Morsdag

Dagens skrivpuffs text skulle vara om mamma i dag.

Jag har inte tid att skriva och läsa om mamma för att jag just är mamma.

Min 10 årige som har över 39 grader i feber och kräks upp allt sen i går morse (även alvedonen). Så just i dag kan jag inte vara en skrivare utan bara mamma. Har man tagit steget att bli mamma så är det det man först och främst är i resten av sitt liv.

Men grattis alla mammor!
Kram Tjotten

Det skulle gå

Utmaning 150 - 30 maj
Fortsätt: Hon bestämde sig till slut, det skulle...

Hon bestämde sig till slut, det skulle gå. Hon bara måste klara det.

Dagen var helt rätt. En söndag morgon oförskämt tidigt. Inga andra bilister var ute, alla låg väl och sov, ja det skulle hon också ha gjort men nu satt hon här. Ingen blåst och himmelen var alldeles blå. Solen hade också varit uppe tidigt så sikten var det inget fel på. Hon skulle klara det.

Barnen hade önskat sig att få åka till Öland i sommar. Framför allt till Ölands djur och nöjespark. Det var inte första gången dom ville dit, det hade varit en önskan de senaste åren. Trotts att de inte bodde längre än knappt 8 mil från Kalmar så hade det inte blivit så. Förra sommaren så blev det Tosselilla men nu hade hon hyrt en stuga, 1 hel vecka på Öland så nu skulle de dit.

Så vred hon på nyckeln och startade sin gamla Volvo och svängde ut från vägrenen. Inte under 50 km hade hon lovat sig själv, annars hade hon likväl kunnat gå eller cyklat över. Den såg inte så farlig ut på håll mest ståtlig och stolt. Ännu hade hon aldrig åkt över en bro med en sådan där hemsk kulle utan att blunda men det gick ju inte om hon skulle köra själv.

Hon närmade sig uppförsbacken på bron, fortare än hon önskat. Den tornade upp sig som en jätte framför henne. Hon kännde sig lika liten som hon gjort när hon skulle hälsa och niga inför farbror Gunnar som barn. Så låg nu platta marken bakom henne, bara räcket med havet på högersidan och framför vägen som slutade i tomma intet. Hjärtat började slå snabbare. Svetten från händerna gjorde greppet om ratten halt. Knogarna vitnade. Tänk om det inte fanns en väg på andra sidan. tänk om hon bara skulle köra rakt ner i det fridfulla, kalla, mörka havet. Yrseln kom krypande, andningen hade nu nått bröstkorgen högsta pugnt. Tänk om hon skulle förlora förnuftet och bara råka svänga höger och rakt igenom räcket och ut i havet. Barnen, vad skulle hända med barnen utan sin mamma. Tankarna var inte relevanta. Det kom en bil i motsatt körfält ner för bron alltså måste vägen finnas på andra sidan. Men förnuftets tankar skuggades av rädslan och paniken. Sista sträckan över krönet kom. Hon såg inte vägen bara den stora tomma himmelen. Hon skulle flyga rakt in i himmelriket Gode gud bad hon och svalde ner hjärtat till rätt plats i kroppen igen.

Vägen fanns där hon hade överlevt. Men ännu var hon inte nere. Bromsen kunde sluta fungera. En röd bil susade förbi henne på hennes vänstersida. Hon hade inte sett den. Hennes bil svängde till åt höger. Automatiskt hade hon väjt. Lika snabbt var hon tillbaka. Nu rann tårarna men hon kunde inte torka bort dem. Händerna var som fastklistrade av svett och kramp om ratten.

Så var hon nere. Bara en lång rakstrecka kvar av bron. Hon andades ut. Yrseln lugnad sig och tårarna rann fortfarande men mer av lättnad. Hon hade klarat det. Ja, hon hade gjort det.

Nu var det bara vägen tillbaka också.
.

Morgon på bryggan

Utmaning 149 - 29 maj
En bild att skriva till:

Kvittrandet från sommarens morgonpigga småfåglar känns mer lockande än snusandet och snarkandet från barnen och mannen. Jag smyger upp så tyst jag kan och tar på min bikinibyxa och ett linne. Golvet knarra lite men så gott som de andra sover så betyderdet ingen ting. Dom kommer inte att vakna än på ett par timmar.

Ute i köket är det tyst men det luktar kaffe, så jag konstaterar att mamma och pappa redan är nere på bryggan. Även den tunga ekdörren låter ovanligt högt så här på morgonen. Ute är det lite svalt. Solen har ännu inte nått in på tomten och det dröjer en timme till tills solen letat sig in från sjön.

Morgonkissningen blir bakom en rodedendron. Jag tar god tid på mig, njuter och ser på naturens små storheter. En spindel stretar i sitt nät som vackert är dekorerat av dagg. Myrorna har inte kommit fram ännu, de kommer senare med solen. Jag vaknar till i mitt meditativa kissande av ett välbekant lätt plaskande i vattnet. Pappa är tillbaka med tidningen. Bilvägen och parkeringen har vi på andra sidan sjön och där är också brevlådan. Pappa hade kunnat ta motorbåten men vem vill förstöra sådana här härliga morgnar. Jag går ner till stranden och längst ut på bryggan där mamma sitter. Hon har näsan mot solen som nu står stor och rund över sjön. Lite dimma ligger fortfarande kvar i kanterna. Vi önskar varandra en god morgon sedan hjälper jag pappa som nu är framme vid bryggan med kanoten. Jag binder kanoten runt hängbjörken. Vi sätter oss hos mamma och hon serverar kaffe och skorpor med ost.

Mamma sitter tyst och tittar på andhonan med sin sju ungar, pappa läser tidningen och jag njuter bara av lugnet. Att nästan kunna se hur solen lyfter sig upp ur sjön och hur dimman lättar känns magiskt. De enda ljud som stör naturens musik är skorpornas krasande och pappa som då och då vänder blad.

Vi har ingen ström inkopplad i vår sommarstuga, allt är väldigt primitivt men ändå har vi alltid dessa härliga mornar i stugan äkta bryggkaffe.

Detta är vår brygga.

