.
Utmaning 90 - 31 mars
Skriv om ett spännande möte!
.
I höstas var jag genom jobbet representant för att marknadsföra våra skriv och läskkurser på "Bokensdag". Det är två dagars jippo i vår lilla grannby Skillinge. Men inget litet sådant utan något som växt och dragit till sig erkända författare och en del "kändisar".
Detta året var det författarsamtal med Herman och Birgitta Lindqvist, Håkan Nesser, Björn Hellberg, Karin Brunk Holmqvist, Klas Östergren och Isabelle Halvarsson. Jag var i paradiset. Tänk att vara en del av detta. Jag fick till och med byta några ord var med dem, inga spännande och stora möten men för lilla mig ändå något stort.
Så stod jag där vid mitt lilla bord och delade ut lappar och presenterade höstens literära arrangemang som vi hade. Tillslut hade jag den väl invanda strofen och den sockersöta rösten som på glad blandning mellan Göteborgska och Skånska sa:
-Hej! Är du intresserad av böcker? (mycket bra inledningsfras på bokens dag då ingen kunde svara nej).
- Skriver du lite själv?
Och så var jag inne i samtalet.
Så kom en liten dam i sliten röd fleecetröja. Hon gick med huvudet lite böjt och en sliten väska hängande över magen. Min första tanke var att hon kanske inte var så intresserad av en skrivkurs, kanske hon ville skriva lite om sitt liv för sina barnbarn eller ... Nä säkrare var nog att få in henne i en bokcirkel. Jag kastade i alla fall mig över den lilla gråa damen i den röda fleecen med min inledningsfras.
- Hej! Är du intresserad av böcker?
- Ja, svarade hon med en röst som passar en liten äldre blyg dam.
- Skriver du lite själv?
- Ja, lite, svarade hon lika blygt.
- Då kanske du skulle vara intresserad av någon av våra nybörjarkurser i skrivandets konst. Svarade jag med äckligt inställsam och sockersöt röst. Jag tog fram vår broschyr och visade vårt kursutbud och berättade allt om våra nybörjarkurser.
Hon verkade inte så intresserad, men inte helt avig. Tillslut så sa hon i alla fall att hon inte var intresserad av någon kurs. Men jag tänkte inte släppa den lilla damen så lätt. En bokcirkel skulle hon väl ändå vilja gå med i? Men, nej. Nu var hon lite mer bestämd men hon tog i alla fall mina papper och gick.
Mannen vid bokbordet bredvid mig kom fram och sa:
- Vet du vem det var som du försökte sälja på en nybörjarskrivkurs till?
- Nä, svarade jag uppriktigt.
- Det var Margit Sandemo.
- Va?!
- Ja, hon som skrivit "Sagan om Isfolket" och säkert över 100 böcker till.
Ja det var ett spännande möte, kanske särskilt för henne. En annan gång ska jag berätta om den gången jag fastnade i ett samtal med en vegan då jag själv var på väg hem med tåg efter att ha gått en slaktkurs av tamkanin för husbehov. Det var verkligen ett spännande möte.
.
tisdag 31 mars 2009
måndag 30 mars 2009
Varför ska alla andra alltid ha rätt! 30 mars
.
Utmaning 89 - 30 mars
Skriv om något nytt du lärde dig igår!
.
Vad hade livet varit om man inte lärde sig nya saker hela tiden. Många kan inte ta emot nya erfarenheter och lärande av andra, kanske för att de ser sig själva som redan perfekta. De stannar enligt mig i utveckling och blir mindre perfekta för var dag. Ingen är perfekt vad man än själv tror, inte ens jag.
I går lärde jag mig en ny sak. Egentligen skulle jag kunna berätta om många nya saker jag lärde mig i går men denna var rent praktisk och ganska kul för andra i alla fall. Visst det var något jag egentligen redan visste men jag är konservativ då det gäller den tekniska utvecklingen. Ja, jag ska komma till saken.
Vi har höns och i går var det dax att städa hönshuset. Jag gick ut och började på utan att meddela övriga familjen att jag skulle ägna den närmast timmen hos mina pullor. Efter långt städande, smutsiga kläder kände både jag och hönsen oss nöjda. Då kom min äldste son. Han hade letat efter mig och var nu glad att hitta mig. Jag var klar så jag skulle bara ta med skyffeln och spånsäcken med mig ut. Han gick ut före mig och lade automatiskt på haspen. Jag slängde mig på dörren och sparkade på dörren och skrek på honom. Han hörde mig inte. Jag satte mig på spånsäcken och väntade.
Inlåst i ett hönshus. Visst finns det fördelar med det. Det är äldrig fel att umgås med sina djur men jag föredrar själv valt umgänge. Hönsen bryr sig nog inte om vilket. Så hörde jag ett svagt ljud en bit utanför. Jag skrek: HJÄLP. Jag sparkade allt vad jag kunde på dörren. Min man hade hört mig och öppnade dörren. Hans första reaktion var "Där kunde du ha suttit länge". Förnedrande, skulle ingen ha saknat mig?
Tjugo minuter inlåst i hönshus lärde mig att jag alltid ska ha mobilen med mig. Detta är något som alla tjatar på mig om efter som jag alltid glömmer ta den med mig vart jag än går. Jag har haft inställningen att det minsann inte var längesedan vi klarade oss helt utan mobiler så så nödvändig är den inte. Nu hoppas jag bara att jag verkligen har tagit till mig denna läxa och i alla fall aldrig går in i ett hönshus utan mobil.
.
Utmaning 89 - 30 mars
Skriv om något nytt du lärde dig igår!
.
Vad hade livet varit om man inte lärde sig nya saker hela tiden. Många kan inte ta emot nya erfarenheter och lärande av andra, kanske för att de ser sig själva som redan perfekta. De stannar enligt mig i utveckling och blir mindre perfekta för var dag. Ingen är perfekt vad man än själv tror, inte ens jag.
I går lärde jag mig en ny sak. Egentligen skulle jag kunna berätta om många nya saker jag lärde mig i går men denna var rent praktisk och ganska kul för andra i alla fall. Visst det var något jag egentligen redan visste men jag är konservativ då det gäller den tekniska utvecklingen. Ja, jag ska komma till saken.
Vi har höns och i går var det dax att städa hönshuset. Jag gick ut och började på utan att meddela övriga familjen att jag skulle ägna den närmast timmen hos mina pullor. Efter långt städande, smutsiga kläder kände både jag och hönsen oss nöjda. Då kom min äldste son. Han hade letat efter mig och var nu glad att hitta mig. Jag var klar så jag skulle bara ta med skyffeln och spånsäcken med mig ut. Han gick ut före mig och lade automatiskt på haspen. Jag slängde mig på dörren och sparkade på dörren och skrek på honom. Han hörde mig inte. Jag satte mig på spånsäcken och väntade.
Inlåst i ett hönshus. Visst finns det fördelar med det. Det är äldrig fel att umgås med sina djur men jag föredrar själv valt umgänge. Hönsen bryr sig nog inte om vilket. Så hörde jag ett svagt ljud en bit utanför. Jag skrek: HJÄLP. Jag sparkade allt vad jag kunde på dörren. Min man hade hört mig och öppnade dörren. Hans första reaktion var "Där kunde du ha suttit länge". Förnedrande, skulle ingen ha saknat mig?
Tjugo minuter inlåst i hönshus lärde mig att jag alltid ska ha mobilen med mig. Detta är något som alla tjatar på mig om efter som jag alltid glömmer ta den med mig vart jag än går. Jag har haft inställningen att det minsann inte var längesedan vi klarade oss helt utan mobiler så så nödvändig är den inte. Nu hoppas jag bara att jag verkligen har tagit till mig denna läxa och i alla fall aldrig går in i ett hönshus utan mobil.
.
fredag 27 mars 2009
torsdag 26 mars 2009
Ensam kvinna 26 mars
.
Utmaning 85 - 26 mars
Skriv om något grönt (hoppas ni kan hitta det)
.
Hon gjorde som hon alltid gjort de senaste tolv åren. Hela veckan var inrutad. Det gav stadga när hon visste vad som skulle göras härnäst. Utan sina rutiner hade dagarna varit långa, veckorna känts oändliga och meningslösa.
Nu låg hon nedbäddad för natten. Flickorna på hemmet hade hjälp henne i säng. Så var det tid till dagens sista och viktigaste samtal. I 18 år hade hon avslutat dagen med att berätta om den för Eskil. Även om hon visste att han var med henne var dag så ville hon ändå ha denna pratstund. Då hon låg på rygg och tittade i taket kunde hon erinra sig hans värme och närhet på sin högra sida. Det hade varit ännu tydligare då hon fortfarande bodde i huset och låg i den stora dubbelsängen. Men han låg fortfarande på hennes högra sida även om det var så många år sedan han lämnat jordelivet.
- Eskil, ännu en dag har gått. På förmiddagen kom han som brukar spela dragspel för oss varannan torsdag. Det var trevligt. Tuva var sjuk så hon var inte med. Hon sjunger alltid så falskt. Gud förlåt mig, men det var så fridfullt idag.
- Grönkålsoppa var det till middag, du vet ju vad jag tycker om det, men brödet var nygräddat och gott. Jag var så otroligt trött efter maten att jag somnade med en gång. Sov en och en halv timme, det du.
- När jag vaknat så fortsatte jag läsa ur Jesajas bok. Men jag orkade inte mer än till kapitel 30. Jobbiga bitar det där, har aldrig riktigt förstått att Gud ska straffa folket, du kan väl fråga om det där, där uppe. Istället började jag läsa ”Tre män i en båt”. Den var roligare.
