Utmaning 73 14 mars från SkrivPuff

Fortsätt: Det kom som en överraskning, men ....


Det kom som en överraskning, men ingen av oss ville visa det. Luften stod stilla som om all andning upphört för några sikunder. För att inte avslöja oss var någon tvungen att snabbt säga något. Det blev Karin som var först med att gratulera. Hon sa något med att hon var glad för deras skull och att det alltid är ett under då två människor möts och kärlek uppstår. Vad vi andra sa kommer jag inte ihåg. Men det var naturligt vis något liknade
De hade bestämt att de skulle gifta sig i fängelset. De ville inte vänta ett år till, tills han skulle bli frigiven. Lyckönskningar, gratulationer och tårar flödade. Hon visade inga tecken på att hon mistänkte att vi alla ljög och grät av oro. Visst hade vi öppet visat vårt motstånd mot detta förhållande men vi ville inte förlora henne. I vågskålen hade vi genom tystnad under en lång tid fått henne att tro att hon överbevisat oss, och av fruktan att hon skulle bryta all kontakt, hade då vågskålen rätat upp sig och oron drastiskt minskat.
Detta var något vi levt ganska lyckliga i, vi trodde att hennes täta besök hos honom skulle minska och att allt skulle sakta ebba ut. Hon skulle fkunna finna någon annan kärlek under den långa tid han avkännade sitt straff för den våldtäckt han tillslut hade erkänt.
Deras förhållande hade inletts bara en månad innan han låstes in. Han hade erkänt och hon hade av förälskelse stått vid hans sida. Sedan hade det enligt henne djupnat till kärlek.
Hon och pappa hade skillt sig, det var inget som kom oväntat, men att hon nu stod där inför sina barn och barnbarn och berättade att hon skulle gifta sig med denna man som antagligen inte bara våldtagit en efter vad vi förstått. Att han dessutom var tolv år yngre, javisst hade vi säkert inte reagerat på det om han varit någon annan, mer vanlig liksom.
Men vi hade inget val. Mamma var lycklig och vi ville inte förlora henne så det enda vi kunde göra var att lyckönska dem och tro på att människor kan omvändas. Har man avtjänat sitt straff så är man straffri och har rätt att inte bli dömd efter frigivandet, det är min stora övertygelse. Men när det gäller min mamma, nä, jag vet inte.