärntorka och allmänt slarvig är tydliga tecken på att falla under denna kategori.
Odisciplinerad är ett måste för den som aldrig kommer få en bok utgiven. Samt att personen häger mer med huvudet i böcker om att skriva än över tangentbordet. Att dessutom svamla in sig i obegripliga meningar och sentimentalt tjafs som knappt är läsbart är något denna persom behärskar väldigt bra.
Krånglar denna person till det så mycket att den själv inte förstår vad som är innehållet, meningen och den röda tråden i texten kan det ändå ger bra respons. Då kommer djupdykarna, de som heller inte kan skriva, och analyserar så texten tillslut har 76 röda trådar med Nobelpriskaraktär. Är dessutom mamma den enda övriga person som hyllat dina alster då bör man kunna genomskådar detta. Inte lätt när man inte ens har den förmågan.
Ja, så känner man inte igen något av detta finns det en chans att vara en bra författare
.
lördag 14 februari 2009
En kärleksförklaring till min man.
-
Dagens utmaning från SkrivPuff
Valentines Day. Skriv en kärleksförklaring, ur ditt eget eller din huvudpersons perspektiv.
.
Min man. Jag säger det med stolthet. Min man.
Det första jag föll för var hållningen. Jag såg dig ofta på långt håll. Du gick rakryggad och målmedvetet. Det var en del av det jag saknade och såg upp till. När du sakta närmade mig såg jag dina ögon. De var nyfikna på livet, vackra naturligt vis och fångade in mig som ingen annan gjort. Jag kände mig både, svag, åtrådd och trygg i din blick. Var tredje dag fick din strama beslutsamma haka en kittlande stubb. Sexigt men även ett tecken att inte var för pedant, någon som inte tog sig själv och sitt utseende på allt förstort alvar. Munnen var svagt rosaröd, sammafärg som mina naglar brukade bära på den tiden. Alltid nära till skratt, ett skratt som värmde djupt inom mig. Men ditt leende fick mig alltid att känna styrka, lycka och uppmuntran. Till skillnad från mig så tog du tid på dig när du talade. Dina ord var tillitsfulla, väl genomtänkta, något som höll samman mitt oroliga inre väsen.
Allt var så självklart, sådana här känslor hade jag aldrig tidigare upplevt. Det var inte bara förälskelse utan kärlek på en gång. Du var så tydligt den del som fattades i min kropp för att bli hel. Så du fångade mig och tillsammans band vi våra själar samman till en. Vi blev ett.
Så var det då och så är det även nu. Visst går vårt liv upp och ner, jag far visserligen alltid både lite högre upp och lite lägre ner men du fångar mig alltid och låter oss gå samman. Du ger mig frihet och stöd. Mer frihet och stöd än jag förtjänar. Jag springer ibland iväg lite förfort och jag ställer till det för mig, men ändå finns du alltid där för mig. Ditt tålamod är lika stort som ditt hjärta.
Du är min bonings vårdträd. Jag kommer alltid, ja alltid stanna vid din sida. Vad som än händer. Du är den delen av mig som fattades när jag för första gången tog mitt första andetag. Den dag då vi måste skiljas blir mitt sista andetag.
Jag älskar dig!
/ Din Tjotten
.
Dagens utmaning från SkrivPuff
Valentines Day. Skriv en kärleksförklaring, ur ditt eget eller din huvudpersons perspektiv.
.
Min man. Jag säger det med stolthet. Min man.
Det första jag föll för var hållningen. Jag såg dig ofta på långt håll. Du gick rakryggad och målmedvetet. Det var en del av det jag saknade och såg upp till. När du sakta närmade mig såg jag dina ögon. De var nyfikna på livet, vackra naturligt vis och fångade in mig som ingen annan gjort. Jag kände mig både, svag, åtrådd och trygg i din blick. Var tredje dag fick din strama beslutsamma haka en kittlande stubb. Sexigt men även ett tecken att inte var för pedant, någon som inte tog sig själv och sitt utseende på allt förstort alvar. Munnen var svagt rosaröd, sammafärg som mina naglar brukade bära på den tiden. Alltid nära till skratt, ett skratt som värmde djupt inom mig. Men ditt leende fick mig alltid att känna styrka, lycka och uppmuntran. Till skillnad från mig så tog du tid på dig när du talade. Dina ord var tillitsfulla, väl genomtänkta, något som höll samman mitt oroliga inre väsen.
Allt var så självklart, sådana här känslor hade jag aldrig tidigare upplevt. Det var inte bara förälskelse utan kärlek på en gång. Du var så tydligt den del som fattades i min kropp för att bli hel. Så du fångade mig och tillsammans band vi våra själar samman till en. Vi blev ett.
Så var det då och så är det även nu. Visst går vårt liv upp och ner, jag far visserligen alltid både lite högre upp och lite lägre ner men du fångar mig alltid och låter oss gå samman. Du ger mig frihet och stöd. Mer frihet och stöd än jag förtjänar. Jag springer ibland iväg lite förfort och jag ställer till det för mig, men ändå finns du alltid där för mig. Ditt tålamod är lika stort som ditt hjärta.
Du är min bonings vårdträd. Jag kommer alltid, ja alltid stanna vid din sida. Vad som än händer. Du är den delen av mig som fattades när jag för första gången tog mitt första andetag. Den dag då vi måste skiljas blir mitt sista andetag.
Jag älskar dig!
/ Din Tjotten
.
fredag 13 februari 2009
.
Det är fredag den 13:e! Skriv en ramsa som hjälper mot otur! Och gärna en kort otursscen att använda ramsan i!
.
Brottom, brottom, alltid är jag sen.
prov i dag och bussen förbi mig ven.
Jag måste lösa detta dilemma.
Pinsamt att jag inte är hemma.
Jag måste strunta gubbens blick,
hur var det nu ramsan gick?
Fredag de 13:e du måste detta hinna
om oturen du ska övervinna.
Klä av dig naken,
och skaka på baken
Låt även tårarna rinna
som osårbar du får oturen att försvinna.
Frugan sin gubbe bannar.
men vad händer
en taxi framför mig stannar.
Så:
Välj själv vägen du vill vandra
och strunta i alla andra!
.