- Efter läse stunden tog jag fram min lilla gulnande lapp. Ja, jag vet att jag borde skriva om den. Det är över ett år sedan storasyster Gullan gick bort så jag borde stryka henne helt. Men det är tungt att se att listan blir bara kortare. Nu är det bara åtta kvar. I dag var det tredje numret jag skulle ringa. Det till vår dotter Anna-Maja. Ja du Eskil, det var som det brukar med henne, vad hade jag väntat mig. Tomas svarade. Tänk att vårt yngsta barnbarn är sjutton nu. Det är sorgligt att han aldrig fick träffa dig. Men han hade inte tid att prata som vanligt och inte Anna-Maja heller. Hon hade huvudvärk.
- Har jag berättat att Tomas fått MVG i alla språk, och i, ja, vad det nu var. Jag visste inte vad MVG betydde, men nu har jag frågat en av flickorna här. Det var det finaste omdömet sa hon. Så det var väl det då. Men detta har jag kanske redan berättat, jag har så svårt med minnet ibland, det gör mig lite rädd.
Hon tystnade en stund och tänkte efter.
- Vet du vad Gustav på rum fem berättade vid middagen? Han brukar ringa fel med mening. En gång på tio så kunde han få sig en trevlig liten pratstund med någon sa han. Men han har nästan inga anhöriga vad jag vet. Jag har i alla fall åtta nummer på min lapp. Jag vågade då berätta om mitt hemliga lotteri för Gustav. Han förstod kanske inte helt varför jag slumpvis med nummerupplysningens hjälp hittar någon var vecka som jag kan skicka ett par grytlappar till med en anonym hälsning. Men han verkade imponerad av mitt lilla tilltag. Men vad skulle jag annars göra av alla grytlappar jag virkar?
Nu släcker vi lampan Eskil. God natt käraste, jag hoppas jag snart får komma till dig.
.
onsdag 25 mars 2009
Anden i datorn 25 mars
Utmaning 84-25 mars
Du putsar din datorskärm och upptäcker att det bor en ande därinne. Vilka tre önskningar får du uppfyllda?
Ni, kan bara inte tro detta, det är något så knäppt, omöjligt men ... Ja, det hände när jag hade öppnat datorn och just kommit ut på nätet. Särmen blev suddig så jag tog pjamasärmen och försökte gnugga den ren. Men den blev bara suddigare och suddigare. Så blev det suddiga tredimitionellt. Suddet liksom kom ut ur datorn och med hög röst tilltalade suddet mig.
- God morgon, jag är din ande i datorn.
Jag tittade mig om, fanns det någon här som drev med mig, eller? Men jag såg ingen.
- Ska du inte svara något, jag talar till dig. Du som tydligen inte borstat håret och inte tagit bort gårdagens makeup. Vill du veta så ligger maskaran under ögonen.
- Är detta verkligen sant.
- Japp, du är svart under ögonen.
- Nä, jag menade, är du en riktig ande.
- Ja, jag tror det, jag var det alldeles nyss i alla fall. Men jag brukar inte tycka att småprata är så väldigt intressant så vi kan väl gå direkt på dina tre önskningar.
- Tre önskningar!
- Tre önskningar, härmade anden mig lite sarkastiskt.
- Åh, detta har jag tänkt på många gånger men inte trodde jag att ... Första önskningen är naturligt vis att få oändligt med önskningar som alla kommer att gå i uppfyllelse och fred på jorden och ...
- Stopp, stopp! Det finns vissa regler också.
- Så är det alltid va, svarade jag lätt besviket.
- Jag är Anden i datorn. Jag kan bara uppfylla önskningar som ha ett samband din dator att göra och det du använder den till. Så klart inga andar kan godta önskningar om oändligt med önskningar. Vi kan inte styra över liv, död och kärlek, fattar du nu?
- Ja, nu måste jag tänka lite. Det blev tyst en stund och jag funderade och funderade men så harklade anden sig.
- Du får sätta lite fart nu, okej?
- Ja, då önskar jag mig snabbare uppkoppling den absolut bästa möjliga. Sedan vill jag att datorn blir ett med mig och alltid förstår vad jag vill så att jag slipper lägga massa onödig tid på att hitta rätt knappar.
- Ja den var svårare men det går då jag får kontakt med dig så fort du sätter fingrarna mot mina knappar, jag måste bara registrera dina fingeravtryck.Sätt händerna mot skärmen så jag kan scana av dem.
Jag gjorde som jag blev tillsagd.
- Det finns bara ett litet problem med detta och det är att skulle du av någon anledning hyvla av dig dina fingeravtryck så kan jag inte stå tilltjänst med denna önskan längre. Sista önskan då?
- Jag skulle kunna tänka mig att när mina fingrar rör dina knappar vill jag kunna skriva lika fort som jag tänker så jag inte hinner glömma av något undertiden, så alla tankar hinner komma med och felfritt med en gång. Fattar du?
- Ja, är detta din sista önskan? Anden lät nu otålig.
-Ja, det är det.
- Blunda nu och räkna bakåt från 10 så är jag borta och dina önskningar uppfyllda när du är nere på 0.
- 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1, 0.
Jag tittade upp, datorn stod som vanligt framför mig, skärmen var välputsad. Så satte jag händerna på tangentbordet och skrev:
Detta kan ju bara inte vara sant. Herre Gud jag skriver vad jag tänker. Jag får inte tänka på att jag är kissnödig, inte tänka på att jag är kissnödig, skit det kommer på skärmen. Helvete jag skulle aldrig önskat mig att kunna skriva allt jag tänker. Så korkad jag är ...
.
Du putsar din datorskärm och upptäcker att det bor en ande därinne. Vilka tre önskningar får du uppfyllda?
Ni, kan bara inte tro detta, det är något så knäppt, omöjligt men ... Ja, det hände när jag hade öppnat datorn och just kommit ut på nätet. Särmen blev suddig så jag tog pjamasärmen och försökte gnugga den ren. Men den blev bara suddigare och suddigare. Så blev det suddiga tredimitionellt. Suddet liksom kom ut ur datorn och med hög röst tilltalade suddet mig.
- God morgon, jag är din ande i datorn.
Jag tittade mig om, fanns det någon här som drev med mig, eller? Men jag såg ingen.
- Ska du inte svara något, jag talar till dig. Du som tydligen inte borstat håret och inte tagit bort gårdagens makeup. Vill du veta så ligger maskaran under ögonen.
- Är detta verkligen sant.
- Japp, du är svart under ögonen.
- Nä, jag menade, är du en riktig ande.
- Ja, jag tror det, jag var det alldeles nyss i alla fall. Men jag brukar inte tycka att småprata är så väldigt intressant så vi kan väl gå direkt på dina tre önskningar.
- Tre önskningar!
- Tre önskningar, härmade anden mig lite sarkastiskt.
- Åh, detta har jag tänkt på många gånger men inte trodde jag att ... Första önskningen är naturligt vis att få oändligt med önskningar som alla kommer att gå i uppfyllelse och fred på jorden och ...
- Stopp, stopp! Det finns vissa regler också.
- Så är det alltid va, svarade jag lätt besviket.
- Jag är Anden i datorn. Jag kan bara uppfylla önskningar som ha ett samband din dator att göra och det du använder den till. Så klart inga andar kan godta önskningar om oändligt med önskningar. Vi kan inte styra över liv, död och kärlek, fattar du nu?
- Ja, nu måste jag tänka lite. Det blev tyst en stund och jag funderade och funderade men så harklade anden sig.
- Du får sätta lite fart nu, okej?
- Ja, då önskar jag mig snabbare uppkoppling den absolut bästa möjliga. Sedan vill jag att datorn blir ett med mig och alltid förstår vad jag vill så att jag slipper lägga massa onödig tid på att hitta rätt knappar.
- Ja den var svårare men det går då jag får kontakt med dig så fort du sätter fingrarna mot mina knappar, jag måste bara registrera dina fingeravtryck.Sätt händerna mot skärmen så jag kan scana av dem.
Jag gjorde som jag blev tillsagd.
- Det finns bara ett litet problem med detta och det är att skulle du av någon anledning hyvla av dig dina fingeravtryck så kan jag inte stå tilltjänst med denna önskan längre. Sista önskan då?
- Jag skulle kunna tänka mig att när mina fingrar rör dina knappar vill jag kunna skriva lika fort som jag tänker så jag inte hinner glömma av något undertiden, så alla tankar hinner komma med och felfritt med en gång. Fattar du?
- Ja, är detta din sista önskan? Anden lät nu otålig.
-Ja, det är det.
- Blunda nu och räkna bakåt från 10 så är jag borta och dina önskningar uppfyllda när du är nere på 0.
- 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1, 0.
Jag tittade upp, datorn stod som vanligt framför mig, skärmen var välputsad. Så satte jag händerna på tangentbordet och skrev:
Detta kan ju bara inte vara sant. Herre Gud jag skriver vad jag tänker. Jag får inte tänka på att jag är kissnödig, inte tänka på att jag är kissnödig, skit det kommer på skärmen. Helvete jag skulle aldrig önskat mig att kunna skriva allt jag tänker. Så korkad jag är ...
.
söndag 22 mars 2009
Utmaning 81 - 22 mars från SkrivPuff
-
Se dig omkring i rummet och välj ut en sak. Beskriv hur den ser ut och berätta hur den hamnat där.
.
Ljuslykan i glas fick jag av tangolärarinnan då jag var med och hjälpte till under en stor tango fest. Det är inte den saken jag valt ut i rummet, men det är början på historien om våra fem fönsterlampor i storarumsfönstren.
Denna lyckta jag fick är fyrkantig, sidorna är målade som om det är oregelbunden mosaik i alla möjliga färger. När värmeljuset brinner ger den ett varmt sken och röda, blå, gröna ja alla färger dansar glatt omkring på vår vita sten vägg.
Detta gav mig en strålande idé. Sådan lyktor fast upp och ner vända med hål för lampa ville jag ha i alla storarummets fönster. Inga problem sa tangolärare. Hon skrev ner mina önskemål och skulle ringa ner dem till sin vän i Argentina som gjorde dem. Vid nästa resa till Argentina tog tangolärarinnan med sig dem hem. Så fina de var. Jag köpte hem sladd, kontakter och lamphållare och monterde ihop dem. Men svenska glödlampshållare passade inget vidare, de var för stora och klumpiga. En vända till Argentina igen och vi kom överens om en nättare Argentinsk glödlampshållare istället för att göra om alla fem.
