Kortet

Utmaning 134 - 14 maj
En bild att skriva till:

Hon stod vid brevlådan med posten i handen. Som alltid stannade hon kvar några sekunder för att bläddra igenom högen. Där låg ett kort, utan adress och utan text men med stämplat frimärke. Hon tittade sig runt, någon ville säkert se hennes reaktion men gatan var tom. Postbilen hade hunnit köra iväg så hon kunde inte stanna den och fråga om det kommit med posten eller redan legat i lådan. Nä, kortet kunde inte ha kommit med posten, adressen saknades. Någon hade lämnat det själv i lådan.


Först nu vände hon på kortet. Kortet visade en korg med äpplen, inget annat. Nä, vad var detta, någon drev med henne. Hon bestämde sig för att bara strunta i det, hon skulle minsann inte bjuda den som ville driva med henne på någon tillfredsställelse


Efter jobbet gick hon till affären, mjölken och osten var slut och hon hade bjudit in granntanten på kvälls te. Men när hon skyndade förbi grönsakerna och frukten stannade hon upp. Kanske, kanske hade det något med vad som hade hänt för några dagarsedan. När var det nu, i mångadags måste det ha varit. Hon hade stått här vid äpplena och så började äpplena rulla ner på golvet. Allas blickar i hela butiken söktes till henne. Färgen hade spridit sig på hennes kinder och hon höll blicken hårt fästad vid golvet och äpplena som hon började plocka upp. Situationen gjorde att hon fumlade och det tog längre tid än vad det hade behövt. En man hade snabbt kommit till hennes hjälp och började plocka äpplen med henne. När alla var upplockade så reste de sig. Han log stort och sa något om att hennes kinder såg ut som två mogna äpplen, det gjorde dem bara rödare. Men hon hade tagit det som en komplemang då det syntes på honom att han bara menade något positivt Så vände han och gick vidare. När hon skulle lämna tillbaka vagnen hade han varit där och sagt "är det inte äppelflickan igen". "Flicka och flicka" hade hon svarat, "det var väl tretti år sedan jag var det. Förresten, jag glömde tacka för hjälpen" "Det var så lite" svarade han och så log han, inte bara med munnen utan med hela kroppen och det hade pirrat till som om hon verkligen var den där flickan som just blivit dragen i flätan av klassen sötaste pojk eller något liknande. Nä, inte kunde det finnas något samband, han visste inget om henne och hon inget om honom.

Dagen därpå så stod hon redo att gå ut när postbilen kom, hon skulle i alla fall fråga om brevbäraren visste något. Hon han precis ut och stanna bilen innan den skulle vidare till nästa hus. Hon han aldrig säga något innan brevbäraren sa: "Hej äppelflickan, du räknade ut det fort". Det var han, att hon aldrig tidigare lagt märke till honom, men han hade sett henne. Hon hade funnit sig snabbt för en gångs skull och sagt att hon ville bjuda honom på äppelpaj när han slutade jobbet för dagen. Det hade inte bara blivit äppelpaj den dagen utan även drygt två år senare, då som tårta på deras bröllop.