Det är fredag den 13:e! Skriv en ramsa som hjälper mot otur! Och gärna en kort otursscen att använda ramsan i!
.
Brottom, brottom, alltid är jag sen.
prov i dag och bussen förbi mig ven.
Jag måste lösa detta dilemma.
Pinsamt att jag inte är hemma.
Jag måste strunta gubbens blick,
hur var det nu ramsan gick?
Fredag de 13:e du måste detta hinna
om oturen du ska övervinna.
Klä av dig naken,
och skaka på baken
Låt även tårarna rinna
som osårbar du får oturen att försvinna.
Frugan sin gubbe bannar.
men vad händer
en taxi framför mig stannar.
Så:
Välj själv vägen du vill vandra
och strunta i alla andra!
.
torsdag 12 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
Tänk på något du (eller din huvudperson) önskade dig hett när du var liten men aldrig fick. Skriv en kort scen om vad som kunde ha hänt om önskningen gick i uppfyllelse.
.
Min storasyster hade så fina Barbiedockor. Jag brukade få leka med henne och hennes dockor. Det var bara för att hon älskade att klä på, fixa frisyrer och naturligt vis leka rollekar. Men jag förstod hon skulle skämmas om hennes kompisar visste att hon fortfarande lekte med dessa dockor. Hon annsågs som förstor för sådant. Med kompisarna pratade hon killar och sminkade sig. Men med mig kunde hon fortfarande leka med Barbie.
Jag fick alltid ha den som hette Helen. Hon var brunhårig och huvudet satt lite löst. Min storasyster hade försökt locka håret på henne med mammas locktång så det hade smällt ihop lite i nerkanterna. Sandra och Isabella som båda hade långt blont hår fick jag knappt röra. Sandra hade bruna ögon och lockigt hår och Isabella hade blå ögon och långt rakt hår. Hon var så vacker.
Redan i November hade jag skrivit klart min önskelista till Tomten. Högst upp stod det Barbiedocka (en Isabella). Jag var faktiskt lite orolig för att jag inte skulle få en egen vacker Isabella så jag hade inte vågat önska mig så mycket. Chansen ansåg jag skulle vara större om önskelistan inte var så lång.
Jul, jul strålande jul. Ja, allt var så strålande ,vackert, just denna julen för jag hade sett ett paket som var ca 30 cm långt och precis så stort som en Barbie kartong skulle vara. "Finns det några snälla barn?" Tomten hade kommit. Jag var så stor att jag visste att pappa inte fått diarré utav is chokladen utan att det var han som var Tomte, men det var lika spännande ändå. Jag tror alla visste hur spänd jag var så det fina 30 cm långa paketet med guldsnören var det sistunder granen. Med barnslig iver efter allt väntandet slet jag naturligtvis upp mitt paket. Det var Ken, Baribies pojkvän. Jag hade gråten i rösten när jag sa "men jag ville ju ha en Isabella" Men vi hittade en Ken och den tyckte vi skulle passa dig bättre Filip.
Då tappade både jag och min syster lusten. Det blev inte samma lekglädje längre. Ken tog jag aldrig ut ur kartongen. Men redan då så tidig i livet hade jag förstått att pojkar och flickor inte skulle få samma förutsättningar. Denna otroliga besvikelse har trots allt lett till att jag som vuxen utbildat mig till desgnr. Så nu har min önskan gått i uppfyllelse med råge. Tänk att få jobba med vuxna Barbie hela dagarna.
.
Tänk på något du (eller din huvudperson) önskade dig hett när du var liten men aldrig fick. Skriv en kort scen om vad som kunde ha hänt om önskningen gick i uppfyllelse.
.
Min storasyster hade så fina Barbiedockor. Jag brukade få leka med henne och hennes dockor. Det var bara för att hon älskade att klä på, fixa frisyrer och naturligt vis leka rollekar. Men jag förstod hon skulle skämmas om hennes kompisar visste att hon fortfarande lekte med dessa dockor. Hon annsågs som förstor för sådant. Med kompisarna pratade hon killar och sminkade sig. Men med mig kunde hon fortfarande leka med Barbie.
Jag fick alltid ha den som hette Helen. Hon var brunhårig och huvudet satt lite löst. Min storasyster hade försökt locka håret på henne med mammas locktång så det hade smällt ihop lite i nerkanterna. Sandra och Isabella som båda hade långt blont hår fick jag knappt röra. Sandra hade bruna ögon och lockigt hår och Isabella hade blå ögon och långt rakt hår. Hon var så vacker.
Redan i November hade jag skrivit klart min önskelista till Tomten. Högst upp stod det Barbiedocka (en Isabella). Jag var faktiskt lite orolig för att jag inte skulle få en egen vacker Isabella så jag hade inte vågat önska mig så mycket. Chansen ansåg jag skulle vara större om önskelistan inte var så lång.
Jul, jul strålande jul. Ja, allt var så strålande ,vackert, just denna julen för jag hade sett ett paket som var ca 30 cm långt och precis så stort som en Barbie kartong skulle vara. "Finns det några snälla barn?" Tomten hade kommit. Jag var så stor att jag visste att pappa inte fått diarré utav is chokladen utan att det var han som var Tomte, men det var lika spännande ändå. Jag tror alla visste hur spänd jag var så det fina 30 cm långa paketet med guldsnören var det sistunder granen. Med barnslig iver efter allt väntandet slet jag naturligtvis upp mitt paket. Det var Ken, Baribies pojkvän. Jag hade gråten i rösten när jag sa "men jag ville ju ha en Isabella" Men vi hittade en Ken och den tyckte vi skulle passa dig bättre Filip.
Då tappade både jag och min syster lusten. Det blev inte samma lekglädje längre. Ken tog jag aldrig ut ur kartongen. Men redan då så tidig i livet hade jag förstått att pojkar och flickor inte skulle få samma förutsättningar. Denna otroliga besvikelse har trots allt lett till att jag som vuxen utbildat mig till desgnr. Så nu har min önskan gått i uppfyllelse med råge. Tänk att få jobba med vuxna Barbie hela dagarna.