Ett par månader senare kom Tango Norte med Carlos och Carina till Sverige för att uppträd med sin tangoshow. De hade fått äran att även ta med mina fönster lampor. Så ett halvår efter idéen föddes så kom dom äntligen på plats i mina fönster. De ger ett underbart varmt sken, dessa fyrkantiga färgglada små fönsterlampor och jag tycker de är underbara.
Slutet gott allting gott är det inte alltid. I höst förbjuds glödlampor av det slag som vi har i dem, så nu måste en ny bra plan ta form, men tre resor mellan Argentina och Sverige får räcka så jag får allt klara det på egen hand nu.
.
Se dig omkring i rummet och välj ut en sak. Beskriv hur den ser ut och berätta hur den hamnat där.
.
Ljuslykan i glas fick jag av tangolärarinnan då jag var med och hjälpte till under en stor tango fest. Det är inte den saken jag valt ut i rummet, men det är början på historien om våra fem fönsterlampor i storarumsfönstren.
Denna lyckta jag fick är fyrkantig, sidorna är målade som om det är oregelbunden mosaik i alla möjliga färger. När värmeljuset brinner ger den ett varmt sken och röda, blå, gröna ja alla färger dansar glatt omkring på vår vita sten vägg.
Detta gav mig en strålande idé. Sådan lyktor fast upp och ner vända med hål för lampa ville jag ha i alla storarummets fönster. Inga problem sa tangolärare. Hon skrev ner mina önskemål och skulle ringa ner dem till sin vän i Argentina som gjorde dem. Vid nästa resa till Argentina tog tangolärarinnan med sig dem hem. Så fina de var. Jag köpte hem sladd, kontakter och lamphållare och monterde ihop dem. Men svenska glödlampshållare passade inget vidare, de var för stora och klumpiga. En vända till Argentina igen och vi kom överens om en nättare Argentinsk glödlampshållare istället för att göra om alla fem.
Ett par månader senare kom Tango Norte med Carlos och Carina till Sverige för att uppträd med sin tangoshow. De hade fått äran att även ta med mina fönster lampor. Så ett halvår efter idéen föddes så kom dom äntligen på plats i mina fönster. De ger ett underbart varmt sken, dessa fyrkantiga färgglada små fönsterlampor och jag tycker de är underbara.
Slutet gott allting gott är det inte alltid. I höst förbjuds glödlampor av det slag som vi har i dem, så nu måste en ny bra plan ta form, men tre resor mellan Argentina och Sverige får räcka så jag får allt klara det på egen hand nu.
.
lördag 21 mars 2009
Utmaning 80 - 21 mars från SkrivPuff
.
Skriv om en bra idé.
.
Min chef hade en bra idé. En idé för att rädda avdelningen från stora ekonomiska bekymmer. Jag blev sparkad för tio dagar sedan. Tydligen ska jag bli den stora välgöraren för avdelningen genom att inte finnas mer.
"Varför gräva ner sig för detta, så är det för så många i dag." Så är det flera som uttrycker sig. Det är tio dagar sedan nu, i morgon elva. Jag har redan lämnat. Nä, dom får inte släppa mig förren om fyra månader, men rent mentalt är jag redan borta. Jag har ingen idé för hur jag ska klara denna tid.
Någon nöd ska det inte gå på mig mer än rent ekonomiskt, men så är det för så många i dag, som dom säger. Idéer har jag. Det tog inte lång tid innan de dök upp. Kanske var det meningen. Kanske ska jag satsa på att skriva och gå en klar ekonomisk död tillmötes. Ännu har jag ingen bra idé men jag har många idéer En av hundra kanske är en riktigt bra en.
Ska jag göra som jag allra helst skulle vilja så kostar det pengar och det alternativet finns inte. Så mitt näst bästa "vad jag allra helst skulle vilja" är att gå i ide. Alltså "ta min säng och gå". Stänga in mig med min laptop, böcker och huvudet fullt av bra skriv idéer, på vatten och bröd så går jag även ner i vikt.
Det finns nog en mening med detta också, även om inte jag kan njuta av smaken av den ännu, den ska bara mogna först.
.
Skriv om en bra idé.
.
Min chef hade en bra idé. En idé för att rädda avdelningen från stora ekonomiska bekymmer. Jag blev sparkad för tio dagar sedan. Tydligen ska jag bli den stora välgöraren för avdelningen genom att inte finnas mer.
"Varför gräva ner sig för detta, så är det för så många i dag." Så är det flera som uttrycker sig. Det är tio dagar sedan nu, i morgon elva. Jag har redan lämnat. Nä, dom får inte släppa mig förren om fyra månader, men rent mentalt är jag redan borta. Jag har ingen idé för hur jag ska klara denna tid.
Någon nöd ska det inte gå på mig mer än rent ekonomiskt, men så är det för så många i dag, som dom säger. Idéer har jag. Det tog inte lång tid innan de dök upp. Kanske var det meningen. Kanske ska jag satsa på att skriva och gå en klar ekonomisk död tillmötes. Ännu har jag ingen bra idé men jag har många idéer En av hundra kanske är en riktigt bra en.
Ska jag göra som jag allra helst skulle vilja så kostar det pengar och det alternativet finns inte. Så mitt näst bästa "vad jag allra helst skulle vilja" är att gå i ide. Alltså "ta min säng och gå". Stänga in mig med min laptop, böcker och huvudet fullt av bra skriv idéer, på vatten och bröd så går jag även ner i vikt.
Det finns nog en mening med detta också, även om inte jag kan njuta av smaken av den ännu, den ska bara mogna först.
.
fredag 20 mars 2009
Utmaning 79 - 20 mars från SkrivPuff
.
Skriv om en resa du (eller din huvudperson) skulle vilja göra.
.
Så sitter man här igen med sugen blick, sida efter sida i resekatalogerna. Julen är undanstökad och en av de värsta tiderna på året har infunnit sig. Kyla, slask, grått och trist då går tankarna till sommaren. Resekatalogerna, är det enda som kan muntra upp. Hur mycket kan vi lägga på semestern, vart vill vi åka, vilken standard är tänkbar och när ska vi åka. Flyg, båt, tåg eller bilsemester, kanske cykelsemester. Båtluffa i Grekland med barnen har varit en dröm länge. Men Provence är alltid fantastiskt. Åh ... en ljummen bönsallad stark ost och en flaska rött. Kanske södra Italien, där har vi inte varit ännu. Tonga hade varit kul att åka tillbaka till, eller kanske Australien.
Bläddra, titta, jämföra sukta och längta bort från Svensk februari. Fönstershoppa skulle man kunna kalla det.
Egentligen så spelar det inte så stor roll om vi kommer utomlands eller stannar i vårat eget lilla paradis men resan jag gör i resekatalogerna är en resa i sig.
.
Skriv om en resa du (eller din huvudperson) skulle vilja göra.
.
Så sitter man här igen med sugen blick, sida efter sida i resekatalogerna. Julen är undanstökad och en av de värsta tiderna på året har infunnit sig. Kyla, slask, grått och trist då går tankarna till sommaren. Resekatalogerna, är det enda som kan muntra upp. Hur mycket kan vi lägga på semestern, vart vill vi åka, vilken standard är tänkbar och när ska vi åka. Flyg, båt, tåg eller bilsemester, kanske cykelsemester. Båtluffa i Grekland med barnen har varit en dröm länge. Men Provence är alltid fantastiskt. Åh ... en ljummen bönsallad stark ost och en flaska rött. Kanske södra Italien, där har vi inte varit ännu. Tonga hade varit kul att åka tillbaka till, eller kanske Australien.
Bläddra, titta, jämföra sukta och längta bort från Svensk februari. Fönstershoppa skulle man kunna kalla det.
Egentligen så spelar det inte så stor roll om vi kommer utomlands eller stannar i vårat eget lilla paradis men resan jag gör i resekatalogerna är en resa i sig.
.
torsdag 19 mars 2009
Utmaning 78 - 19 mars Från SkrivPuff
En bild att skriva till:
.
Var dag gick jag den dryga kilometern till kvarterets butik, så som jag gjort de senaste 20 åren då jag bott här. Det var Ella som hade kommit med idéen då barnen tyckt att vi borde skaffa oss en hund för att komna ut lite. Hon sa att vilket väder det än var så skulle vi i alla fall gå till butiken och tillbaka. Det blev ingen hund men oftast längre promenader än till butiken.
De senare åren så hängde kroppen inte helt med viljan. Ella var den av oss som först behövde hämta andan och vila lite. I parken som vi gick igenom fanns många bänkar strategiskt utplacerade. Vi hade vår egen bänk som alltid var ledig. Den enda som inte vette mot dammen utan mot en gammalt stort ek. Var dag tog vi en liten paus där och såg på dess förändringar.
Så kom den sista dagen på bänken tillsammans med vår ek. På vägen hem ramlade Ella och ambulansen hämtade henne. Jag hälsade på henne var dag och hon bad mig lova att fortsätta vår dagliga promenad och berätta för henne om ekens utveckling.
Det är tre år sedan Ella gick från mig. Ella kom hon alldrig hem mer. Men jag gör som jag lovat henne, går denna vår runda var dag. Men nu blir det med rulatorn och det tar sin tid. Nu stannar jag till vid blomsteraffären bredvid kvartersbutiken och köper en blomma. På vägen hem lägger jag blomman på bänken till Ella, sätter mig och berättar om ekens utseende och förändringar för min blomma.
.
onsdag 18 mars 2009
Utmaning 77 - 18 mars från SkrivPuff
.
Skriv om vatten.
.
