Plex vår hund och vän

.
Skottet isade i mig. Fast jag var beredd. Jag stod bara stilla med varma rinnande tårar utefter kinderna. Det enda som hördes var ett och annat snörvlande. Vi kände en tomhet. Maja hette hon. Mest hade hon varit min mans hund. Jag hade ingen speciell relation till henne mer än att dammsuga upp hårtussarna hon lämnade efter sig. Hon hade varit mycket dålig sista tiden. Akut fick vi skaffa hjälp. Hon blev fjorton år.

Ingen som skällde när man kom hem, ingen som glatt viftade på svansen och ingen att skylla på när någon släppt sig framför tv:n.

Letandet efter en annan hund började. Liten, hårfri tik, valp, utan jaktinstinkt var vad jag sökte. Trots allt fastnade jag för en omplaceringshund. Han hade stått i en hundgård i hela sitt liv. Blivit väldigt illa biten av en jakthund. Han var en vallhund vid namn Plexus. Namnet var hur fel som helst. Han var benig, undernärd. Reagerade vid varje rörelse vi gjorde. Han matvägrade och han grät sig till sömns. Runt mina fötter fanns han hela dagarna. Den hunden hade inte haft det lätt. Ingen gladiator alltså. Han fick heta Plex.

För att få denna oroliga själ lugn nattetid fick han sova nedanför min säng.
En dag kunde han inte gå. Han raglade och släpade benen efter sig. Spydde och föll sedan ihop i kramper. Jag grät och vaggade honom. Han dog inte, han hade även epilepsi till råga på allt.

Ganska snart upptäckte vi att han inte kunde lämnas ensam hemma. När vi försökte hade han antingen studsat sig blodig mot ytterdörren eller slitit sönder saker i ren frustration. Först gav vi honom en vecka. Jag kunde inte lämna tillbaka honom. Så fick han en månad på sig. Men vi fick klart för oss att han skulle avlivas om vi lämnade tillbaka honom. Han fick en dag i taget. Lösningen var att ta med honom till jobbet.

Brukshundsklubben var nu ett måste. Plex kunde inget, absolut inget. Första träffen på allmänlydnaden var katastrofal. Plex skakad, gnydde, skällde, tryckte sig fast mellan mina ben. De andra kunde knappt höra ledarens instruktioner. Jag försökte lugna honom så gott det gick. Det gick inte så bra. Jag fick arbeta hårt med honom de följande veckorna.

Så fick jag tipset att läsa boken ”Mannen som talar med hundar”. Allt förändrades. Det låter kanske som en saga men så känndes det. Efter att följa författarens tips så blev jag flockledaren. Plex kunde slappna av och lita på mig. Förändringen var total. På brukshundsklubben kunde jag redan nästa gång visa upp en exemplarisk hund.

Så kom nästa pärs. Jag måste kunna lämna honom själv ibland. Band jag honom utanför affärer så ylade han och fick diarré. Inget mysigt, stå där och torka trottoaren med näsdukar. I bilen var han ganska trygg. Jag började träna honom på att vara där. Tretti minuter gick. En timme gick också. Två timmar funkade. Vi hade vunnit, jag kunde lämna honom i bilen.

Så kom dagen jag skulle på ett viktigt möte utan hund. Efter två timmar tittade jag till Plex, lite till klarade han nog. Men nej. Två säkerhetsbälten uppätna, ett pulveriserat nackstöd och rivmärken på stolsitsarna i vår nya bil. Det blev dyrt, mycket dyrt.

Dödsdom var fastställd. Jag spelade ut mitt sista kort till min blödige man och sa: ”Avlivning okej, men du får beställa tid och åka in med honom”.

Ett halvår har gått. Plex är min skugga. En otroligt trogen kompis som älskar mig förutsättningslöst. Han ger mig god motion och kilona rasar. Han är det bästa som har hänt mig detta år, han har förändrat mitt liv.
.