.
tisdag 10 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
Skriv om hur någon väcker din (eller din huvudpersons) nyfikenhet
"All konstruktiv kritik är välkommen"
Texten i dag har ännu inte redgeras mer än med stavningkontrollen här i programmet
Jag hade satt mig till rätta, tagit upp min bok. Termosen och en chokladkaka hade jag lagt på det smala lilla bordet framför mig. Tåget var ganska tomt, så det skulle bli en lugn och härlig resa med min bok. Så sattes tåget i rörelse. Axlarna blev mjuka och sjönk ner. Andningen tog en djupare och lugnare melodi. Jag plockade upp boken och letade efter mitt hundöra.
Någon kom flåsande i gången, min start hade blivit störd. Då jag hade fönsterplats var jag tvungen att hänga mig över sätet bredvid för att se vad det var förnågon som stört mig. En liten tant med en stor gammal väska utan hjul. Inte så konstigt att hon flåsade. Jag tog min plats i besittning i gen och tog upp boken. Då damp den lila tanten med den stora väskan ner mitt mot mig. Men, jag tittade mig snabbt omkring. Här fanns hur mycket plats som helst, varför här? Jag gömde mig bakom boken, men kunde inte koncentrera mig. Då och då slängde jag en lite blick på tanten. Hon hade fullt upp med att ta av sig en grön tovad kappa, men halsduken kom i vägen hur hon än gjorde. Det var den längsta halsduk jag sett, stickad i olika breda ränder och inga i samma färg, typiskt ett sätt att bli av med restgarner. Lite skyldig kände jag mig allt av att sitta nyfiket tjuvtittande på henne utan att hjälpa till. Men hon klarade tillslut upp det. Hon fortsatte precis som jag hade gjort. En termos kom upp på det lilla bordet, så klart att hon hade en som var rutig i rött, orange och grönt, något annat hade varit otänbart. En orange smörgåslåda i plast med vitt lock sattes bredvid och så tog hon upp en bok. Så skönt att hon inte var den pratiga typen som ville berätta om sina förträffliga barnbarn och vackert ansade trädgård. Nu kunde jag lugn ta upp min bok igen.
Men vad var det tanten läste? Svensk-Dansk ordbok?
Jag åter gick till min bok. "Barbara såg djupt olycklig ut där hon stod lämnad på vägen" Danska? Vad skulle hon med det till? Hon verkar de inte vara någon som åker på en nöjesresa, ser snarare ut som det var första gången på mycket längre hon satt på ett tåg. Hundörat kom på plats igen och boken lade jag på sätet bredvid mig. Jag öppnade chokladen och tog en bit. harklade mig lite och frågade "Vill du ha en bit choklad?" Tanten tittade upp. "Nä tack, kära du" svarade hon och sjönk in i sin ordbok igen. Utanför fönstret for åkrar, ängar och gårdar förbi, visst visste jag att det var vi som for, men det kändes alltid som värden for förbi. Varför hade hon inte nappat på mitt lilla försök till kontakt? Nyfikenheten tog överhand och jag var bara tvungen att fråga henne. Denna gång hostade jag lite diskret till innan jag gick rakt på sak. " Ursäkta men, jag blev lite nyfiken då jag ser att du läser en Dansk ordbok" Tanten tittade förvånat upp, hon ville tydligt inte bli störd. "Får jag läsa ifred om jag berättar?" Det var inte vad jag väntat mig, jag såg nog ganska rolig ut för tanten log uppmuntrande. " När jag var ung" började hon och jag slappnade av och lyssnade spänt. "ledde en förälskelse till att jag blev havande. Mina föräldrar tvingade mig att ta avstånd från både mitt barn och min förälskelse då de hade andra planer för mig. Barnet adopterades bort och nu har jag hittat henne. Svårare än så var det inte. Hon är nu över 50 år och bor utanför Köpenhamn. Det är första gången jag ska hälsa på min lilla dotter och mina barnbarn. Så du ser, jag måste kunna prata med dem." Det blev en stunds tystnad, så fortsatte hon. "Får jag nu lov att åter gå till min bok?"
.
Skriv om hur någon väcker din (eller din huvudpersons) nyfikenhet
"All konstruktiv kritik är välkommen"
Texten i dag har ännu inte redgeras mer än med stavningkontrollen här i programmet
Jag hade satt mig till rätta, tagit upp min bok. Termosen och en chokladkaka hade jag lagt på det smala lilla bordet framför mig. Tåget var ganska tomt, så det skulle bli en lugn och härlig resa med min bok. Så sattes tåget i rörelse. Axlarna blev mjuka och sjönk ner. Andningen tog en djupare och lugnare melodi. Jag plockade upp boken och letade efter mitt hundöra.
Någon kom flåsande i gången, min start hade blivit störd. Då jag hade fönsterplats var jag tvungen att hänga mig över sätet bredvid för att se vad det var förnågon som stört mig. En liten tant med en stor gammal väska utan hjul. Inte så konstigt att hon flåsade. Jag tog min plats i besittning i gen och tog upp boken. Då damp den lila tanten med den stora väskan ner mitt mot mig. Men, jag tittade mig snabbt omkring. Här fanns hur mycket plats som helst, varför här? Jag gömde mig bakom boken, men kunde inte koncentrera mig. Då och då slängde jag en lite blick på tanten. Hon hade fullt upp med att ta av sig en grön tovad kappa, men halsduken kom i vägen hur hon än gjorde. Det var den längsta halsduk jag sett, stickad i olika breda ränder och inga i samma färg, typiskt ett sätt att bli av med restgarner. Lite skyldig kände jag mig allt av att sitta nyfiket tjuvtittande på henne utan att hjälpa till. Men hon klarade tillslut upp det. Hon fortsatte precis som jag hade gjort. En termos kom upp på det lilla bordet, så klart att hon hade en som var rutig i rött, orange och grönt, något annat hade varit otänbart. En orange smörgåslåda i plast med vitt lock sattes bredvid och så tog hon upp en bok. Så skönt att hon inte var den pratiga typen som ville berätta om sina förträffliga barnbarn och vackert ansade trädgård. Nu kunde jag lugn ta upp min bok igen.
Men vad var det tanten läste? Svensk-Dansk ordbok?