Ingen annan i stugan har vaknat ännu, då är tiden min. Det enda jag tar på mig är morgonrocken och så går jag ut.
Morgonen är stilla. Fåglarna har knapt vaknat. Solen har börjat gå upp över skogen på andra sidan av sjön. Denna tiden är då naturen doftar som bäst. Frisk doft från jord, barr och daggdränkta blommor fyller lungorna. Vägen ner till sjön är kort, men jag njuter av vart steg, det får ta tid.
Först sätter jag mig en stund på bänken invid bryggan. Ser ut över min sjö. Ja, denna tiden är den min sjö. Solen letar sig över grantopparna och dimma ligger endast kvar som ett litet bommulstäcke inne i viken dit solen inte nått ännu.
Så tar jag ett djupt andetag. Reser mig och låter morgonrocken glida av mig. Bryggan knarrar när jag går ut till bortre ändan av den. Ett par änder har hört mig och svävar nästan över vattnet, inte en krusning visar sig.
Vattnet ligger någon meter nedanför bryggan men trappan ner dit är inte mitt val. Jag står kvar en liten stund till. Min nakna kropp speglar sig i vattenytan. Ja, det är bara att acceptera, så ser den ut efter år av barn, brist på motion och hemmagjord bearnaiesås. Vem bryr sig, inte jag och inte änderna.
Jag lyfter armarna över huvudet och dyker. Vattenytan krossas av mina händer. Det kalla vattnet smeker min kropp. Jag känner var del av den. Underytan tar jag mig fram så långt jag kan på den luft jag har i lungorna. Så simmar jag upp och drar ett djupt andetag. Sedan, för att få upp värmen så vänder jag mig om på rygg och sparkar allt jag kan med fötterna. Vattnet blir som en fontän om benen och värmen spridersig i kroppen. Hjärtat pumpar på snabbare. Då stillarjag mig och låter mig flyta på rygg. Ansiktet, håret som fritt sprider sig, tårna och brösten som flytit upp är det enda som syns över vattenytan.
Det har börjat röra sig i stugan, små ljud sipprar ut ur ett öppet fönster. Snart är min stund över. Då är jag åter mamma, sätter fram frukosten och samlar ihop gårdagens kläder. Men nu är jag en ung, vacker, sjöjungfru som flyter i en stilla sjö.
.
Skriv om vatten.
.
Ingen annan i stugan har vaknat ännu, då är tiden min. Det enda jag tar på mig är morgonrocken och så går jag ut.
Morgonen är stilla. Fåglarna har knapt vaknat. Solen har börjat gå upp över skogen på andra sidan av sjön. Denna tiden är då naturen doftar som bäst. Frisk doft från jord, barr och daggdränkta blommor fyller lungorna. Vägen ner till sjön är kort, men jag njuter av vart steg, det får ta tid.
Först sätter jag mig en stund på bänken invid bryggan. Ser ut över min sjö. Ja, denna tiden är den min sjö. Solen letar sig över grantopparna och dimma ligger endast kvar som ett litet bommulstäcke inne i viken dit solen inte nått ännu.
Så tar jag ett djupt andetag. Reser mig och låter morgonrocken glida av mig. Bryggan knarrar när jag går ut till bortre ändan av den. Ett par änder har hört mig och svävar nästan över vattnet, inte en krusning visar sig.
Vattnet ligger någon meter nedanför bryggan men trappan ner dit är inte mitt val. Jag står kvar en liten stund till. Min nakna kropp speglar sig i vattenytan. Ja, det är bara att acceptera, så ser den ut efter år av barn, brist på motion och hemmagjord bearnaiesås. Vem bryr sig, inte jag och inte änderna.
Jag lyfter armarna över huvudet och dyker. Vattenytan krossas av mina händer. Det kalla vattnet smeker min kropp. Jag känner var del av den. Underytan tar jag mig fram så långt jag kan på den luft jag har i lungorna. Så simmar jag upp och drar ett djupt andetag. Sedan, för att få upp värmen så vänder jag mig om på rygg och sparkar allt jag kan med fötterna. Vattnet blir som en fontän om benen och värmen spridersig i kroppen. Hjärtat pumpar på snabbare. Då stillarjag mig och låter mig flyta på rygg. Ansiktet, håret som fritt sprider sig, tårna och brösten som flytit upp är det enda som syns över vattenytan.
Det har börjat röra sig i stugan, små ljud sipprar ut ur ett öppet fönster. Snart är min stund över. Då är jag åter mamma, sätter fram frukosten och samlar ihop gårdagens kläder. Men nu är jag en ung, vacker, sjöjungfru som flyter i en stilla sjö.
.
tisdag 17 mars 2009
Tack!!!
.
Måste bara tacka alla gulliga härliga människor som läser och ger så underbar kritik och sådan uppmuntran. Ni är guld värda för mitt skrivande.
Puss på er alla!
.
Måste bara tacka alla gulliga härliga människor som läser och ger så underbar kritik och sådan uppmuntran. Ni är guld värda för mitt skrivande.
Puss på er alla!
.
Utmaning 76 - 17 mars från SkrivPuff
.
Beskriv en grönsak i minsta detalj
.
Liten och rund, alldeles slät och bank.
Det enda som skiljer sig från dennes perfekta form är naveln.
Ett nätt sluttande med små veck är kanterna på detta kvist hål.
Där denna är avtagen från sin moderplanta, där är det ett lite hårdare och grönt.
Hela grönsaken är röd.
Varm klar röd färg med glans och viss känsla av genomskinlighet.
När jag stoppar den i munnen så känner jag den släta runda formen med tungan.
Storleken är perfekt för att ta i en tugga.
Nu tuggar jag inte ner denna pralin utan biter av halva för se dess inre.
Skalet är tunt.
Innanför sitter fruktköttet, rött lätt och saftigt.
Från fruktköttet som finns innanför skalet är skiljeväggar som möts i mitten.
Dessa väggar är tunna och delar av så det bildar rum för kärnorna.
Man ser de lättgrön beiga kärnorna innanför ett slätt mjukt gul genomskinligt hölje som är geleartat.
Plockar man ur kärnan från dess skyddande fuktiga hölje så så har man fröet.
Ett litet litet frö som kan bli till en stor planta med rätt vård.
Själva kärnan är mandelformad men känns ihålig när jag biter i den då det lätt knäpper.
Nu stoppar jag in allt i munnen.
Det släta köttet och det hala omringande fröna ge en angenäm mjuk upplevelse i munnen.
Jag känner solens värme och strålar i den.
Den ska plockas direkt från plantan, solvarm och mogen.
Smaken är kraftig och söt.
Som en tomat.
Finns inget att jämföra den vid.
En riktigt välvårdad tomatplanta där gröna varliga fingrar skött den smakar tomat, som en tomat ska smaka.
Annan beskrivning på dess smak går inte för mig att finna.
.
Beskriv en grönsak i minsta detalj
.
Liten och rund, alldeles slät och bank.
Det enda som skiljer sig från dennes perfekta form är naveln.
Ett nätt sluttande med små veck är kanterna på detta kvist hål.
Där denna är avtagen från sin moderplanta, där är det ett lite hårdare och grönt.
Hela grönsaken är röd.
Varm klar röd färg med glans och viss känsla av genomskinlighet.
När jag stoppar den i munnen så känner jag den släta runda formen med tungan.
Storleken är perfekt för att ta i en tugga.
Nu tuggar jag inte ner denna pralin utan biter av halva för se dess inre.
Skalet är tunt.
Innanför sitter fruktköttet, rött lätt och saftigt.
Från fruktköttet som finns innanför skalet är skiljeväggar som möts i mitten.
Dessa väggar är tunna och delar av så det bildar rum för kärnorna.
Man ser de lättgrön beiga kärnorna innanför ett slätt mjukt gul genomskinligt hölje som är geleartat.
Plockar man ur kärnan från dess skyddande fuktiga hölje så så har man fröet.
Ett litet litet frö som kan bli till en stor planta med rätt vård.
Själva kärnan är mandelformad men känns ihålig när jag biter i den då det lätt knäpper.
Nu stoppar jag in allt i munnen.
Det släta köttet och det hala omringande fröna ge en angenäm mjuk upplevelse i munnen.
Jag känner solens värme och strålar i den.
Den ska plockas direkt från plantan, solvarm och mogen.
Smaken är kraftig och söt.
Som en tomat.
Finns inget att jämföra den vid.
En riktigt välvårdad tomatplanta där gröna varliga fingrar skött den smakar tomat, som en tomat ska smaka.
Annan beskrivning på dess smak går inte för mig att finna.
.
måndag 16 mars 2009
Utmaning 75 - 16 mars från SkrivPuff
.
Skriv om att fullfölja en plan.
.
Mitt liv är det ingen som styr över.
Ingen på denna jord.
Inte heller jag själv har den gåvan.
Lev i dag,
inte i går eller i morgon.
Mitt liv är det ingen som styr över.
Ja eller nej, är mitt val.
Ansvaret för prioriteringar är mina.
Mitt liv är det ingen som styr över.
Men jag står till svars.
Utan att vara klar kan allt ta slut.
Vårda livet,
Skriv om att fullfölja en plan.
.
Mitt liv är det ingen som styr över.
Ingen på denna jord.
Inte heller jag själv har den gåvan.
Lev i dag,
inte i går eller i morgon.
Mitt liv är det ingen som styr över.
Ja eller nej, är mitt val.
Ansvaret för prioriteringar är mina.
Ge kärlek,
få dubbelt igen, inget ska ångras.
Mitt liv är det ingen som styr över.
Men jag står till svars.
Utan att vara klar kan allt ta slut.
Vårda livet,
i det lilla, då nås det stora.
.
.
*Planen är att fullfölja uppdraget att ta hand om det liv jag fått, när det än tar slut*
söndag 15 mars 2009
Utmaning 74 - 15 mars från SkrivPuff
.
Skriv om något farligt.
.