Utmaning 148 - 28 maj
Skriv 5 favoritord på C och en berättelse där minst två av dem är med.

choklad, cannabis, coffee, cigaretter, champange, coca cola

Hon började bli rastlös. Huvudvärken hade tagit ett hårt grepp om tinningarna. Två treo damp ner i vattenglaset och började genast spraka, pysa och bubbla. Efter en stund tystnade glasets innehåll och lugnet lade sig där i. Men det varade inte länge. Innehållet skvalpade oroande så fort hon försökte föra det mot läpparna. Båda händerna fattade ett stadigare grepp om glaset men händernas skakningar kunde hon inte behärska.

Att det gått så långt.

Hennes förnuft sa henne att hon nu måste söka hjälp, men det var så mycket som även talade emot det. Hon visste det skulle bli jobbigt. Hon hade tidigare kämpat och över vunnit beroenden i sitt liv. Men trots AA:s hjälp så hittade hon nya ersättare för att dämpa tomheten och frågorna. Hennes beroende var i grund och botten ett beroende av att alltid ha ett beroende. Att alltid vara besatt av något som fick lov att ta över kontrollen då hon själv inte kunde. Men i detta fallet så skämdes hon.

Beroende framkallande saker som cigaretter, champang, cannabis, det kunde man tala om men chokladberoende. De skulle bara skratta. Hon skulle inte bli tagen på alvar.
Så gjorde hon ett försök till. Glaset mot läpparan. Det mesta fick hon i sig, det andra rann ner över halsen och in i bh:n. Med baksidan av handen torkade hon bort det blöta i ansiktet, det andra sket hon i, det var till och med kallt och skönt mot huden.

Vad hade hon för alternativ? Vilket beroende skulle slå sina knutar om henne nästa gång.
Hon hade bestämt sig. Det var hennes liv och hon som skulle leva det, så hon tog sig bort mot bokhyllan. Drog ut farmors gamla tegelstens bibel. Stack in handen i hålet och drog fram en mörk chokladkaka, Belgisk naturligt vis. Det hade från början varit viktigt att det var högsta och bästa kvalité men nu spelade det ingen roll längre. Nu var det bara ett sett av många att lugna nerverna på och flytta över bekymmrena på, som vilket annat beroende som hest. Men hon kunde inte se en annan lösning än acceptans, så hon knökade i sig chokladen.
.
.

Förförisk

Utmaning 147 - 27 maj
Skriv om en krydda.

Doften är förförisk. Inte konstigt att den annses vara den tredje mest potenshöjande doften av alla. Redan de gamla Egyptierna använde kryddan till sina finaste parfymer. I Kina annvänds den flitigt för att smörja in kalla händer och fötter. Kryddan har en värmande och anticeptisk verkan. Många kulturer använder den mot nedstämdhet och förlorad livslust. Då den dessutom är fantastisk om man har problem med matsmältningen, kramper i tarmarna och problem med gasig mage så förstår jag att livslusten kommer tillbaka om man slipper de besvären.
Men åh, visst är det något visst som händer när man känner denna mustiga, sötaktiga arom. Även jag som inte personligen behöver något potenshöjande kan känna att blodet rusar i kroppen. Men med dess värmande och blodcirkulations höjande effekt så är kanske inte den reaktionen så konstig. Så hem och baka kanelbullar och låt kanelens ljuvliga doft sprida sig i hemmet så önskar jag er en skön natt.
.

Den blomstertid nu kommer.

Utmaning 146 - 26 maj
Skriv på temat "Den blomstertid nu kommer"

Den blomstertid nu kommer med lust.
Nu när knopparna bristerut, duvorna kuttrar och värmen kommer så lever vi upp. Då spirar lust omkring oss. Maskrosorna sprider sina frön för vinden med hopp om att bli fler. Nyfikenheten smyger sig på. Synen skärps och ser det vackra i allt. Det pirrar i kroppar och det glimmar i ögon. Skönheten kommer fram överallt.
Alla blommarut, även du.
.

Livets våg.

Utmaning 145 - 25 maj
Skriv om en våg.

Allt startade som en spegelblank sjö. Snart började sjön bölja och så accelererade det till vågor, inte på en sjö länger utan höga havsvågor. Redan i tonåren fanns en spänning om att något större var på väg. Då lades grunden för alla frågor som sedan måste testas och besvaras. Jag nöjde mig aldrig med andras svar.

Så attraherades jag av min motsatts som hade en nyfikenhet på livet men med ett lugn som den sjö jag upplevt som litet barn. Kärleken i form av en näckros damm hade drabbat mig. Jag behövde hans lugn, hans stabilitet och hans eftertänksamhet. Jag tror inte det finns något vetenskapligt bakom att stiltje plus storm på havet relaterar till hanterbara spännande vågor. Men vad bevisar vetenskap? Jag vet att han håller min sjösjuka i schack och jag tror även att han njuter av vågorna som jag utsätter honom för så länge som han kan kontar med stiltje.

Hur jag än har kämpat emot så rider jag ofta på vågornas kant, njuter av spänningen utsikten och känslan av att känna av livet. Jag har kämpat emot detta då jag alltid ramlar ner med svåra magplask. Då finns han där och drar upp mig. oftast hinner han stoppa mig i tid så vågdalarna inte blir så stora.

Trotts att det låter både slitsamt och riskfyllt är det sådan jag är och jag vill inte leva utan mina vågor men inte heller utan min ständige vågbrytare.
.

Besöket

Utmaning 140 - 20 maj
Skriv om ett brott.

Natten hade varit lugn, så jag hade fått sluta tidigare. En snabb dusch och så kröp jag ner mellan lakanen så som Gud hade skapat mig. Jag var ensam hemma för mina föräldrar hade flyttat ut till sommarstugan. Men nu var jag ledig från sommarjobbet några dagar. Jag skulle bara sova några timmar, sedan åka till sommarstugan och äta frukost med dem.