Jag åter gick till min bok. "Barbara såg djupt olycklig ut där hon stod lämnad på vägen" Danska? Vad skulle hon med det till? Hon verkar de inte vara någon som åker på en nöjesresa, ser snarare ut som det var första gången på mycket längre hon satt på ett tåg. Hundörat kom på plats igen och boken lade jag på sätet bredvid mig. Jag öppnade chokladen och tog en bit. harklade mig lite och frågade "Vill du ha en bit choklad?" Tanten tittade upp. "Nä tack, kära du" svarade hon och sjönk in i sin ordbok igen. Utanför fönstret for åkrar, ängar och gårdar förbi, visst visste jag att det var vi som for, men det kändes alltid som värden for förbi. Varför hade hon inte nappat på mitt lilla försök till kontakt? Nyfikenheten tog överhand och jag var bara tvungen att fråga henne. Denna gång hostade jag lite diskret till innan jag gick rakt på sak. " Ursäkta men, jag blev lite nyfiken då jag ser att du läser en Dansk ordbok" Tanten tittade förvånat upp, hon ville tydligt inte bli störd. "Får jag läsa ifred om jag berättar?" Det var inte vad jag väntat mig, jag såg nog ganska rolig ut för tanten log uppmuntrande. " När jag var ung" började hon och jag slappnade av och lyssnade spänt. "ledde en förälskelse till att jag blev havande. Mina föräldrar tvingade mig att ta avstånd från både mitt barn och min förälskelse då de hade andra planer för mig. Barnet adopterades bort och nu har jag hittat henne. Svårare än så var det inte. Hon är nu över 50 år och bor utanför Köpenhamn. Det är första gången jag ska hälsa på min lilla dotter och mina barnbarn. Så du ser, jag måste kunna prata med dem." Det blev en stunds tystnad, så fortsatte hon. "Får jag nu lov att åter gå till min bok?"
.
måndag 9 februari 2009
Bort, bort, bort!!!
.
Inget av vikt för andra, men för min skull vill jag ha det svart på vitt.
.
Jag hatar löften, för de flesta hålls inte. Men nu är det dags (utan löfte, bara förhoppning). Bylépuddingen ska bort. Och det är NU det börjar.
-
Inget av vikt för andra, men för min skull vill jag ha det svart på vitt.
.
Jag hatar löften, för de flesta hålls inte. Men nu är det dags (utan löfte, bara förhoppning). Bylépuddingen ska bort. Och det är NU det börjar.
-
Grattis!
Ja, i dag är det min dag, jag fyller år. Men vi är inga firare.
Men jag måste ändå poängtera det ;-)
.
Men jag måste ändå poängtera det ;-)
.
Dagens utmaning från SkrivPuff
-
Vad skulle hända om ...?
* All kritik är välkommen*
.
Vad skulle hända om jag hade kysst henne. Om jag tillåtit mig att att bara vara i nuet och följa med i tornadon. Vi stod mitt i den.
Hennes ögon talade sitt eget språk, de var glansigt intensiva. Läpparna fuktigt inbjudande, och munnen svagt öppen. Andningen snabbare och de röda fläckarna på hennes hals avslöjad allt förmycket. Genom henne syntes att jag skickade ut exakt samma signaler. Det var som vi redan börjat smälta samman. Jag kände hennes längtan. Hennes själ hade redan trängt in i mig, jag hade släppt iväg min på upptäcktsfärd i henne.
Ännu hade vi inte rört varandra rent fysiskt, som vid vinprovning. Rätt temperatur, en färg av djupast intensitet, inga flygtiga dofter utan sådana som tränger in och ger en försmak på vinet och till sist smaken, men vi vågade inte svälja i rädsla för berusningen. Inget borde kunna tränga sig i mellan oss.
Någon form av självbevarelsedrift lade en bild mitt huvud. Jag såg min fru Karin. På en sekund hade tornadon övergått till stiltje Gudinnan framför mig hade mist sin glans i ögonen, hon hade redan läst av mig. Hon vände sig om och gick. Jag stod skakande kvar.
Vad skulle hänt om vi hade kysst varandra? Skulle vi bli ett och lämna det vi båda hade. Jag var lycklig med Karin, ingen passion, men respekt och omtanke. Hon kände mig mer än jag själv och tvärt om. Hade det varit värt det. Hade inte ett nytt förhållande också bara blivit vardag så småningom. Det är något jag aldrig kommer få veta men jag är ändå glad över den erfarenhet tornadon gav mig.
.
Vad skulle hända om ...?
* All kritik är välkommen*
.
Vad skulle hända om jag hade kysst henne. Om jag tillåtit mig att att bara vara i nuet och följa med i tornadon. Vi stod mitt i den.
Hennes ögon talade sitt eget språk, de var glansigt intensiva. Läpparna fuktigt inbjudande, och munnen svagt öppen. Andningen snabbare och de röda fläckarna på hennes hals avslöjad allt förmycket. Genom henne syntes att jag skickade ut exakt samma signaler. Det var som vi redan börjat smälta samman. Jag kände hennes längtan. Hennes själ hade redan trängt in i mig, jag hade släppt iväg min på upptäcktsfärd i henne.
Ännu hade vi inte rört varandra rent fysiskt, som vid vinprovning. Rätt temperatur, en färg av djupast intensitet, inga flygtiga dofter utan sådana som tränger in och ger en försmak på vinet och till sist smaken, men vi vågade inte svälja i rädsla för berusningen. Inget borde kunna tränga sig i mellan oss.
Någon form av självbevarelsedrift lade en bild mitt huvud. Jag såg min fru Karin. På en sekund hade tornadon övergått till stiltje Gudinnan framför mig hade mist sin glans i ögonen, hon hade redan läst av mig. Hon vände sig om och gick. Jag stod skakande kvar.
Vad skulle hänt om vi hade kysst varandra? Skulle vi bli ett och lämna det vi båda hade. Jag var lycklig med Karin, ingen passion, men respekt och omtanke. Hon kände mig mer än jag själv och tvärt om. Hade det varit värt det. Hade inte ett nytt förhållande också bara blivit vardag så småningom. Det är något jag aldrig kommer få veta men jag är ändå glad över den erfarenhet tornadon gav mig.
.
söndag 8 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
Låt din huvudperson - eller dig själv - fantisera om hur livet ser ut om 20 år.