Jag var tvungen att ta tag i bordskanten. Rummet virvlade runt för mina ögon. Ett lätt illamående började ta fäste. Hjärtat klappad i snabbar och snabbare takt. Rummet var fullt av folk. Människor som jag kände väl. Stolen närmast var ledig så jag satte mig. Ingen såg hur jag plågades. Alla pratade, skrattade och hade trevligt.
En man satt med huvudet snett bortvänt, jag så bara lite av hans profil. Han verkade vara fullt upptagen i samtalet. Men jag visste. Våra ögon behövde inte mötas. Jag behövde inte ens smeka hans grova nacke med min blick, för att veta. Att ingen annan märkte något var oförstående. Hettan var så stark, ändå skakade benen som av den svåraste köld. Jag hade svårt att samla tankarna och delta i samtalet. Det var likadant för honom, det visste jag även om inget skvallrade om det.
Vår närvaro i varandras tankar var förbjuden. Jag hade inte bett om det, jag var lycklig med mitt liv. En underbar man, två fina tonåringar och ett arbete på väg upp mot karriären. Livet var perfekt. Han hade inte bett om det, han ville bara fortsätta på som vanligt. Ett tryggt äktenskap, barnbarn på väg och snart en efterlängtad pension i sikte. Inga störande moment var välkomna. Men så hade detta drabbat oss. Som ett elakartat virus hade det bitit sig fast. Sjukdomen var i svåraste laget.
Egentligen var vi främmande för varandra. Hade bara mötts ett par gånger, småpratat som man gör med grannar i samma radhuslänga. Vi visste inte mer om varandra än oväsentligt vetande, sådant man vet om grannarna. Alltså inget av vikt, inget som gjorde att vi kunde förklara det som skedde.
Förra gången vi sågs, var då det exploderade. Jag fick inte igång bilen och så kom han och hjälpte mig med sin batteriladdare. Jag var glad över hjälpen och jag skulle precis tacka honom, men vi hade bara tittat på varandra. Jag visste, att han visste. Blixtarna var så tydliga. Hans ögon glödde, hans mun var fuktig och inbjudande. Jag hade bara svagt viskat. ”Rör mig inte då brinner jag upp”. Han hade svarat. ”Då smälter jag till en böt pöl”. Hade han blivit en blöt pöl över mig hade jag inte slocknat. Det hade varit som fotogen på en Majbrasa. Men vi hade aldrig rört vid varandra. Förklaringen var, ren självbevarelsedrift. Vi hade skiljts åt utan ett ord. Nu var vi här i samma rum, på samma fest.
Det hade gått ett par veckor sen jag fick hjälp med bilen. Rättare sagt 12 dagar och ca. 18 timmar sedan vi träffades sist. Jag hade precis börjat vänja mig, och återgå till den vanliga familjevardagen, utan hjärtflimmer och yrsel. Men nu var det som om tiden stått still och jag var tillbaka på parkeringsplatsen.
Syre, jag behövde syre, jag behövde luft, nu. Jag svepte en kofta om axlarna och gick ut på gården. Så klart att en sådan här natt var stjärnklar. Den svala friska luften fick mig att kvickna till lite. Jag hörde musiken och rösterna i bakgrunden. Att gå ut var vad jag behövde, trodde jag. Men vad hade jag väntat mig? Fortare än jag väntat mig fanns värmen bakom min rygg. Han lade sina händer på mina axlar och vände mig varsamt runt. Utan en tanke på varken min man, hans fru, våra barn eller någon annan möttes vi. Ett möte som ingen ville men som skedde och drabbade så många.
.
Skriv om något farligt.
.
Jag var tvungen att ta tag i bordskanten. Rummet virvlade runt för mina ögon. Ett lätt illamående började ta fäste. Hjärtat klappad i snabbar och snabbare takt. Rummet var fullt av folk. Människor som jag kände väl. Stolen närmast var ledig så jag satte mig. Ingen såg hur jag plågades. Alla pratade, skrattade och hade trevligt.
En man satt med huvudet snett bortvänt, jag så bara lite av hans profil. Han verkade vara fullt upptagen i samtalet. Men jag visste. Våra ögon behövde inte mötas. Jag behövde inte ens smeka hans grova nacke med min blick, för att veta. Att ingen annan märkte något var oförstående. Hettan var så stark, ändå skakade benen som av den svåraste köld. Jag hade svårt att samla tankarna och delta i samtalet. Det var likadant för honom, det visste jag även om inget skvallrade om det.
Vår närvaro i varandras tankar var förbjuden. Jag hade inte bett om det, jag var lycklig med mitt liv. En underbar man, två fina tonåringar och ett arbete på väg upp mot karriären. Livet var perfekt. Han hade inte bett om det, han ville bara fortsätta på som vanligt. Ett tryggt äktenskap, barnbarn på väg och snart en efterlängtad pension i sikte. Inga störande moment var välkomna. Men så hade detta drabbat oss. Som ett elakartat virus hade det bitit sig fast. Sjukdomen var i svåraste laget.
Egentligen var vi främmande för varandra. Hade bara mötts ett par gånger, småpratat som man gör med grannar i samma radhuslänga. Vi visste inte mer om varandra än oväsentligt vetande, sådant man vet om grannarna. Alltså inget av vikt, inget som gjorde att vi kunde förklara det som skedde.
Förra gången vi sågs, var då det exploderade. Jag fick inte igång bilen och så kom han och hjälpte mig med sin batteriladdare. Jag var glad över hjälpen och jag skulle precis tacka honom, men vi hade bara tittat på varandra. Jag visste, att han visste. Blixtarna var så tydliga. Hans ögon glödde, hans mun var fuktig och inbjudande. Jag hade bara svagt viskat. ”Rör mig inte då brinner jag upp”. Han hade svarat. ”Då smälter jag till en böt pöl”. Hade han blivit en blöt pöl över mig hade jag inte slocknat. Det hade varit som fotogen på en Majbrasa. Men vi hade aldrig rört vid varandra. Förklaringen var, ren självbevarelsedrift. Vi hade skiljts åt utan ett ord. Nu var vi här i samma rum, på samma fest.
Det hade gått ett par veckor sen jag fick hjälp med bilen. Rättare sagt 12 dagar och ca. 18 timmar sedan vi träffades sist. Jag hade precis börjat vänja mig, och återgå till den vanliga familjevardagen, utan hjärtflimmer och yrsel. Men nu var det som om tiden stått still och jag var tillbaka på parkeringsplatsen.
Syre, jag behövde syre, jag behövde luft, nu. Jag svepte en kofta om axlarna och gick ut på gården. Så klart att en sådan här natt var stjärnklar. Den svala friska luften fick mig att kvickna till lite. Jag hörde musiken och rösterna i bakgrunden. Att gå ut var vad jag behövde, trodde jag. Men vad hade jag väntat mig? Fortare än jag väntat mig fanns värmen bakom min rygg. Han lade sina händer på mina axlar och vände mig varsamt runt. Utan en tanke på varken min man, hans fru, våra barn eller någon annan möttes vi. Ett möte som ingen ville men som skedde och drabbade så många.
.
lördag 14 mars 2009
Hoppsan va tiden går!
.
I dag firar vi 17 årig förlovnings dag, jag och maken. Måste erkännas att även i år var det mamma som påminde oss om detta genom att gratulera.
Men visst är det så att först i ett förhållande räknar man och firar månaderna (om man ens hinner komma så långt). Sedan är det år man varit tillsammans, det följs av år som förlovade och i sin tur (där vi är nu) så gäller år som gifta. Men bröllopsdagen om knapt 3 månader missar vi inte, för då grattar hon oss igen, mamma håller ordning på allt sådant.
Det där med att tiden går. Ja den gör det och allt för fort. Framför allt ser man det på barnen. Barn i tonåren, ja så är det, hur kunde det bli så, så fort? Dessutom är jag gift med en gubbe på 40+, jag som bara är 25 år, i sinnet i alla fall.
Jag har nära och kära vänner runt 50 strecket, men vi är ju unga. Snackar skit uppkrupna i soffan som vilka tonåringar som helst. Snackar i telefon med varandra för ofta för vad som borde vara rimligt när man är grannar. Busar, tramsar, skrattar och har himla kul tillsammans, Alltid nått på gång. Tonåringar i sinnet. Ända skillnaden är att nu är det vi som har barn som skäms över oss.
God natt!
.
I dag firar vi 17 årig förlovnings dag, jag och maken. Måste erkännas att även i år var det mamma som påminde oss om detta genom att gratulera.
Men visst är det så att först i ett förhållande räknar man och firar månaderna (om man ens hinner komma så långt). Sedan är det år man varit tillsammans, det följs av år som förlovade och i sin tur (där vi är nu) så gäller år som gifta. Men bröllopsdagen om knapt 3 månader missar vi inte, för då grattar hon oss igen, mamma håller ordning på allt sådant.
Det där med att tiden går. Ja den gör det och allt för fort. Framför allt ser man det på barnen. Barn i tonåren, ja så är det, hur kunde det bli så, så fort? Dessutom är jag gift med en gubbe på 40+, jag som bara är 25 år, i sinnet i alla fall.
Jag har nära och kära vänner runt 50 strecket, men vi är ju unga. Snackar skit uppkrupna i soffan som vilka tonåringar som helst. Snackar i telefon med varandra för ofta för vad som borde vara rimligt när man är grannar. Busar, tramsar, skrattar och har himla kul tillsammans, Alltid nått på gång. Tonåringar i sinnet. Ända skillnaden är att nu är det vi som har barn som skäms över oss.
God natt!
.
Utmaning 73 14 mars från SkrivPuff
Fortsätt: Det kom som en överraskning, men ....
