Udda husdjur -1 maj

.
Utmaning 121 - 1 maj
Skriv om ett udda husdjur. (Här är ett att inspireras av! )



Det har vandrat många djur genom vår familj. Inga direkt udda djur men kanske inte alltid de vanligaste raserna i alla fall. Katter, hundar, minigrisar, kaniner, undelater, fiskar och salamandlar och höns har vi haft. Minigrisarna finns det många roliga historier om, särskilt om den första som hette Nasse. Men även kaninerna har bidragit med en hel del oförglömliga saker. Jag tänker då främst på en Belgisk jättedam som var i storleksklassen 10 kg + och som hette Ofelia. Det var en kanin som ställde till det en hel del, dessutom gick hon igen efter sin död, ja det är sant! Men jag tänkte denna gång berätta om ett ofrivilligt husdjur som vi stiftade bekanskap med under några veckor.



Jag har alltid prickat in förlossningarna av våra barn när min man har haft som mest och göra på jobbet.

Vårt andra barn var fött, och en vecka in i augusti kom jag hem med vår lilla tjej. Värmen var olidlig, ca 30 grader i skuggan. Jag var alltså nybliven mamma igen. Storebror på 1,5 år var inte mycket till hjälp, snarare tvärt om och min man jobbade. Vårt lilla radhus hade bara en vrå utomhus som hade skugga och det var där vi hade altanen, inne gick absolut inte att vara. Redan på det stadiet kändes allt övermäktigt för mig.

Så visade han sig, en brun råtta. Han hade bestämt sig för att också vistas dessa heta sommardagar på vår något svalare altan. Så fort jag vände ryggen till kröp han ut från sitt gömställe under träfasaden och letade smulor under altanbordet eller i värsta fall på bordet. Jag är i grunden inte musrädd då jag som tonåring pysslat med så udda saker som musinventering, men råttor är lite annorlunda. Jag var livrädd att lämna mina små barn ensamma, tänk om han bet dem?

En del fattar inte att jag faktiskt stod ut med ett barn under var arm 10 timmar i sträck i 6 dagar och dessutom alltid kontroll på var råttan var och vad den gjorde. Behöver det sägas att jag var i upplösningstillstånd och förbannade min man som inte kunde vara hemma något.

Råttan blev mer och mer våglig och jag mer och mer rädd. Så kom jag till punkten då jag inte stod ut, det var jag eller råttan. Antecimex, fanns ju. Hade inte tänkt på dem tidigare. En Antecimexman kom för att kolla läget. Men just den dagen ville inte råttan visa sig. Men jag beskrev honom väldigt bra då vår bekantskap bara blivit tätare och tätare. Brun, ca. 20 cm lång, svansen tjock och äcklig och nog längre än kroppen. Tjock var han också, välgödd av vad en 1,5 åring kastar ner på golvet.

Mannen tyckte inte att det lät helt likt en normal råtta, men enligt mig var det inte heller en normal råtta, denna var makalöst äcklig och skräckinjagande. Jag fick en känsla av att han inte trodde på denna hormonstinna, labila nyblivna mamma. Men han satte ut en råttbox med gift och mat. Tanken var att råttan skulle gå in och äta och sedan sakta dö efter några dagar. En underbar tanke.

Men det gick några dagar för mycket och råttan var tydligen nöjd med den mat som serverades under bordet. Jag försökte hålla efter så bra som möjligt så han inte skulle få mer gratismat. Men inte såg vi honom närma sig boxen.

Så kom kvällen vi väntat på. Min man var hemma och råttan kom fram och letade nu på det välstädade altangolvet och valde tillslut att gå in i boxen. Jag skrek på min man i glädje "Råttan är och äter i boxen!". Vår nyinflyttade granne tittade upp över häcken och frågade "Sa ni råtta?". "Ja vi har en råtta som bosatt sig här, den är jätte äcklig" svarade jag. Grannen kom över och berättade att hennes sons råtta vid namn Jack hade rymt för två veckor sedan. Hon ropade på kille som var i 10 årsåldern. Han undrade var Jack var? "Han är i boxen där" sa jag och pekade. Killen sprang fram och lockade ut Jack som genast satte sig på hans axel. Han hade saknat honom så, han sov på pojkens kudde på natten och det hade varit ensamt de sista veckorna. Jag var ju tvungen att förklara att vi inte visste något om tamråttor och att Antecimex varit här med giftboxen. Pojkens så glada ögon förbyttes nu till nästan tårfyllda. Jag vad skulle vi göra.

Två dagar senare kom grannen in och berättade att Jack var död. Det var med blandade känslor vi mottog det beskedet. Men vi kommer aldrig att glömma Jack.
.