Något störde min sömn. Sömndrucken som jag var så hörde jag min pappa tala med någon i telefonen. Vad gjorde dom hemma nu? Jag hade inte sovit så länge för klockan var bara kvart över fem på morgonen. Handduken som låg slängd på golvet nedanför sängen svepte jag om mig och så tassade jag ut i hallen. Där stod en man och talade i vår telefon, någon jag aldrig sett förut. Han hade hört mig och släppte bara luren, munnen öppnades men han sa inget, visade bara sina få gulfärgade tänder. Jag vet inte var ifrån modet kom men med stark och tydlig röst frågade jag:
– Vad gör du här?
– Jag var bara hungrig och lite frusen, fick jag till svar.
Först då upptäckte jag blodet som rann ner från hans huvud, skärsåren i ansiktet och på händerna. Den allt förstora tröjan var inte bara blodig utan ner geggad med annat än blod. Försiktigt tog jag mig förbi honom och backade in i köket. På bänken låg en kladdig kniv.
- Hur kom du in, frågade jag med blicken hårt fast i hans flackande blick och händerna trevande efter kniven.
- Ytter dörren stod öppen, svarade han.
– Då vill jag att du går ut den vägen du kom.
Kniven hade jag nu i ett stadigt tag bakom ryggen. Sakta vågade jag närma mig honom. Han backade. Jag styrde honom genom att gå mot honom. Det gick inte fort men vi kom båda ner för trappan och ut i hallen. Inga förhastade rörelser, riskerna att göra honom rädd kunde vara förödande. Hans nuvarande förvirrande tillstånd kändes mer hanterbart. Ytter dörren var låst. Som i ultrarapid låste jag upp dörren.
- Nu är det nog bäst att du går, sa jag.
Mannen öppnade och stapplade ut.

Nu rusade hjärtat på. Jag låste snabbt. Var hade han kommit in? Jag rusade runt över allt i huset. Alla dörrhandtag var blodiga, blodiga fotspår i alla rum utom mitt, varför? Ett fönster stod öppet, men det var på övervåningen. Där kunde han inte ha kommit in. I köket var frysdörren på vid gavel, nästan allt var utrivet, lika så med skafferiet och kylen. Mat och blod över allt. Jag hade inte sett detta innan, jag var så koncentrerad på mannen.

Han måste ha kommit in någonstans, men var? Ljud hördes från grovingången i snickarverkstaden. Fönstret där var krossat och nu var han på andra sidan. Snabbt hämtade jag dörrnyckeln till innedörren mellan verkstaden och övriga huset. Vred om och lät nyckeln sitta i lite på tvären. Jag fick tag på den trådlösa telefonen och tog den och sprang in på toaletten och låste. Först ringde jag polisen, sedan till mamma och pappa. Först då kom chocken. Efter det minns jag inget förrän en polis höll mig i sina armar och talade lugnande med mig.

"Polisen fick tag på den skyldige. Det var en narkoman som dom kände väl till. Då han hade Hepatit B så var vårt hus tvunget att total saneras. Jag har skrivit berättelsen i Jag form men det är inte jag som upplevt detta utan min lillasyster."
-

Underbara grannar.

Utmaning 139 - 19 maj
Skriv om att låna något.

Vilka underbara grannar och vänner vi har. Jag vet visserligen inte om vi är lika underbara grannar tillbaka.

För sex årsedan bosatte vi oss på Skånska vischan. Utan jobb och utan någon anknytning till platsen överhuvud taget. Dessutom köpte vi en avstyckad gård, boningshus + lada, stall, uthus m.m. på minst 500 km2 i enbart bottenplanet. Detta utan några kunskaper om ..., ja det mesta praktiska som man bör veta för att bo så här har vi kommit underfund med nu i efterhand.

Till saken. Våra underbara grannar har lantbruk och hon jobbar inom sjukvården. De har alltså alla de kunskaper man behöver ha för att bo så här ensligt med alla gamla slitna och konstiga saker som finns på en gård. Pumphus, diseltankar, rostiga vattenledningar, starkströmsledningar som är lite utöver det vanliga och många andra saker som jag inte ens vet vad det heter eller vad de ska användas till finns, rena museet.

Första åren så bodde jag mycket själv här med barnen då min man veckopendlade. Då lånade jag ofta grannfruns man. Inte sällan var det saker som slutade fungera eller som tydligen aldrig hade fungerat. Då ringde jag i panik till grannen och han kom hit och reddeupp mina problem mot lite kaffe och någon gott att stoppa i sig. Missförstå nu inte mig för betalning i natura har det aldrig varit tal om.

Vi har nog lånat det mesta de har och många saker har vi kvar här. Så nu efter alla år låter det ungefär så här när grannarna saknar något, för nu är det de som saknar saker. Hon ringer och säger:
- Vi hittar inte vår slägga, så den finns hos er.
- Har vi den?
- Ja, jag kommer och hämtar den nu.
- Visst, men jag har inte en aning om var den är?
- Det gör inget, jag hittar den.

Så behöver jag säga en gång till att vi har de bästa grannar. Men hur gärna ni än vill så kommer vi aldrig låna ut dem, risken är att vi inte får tillbaka våra grannar.
.

Jag är luft

Utmaning 138 - 18 maj
Skriv om luft.

Det gjorde så ont, ont ända in i mitt innersta, i delar av mig som jag inte visste jag hade. Det hade gått veckor som var dag medförde samma plåga. Det måste bara gå över, jag kunde inte säga upp mig bara för att slippa träffa honom var dag.
Han gick glatt förbi och pratade, diskuterade något viktigt projekt för företagets bästa. På sin höjd nickade han åt mig om någon annan gjorde en ansträngning för att hälsa. Mest blev jag behandlad som luft. Jag fanns där som något man måste ha för överlevnaden på detta företag, som man inte hade en tanke på om det inte saknades, det jag skulle bara finnas, som toalettpapper. Luft var ändå bättre beskrivet då toalettpapper inte var osynligt.

Det hade gått veckor, fyra veckor och två dagar. Innan dess hade jag varit som luft för honom. Något nödvändigt för hans fortlevande som han var tacksam för. Som han tog djupa andetag för att verkligen fyllas av. Han sög in var bit av mig och fick mig att sväva runt i och utanför hans kropp och smeka var dela av honom. Han hade njutit av det, njutit av den fiska nya fläkt av luft jag gav honom. Vi hade varit besatta av varandra, vi hade inte kunnat få nog av varandra. Gick han då förbi mig här på jobbet, så var luften het och vibrerande Nu var allt kallt och låg.