Det kom som en överraskning, men ingen av oss ville visa det. Luften stod stilla som om all andning upphört för några sikunder. För att inte avslöja oss var någon tvungen att snabbt säga något. Det blev Karin som var först med att gratulera. Hon sa något med att hon var glad för deras skull och att det alltid är ett under då två människor möts och kärlek uppstår. Vad vi andra sa kommer jag inte ihåg. Men det var naturligt vis något liknade
De hade bestämt att de skulle gifta sig i fängelset. De ville inte vänta ett år till, tills han skulle bli frigiven. Lyckönskningar, gratulationer och tårar flödade. Hon visade inga tecken på att hon mistänkte att vi alla ljög och grät av oro. Visst hade vi öppet visat vårt motstånd mot detta förhållande men vi ville inte förlora henne. I vågskålen hade vi genom tystnad under en lång tid fått henne att tro att hon överbevisat oss, och av fruktan att hon skulle bryta all kontakt, hade då vågskålen rätat upp sig och oron drastiskt minskat.
Detta var något vi levt ganska lyckliga i, vi trodde att hennes täta besök hos honom skulle minska och att allt skulle sakta ebba ut. Hon skulle fkunna finna någon annan kärlek under den långa tid han avkännade sitt straff för den våldtäckt han tillslut hade erkänt.
Deras förhållande hade inletts bara en månad innan han låstes in. Han hade erkänt och hon hade av förälskelse stått vid hans sida. Sedan hade det enligt henne djupnat till kärlek.
Hon och pappa hade skillt sig, det var inget som kom oväntat, men att hon nu stod där inför sina barn och barnbarn och berättade att hon skulle gifta sig med denna man som antagligen inte bara våldtagit en efter vad vi förstått. Att han dessutom var tolv år yngre, javisst hade vi säkert inte reagerat på det om han varit någon annan, mer vanlig liksom.
Men vi hade inget val. Mamma var lycklig och vi ville inte förlora henne så det enda vi kunde göra var att lyckönska dem och tro på att människor kan omvändas. Har man avtjänat sitt straff så är man straffri och har rätt att inte bli dömd efter frigivandet, det är min stora övertygelse. Men när det gäller min mamma, nä, jag vet inte.
Det kom som en överraskning, men ingen av oss ville visa det. Luften stod stilla som om all andning upphört för några sikunder. För att inte avslöja oss var någon tvungen att snabbt säga något. Det blev Karin som var först med att gratulera. Hon sa något med att hon var glad för deras skull och att det alltid är ett under då två människor möts och kärlek uppstår. Vad vi andra sa kommer jag inte ihåg. Men det var naturligt vis något liknade
De hade bestämt att de skulle gifta sig i fängelset. De ville inte vänta ett år till, tills han skulle bli frigiven. Lyckönskningar, gratulationer och tårar flödade. Hon visade inga tecken på att hon mistänkte att vi alla ljög och grät av oro. Visst hade vi öppet visat vårt motstånd mot detta förhållande men vi ville inte förlora henne. I vågskålen hade vi genom tystnad under en lång tid fått henne att tro att hon överbevisat oss, och av fruktan att hon skulle bryta all kontakt, hade då vågskålen rätat upp sig och oron drastiskt minskat.
Detta var något vi levt ganska lyckliga i, vi trodde att hennes täta besök hos honom skulle minska och att allt skulle sakta ebba ut. Hon skulle fkunna finna någon annan kärlek under den långa tid han avkännade sitt straff för den våldtäckt han tillslut hade erkänt.
Deras förhållande hade inletts bara en månad innan han låstes in. Han hade erkänt och hon hade av förälskelse stått vid hans sida. Sedan hade det enligt henne djupnat till kärlek.
Hon och pappa hade skillt sig, det var inget som kom oväntat, men att hon nu stod där inför sina barn och barnbarn och berättade att hon skulle gifta sig med denna man som antagligen inte bara våldtagit en efter vad vi förstått. Att han dessutom var tolv år yngre, javisst hade vi säkert inte reagerat på det om han varit någon annan, mer vanlig liksom.
Men vi hade inget val. Mamma var lycklig och vi ville inte förlora henne så det enda vi kunde göra var att lyckönska dem och tro på att människor kan omvändas. Har man avtjänat sitt straff så är man straffri och har rätt att inte bli dömd efter frigivandet, det är min stora övertygelse. Men när det gäller min mamma, nä, jag vet inte.
fredag 13 mars 2009
Livet
.
Den som rider på vågorna, måste vara beredd att få en kallsup då och då.
Men när man får en kallsup är man inte beredd.
Spotta, fräs och fyll lungorna med luft.
Snart rider jag på vågorna igen och är lika beredd på en kallsup, då och då.
.
Den som rider på vågorna, måste vara beredd att få en kallsup då och då.
Men när man får en kallsup är man inte beredd.
Spotta, fräs och fyll lungorna med luft.
Snart rider jag på vågorna igen och är lika beredd på en kallsup, då och då.
.
torsdag 12 mars 2009
Utmaning 71 - 12 mars från SkrivPuff
.
Skriv som om du vore ett husdjur i ditt hushåll
.
I denna familjen som jag bor hos är dom mycket fästa vid sina husdjur. Det är visserligen inte alla som är privelegade till att bo inomhus Dom säger att dom är allergiska så det är bara jag och hunden som bor inne. Men här är alltid liv och rörelse på dagarna ändå. Lite lugnare tempo är min stil så jag brukar dra mig tillbaka och sova på dagarna.
När kvällen kommer och familjen och hunden går in i storarummet för att se på tv som dom kallar det, så är det min morgon.
Försiktigt smyger jag mig ut från mitt hem bakom diskmaskinen. Inga vibrationer i golvet och inget snarkande från hunden, då är det fritt fram för frukost i lugn och ro. Frukosten är alltid serverad under diskhon. Familjen är mycket noga med att stänga in godsakerna här i stora blå spannar med lock som inte går att ta sig in i. Men barnen brukar var lite slarviga så en ordentlig frukost finns alltid på golvet nedanför.
Där inne i hörnan till höger finns en gammal ostbit som luktar väldigt gott, men jag har lärt mig att den ska jag inte frestas till att ta. Mormors mor berättade en gång en sägen om att den store skaparen hade lade en bit av kunskapens prästost på väl valda ställen på jorden. Om man åt av den så skulle man få all kunskap om livet. Enligt sägnen skulle man då inte längre kunna vara mus så istället skulle man få vingar och flytta någon annan stans högre upp. Men efter att sett hur brorsan Tor såg ut utan mussjäl då han inte kunde motstå frestelsen så har jag aldrig frestats till att ta osten. Och om den store skaparen gjort mig till mus så varför sträva efter att bli fågel, eller vad det nu var.
Nä ,nu var det dags för jobb. En vecka till räknar jag med att det tar att komma in i skafferiet.
Skriv som om du vore ett husdjur i ditt hushåll
.
I denna familjen som jag bor hos är dom mycket fästa vid sina husdjur. Det är visserligen inte alla som är privelegade till att bo inomhus Dom säger att dom är allergiska så det är bara jag och hunden som bor inne. Men här är alltid liv och rörelse på dagarna ändå. Lite lugnare tempo är min stil så jag brukar dra mig tillbaka och sova på dagarna.
När kvällen kommer och familjen och hunden går in i storarummet för att se på tv som dom kallar det, så är det min morgon.
Försiktigt smyger jag mig ut från mitt hem bakom diskmaskinen. Inga vibrationer i golvet och inget snarkande från hunden, då är det fritt fram för frukost i lugn och ro. Frukosten är alltid serverad under diskhon. Familjen är mycket noga med att stänga in godsakerna här i stora blå spannar med lock som inte går att ta sig in i. Men barnen brukar var lite slarviga så en ordentlig frukost finns alltid på golvet nedanför.
Där inne i hörnan till höger finns en gammal ostbit som luktar väldigt gott, men jag har lärt mig att den ska jag inte frestas till att ta. Mormors mor berättade en gång en sägen om att den store skaparen hade lade en bit av kunskapens prästost på väl valda ställen på jorden. Om man åt av den så skulle man få all kunskap om livet. Enligt sägnen skulle man då inte längre kunna vara mus så istället skulle man få vingar och flytta någon annan stans högre upp. Men efter att sett hur brorsan Tor såg ut utan mussjäl då han inte kunde motstå frestelsen så har jag aldrig frestats till att ta osten. Och om den store skaparen gjort mig till mus så varför sträva efter att bli fågel, eller vad det nu var.
Nä ,nu var det dags för jobb. En vecka till räknar jag med att det tar att komma in i skafferiet.
onsdag 11 mars 2009
Med tankarna på dagens Puffutmaning.
Författarsjäl? Ja visst har jag en författarsjäl. Jag är ingen författare, kanske aldrig blir. Vet inte ens om min ambition är det, har i alla fall aldrig varit. Men ... Författarsjäl har jag, visst.
Jag har inte vandrat över 40 strecket men är där snart, så jag är i mitten av livet. Trotts så många år bakom mig har jag bara bara börjat smutta på glaset med skrivardryck. Jag har inga kunskaper om vare sig verb, satser eller stavning. Ordförrådet är knapert, språkådran aldrig funnen, men något vill bara ut, ut genom pekfingret. Mitt pekfinger är som tur är starkt, än så länge ;-).
Ibland kan jag avundas er som är unga (jämfört med mig), tänk om jag vågat testat pennan mot pappret tidigare, var hade jag varit nu? Hade jag fortfarande pillat på min bok som kanske aldrig blir färdig. Eller???
Tur är väl att jag i alla fall har vågat nu.
Finns det författare som inte kan skriva? Författarsjälar finns i alla fall inom den kategorin
God natt!
Utmaning 70 - 11 mars från SkrivPuff
.
Utmaning 70 - 11 mars
Skriv en skötselinstruktion för din författarsjäl.
.
Min författarsjäl behöver ständigt näring.
Näring av förståelse, respekt, ja kärlek.
Kärlek räcker dock ej för skrivandet.
Skrivandet söker ständigt klara ögon.
Ögon friska att ta in livets ögonblick i blider.
Bilder behöver styrka av doft och ljud som tar kraft.