* All kritik är välkommen*
.-
Barnen är utflugna. Min man och jag har några år kvar till pensionen men det inget vi bryr oss om. Vi kan båda leva gott på våra fritidsintressen och dom kommer vi fortsätta med tills kroppen sviker oss.
Under våren, sommaren och hösten bor vi på vår gård på Österlen. Omgärdad med öppna fält som lyser i nyanser av gult och grönt. Vallmo och blåklint kantar grusvägen till hemmet. Ljumma vindar får pilarnas prasslande att bli till meditativ sång. I detta söker jag upp mina privata vrår för att skriva. Jag skriver naturligt vis på ännu en roman och försöker bortse från pressen från förläggare och fans att bli klar så fort som möjligt. Min man har fullt upp med sin älskade handelsträdgård.
På sen hösten när växthuset och hela Österlen går i ide, flyttar vi ner till någon för oss ny liten by vid medelhavet, för att hämta kraft och rå om varande. Efter ett par månader med kletiga ostar, starka korvar, färskt bröd var dag och naturligt vis rött vin på kvällen medan solen sakta går ner i medlhavet, börjar kroppen känna sig laddad. Saknaden till hemmet barnen och barnbarnen blir förstor. Jag har nya berättelser som bubblar på inom mig och som nu vill ut. Min mans gröna fingrar börjar kila. Då väljer vi att vända hem till vårt paradis på Österlen.
-
Låt din huvudperson - eller dig själv - fantisera om hur livet ser ut om 20 år.
* All kritik är välkommen*
.-
Barnen är utflugna. Min man och jag har några år kvar till pensionen men det inget vi bryr oss om. Vi kan båda leva gott på våra fritidsintressen och dom kommer vi fortsätta med tills kroppen sviker oss.
Under våren, sommaren och hösten bor vi på vår gård på Österlen. Omgärdad med öppna fält som lyser i nyanser av gult och grönt. Vallmo och blåklint kantar grusvägen till hemmet. Ljumma vindar får pilarnas prasslande att bli till meditativ sång. I detta söker jag upp mina privata vrår för att skriva. Jag skriver naturligt vis på ännu en roman och försöker bortse från pressen från förläggare och fans att bli klar så fort som möjligt. Min man har fullt upp med sin älskade handelsträdgård.
På sen hösten när växthuset och hela Österlen går i ide, flyttar vi ner till någon för oss ny liten by vid medelhavet, för att hämta kraft och rå om varande. Efter ett par månader med kletiga ostar, starka korvar, färskt bröd var dag och naturligt vis rött vin på kvällen medan solen sakta går ner i medlhavet, börjar kroppen känna sig laddad. Saknaden till hemmet barnen och barnbarnen blir förstor. Jag har nya berättelser som bubblar på inom mig och som nu vill ut. Min mans gröna fingrar börjar kila. Då väljer vi att vända hem till vårt paradis på Österlen.
-
lördag 7 februari 2009
Självransakan och disciplin
.
Känns nästan som det är dags att ge ett nyårslöfte eller två eller...
.
Boken jag håller på med ligger nu hopslagen. Jag har en tung period av egengranskning. Har hållt på i över ett år men tror jag bara är på hälften, knapt. Jag är så jädrans självkritisk (bra kanse). Igentligen borde jag fortsätta med första utkastet tilldet är klart och sedan börja ändra och ändra och ändra. Men jag ändrar och ändrar redna och har därför fastnat vid mina 90 sidor. Antagligen är det inte mycket kvar efter allt ändrande :-)
.
Mitt nya nyårslöfte eller månadslöfte eller vad det nu är borde bli att lägga mer fokus på boken. Just nu lägger jag mer tid på bloggande, eller rättate sagt allt som har med skrivande att göra på nätet utan att själv skriva.
.
Självdisciplin borde vara mitt måtto, men jag lever mer i nuet, ta dagen som den kommer, allt ordnar sig till slut. Har allt förlätt för att göra misstag, men det ger ju bara erfarenhet eller?
Börjar smått tvivla. Självdisciplin måste gälla.
.
Och så maten. Viktminskning är bra för hälsan (och badsäsongen). Bättre kondis har jag, men inte ett gram går jag ner. Kanse är orsaken som ovan, bristande självdisciplin. Lever förmycket i nuet och det ordnar sig. Bad väninnan att vi ska kämpa tillsamman, men inte nu, utan efter helgen och ... Ja ni förstår.
.
Idag blir det inget mer skrivande och sedan chili con carne, rött vin samt två tårtor (mocka- och grädd- tårta).
.
Självransakan är det inget fel på, det kan jag men ...
Vart tog disciplinen vägen???
-
Känns nästan som det är dags att ge ett nyårslöfte eller två eller...
.
Boken jag håller på med ligger nu hopslagen. Jag har en tung period av egengranskning. Har hållt på i över ett år men tror jag bara är på hälften, knapt. Jag är så jädrans självkritisk (bra kanse). Igentligen borde jag fortsätta med första utkastet tilldet är klart och sedan börja ändra och ändra och ändra. Men jag ändrar och ändrar redna och har därför fastnat vid mina 90 sidor. Antagligen är det inte mycket kvar efter allt ändrande :-)
.
Mitt nya nyårslöfte eller månadslöfte eller vad det nu är borde bli att lägga mer fokus på boken. Just nu lägger jag mer tid på bloggande, eller rättate sagt allt som har med skrivande att göra på nätet utan att själv skriva.
.
Självdisciplin borde vara mitt måtto, men jag lever mer i nuet, ta dagen som den kommer, allt ordnar sig till slut. Har allt förlätt för att göra misstag, men det ger ju bara erfarenhet eller?
Börjar smått tvivla. Självdisciplin måste gälla.
.
Och så maten. Viktminskning är bra för hälsan (och badsäsongen). Bättre kondis har jag, men inte ett gram går jag ner. Kanse är orsaken som ovan, bristande självdisciplin. Lever förmycket i nuet och det ordnar sig. Bad väninnan att vi ska kämpa tillsamman, men inte nu, utan efter helgen och ... Ja ni förstår.
.
Idag blir det inget mer skrivande och sedan chili con carne, rött vin samt två tårtor (mocka- och grädd- tårta).