Det var som om vi då i vår extas hade stängt in oss i en ballong Tillslut hade syret tagit slut. Jag hade inte märkt det, bara blivit härligt surrigare i huvudet. Men utan att förvarna mig hade han satt en nål i vår ballong och spräckt den inifrån. Bara för att få luft och försvunnit från mig.

Hur länge skulle det ta innan jag kunde andas fritt igen? Jag visste att jag skulle överleva, det gör man så länge man får syre. Men att bara överleva är inget liv. Luften som nu omgav mig var förorenad.
.
Sista meningen borttagen efter bloggläsares bra kritik

Utmaning 137 - 17 maj
Skriv 5 favoritord på B och en berättelse där minst två av dem är med.

Det blev inte mina favorit ord utan Bennys och dem är B-berättelsen fylld av.

Benny blängde bakfullt bortåt brunetten.

Bruden böjde sig behagligt bakåt.

Blank byst blottades.

Blicken blev besatt av bh-lösa bröst.

Brulépudding böljandet band blicken.

Behärska brasan, bad Benny.

Bananen blev betydligt bastantare.

Betittad av brutal beskhet.

Bruttans brunögda blängande brände.

Bespottad, bedragen av bula i byxan.

Borta var bildskön bimbo.
.

Utmaning 136 - 16 maj
Skriv om att stå i strålkastarljuset.

Nu ska jag berätta lite om min underbara hund Plex igen.

Det är inte alltid helt underbart att vara matte och inte är det alla gånger som man med stolthet säger att det är ens hund. Plex är en hund med en orolig själ, och ni som läst om honom innan vet att han är en omplaceringshund som har varit med om det mesta tidigare. Ja, ja, nu var det så att vi skulle träna. Plex skulle träna på att sitta snällt, tyst och bedårande gulligt bunden utanför affärer medan jag lämnade honom för att träna på att shoppa utan att vara orolig för att han blev kidnappad.

Först testade vi lite lätt som en uppvärming utanför gardinaffären. Två minuter var jag borta och allt hade gått ganska bra. Han hade inte blivit kidnappad men ylat våldsamt. Så var jag tvungen att gå till apoteket. Band honom utanför och gick in. Jag hörde hela tiden att Plex fortfarande var utanför och när jag skulle betala så sa apotekaren "att folk bara lämnar sina hundar så där, det måste vara stressande för dem" Jag lämnade fram pengarna och svarade "ja visst är det stressande och han som låter är min hund". Tyst blev det och jag kom ut till en nu glad skuttande Plex som hoppade i sin egen kisspöl. Vet inte vem denna träning var mest stressande för men ett försök till skulle vi göra innan vi åkte hem. Så vi spatserade vidare mot sportaffären. Nu hade jag bestämt att vi skulle träna i tio minuter.

När sju minuter gått så ropade en från kassan att om det var någon som hade en svart hund utanför så skulle den genast gå ut till honom. Ja, det måste ju bara vara Plex dom menade och då var det jag som skulle gå ut. Jag kände liksom på mig att detta nu var ett tillfälle då jag inte med stolthet erkände mig som matte till Plex. Utanför stod en äldre dam med rullator och höll Plex stramt mot rullatorn. Plex ylade och och skällde. Jag såg ganska snart och kände även på doften att det fanns en mening att hålla honom stramt. Han hade diarreat ner hela trottoaren Förbipaserande fick svänga ut i gatan för att komma förbi. Den äldre damen som var förhållande vis stark tog genast komandot. "Jag håller din hund så städar du upp" ord och inga visor. Näsdukar hade jag alltid med mig så jag började suga upp så gott det gick och lade dem sedan i bajspåsen. Det var verkligen inte lätt och stressad över att Plex fortfarande skällde och gnydde gjorde inte pressen på mig lättare. Efter en stund sa damen " du får nog gå in i affären och be om vatten att skölja rent med" Det var bara att lyda. Tretti liter vatten gick det åt för att skölja rent. och även tvätta av Plex tassar. En rännil av luktande vatten sökte sig nedför gatan.

Efter att ha tackat den äldre damen för hjälpen var det jag som kvickt försvann med svansen mellan benen och en nu mycket lycklig Plex skuttande bredvid mig som en känguru. Att jag varit orolig för att han skulle bli kidnappad var verkligen en övrdift.
.

Schlager EM

Ja, efter att ha sett Schlager EM i går igen så kan jag inte annat än hänvisa till mitt lilla ironiska kåseri den 12 maj, fast nu menar jag det dubbelt upp. Herre Gud det borde finnas skottpengar på dåliga programledare.

Kortet

Utmaning 134 - 14 maj
En bild att skriva till:

Hon stod vid brevlådan med posten i handen. Som alltid stannade hon kvar några sekunder för att bläddra igenom högen. Där låg ett kort, utan adress och utan text men med stämplat frimärke. Hon tittade sig runt, någon ville säkert se hennes reaktion men gatan var tom. Postbilen hade hunnit köra iväg så hon kunde inte stanna den och fråga om det kommit med posten eller redan legat i lådan. Nä, kortet kunde inte ha kommit med posten, adressen saknades. Någon hade lämnat det själv i lådan.


Först nu vände hon på kortet. Kortet visade en korg med äpplen, inget annat. Nä, vad var detta, någon drev med henne. Hon bestämde sig för att bara strunta i det, hon skulle minsann inte bjuda den som ville driva med henne på någon tillfredsställelse


Efter jobbet gick hon till affären, mjölken och osten var slut och hon hade bjudit in granntanten på kvälls te. Men när hon skyndade förbi grönsakerna och frukten stannade hon upp. Kanske, kanske hade det något med vad som hade hänt för några dagarsedan. När var det nu, i mångadags måste det ha varit. Hon hade stått här vid äpplena och så började äpplena rulla ner på golvet. Allas blickar i hela butiken söktes till henne. Färgen hade spridit sig på hennes kinder och hon höll blicken hårt fästad vid golvet och äpplena som hon började plocka upp. Situationen gjorde att hon fumlade och det tog längre tid än vad det hade behövt. En man hade snabbt kommit till hennes hjälp och började plocka äpplen med henne. När alla var upplockade så reste de sig. Han log stort och sa något om att hennes kinder såg ut som två mogna äpplen, det gjorde dem bara rödare. Men hon hade tagit det som en komplemang då det syntes på honom att han bara menade något positivt Så vände han och gick vidare. När hon skulle lämna tillbaka vagnen hade han varit där och sagt "är det inte äppelflickan igen". "Flicka och flicka" hade hon svarat, "det var väl tretti år sedan jag var det. Förresten, jag glömde tacka för hjälpen" "Det var så lite" svarade han och så log han, inte bara med munnen utan med hela kroppen och det hade pirrat till som om hon verkligen var den där flickan som just blivit dragen i flätan av klassen sötaste pojk eller något liknande. Nä, inte kunde det finnas något samband, han visste inget om henne och hon inget om honom.

