Hoppsan va tiden går!

.
I dag firar vi 17 årig förlovnings dag, jag och maken. Måste erkännas att även i år var det mamma som påminde oss om detta genom att gratulera.

Men visst är det så att först i ett förhållande räknar man och firar månaderna (om man ens hinner komma så långt). Sedan är det år man varit tillsammans, det följs av år som förlovade och i sin tur (där vi är nu) så gäller år som gifta. Men bröllopsdagen om knapt 3 månader missar vi inte, för då grattar hon oss igen, mamma håller ordning på allt sådant.

Det där med att tiden går. Ja den gör det och allt för fort. Framför allt ser man det på barnen. Barn i tonåren, ja så är det, hur kunde det bli så, så fort? Dessutom är jag gift med en gubbe på 40+, jag som bara är 25 år, i sinnet i alla fall.

Jag har nära och kära vänner runt 50 strecket, men vi är ju unga. Snackar skit uppkrupna i soffan som vilka tonåringar som helst. Snackar i telefon med varandra för ofta för vad som borde vara rimligt när man är grannar. Busar, tramsar, skrattar och har himla kul tillsammans, Alltid nått på gång. Tonåringar i sinnet. Ända skillnaden är att nu är det vi som har barn som skäms över oss.

God natt!
.