.
Självransakan är det inget fel på, det kan jag men ...
Vart tog disciplinen vägen???
-
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
Skriv en klichéartad beskrivning av den miljö du befinner i nu!
.
.
Här sitter jag nu i mitt anletes svett och kämpar på som bara den med min text. Utsikten är inte något vidare i dag. Huset är inbäddad i den tungaste dimma. Den är så tjock att man kan skära den med kniv, men efter regn kommer ... Nä appropå kniv. Kniven på strupen är vad jag behöver för här blir inga barn gjorda i dag om jag inte rappar på. Klichéartad beskrivning, det är inte lätt den, nä. Svårt, men det ger väl sig så smånig om. Blir det ingen text i dag så går det väl fler tåg som man brukar säga. Jag kanske har vaknart på fel sida, känner mig lite som urvriden svamp. Bästa att ta sig i kragen innan mannen kommer ner och undrar om jag kommit i klimateriet. Jag brukar aldrig skriva klichartat, men så säger väl alla. Nä tiden flyger förbi, och om du frågar mig så måste jag bara säga att detta var minsan inte lätt.
Dags att tänka på refrängen, det finns ju som sagt en dag i morgon med.
Ha det!
.
Skriv en klichéartad beskrivning av den miljö du befinner i nu!
.
.
Här sitter jag nu i mitt anletes svett och kämpar på som bara den med min text. Utsikten är inte något vidare i dag. Huset är inbäddad i den tungaste dimma. Den är så tjock att man kan skära den med kniv, men efter regn kommer ... Nä appropå kniv. Kniven på strupen är vad jag behöver för här blir inga barn gjorda i dag om jag inte rappar på. Klichéartad beskrivning, det är inte lätt den, nä. Svårt, men det ger väl sig så smånig om. Blir det ingen text i dag så går det väl fler tåg som man brukar säga. Jag kanske har vaknart på fel sida, känner mig lite som urvriden svamp. Bästa att ta sig i kragen innan mannen kommer ner och undrar om jag kommit i klimateriet. Jag brukar aldrig skriva klichartat, men så säger väl alla. Nä tiden flyger förbi, och om du frågar mig så måste jag bara säga att detta var minsan inte lätt.
Dags att tänka på refrängen, det finns ju som sagt en dag i morgon med.
Ha det!
.
fredag 6 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
Skriv om någon som känner sig efterlängtad.
.
Skriv om någon som känner sig efterlängtad.
.
Äntligen fredag, äntligen i bilen på väg hem och äntligen hade jag kommit genom rusningstrafiken. Veckan hade varit ovanligt tung. Inte för att det hade varit mer ordrar och många frånvande pga. influensan. Det hade istället varit något rent mentalt. Kanske för att denna mörka årstid gjorde mig tankfull. Meningen med livet och så där... På radion var det någon som önskat höra Titanic. Den personen borde ha stoppats i censuren på vad som fick sändas i radio. Inget upplyftande precis "...råttorna lämnade skeppet för att söka sig mot land..." Vinten, jobbet allt var som ett stort skepp som sprungit läck. Skulle jag drunkna eller söka mig till land. Det hade varit rätt lätt att bara svänga av vägen och rakt in i bergväggen. Jag började i alla fall med att stänga av radion och satte in en CD med lite uppiggande Sting. Det var bättre. Sista svängen, och in på garage uppfarten. Motorn tystnade. Äntligen hemma. Ett varmt sken spreds mot mig från vart fönster. Hjärtat började sakta tina. Ett djupt andetag och så lämnade jag bilen. Jag han inte själv öppna dörren förren den slogs upp av mina tre älskade "björnbusar".
- Pappa har kommit!
-Vet du vad jag gjorde i dag pappa?
-Mamma har gjort kallops som du älskar.
-Välkommen hem älskling sa Lina och kysste mig.
Jag hade kommit i land, till min egen paradis ö.
.
torsdag 5 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
En bild att skriva om:
Bilden föreställer en vägvisare med treskyltar utan text.
.
Varför?
varför är alla vägar utstakade?
Varför?
Varför måste jag välja en färdig väg?
Varför?
Varför är vi dömda till namngivna vägar?
Varför?
Varför passar man inte in om man gör sin egen stig?
Varför ?
Varför är det skamfyllt att man gå vilse och behöva hjälp?
Varför ?
Varför är man stämplad till annorlunda när man väljer gå i diket?
Varför?
Varför är det bara tur om man lyckas ta sig fram på den svårtilljängligaste mark?
Varför?
Varför inte glädjas över att andra lyckats fast det tagit längre tid att komma dit man vill?
Varför?
Varför måste man komma i mål överhuvudtaget innan gravstenen sätts på plats?
Varför, varför, varför?
.
En bild att skriva om:
Bilden föreställer en vägvisare med treskyltar utan text.
.
Varför?
varför är alla vägar utstakade?
Varför?
Varför måste jag välja en färdig väg?
Varför?
Varför är vi dömda till namngivna vägar?
Varför?
Varför passar man inte in om man gör sin egen stig?
Varför ?
Varför är det skamfyllt att man gå vilse och behöva hjälp?
Varför ?
Varför är man stämplad till annorlunda när man väljer gå i diket?
Varför?
Varför är det bara tur om man lyckas ta sig fram på den svårtilljängligaste mark?
Varför?
Varför inte glädjas över att andra lyckats fast det tagit längre tid att komma dit man vill?
Varför?
Varför måste man komma i mål överhuvudtaget innan gravstenen sätts på plats?
Varför, varför, varför?
.
onsdag 4 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
Fortsätt: Jag (eller din huvudperson) hade befarat den här dagen eftersom ... MEN ...
.
Jag hade befarat den här dagen eftersom jag visste att den skulle komma MEN inte när. Det spelade ingen roll att att jag var förberedd, ändå kom det som en chock när de ringde.
Min man hade alltid varit stor rökare trotts att jag förbannat det och alltid velat att han skulle sluta. Detta var den enda sak vi varit osams och bråkat om. Jag ansåg att röka och förstöra sin egen kropp medvetet och förpesta luften för andra var sådant som bara ointelligenta kunde göra. För mig var rökare en lägre klassens människor. Men då jag var gift med en ointelligent, lägre klassens människa som dessutom smakade urka när man kysstes så sa väl det allt om mig kan jag tänka. Men jag älskade honom, djup och innerligt. Ett liv utan min stor rökande man som smakade urk, kunde jag inte tänka mig.