Dagen därpå så stod hon redo att gå ut när postbilen kom, hon skulle i alla fall fråga om brevbäraren visste något. Hon han precis ut och stanna bilen innan den skulle vidare till nästa hus. Hon han aldrig säga något innan brevbäraren sa: "Hej äppelflickan, du räknade ut det fort". Det var han, att hon aldrig tidigare lagt märke till honom, men han hade sett henne. Hon hade funnit sig snabbt för en gångs skull och sagt att hon ville bjuda honom på äppelpaj när han slutade jobbet för dagen. Det hade inte bara blivit äppelpaj den dagen utan även drygt två år senare, då som tårta på deras bröllop.

Apropå Schlager EM 12 maj

Utmaning 132 - 12 maj
Skriv om något du (eller din huvudperson) skulle vilja lära sig.



Åhhh... Efter att sett första deltävlingen i Schlager EM så förundras jag av dessa programledare. Alltid lika fantastiska vart år var vi än få se denna storslagna tävlingen i från. Det slår mig att de måste finnas en "Eurovision song contest programpressentatörs utbildning" Visst hade det varit fantastiskt att gå den skolan.

Man får lära sig många språk med dåligt uttal, skrika ut ord efter ord utan att få ont i halsen, ha extremt stort leende fastklistrat och uppspärrade ögon. Som kvinna lär man sig vara utmanande och förförisk och är man man lär man sig flörta med publiken.

I år hade denna lärdom gått ett steg längre. Släpp förallt inte din programledar partner, utan kläng, pussas, kramas, håll varandra i händerna mm. Dessutom hjälptes ju stämningen i slutet upp med att det var fri sprit i programledare logen.

Ska jag vara ärlig så skulle jag vilja lära mig att inte bli så provocerad men enklare är kanske att helt enkelt stänga av tv:n

En måndag att längta till. 11 maj -09

.
Utmaning 131 - 11 maj
Skriv om en måndag att längta efter



Det var fredag, äntligen fredag som jag alltid brukade känna i hela kroppen. Trotts att det värkte efter en hel veckas slit på jobbet gick ändå mungiporna sakta uppåt under den sista arbetstimmen i veckan. Tröttheten och stelheten i nacken kändes knappt då vägen hem tidsmässigt alltid var kortare på fredagarna.

Men denna fredagen segade jag mig hem. Jag hade passat på att jobba över en halvtimme och det gjorde att jag nu satt fast i en bilkö som jag annars aldrig hamnade i. Men denna fredagen gjorde det inget alls. Ju längre tid det tog att ta sig genom staden och hem, desto närmare kom måndagen.

Aldrig hade jag längtat efter en måndag så mycket som nu. Visst var jag egoistisk. Där hemma stod nu min stackars fru med min bror och hans stroppiga fruntimmer och med deras tre odrägliga ungar. Det var jag som i ett svagt ögonblick sagt att de var "så välkomna" att bo hos oss över helgen, det var ju "så längesedan sist". Att jag inte tänkte på varför det var så längesedan, förstod jag inte just då. Ja, stackars Karin. Jag borde skynda mig men det gick inte, jag var fast i bilkön och det var skönt men med ett visst mått av dåligt samvete satt jag där jag satt.

Kanske jag borde försöka komma på aktiviteter som vi kunde fördriva helgen med så vi i alla fall slapp vara hemma. Heldag på Universeum och Liseberg vore ett bra sätta att umgås på, alla sprids åt varsitt håll. Men vad kan man göra på en söndag? Kanske en biltur till Halle och Hunne berg för att kolla in älgar, då är man ju i varsina bilar nästan hela tiden, ännu en perfekt idé.

Nu kände jag mig faktiskt ganska nöjd och sista vägen hem blev inte så tung. Jag skulle dessutom se till att en rödvinsbox öppnades till middagen och stod väl synlig för påfyllning hela kvällen. Skulle dom inte bli trötta av det så kanske i alla fall jag och Karin blev gladare. Men för första gången längtade jag faktiskt till en helt vanlig tråkig måndag.

Fyndarens mästare

.
Utmaning 130 - 10 maj
Skriv om att fynda.

Jag är expert på att fynda.
Vinterskor till ungarna köpes i maj månad.
Badkläderna på julrean.
Tag tre betala för en.
Övermogna bananer 10 kronor kilot.
Halva priset, butiken läggs ner.
Loppis, kvinnlig charm och pruta går alltid.
Buss till Tyskland för billigare vin.

Jag är expert på att fynda.
Ungens fötter har växt sen maj.
Hoppsan rosa badkläder är ute.
Vad ska jag med tre lika dåliga bh:ar. till.
Banankaka igen som dessutom ingen gillar.
Dålig kvalité, var det därför de konkursade.
Ännu en skranglig stol, måste slipas och målas.
Bättre med kvalité än kvantitet.

Jag är expert på att fynda,
men dyrt blir det.
.

Dubbla budskap

.
Utmaning 128 - 8 maj
Skriv om dubbla budskap.

