Utmaning 126 - 6 maj
En bild att skriva till:

Stina hade blivit av med jobbet som så många andra nu när krisen kommit. Nu stod hon vi köksbordet och läste brevet om och om igen. Tårarna rann. Hon hade förstått att det inte skulle gå att behålla lägenheten men att hon redan hade blivit uppsagd. Hon tyckte att de borde ha mer överseende, det var bara tre hyror som hon inte kunnat betala fullt ut. Stina såg bara två alternativ, hemlös i Göteborg eller flytta hem med sin lilla dotter till pappa i Ruskträsk norr om Lycksele. Så det fanns bara ett alternativ för Liljas skull.

Stina hade egentligen ingen anknytning till Göteborg men efter flykten från Lappland var det här hon hamnat och börjat bygga upp livet igen. Hennes bästa vän var Astrid. Astrid hade hon träffat i kvartersbutiken. Hon hade stått där med sin rullator och sina matkassar. Hennes kropp bara hänge av uppgivenhet. Kassarna hade blivit för tunga och yllekappan var så stor och pluffsig över hennes späda kropp så bara att ta sig fram i snöruket i den såg besvärligt ut. Stina hade genast erbjudit sin hjälp som godtogs med ett stort leende. Från den dagen hade de varit de bästa vänner.

Stina åt ofta middag med Astrid som alltid bjöd på den godaste husmanskost och alltid söndagsstek. I gengäld hade Stina hjälpt till med mycket praktiska saker som Astrid inte längre klarade. Samtal till myndigheter, städning och mycket annat. Astrid passade även Lilja då och då och det fungerade mycket bra. Det var till och med så att Astrid varit med på sjukhuset när Lilja föddes och hon var som en mormor eller snarare en gamelmormor för henne. Det var naturligt vis till Astrid som Stina gick för att gråta ut nu efter det tragiska beskedet.

Tårarna flödade och snoret rann. Hon snörvlade och snöt sig om vart annat och kastade en kaskad av osammanhängande meningar ur sig. Nä, hon hade inget i Lappland att göra, bara föremjukelse och skam skulle möta henne. Men så avbröt Astrid henne med skärpa i rösten. "Stina nu får du vara tyst och se till att skärpa till dig, såklart det finns lösningar, vad tror du?" Stina blev genast tyst, snötsig och torkade ansiktet med blusärmen. Så fortsatte Astrid: " Gå och hämta en liten röd börs i högra lådan i bokhyllan". Stina gjorde som hon blivit tillsagd. "Jag tänkte ge dig denna i present när du fyller år i april men nu kanske det passar bättre trotts allt. Öppna börsen nu". I börsen låg en nyckel, ingen liten utan en gammal stor sak. "Men vad är detta Astrid, vart går den?" "Nyckel går till min kollonistuga här i stan. Jag har inte varit där på tio år men jag har det senaste året låtit rusta upp den då jag ville ge den till dig och Lilja. Den ska vara färdig men jag har inte sett hur den ser ut ännu." "Men..." Astrid avbröt henne. "Den är vinterbonad trotts att det bara är en pytteliten stuga men jag ville att ni skulle kunna njuta av den året runt, nu kan ni bo där tills allt löser sig. Den är er." "Jag kan inte ta emot något sådant" sa Stina. "Dumheter, det förstår du väl att det är helt av egoistiska skäl som jag ger dig den, vad skulle jag göra utan dig och tösen?" Hela det russinformade ansiktet sken upp i ett stort leende. Stina kramade Astrid, pussade hennse skrynkliga kind och viskade bara tack.