.
Utmaning 131 - 11 maj
Skriv om en måndag att längta efter
Det var fredag, äntligen fredag som jag alltid brukade känna i hela kroppen. Trotts att det värkte efter en hel veckas slit på jobbet gick ändå mungiporna sakta uppåt under den sista arbetstimmen i veckan. Tröttheten och stelheten i nacken kändes knappt då vägen hem tidsmässigt alltid var kortare på fredagarna.
Men denna fredagen segade jag mig hem. Jag hade passat på att jobba över en halvtimme och det gjorde att jag nu satt fast i en bilkö som jag annars aldrig hamnade i. Men denna fredagen gjorde det inget alls. Ju längre tid det tog att ta sig genom staden och hem, desto närmare kom måndagen.
Aldrig hade jag längtat efter en måndag så mycket som nu. Visst var jag egoistisk. Där hemma stod nu min stackars fru med min bror och hans stroppiga fruntimmer och med deras tre odrägliga ungar. Det var jag som i ett svagt ögonblick sagt att de var "så välkomna" att bo hos oss över helgen, det var ju "så längesedan sist". Att jag inte tänkte på varför det var så längesedan, förstod jag inte just då. Ja, stackars Karin. Jag borde skynda mig men det gick inte, jag var fast i bilkön och det var skönt men med ett visst mått av dåligt samvete satt jag där jag satt.
Kanske jag borde försöka komma på aktiviteter som vi kunde fördriva helgen med så vi i alla fall slapp vara hemma. Heldag på Universeum och Liseberg vore ett bra sätta att umgås på, alla sprids åt varsitt håll. Men vad kan man göra på en söndag? Kanske en biltur till Halle och Hunne berg för att kolla in älgar, då är man ju i varsina bilar nästan hela tiden, ännu en perfekt idé.
Nu kände jag mig faktiskt ganska nöjd och sista vägen hem blev inte så tung. Jag skulle dessutom se till att en rödvinsbox öppnades till middagen och stod väl synlig för påfyllning hela kvällen. Skulle dom inte bli trötta av det så kanske i alla fall jag och Karin blev gladare. Men för första gången längtade jag faktiskt till en helt vanlig tråkig måndag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
blir lite nyfiken på hur den helgen blev hade kunnat bli en spännande novell av din text din text har redan lockat min fantasi vidare
tack för kommentaren hos mig
PS! Även jag är dyslektiker hur kan det komma sig att man ändå har ett behov av att skriva , skriva och skriva ?:) ?
Hahaha....jag skrattar för att jag tycker sånt är så hemskt. Att ha bjudit hem människor som man alls inte vill umgås med...det är inte särskilt skojigt! Skönt att han hittade någon form av förlikning med tanken på att de ändå var där. Roligt att du skriver igen. Jag tycker det var en bra berättelse, med flera ingredienser, såsom noja, vardagströtthet, ånger, empati, missnöje men ändå en viss förnöjsamhet. Vinboxen är ju alltid en tröst! Bra Tjotten!:=) Kram Cissi
Skicka en kommentar