- Skulle vi inte kunna hitta på nått kul tillsammans i helgen, bara du och jag. Hennes röst lätt hoppfull.
- Utan barnen. Det var ingen fråga från hans sida.
- Vi behöver kanske vara lite själva i bland också.
- Det är väl roligare om vi gör något alla, det var tex. längesedan vi var på bio med barnen, svarade han.
- Men jag vill att du och jag gör något vuxet, kanske till och med tar in på något hotell en natt. Hennes röst var ej så hoppfull längre.
- Tycker du inte att det är onödigt att slänga ut pengar på det.
- Men vi är aldrig själva längre och alltid är det något barn i sängen, hade det inte varit skönt att pyssla om varandra lite.
- Så det är sex du vill ha, han skrattade till.
- Men du fattar ju inte, älskar du mig överhuvudtaget längre, slängde hon ur sig.
- Så klart jag älskar dig, sa han.
Hon hörde hans ord men hans blick sa något annat. För elva år sedan hade hans blick skrikit ut: jag älskar dig, men då hade han inte vågat låta de stora orden komma ut över läpparna. Hon suckade, svalde den sorg som ville tränga sig på. Hon visste inte om hon bara skulle acceptera det eller ...
.

Mårbacka

Nu har min Mårbacka kommit med blommor efter vårens hårda nerklippning. Jag tycker att den är otroligt vacker denna gamla mormorsblomma.

Utmaning 126 - 6 maj
En bild att skriva till:

Stina hade blivit av med jobbet som så många andra nu när krisen kommit. Nu stod hon vi köksbordet och läste brevet om och om igen. Tårarna rann. Hon hade förstått att det inte skulle gå att behålla lägenheten men att hon redan hade blivit uppsagd. Hon tyckte att de borde ha mer överseende, det var bara tre hyror som hon inte kunnat betala fullt ut. Stina såg bara två alternativ, hemlös i Göteborg eller flytta hem med sin lilla dotter till pappa i Ruskträsk norr om Lycksele. Så det fanns bara ett alternativ för Liljas skull.

Stina hade egentligen ingen anknytning till Göteborg men efter flykten från Lappland var det här hon hamnat och börjat bygga upp livet igen. Hennes bästa vän var Astrid. Astrid hade hon träffat i kvartersbutiken. Hon hade stått där med sin rullator och sina matkassar. Hennes kropp bara hänge av uppgivenhet. Kassarna hade blivit för tunga och yllekappan var så stor och pluffsig över hennes späda kropp så bara att ta sig fram i snöruket i den såg besvärligt ut. Stina hade genast erbjudit sin hjälp som godtogs med ett stort leende. Från den dagen hade de varit de bästa vänner.

Stina åt ofta middag med Astrid som alltid bjöd på den godaste husmanskost och alltid söndagsstek. I gengäld hade Stina hjälpt till med mycket praktiska saker som Astrid inte längre klarade. Samtal till myndigheter, städning och mycket annat. Astrid passade även Lilja då och då och det fungerade mycket bra. Det var till och med så att Astrid varit med på sjukhuset när Lilja föddes och hon var som en mormor eller snarare en gamelmormor för henne. Det var naturligt vis till Astrid som Stina gick för att gråta ut nu efter det tragiska beskedet.

Tårarna flödade och snoret rann. Hon snörvlade och snöt sig om vart annat och kastade en kaskad av osammanhängande meningar ur sig. Nä, hon hade inget i Lappland att göra, bara föremjukelse och skam skulle möta henne. Men så avbröt Astrid henne med skärpa i rösten. "Stina nu får du vara tyst och se till att skärpa till dig, såklart det finns lösningar, vad tror du?" Stina blev genast tyst, snötsig och torkade ansiktet med blusärmen. Så fortsatte Astrid: " Gå och hämta en liten röd börs i högra lådan i bokhyllan". Stina gjorde som hon blivit tillsagd. "Jag tänkte ge dig denna i present när du fyller år i april men nu kanske det passar bättre trotts allt. Öppna börsen nu". I börsen låg en nyckel, ingen liten utan en gammal stor sak. "Men vad är detta Astrid, vart går den?" "Nyckel går till min kollonistuga här i stan. Jag har inte varit där på tio år men jag har det senaste året låtit rusta upp den då jag ville ge den till dig och Lilja. Den ska vara färdig men jag har inte sett hur den ser ut ännu." "Men..." Astrid avbröt henne. "Den är vinterbonad trotts att det bara är en pytteliten stuga men jag ville att ni skulle kunna njuta av den året runt, nu kan ni bo där tills allt löser sig. Den är er." "Jag kan inte ta emot något sådant" sa Stina. "Dumheter, det förstår du väl att det är helt av egoistiska skäl som jag ger dig den, vad skulle jag göra utan dig och tösen?" Hela det russinformade ansiktet sken upp i ett stort leende. Stina kramade Astrid, pussade hennse skrynkliga kind och viskade bara tack.

Familjära vänner mellan -5 maj

Utmaning 125 - 5 maj
Skriv om ett gapskratt.

Detta hände för ett par veckorsedan hemma hos mig.

Min väninna Maja och jag hade som vi brukar suttit uppkrupna i soffan, druckit te, och pratat om livets stora ting. När min i vanligtvis inte så snacksalige man kom hem från jobbet så anslöt han sig till oss och vår diskursen Efter en stund kom Majas dotter på 9 år in och tjatade på sin mamma om något hon ville ha och de blev osams. Tjejen blev så sur att hon gick ut och smällde igen ytterdörren. Ja, ja, ville hon tjura så fick hon. Vi tre fortsatte vårt samtal som jag borde ha kommit ihåg vad det handlade om då min man aldrig diskuterar sådant banalt som väder, vind och senaste nytt från byggden, men där sviker minnet mig.

Min man och väninnan kom in på något mindre intressant för mig så jag sa att jag skulle gå ut och titta till den tjuriga tjejen och se vart hon tagit vägen. Maja tyckte att det nog var dags att åka hem för klockan var ju närmare åtta redan, hon skulle bara gå på toaletten först efter allt te hon druckit. Jag gick ut för att hitta hennes tjej och se om jag kunde få henne på bättre humör.

När jag sedan kom in igen såg jag min man stå och hänga på dörren stödd mot karmen in till toaletten. Där satt väninna på toaletten kissade och var djupt inne i sin diskursen med min man. Jag blev paff och sa: " Men Peter står du och tittar på Maja när hon sitter och kissar?!" Han blev alldeles skär i ansiktet och pös iväg väldigt snabbt. Jag tittade in på min väninna som satt där och såg ut som ett stoppljus i ansiktet. Så kom hennes kommentar: "Men måste du ha sagt något, då hade vi kanske inte märkt det".