Kraft som återhämtas av vardagliga behov.
Behov av egen tid för reflektion och vila.
Vila i nuet är grundläggande näring för min själ.
.
Utmaning 70 - 11 mars
Skriv en skötselinstruktion för din författarsjäl.
.
Min författarsjäl behöver ständigt näring.
Näring av förståelse, respekt, ja kärlek.
Kärlek räcker dock ej för skrivandet.
Skrivandet söker ständigt klara ögon.
Ögon friska att ta in livets ögonblick i blider.
Bilder behöver styrka av doft och ljud som tar kraft.
Kraft som återhämtas av vardagliga behov.
Behov av egen tid för reflektion och vila.
Vila i nuet är grundläggande näring för min själ.
.
tisdag 10 mars 2009
Utmaning 69 - 10 mars från SkrivPuff
.
Skriv om att äga.
.
Varför kan hon inte lyssna. Det enda jag vill är hennes bästa, hon borde förstå det. Pojkar idag är bara pojkar. De leker. Förr var vi tvungna att ta ansvar tidigt, vi mognade tidigar. Men visst hon har rätt i att pojkarna då också var lika intresserade av att ha lite extra roligt och kanske inte alltid menade äktenskap och evig trohet. Jag har själv varit ung och alla pojkar har drifter. Men att hon säger att hon har samma drifter gör mig rasande. Inte var det exakt så hon sa, innebörden var i alla fall den samma. Att säga rakt i ansiktet på sin pappa att hon älskar att ha sex och behöver leka av sig lite. Det verkar sjukt i mina öron. Flickor har aldrig den form av drift som vi män. Våldtäckter hade aldrig funnits om om det kvinnliga könet hade haft samma drifter som vi män, då hade de bara njutit.
Ännu hade hon inte mjuknat min lilla flicka. Att hon inte förstod att jag bara älskar henne så otroligt mycket. Nä, nu var det dags att gå ner med lunch brickan och vill hon inte lyssna så ...
.
Skriv om att äga.
.
Varför kan hon inte lyssna. Det enda jag vill är hennes bästa, hon borde förstå det. Pojkar idag är bara pojkar. De leker. Förr var vi tvungna att ta ansvar tidigt, vi mognade tidigar. Men visst hon har rätt i att pojkarna då också var lika intresserade av att ha lite extra roligt och kanske inte alltid menade äktenskap och evig trohet. Jag har själv varit ung och alla pojkar har drifter. Men att hon säger att hon har samma drifter gör mig rasande. Inte var det exakt så hon sa, innebörden var i alla fall den samma. Att säga rakt i ansiktet på sin pappa att hon älskar att ha sex och behöver leka av sig lite. Det verkar sjukt i mina öron. Flickor har aldrig den form av drift som vi män. Våldtäckter hade aldrig funnits om om det kvinnliga könet hade haft samma drifter som vi män, då hade de bara njutit.
Ännu hade hon inte mjuknat min lilla flicka. Att hon inte förstod att jag bara älskar henne så otroligt mycket. Nä, nu var det dags att gå ner med lunch brickan och vill hon inte lyssna så ...
.
torsdag 5 mars 2009
Utmaning 64 - 5 mars från SkrivPuff
.
Skriv om att sitta fast.
.
Alla var upprymda, finklädena nystrukna och för en gångs skull var vi ute i god tid.
Min bror och hans fru hade fått barn och nu skulle Kasper döpas. Det var mina barns första kusin och vi hade fått äran att vara Gudföräldrar, allt kändes väldigt speciellt.
Söndags trafiken var lugn och vi skulle av vid nästa avfart. Något blinkade där framme. Bilarna saktade ner och vi blev stående.
- Är det inte en ambulans också, frågar min man.
- Ja, jag tror det, måste vara en olycka säger jag.
- Hinner vi inte till Kasper ska bada håret frågar Stina 4 år
- Djävlar, skit i helvetet, skriker min man ut.
- Jag ringer brorsan säger jag.
Det hinner gå fram ganska många signaler innan han svarar.
- Det är så att vi sitter fast in en jävla helvetes kö. Någon olycka har visst inträffat.
- Nä, vi är nästan framme vid avfarten så långt kvar är det inte.
- Ja, det var tur att vi var i god tid, men bara så ni vet så kanske vi kommer insläntrandes mitt i mässan, när var dopet?
- Ockej, bra då har vi lite bättre läge nu om dopakten är efter nattvarden. Hinner vi inte ändå så får ni ragga ersättare.
- Ja puss på dig också.
Jag lade på och berättade om samtalet för de andra. Sedan var det bara att vänta.
Så började äntligen allt röra på sig och i sakta promenadtakt tog vi oss framåt En lastbil hade vält, men det var efter vår avfart så vi skulle kunna smita från tidigare.
I ungefär samma stund som antagligen klockorna ringde till mässa kom vi loss från kön. Men dra på kunde vi ändå inte, vi var inte ensamma att ta av, många försökte smita denna väg.
Framme, hela familjen kastade sig ur bilen och upp för grusgången. Vi kom in mitt i nattvarde. Gud hade varit med oss och vi anslöt oss till kön fram. Ingen kunde ha märkt något. Stina frågar:
- Är det en kö till?
- Hysch, säger jag bara tyst.
Framme vid altarringen så lägger sig hela familjen på knä. Vi var fortfarande lite andfådda.
Prästen kommer fram till Stina böjer sig och frågar tyst.
- Vill du ta emot Guds välsignelse? Högt och tydligt säger Stina:
- Ja, två gånger. En liten paus infinner sig och Stina förklarar lika högt.
- För vi suttit fast i två helvetes jävla köer i dag.
.
Skriv om att sitta fast.
.
Alla var upprymda, finklädena nystrukna och för en gångs skull var vi ute i god tid.
Min bror och hans fru hade fått barn och nu skulle Kasper döpas. Det var mina barns första kusin och vi hade fått äran att vara Gudföräldrar, allt kändes väldigt speciellt.
Söndags trafiken var lugn och vi skulle av vid nästa avfart. Något blinkade där framme. Bilarna saktade ner och vi blev stående.
- Är det inte en ambulans också, frågar min man.
- Ja, jag tror det, måste vara en olycka säger jag.
- Hinner vi inte till Kasper ska bada håret frågar Stina 4 år
- Djävlar, skit i helvetet, skriker min man ut.
- Jag ringer brorsan säger jag.
Det hinner gå fram ganska många signaler innan han svarar.
- Det är så att vi sitter fast in en jävla helvetes kö. Någon olycka har visst inträffat.
- Nä, vi är nästan framme vid avfarten så långt kvar är det inte.
- Ja, det var tur att vi var i god tid, men bara så ni vet så kanske vi kommer insläntrandes mitt i mässan, när var dopet?
- Ockej, bra då har vi lite bättre läge nu om dopakten är efter nattvarden. Hinner vi inte ändå så får ni ragga ersättare.
- Ja puss på dig också.
Jag lade på och berättade om samtalet för de andra. Sedan var det bara att vänta.
Så började äntligen allt röra på sig och i sakta promenadtakt tog vi oss framåt En lastbil hade vält, men det var efter vår avfart så vi skulle kunna smita från tidigare.
I ungefär samma stund som antagligen klockorna ringde till mässa kom vi loss från kön. Men dra på kunde vi ändå inte, vi var inte ensamma att ta av, många försökte smita denna väg.
Framme, hela familjen kastade sig ur bilen och upp för grusgången. Vi kom in mitt i nattvarde. Gud hade varit med oss och vi anslöt oss till kön fram. Ingen kunde ha märkt något. Stina frågar:
- Är det en kö till?
- Hysch, säger jag bara tyst.
Framme vid altarringen så lägger sig hela familjen på knä. Vi var fortfarande lite andfådda.
Prästen kommer fram till Stina böjer sig och frågar tyst.
- Vill du ta emot Guds välsignelse? Högt och tydligt säger Stina:
- Ja, två gånger. En liten paus infinner sig och Stina förklarar lika högt.
- För vi suttit fast i två helvetes jävla köer i dag.
.
onsdag 4 mars 2009
Dagens utmaning från SkrivPuff
-
Skriv till bilden (på bilden ser man två armar som sträcktes fram med var sin mobiltelefon. Båda armarnas fingrar är fullt sysselsatta med att knappa på telefonerna).
.
När hon kommit hem från skolan så var Bruno där. Hon berättade om skoldagen, om kompisar. Han lyssnade. När vännerna vänt ryggen till, när föräldrarna inte hade tid, när hon kände sig ensam och ledsen så tröstade han och stöttade henne. Som barn var Bruno den som hon med stolthet presenterade som sin bäste vän. Men hon blev äldre. Det blev pinsamt att erkänna hans betydelse för henne, så sakta gled hon ifrån honom.
Tonårstiden passerade förbi. Hon flyttade och de hade helt kommit ifrån varandra. En annan hade tagit hans plats. Ibland hade hon tänkt på honom och hur betydelse full han varit.
Hon kunde inte ha varit gammal när han kommit in i hennes liv. Han som alltid, så länge hon kunde minnas hade ställt upp för henne. Ingen i familjen hade kommit ihåg när det var och hur de funnit varann, nu var det nog försent. Försent för att visa uppskattning och sätta honom på den pidestal av tacksamhet som han förtjänade.
Hon hade betämmt sig, hon skulle hitta honom igen. En otrolig hjälp fick hon av sin nya vän. Det blev många telefonsamtal men tillslut hade hon funnit Bruno.
När hon flyttat, hade han levt ensam i många år, men sedan blivit hittad av en annan lite flicka. Han var nu hennes nalle och hette Klara. Hon förstod att hon mist honom för alltid. Det som gladde henne var att han återfått den magiska uppgiften att vara allt för någon.
Själv hade hon nu sin nya vän och Nalle. Ericsson hette han.
.