Han hade fått en hjärtinfarkt för 10 månadersedan. Prognosen hade inte varit den bästa. Enda hoppet var att sluta röka. Annars skulle han få en till och de trodde inte han skulle kunna överleva en till.
Han kunde inte sluta. Han valde ett kortare liv med cigaretter än ett eventuellt längre liv med mig. Detta svek skar i mig. Hur kunde han. Han hade aldrig svikit mig. Alltid ställt upp. Aldrig sett mot en annan kvinna. Alltid bekräftat mig. Men nu var han otrogen, han hade valt den andra framför mig. Cigaretten.
Så hade denna dagen kommit, som jag visste skulle komma, men som jag inte var förberedd på.
.
Fortsätt: Jag (eller din huvudperson) hade befarat den här dagen eftersom ... MEN ...
.
Jag hade befarat den här dagen eftersom jag visste att den skulle komma MEN inte när. Det spelade ingen roll att att jag var förberedd, ändå kom det som en chock när de ringde.
Min man hade alltid varit stor rökare trotts att jag förbannat det och alltid velat att han skulle sluta. Detta var den enda sak vi varit osams och bråkat om. Jag ansåg att röka och förstöra sin egen kropp medvetet och förpesta luften för andra var sådant som bara ointelligenta kunde göra. För mig var rökare en lägre klassens människor. Men då jag var gift med en ointelligent, lägre klassens människa som dessutom smakade urka när man kysstes så sa väl det allt om mig kan jag tänka. Men jag älskade honom, djup och innerligt. Ett liv utan min stor rökande man som smakade urk, kunde jag inte tänka mig.
Han hade fått en hjärtinfarkt för 10 månadersedan. Prognosen hade inte varit den bästa. Enda hoppet var att sluta röka. Annars skulle han få en till och de trodde inte han skulle kunna överleva en till.
Han kunde inte sluta. Han valde ett kortare liv med cigaretter än ett eventuellt längre liv med mig. Detta svek skar i mig. Hur kunde han. Han hade aldrig svikit mig. Alltid ställt upp. Aldrig sett mot en annan kvinna. Alltid bekräftat mig. Men nu var han otrogen, han hade valt den andra framför mig. Cigaretten.
Så hade denna dagen kommit, som jag visste skulle komma, men som jag inte var förberedd på.
.
måndag 2 februari 2009
I Hönshuset
Våra nya invånare i hönshuset
Detta är hönorna som är av någon värpras, antagligen Lohman. De är ena riktiga hackhöns men de ska nog bli fina så småning om.
Här är några av kycklingarna. Det ska bli hönor eller tuppar av raserna Araucana, Maran och Sumatra.
Detta är är Lars-Göran, en av våra Araucuana tuppar.
Visst är våra första ägg fina. Sedan hoppas vi även på mörkbruna och gröna ägg.Dagens utmaning från SkrivPuff
.
Jag har tappat bort...
.
Sorgligt men alldeles för sant.
.
Jag har tappat bort löständerna. Eller kan dom ha blivit stulna? Det springer så många här. Många karar också. Kan det ligga något värde i lös tänder? Nu förtiden tar dom allt.
Stina ringer på larmet som hon har på vänsterarmen. Så drar hon ut nattdukslådan. Där finns hennes plånbok.
Om det nu är så att någon tar mina löständer så måste jag gömma plånboken, den får ingen ta. Kararna är det nog som är värst. Men var är det bäst att lägga den då? Inte går dom och letar bland underkläderna, inte.
Stina gömmer omsorgsfullt plånboken under alla underkläderna. Det knackar på dörren, och dörren öppnas. Ännu ett nytt ansikte. Att det aldrig kan vara samma töser som kommer.
- God morgon Stina, har du sovit gott?
- Ja, det tror jag att jag har.
- Vad var det du ville?
- Ville?
- Ja du ringde på larmet.
- Ja det gjorde jag visst.
Vad var det nu. Visst var det något. Jag satt och skulle ...
Stina tittar runt i det lilla rummet och ser frukost brickan.
Löständerna ja.
- Någon har stulit mina löständer.
- Inte tror jag att någon stulit dem, du har nog bara glömt var du lade dem i går.
- Ni är ny här väl, Stina Ekstrand heter jag.
Stina sträcker fram handen för att hälsa.
Nu förtiden är alla så slarviga med att hälsa när de träffas och ingen riktig respekt finns det för äldre längre. Det var minsann annat på min tid, då fick ...
- Men Stina, det är jag Titti, mig känner du väl igen?
Så säger dom alltid, antagligen bara för att göra sig till. Vad var det nu. Alla stjäl här, så var det.
Stina drar ut nattdukslådan. Plånboken är borta.
- Nu har någon varait och tagit min plånbok.
- Jag tror bara du har förlagt den någon stans.
- Nä det har jag inte. Här är så många som stjäl allt, ni måste ringa polisen.
- Vi kan väl hjälpas åt att leta först lite innan vi ringer polisen.
Så börjar dom leta. Stina drar ut lådorna och Titti börjar gå igenom det lilla pentryt.
- Titta vad jag hittade i sockerskålen säger Titti, är det inte dina löständer.
- Vem har lagt dem där?
- Ja, vem kan ha lagt dem där, ska vi fortsätta leta nu?
- Vad är det vi letar efter?
- Men Stina, plånboken var också borta, du hade tappat bort den.
- Har jag tappat bort den?
-
Jag har tappat bort...
.
Sorgligt men alldeles för sant.
.
Jag har tappat bort löständerna. Eller kan dom ha blivit stulna? Det springer så många här. Många karar också. Kan det ligga något värde i lös tänder? Nu förtiden tar dom allt.
Stina ringer på larmet som hon har på vänsterarmen. Så drar hon ut nattdukslådan. Där finns hennes plånbok.
Om det nu är så att någon tar mina löständer så måste jag gömma plånboken, den får ingen ta. Kararna är det nog som är värst. Men var är det bäst att lägga den då? Inte går dom och letar bland underkläderna, inte.