Jag kunde inte hålla mig, jag bara gapskrattade. Väninnan torkade sig och reste sig. Då kom en annan fråga i mitt huvud: "Men stod du och drog ner byxorna framför min man, eller"? "Det vet jag faktiskt inte, men det kan jag väl inte ha gjort"? svarade hon.

Jag lovade dem dyrt och heligt att inte hålla tyst om detta utan berätta det för alla våra vänner. Jag och Peter kunde inte se på varandra under hela kvällen utan att brista i skratt.

Obs! Jag kallade min man för Peter och min väninna för Maja då jag aldrig skriver ut någons riktiga namn på bloggen.
.

Väskan - 4 maj

Utmaning 124 - 4 maj
En skrivövning från författarcoachen Johanna Wistrand:Klicka på en av väskorna, studera innehållet och gör en karaktärsbeskrivning utifrån detta innehåll. Vem äger dessa saker? Ålder? Social status? Yrke? Var är personen på väg? Etc. Fundera så långt du orkar, skriv sedan en monolog om den här personen som berättar om sin förestående resa.

Jag valde slumpmässigt väskan längst till höger.

Varför måste jag följa med, Stina slipper ju. Hon slipper alltid följa med, bara för att hon går i 9.an. Hon får massa som inte jag får. Mamma säger "att det kommer du också få när du är lika gammal", men då är det något annat jag inte får, jag kommer aldrig i kapp, ligger alltid 4 år efter. Och hur kul är det med Wille, han är ju bara en störig barnunge. Det var roligare att resa med familjen när Stina följde med. Förra året var vi nere vid Rivieran, en sådan där vanlig charter och det var ju ganska okej. Mycket bad och shopping i alla fall. Men så tog mamma och pappa och hyrde en bil och körde upp i bergsbyarna i Provence. Rena katastrofen, och de bara älskade det. Det var dötrist. Så nu har dom hyrt en liten stuga där någonstans i en liten bortglömd by med bara gamla kärringar och gubbar som sitter och virkar och dricker te. Hur kul kan det va? Mamma och pappa vill upptäcka våren och lavendelfälten. Det kunde dom väl vänta med några år till då jag slapp följa med. Vandra snackade dom också om, med då ska jag absolut inte med, jag har "glömt" packa gympadojorna. Dom lovad i alla fall att vi skulle till kusten en dag och bada, men hur varmt i vattnet är det då? I byn skulle det visst finnas en allmän pool men om den är uppvärmd eller vad det kosta och sånt kunde pappa tydligen hitta på nätet. Han är helkass på sånt, det hade jag klarat om jag bara kunnat franska, men det är inget kul språk, låter nästan som om dom ska kräkas. Huset, stugan "är så charmig", en genuin stenstuga i utkanten av en vindruvsodlig, druvodling nu? I höst hade det varit nått. Stugan är utan värme och med stengolv, jag kommer frysa ihjäl, frysa av tårna eller nått. Det blir väl bara att stå ut denna veckan, jag slipper i all fall redovisningen i kemin. Jaha, så nu ska vi tydligen på planet, ingen återvändo, om jag nu ens hade haft det valet.
.

Kommentar till texten: Plex vår hund ...

Vill bara tillägga att texten är skriven för ett halvår sedan, men då en vän skrev att det kunde bli många fina berättelser om Plex så lade jag ut denna som jag hade i "gömmorna".

Idag går jag och Plex på rallylydnad för att träna honom på att vara med andra hundar och för att göra något kul tillsammans. Han kan nu gå fot, sitt, ligg, stanna, gå framför och lite till okopplad så länge vi inte möter en annan hund ;-). Men det har hänt fantastiskt mycket på detta 1½ år som vi haft honom och jag är så otroligt glad för att vi orkade ta oss igenom det första halvåret tillsammans.

Plex vår hund och vän

.
Skottet isade i mig. Fast jag var beredd. Jag stod bara stilla med varma rinnande tårar utefter kinderna. Det enda som hördes var ett och annat snörvlande. Vi kände en tomhet. Maja hette hon. Mest hade hon varit min mans hund. Jag hade ingen speciell relation till henne mer än att dammsuga upp hårtussarna hon lämnade efter sig. Hon hade varit mycket dålig sista tiden. Akut fick vi skaffa hjälp. Hon blev fjorton år.

Ingen som skällde när man kom hem, ingen som glatt viftade på svansen och ingen att skylla på när någon släppt sig framför tv:n.

Letandet efter en annan hund började. Liten, hårfri tik, valp, utan jaktinstinkt var vad jag sökte. Trots allt fastnade jag för en omplaceringshund. Han hade stått i en hundgård i hela sitt liv. Blivit väldigt illa biten av en jakthund. Han var en vallhund vid namn Plexus. Namnet var hur fel som helst. Han var benig, undernärd. Reagerade vid varje rörelse vi gjorde. Han matvägrade och han grät sig till sömns. Runt mina fötter fanns han hela dagarna. Den hunden hade inte haft det lätt. Ingen gladiator alltså. Han fick heta Plex.

För att få denna oroliga själ lugn nattetid fick han sova nedanför min säng.
En dag kunde han inte gå. Han raglade och släpade benen efter sig. Spydde och föll sedan ihop i kramper. Jag grät och vaggade honom. Han dog inte, han hade även epilepsi till råga på allt.

Ganska snart upptäckte vi att han inte kunde lämnas ensam hemma. När vi försökte hade han antingen studsat sig blodig mot ytterdörren eller slitit sönder saker i ren frustration. Först gav vi honom en vecka. Jag kunde inte lämna tillbaka honom. Så fick han en månad på sig. Men vi fick klart för oss att han skulle avlivas om vi lämnade tillbaka honom. Han fick en dag i taget. Lösningen var att ta med honom till jobbet.

Brukshundsklubben var nu ett måste. Plex kunde inget, absolut inget. Första träffen på allmänlydnaden var katastrofal. Plex skakad, gnydde, skällde, tryckte sig fast mellan mina ben. De andra kunde knappt höra ledarens instruktioner. Jag försökte lugna honom så gott det gick. Det gick inte så bra. Jag fick arbeta hårt med honom de följande veckorna.