Skriv till bilden (på bilden ser man två armar som sträcktes fram med var sin mobiltelefon. Båda armarnas fingrar är fullt sysselsatta med att knappa på telefonerna).
.
När hon kommit hem från skolan så var Bruno där. Hon berättade om skoldagen, om kompisar. Han lyssnade. När vännerna vänt ryggen till, när föräldrarna inte hade tid, när hon kände sig ensam och ledsen så tröstade han och stöttade henne. Som barn var Bruno den som hon med stolthet presenterade som sin bäste vän. Men hon blev äldre. Det blev pinsamt att erkänna hans betydelse för henne, så sakta gled hon ifrån honom.
Tonårstiden passerade förbi. Hon flyttade och de hade helt kommit ifrån varandra. En annan hade tagit hans plats. Ibland hade hon tänkt på honom och hur betydelse full han varit.
Hon kunde inte ha varit gammal när han kommit in i hennes liv. Han som alltid, så länge hon kunde minnas hade ställt upp för henne. Ingen i familjen hade kommit ihåg när det var och hur de funnit varann, nu var det nog försent. Försent för att visa uppskattning och sätta honom på den pidestal av tacksamhet som han förtjänade.
Hon hade betämmt sig, hon skulle hitta honom igen. En otrolig hjälp fick hon av sin nya vän. Det blev många telefonsamtal men tillslut hade hon funnit Bruno.
När hon flyttat, hade han levt ensam i många år, men sedan blivit hittad av en annan lite flicka. Han var nu hennes nalle och hette Klara. Hon förstod att hon mist honom för alltid. Det som gladde henne var att han återfått den magiska uppgiften att vara allt för någon.
Själv hade hon nu sin nya vän och Nalle. Ericsson hette han.
.
tisdag 3 mars 2009
Dagens utmaning från SkrivPuff
.
Skriv om en kroppsdel som du - eller din påhittade person - skulle vilja ha fler av.
.
Hoppsan, bara en! Klonad hade inte varit dumt så jag hunnit med dubbelt så mycket på en dag.
Gympapåsar ska med till skolan. Rena och likadana strumpor ska lilleman ha. Gubben hittar varken byxor eller kalsonger. Dags att slänga in en tvätt till. En blus ska strykas. Frukosten fram och framförallt bort från bordet igen. Vem skulle ha med fika till ute dagen? Kl. 16.00 körning till kören. Hämtning kl.17.30. Middag klar 18.00. Vad ska jag ha till middag? Oj, har jag lovat storasyster att åka till Sara, ska du hemtas 18.00, okej. Mjölken, osten och hundmaten slut, affären måste hinnas med. Sista dagen att anmäla lilleman till sommarlägret, glöm ej! Hinner jag en snabb kissning med vovven innan jag ska till jobbet? Jobbet, just det jobbet, jag jobbar också, skit!
En hjärna till för att organisera allt och lägga upp fungerande schema, loggestik samt en påminnelse signal 10 minuter i förväg hade inte varit dumt. Har så många gånger hört att det är det jag ska använda mobilen till och jag som trodde man ringde med den. Jag har försökt, men att komma ihåg att lägga in det där tillhör nog också den där hjärnan jag inte har. Men hjärna är ingen kroppsdel och två huvuden vill jag inte ha. Det räcker att höra barnen bråka med två öron. Att ha snuva med en näsa är helt klart att föredra. Och herre Gud så tjock jag hade blivit med två munnar.
.
Skriv om en kroppsdel som du - eller din påhittade person - skulle vilja ha fler av.
.
Hoppsan, bara en! Klonad hade inte varit dumt så jag hunnit med dubbelt så mycket på en dag.
Gympapåsar ska med till skolan. Rena och likadana strumpor ska lilleman ha. Gubben hittar varken byxor eller kalsonger. Dags att slänga in en tvätt till. En blus ska strykas. Frukosten fram och framförallt bort från bordet igen. Vem skulle ha med fika till ute dagen? Kl. 16.00 körning till kören. Hämtning kl.17.30. Middag klar 18.00. Vad ska jag ha till middag? Oj, har jag lovat storasyster att åka till Sara, ska du hemtas 18.00, okej. Mjölken, osten och hundmaten slut, affären måste hinnas med. Sista dagen att anmäla lilleman till sommarlägret, glöm ej! Hinner jag en snabb kissning med vovven innan jag ska till jobbet? Jobbet, just det jobbet, jag jobbar också, skit!
En hjärna till för att organisera allt och lägga upp fungerande schema, loggestik samt en påminnelse signal 10 minuter i förväg hade inte varit dumt. Har så många gånger hört att det är det jag ska använda mobilen till och jag som trodde man ringde med den. Jag har försökt, men att komma ihåg att lägga in det där tillhör nog också den där hjärnan jag inte har. Men hjärna är ingen kroppsdel och två huvuden vill jag inte ha. Det räcker att höra barnen bråka med två öron. Att ha snuva med en näsa är helt klart att föredra. Och herre Gud så tjock jag hade blivit med två munnar.
.
måndag 2 mars 2009
Dagens utmaning från SkrivKlotter
.
Skriv om det första intrycket du fick av någon som du nu känner väl.
.
En liten lapp på ICA. "Djur passning sökes av djurintresserad ungdom". Vi var nyinflyttade, mitt ute på en enslig åker och inte någon kände vi på 20 mils avstånd. Utan att tänka hela banan ut hade jag utökat familjen med några katter och kaniner. Så kom helgen vi skulle åka bort. Vad hade jag nu ställt till med? Lapp på anslagstavlan i affären fick bli mitt första försök till räddning av situationen.
En mamma med son på 13 år hörde av sig som också bodde någonstans ute på åkrarna. Innan något bestämdes så var vi tvungna att träffas.
Den dagen dundrade hon för första gången in i mitt kök. Egentligen kommer jag inte ihåg så mycket mer än känslan Den damen visste vad hon ville, hon hade svar på allt, här fick man allt hoppa undan så man inte blev trampad på tårna. Ordning och reda, almanackan i högsta hugg och mobilen ständigt närvarande i vårt samtal. Jo då, hon visste allt om alla här, vem som var gift med vem och vem som man skulle ta det lite varligt med. Jag var nog rädd för vad alla skulle veta om oss efter detta.
Nu fem år senare, dundrar fortfarande denna kvinna in i mitt kök. Nu sätter hon på teet själv, kan mitt kylskåp och skafferi bättre än jag själv. Har allt jag själv inte kan komma ihåg i sin almanacka och hon är alltid nåbar på telefonen.
Hon betyder allt för mig, hur hade jag och min familj kunnat klara oss här på åkern utan henne. Hennes hjärta och generositet är lika stor som hennes järnvilja. Jag vet att hade jag behövt någon mitt i natten så hade hon kommit.
Så fortsätt klampa in i mitt kök och liv min kära granne och väninna.
.
Skriv om det första intrycket du fick av någon som du nu känner väl.
.
En liten lapp på ICA. "Djur passning sökes av djurintresserad ungdom". Vi var nyinflyttade, mitt ute på en enslig åker och inte någon kände vi på 20 mils avstånd. Utan att tänka hela banan ut hade jag utökat familjen med några katter och kaniner. Så kom helgen vi skulle åka bort. Vad hade jag nu ställt till med? Lapp på anslagstavlan i affären fick bli mitt första försök till räddning av situationen.
En mamma med son på 13 år hörde av sig som också bodde någonstans ute på åkrarna. Innan något bestämdes så var vi tvungna att träffas.
Den dagen dundrade hon för första gången in i mitt kök. Egentligen kommer jag inte ihåg så mycket mer än känslan Den damen visste vad hon ville, hon hade svar på allt, här fick man allt hoppa undan så man inte blev trampad på tårna. Ordning och reda, almanackan i högsta hugg och mobilen ständigt närvarande i vårt samtal. Jo då, hon visste allt om alla här, vem som var gift med vem och vem som man skulle ta det lite varligt med. Jag var nog rädd för vad alla skulle veta om oss efter detta.
Nu fem år senare, dundrar fortfarande denna kvinna in i mitt kök. Nu sätter hon på teet själv, kan mitt kylskåp och skafferi bättre än jag själv. Har allt jag själv inte kan komma ihåg i sin almanacka och hon är alltid nåbar på telefonen.
Hon betyder allt för mig, hur hade jag och min familj kunnat klara oss här på åkern utan henne. Hennes hjärta och generositet är lika stor som hennes järnvilja. Jag vet att hade jag behövt någon mitt i natten så hade hon kommit.
Så fortsätt klampa in i mitt kök och liv min kära granne och väninna.
.
Novelltävling!
.
Detta kom i dag, vad glad jag blev!
Grattis till 1:apris i vår novelltävling!
Du har vunnit tävlingen Skriv Ögonblick till liv, arrangerad av Affirmera Mera, Skrivhälsan och Vattumannens Bokhandel. Stort Grattis!
VINNANDE NOVELLER
Juryn (bestått av: Karin Eriksson, Happy Cat Creative Studio, Ann Westermark, Skrivhälsan AB, Eva Danneker, Vattumannens Bokhande) har speciellt uppmärksammat följande noveller, vars författare vinner Skriv Ögonblick till liv 2009.
1:a pris: Min vän
Detta kom i dag, vad glad jag blev!
Grattis till 1:apris i vår novelltävling!
Du har vunnit tävlingen Skriv Ögonblick till liv, arrangerad av Affirmera Mera, Skrivhälsan och Vattumannens Bokhandel. Stort Grattis!
VINNANDE NOVELLER
Juryn (bestått av: Karin Eriksson, Happy Cat Creative Studio, Ann Westermark, Skrivhälsan AB, Eva Danneker, Vattumannens Bokhande) har speciellt uppmärksammat följande noveller, vars författare vinner Skriv Ögonblick till liv 2009.
1:a pris: Min vän
2:a pris: Snöflingan
3:e pris Ett ögonblick
Novellerna kan läsas här: http://www.affirmeramera.se/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)