Stina gömmer omsorgsfullt plånboken under alla underkläderna. Det knackar på dörren, och dörren öppnas. Ännu ett nytt ansikte. Att det aldrig kan vara samma töser som kommer.
- God morgon Stina, har du sovit gott?
- Ja, det tror jag att jag har.
- Vad var det du ville?
- Ville?
- Ja du ringde på larmet.
- Ja det gjorde jag visst.
Vad var det nu. Visst var det något. Jag satt och skulle ...
Stina tittar runt i det lilla rummet och ser frukost brickan.
Löständerna ja.
- Någon har stulit mina löständer.
- Inte tror jag att någon stulit dem, du har nog bara glömt var du lade dem i går.
- Ni är ny här väl, Stina Ekstrand heter jag.
Stina sträcker fram handen för att hälsa.
Nu förtiden är alla så slarviga med att hälsa när de träffas och ingen riktig respekt finns det för äldre längre. Det var minsann annat på min tid, då fick ...
- Men Stina, det är jag Titti, mig känner du väl igen?
Så säger dom alltid, antagligen bara för att göra sig till. Vad var det nu. Alla stjäl här, så var det.
Stina drar ut nattdukslådan. Plånboken är borta.
- Nu har någon varait och tagit min plånbok.
- Jag tror bara du har förlagt den någon stans.
- Nä det har jag inte. Här är så många som stjäl allt, ni måste ringa polisen.
- Vi kan väl hjälpas åt att leta först lite innan vi ringer polisen.
Så börjar dom leta. Stina drar ut lådorna och Titti börjar gå igenom det lilla pentryt.
- Titta vad jag hittade i sockerskålen säger Titti, är det inte dina löständer.
- Vem har lagt dem där?
- Ja, vem kan ha lagt dem där, ska vi fortsätta leta nu?
- Vad är det vi letar efter?
- Men Stina, plånboken var också borta, du hade tappat bort den.
- Har jag tappat bort den?
-
söndag 1 februari 2009
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
Skriv om hur du - eller din huvudperson i ett fiktivt verk - påverkas av ljus!
.
Skogens tystnad skrämmer endel, men för mig är skogen full av ljud. Ljud som ger mig ro och lugn. Bladens still susande. Knisprandet under fötterna från en fågel som försökte krafsa och picka fram en larv. Fåglarnas sång. Myrornas kämpande med stackbygget har sitt eget ljud. Surrandet av flugor och syrrsornas spel. Ja allt, allt detta blir för mig till en ljuvlig musik. Musik att vila i, att hämta kraft i och känna trygghet av. Att skogen är vacker är i sig är bara ett plus. Jag kan även bli sittande och se på mossan på en sten och förundras av dess vackra uppbyggnad, som en liten skog i sig. Men framför allt är det för skogens meditativa musik som jag älskar mina promenader.
En dag skrämde skogen mig. Jag glömmer aldrig den dagen. Vi, jag och skogen hade varit ett med varandra och jag hade kommit ganska långt in i skogen bakom sommarstugan Denna skog var den skog jag kände och litade på mest. Men så hände det, solen släcktes. Jag vet inte hur det gick till men det var som om det hade blivit strömavbrott i Guds rike.
Skogen blev genast så skrämmande. Inte på avsaknandet av ljuset, så pass kände jag skogen. Utan detta plötsliga mörker hade en sådan skrämmande effekt på skogen så att allt tystnade. Denna tystnad var öronbedövande. Ja faktiskt, jag kan inte beskriva det annorlunda. Istället för ljuvt sus i öronen kändes en isande rädsla och skräck sakta söka sig genom allt. Den bet sig fast på träden och i den vackra mossan och den förstelnade allt levande även mig. Jag har aldrig varit så rädd.
Så hittade Gud en ny propp eller vad det nu var men solen tändes igen. Hela skogen blev ljus och vacker som vanligt. Men en förvirrande sekund kände vi alla av innan de trygga ljuden kom tillbaka. Allt var som vanlig, som om inget hänt. Men jag mins den dagen då skogens musik dog av avsaknaden av ljus.
.
Skriv om hur du - eller din huvudperson i ett fiktivt verk - påverkas av ljus!
.
Skogens tystnad skrämmer endel, men för mig är skogen full av ljud. Ljud som ger mig ro och lugn. Bladens still susande. Knisprandet under fötterna från en fågel som försökte krafsa och picka fram en larv. Fåglarnas sång. Myrornas kämpande med stackbygget har sitt eget ljud. Surrandet av flugor och syrrsornas spel. Ja allt, allt detta blir för mig till en ljuvlig musik. Musik att vila i, att hämta kraft i och känna trygghet av. Att skogen är vacker är i sig är bara ett plus. Jag kan även bli sittande och se på mossan på en sten och förundras av dess vackra uppbyggnad, som en liten skog i sig. Men framför allt är det för skogens meditativa musik som jag älskar mina promenader.
En dag skrämde skogen mig. Jag glömmer aldrig den dagen. Vi, jag och skogen hade varit ett med varandra och jag hade kommit ganska långt in i skogen bakom sommarstugan Denna skog var den skog jag kände och litade på mest. Men så hände det, solen släcktes. Jag vet inte hur det gick till men det var som om det hade blivit strömavbrott i Guds rike.
Skogen blev genast så skrämmande. Inte på avsaknandet av ljuset, så pass kände jag skogen. Utan detta plötsliga mörker hade en sådan skrämmande effekt på skogen så att allt tystnade. Denna tystnad var öronbedövande. Ja faktiskt, jag kan inte beskriva det annorlunda. Istället för ljuvt sus i öronen kändes en isande rädsla och skräck sakta söka sig genom allt. Den bet sig fast på träden och i den vackra mossan och den förstelnade allt levande även mig. Jag har aldrig varit så rädd.
Så hittade Gud en ny propp eller vad det nu var men solen tändes igen. Hela skogen blev ljus och vacker som vanligt. Men en förvirrande sekund kände vi alla av innan de trygga ljuden kom tillbaka. Allt var som vanlig, som om inget hänt. Men jag mins den dagen då skogens musik dog av avsaknaden av ljus.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)