Så fick jag tipset att läsa boken ”Mannen som talar med hundar”. Allt förändrades. Det låter kanske som en saga men så känndes det. Efter att följa författarens tips så blev jag flockledaren. Plex kunde slappna av och lita på mig. Förändringen var total. På brukshundsklubben kunde jag redan nästa gång visa upp en exemplarisk hund.

Så kom nästa pärs. Jag måste kunna lämna honom själv ibland. Band jag honom utanför affärer så ylade han och fick diarré. Inget mysigt, stå där och torka trottoaren med näsdukar. I bilen var han ganska trygg. Jag började träna honom på att vara där. Tretti minuter gick. En timme gick också. Två timmar funkade. Vi hade vunnit, jag kunde lämna honom i bilen.

Så kom dagen jag skulle på ett viktigt möte utan hund. Efter två timmar tittade jag till Plex, lite till klarade han nog. Men nej. Två säkerhetsbälten uppätna, ett pulveriserat nackstöd och rivmärken på stolsitsarna i vår nya bil. Det blev dyrt, mycket dyrt.

Dödsdom var fastställd. Jag spelade ut mitt sista kort till min blödige man och sa: ”Avlivning okej, men du får beställa tid och åka in med honom”.

Ett halvår har gått. Plex är min skugga. En otroligt trogen kompis som älskar mig förutsättningslöst. Han ger mig god motion och kilona rasar. Han är det bästa som har hänt mig detta år, han har förändrat mitt liv.
.

Udda husdjur -1 maj

.
Utmaning 121 - 1 maj
Skriv om ett udda husdjur. (Här är ett att inspireras av! )



Det har vandrat många djur genom vår familj. Inga direkt udda djur men kanske inte alltid de vanligaste raserna i alla fall. Katter, hundar, minigrisar, kaniner, undelater, fiskar och salamandlar och höns har vi haft. Minigrisarna finns det många roliga historier om, särskilt om den första som hette Nasse. Men även kaninerna har bidragit med en hel del oförglömliga saker. Jag tänker då främst på en Belgisk jättedam som var i storleksklassen 10 kg + och som hette Ofelia. Det var en kanin som ställde till det en hel del, dessutom gick hon igen efter sin död, ja det är sant! Men jag tänkte denna gång berätta om ett ofrivilligt husdjur som vi stiftade bekanskap med under några veckor.



Jag har alltid prickat in förlossningarna av våra barn när min man har haft som mest och göra på jobbet.

Vårt andra barn var fött, och en vecka in i augusti kom jag hem med vår lilla tjej. Värmen var olidlig, ca 30 grader i skuggan. Jag var alltså nybliven mamma igen. Storebror på 1,5 år var inte mycket till hjälp, snarare tvärt om och min man jobbade. Vårt lilla radhus hade bara en vrå utomhus som hade skugga och det var där vi hade altanen, inne gick absolut inte att vara. Redan på det stadiet kändes allt övermäktigt för mig.

Så visade han sig, en brun råtta. Han hade bestämt sig för att också vistas dessa heta sommardagar på vår något svalare altan. Så fort jag vände ryggen till kröp han ut från sitt gömställe under träfasaden och letade smulor under altanbordet eller i värsta fall på bordet. Jag är i grunden inte musrädd då jag som tonåring pysslat med så udda saker som musinventering, men råttor är lite annorlunda. Jag var livrädd att lämna mina små barn ensamma, tänk om han bet dem?

En del fattar inte att jag faktiskt stod ut med ett barn under var arm 10 timmar i sträck i 6 dagar och dessutom alltid kontroll på var råttan var och vad den gjorde. Behöver det sägas att jag var i upplösningstillstånd och förbannade min man som inte kunde vara hemma något.

Råttan blev mer och mer våglig och jag mer och mer rädd. Så kom jag till punkten då jag inte stod ut, det var jag eller råttan. Antecimex, fanns ju. Hade inte tänkt på dem tidigare. En Antecimexman kom för att kolla läget. Men just den dagen ville inte råttan visa sig. Men jag beskrev honom väldigt bra då vår bekantskap bara blivit tätare och tätare. Brun, ca. 20 cm lång, svansen tjock och äcklig och nog längre än kroppen. Tjock var han också, välgödd av vad en 1,5 åring kastar ner på golvet.

Mannen tyckte inte att det lät helt likt en normal råtta, men enligt mig var det inte heller en normal råtta, denna var makalöst äcklig och skräckinjagande. Jag fick en känsla av att han inte trodde på denna hormonstinna, labila nyblivna mamma. Men han satte ut en råttbox med gift och mat. Tanken var att råttan skulle gå in och äta och sedan sakta dö efter några dagar. En underbar tanke.

Men det gick några dagar för mycket och råttan var tydligen nöjd med den mat som serverades under bordet. Jag försökte hålla efter så bra som möjligt så han inte skulle få mer gratismat. Men inte såg vi honom närma sig boxen.

Så kom kvällen vi väntat på. Min man var hemma och råttan kom fram och letade nu på det välstädade altangolvet och valde tillslut att gå in i boxen. Jag skrek på min man i glädje "Råttan är och äter i boxen!". Vår nyinflyttade granne tittade upp över häcken och frågade "Sa ni råtta?". "Ja vi har en råtta som bosatt sig här, den är jätte äcklig" svarade jag. Grannen kom över och berättade att hennes sons råtta vid namn Jack hade rymt för två veckor sedan. Hon ropade på kille som var i 10 årsåldern. Han undrade var Jack var? "Han är i boxen där" sa jag och pekade. Killen sprang fram och lockade ut Jack som genast satte sig på hans axel. Han hade saknat honom så, han sov på pojkens kudde på natten och det hade varit ensamt de sista veckorna. Jag var ju tvungen att förklara att vi inte visste något om tamråttor och att Antecimex varit här med giftboxen. Pojkens så glada ögon förbyttes nu till nästan tårfyllda. Jag vad skulle vi göra.

Två dagar senare kom grannen in och berättade att Jack var död. Det var med blandade känslor vi mottog det beskedet. Men vi kommer aldrig att glömma Jack.
.