Det skulle gå

Utmaning 150 - 30 maj
Fortsätt: Hon bestämde sig till slut, det skulle...

Hon bestämde sig till slut, det skulle gå. Hon bara måste klara det.

Dagen var helt rätt. En söndag morgon oförskämt tidigt. Inga andra bilister var ute, alla låg väl och sov, ja det skulle hon också ha gjort men nu satt hon här. Ingen blåst och himmelen var alldeles blå. Solen hade också varit uppe tidigt så sikten var det inget fel på. Hon skulle klara det.

Barnen hade önskat sig att få åka till Öland i sommar. Framför allt till Ölands djur och nöjespark. Det var inte första gången dom ville dit, det hade varit en önskan de senaste åren. Trotts att de inte bodde längre än knappt 8 mil från Kalmar så hade det inte blivit så. Förra sommaren så blev det Tosselilla men nu hade hon hyrt en stuga, 1 hel vecka på Öland så nu skulle de dit.

Så vred hon på nyckeln och startade sin gamla Volvo och svängde ut från vägrenen. Inte under 50 km hade hon lovat sig själv, annars hade hon likväl kunnat gå eller cyklat över. Den såg inte så farlig ut på håll mest ståtlig och stolt. Ännu hade hon aldrig åkt över en bro med en sådan där hemsk kulle utan att blunda men det gick ju inte om hon skulle köra själv.

Hon närmade sig uppförsbacken på bron, fortare än hon önskat. Den tornade upp sig som en jätte framför henne. Hon kännde sig lika liten som hon gjort när hon skulle hälsa och niga inför farbror Gunnar som barn. Så låg nu platta marken bakom henne, bara räcket med havet på högersidan och framför vägen som slutade i tomma intet. Hjärtat började slå snabbare. Svetten från händerna gjorde greppet om ratten halt. Knogarna vitnade. Tänk om det inte fanns en väg på andra sidan. tänk om hon bara skulle köra rakt ner i det fridfulla, kalla, mörka havet. Yrseln kom krypande, andningen hade nu nått bröstkorgen högsta pugnt. Tänk om hon skulle förlora förnuftet och bara råka svänga höger och rakt igenom räcket och ut i havet. Barnen, vad skulle hända med barnen utan sin mamma. Tankarna var inte relevanta. Det kom en bil i motsatt körfält ner för bron alltså måste vägen finnas på andra sidan. Men förnuftets tankar skuggades av rädslan och paniken. Sista sträckan över krönet kom. Hon såg inte vägen bara den stora tomma himmelen. Hon skulle flyga rakt in i himmelriket Gode gud bad hon och svalde ner hjärtat till rätt plats i kroppen igen.

Vägen fanns där hon hade överlevt. Men ännu var hon inte nere. Bromsen kunde sluta fungera. En röd bil susade förbi henne på hennes vänstersida. Hon hade inte sett den. Hennes bil svängde till åt höger. Automatiskt hade hon väjt. Lika snabbt var hon tillbaka. Nu rann tårarna men hon kunde inte torka bort dem. Händerna var som fastklistrade av svett och kramp om ratten.

Så var hon nere. Bara en lång rakstrecka kvar av bron. Hon andades ut. Yrseln lugnad sig och tårarna rann fortfarande men mer av lättnad. Hon hade klarat det. Ja, hon hade gjort det.

Nu var det bara vägen tillbaka också.
.