.
Skriv om något farligt.
.
Jag var tvungen att ta tag i bordskanten. Rummet virvlade runt för mina ögon. Ett lätt illamående började ta fäste. Hjärtat klappad i snabbar och snabbare takt. Rummet var fullt av folk. Människor som jag kände väl. Stolen närmast var ledig så jag satte mig. Ingen såg hur jag plågades. Alla pratade, skrattade och hade trevligt.
En man satt med huvudet snett bortvänt, jag så bara lite av hans profil. Han verkade vara fullt upptagen i samtalet. Men jag visste. Våra ögon behövde inte mötas. Jag behövde inte ens smeka hans grova nacke med min blick, för att veta. Att ingen annan märkte något var oförstående. Hettan var så stark, ändå skakade benen som av den svåraste köld. Jag hade svårt att samla tankarna och delta i samtalet. Det var likadant för honom, det visste jag även om inget skvallrade om det.
Vår närvaro i varandras tankar var förbjuden. Jag hade inte bett om det, jag var lycklig med mitt liv. En underbar man, två fina tonåringar och ett arbete på väg upp mot karriären. Livet var perfekt. Han hade inte bett om det, han ville bara fortsätta på som vanligt. Ett tryggt äktenskap, barnbarn på väg och snart en efterlängtad pension i sikte. Inga störande moment var välkomna. Men så hade detta drabbat oss. Som ett elakartat virus hade det bitit sig fast. Sjukdomen var i svåraste laget.
Egentligen var vi främmande för varandra. Hade bara mötts ett par gånger, småpratat som man gör med grannar i samma radhuslänga. Vi visste inte mer om varandra än oväsentligt vetande, sådant man vet om grannarna. Alltså inget av vikt, inget som gjorde att vi kunde förklara det som skedde.
Förra gången vi sågs, var då det exploderade. Jag fick inte igång bilen och så kom han och hjälpte mig med sin batteriladdare. Jag var glad över hjälpen och jag skulle precis tacka honom, men vi hade bara tittat på varandra. Jag visste, att han visste. Blixtarna var så tydliga. Hans ögon glödde, hans mun var fuktig och inbjudande. Jag hade bara svagt viskat. ”Rör mig inte då brinner jag upp”. Han hade svarat. ”Då smälter jag till en böt pöl”. Hade han blivit en blöt pöl över mig hade jag inte slocknat. Det hade varit som fotogen på en Majbrasa. Men vi hade aldrig rört vid varandra. Förklaringen var, ren självbevarelsedrift. Vi hade skiljts åt utan ett ord. Nu var vi här i samma rum, på samma fest.
Det hade gått ett par veckor sen jag fick hjälp med bilen. Rättare sagt 12 dagar och ca. 18 timmar sedan vi träffades sist. Jag hade precis börjat vänja mig, och återgå till den vanliga familjevardagen, utan hjärtflimmer och yrsel. Men nu var det som om tiden stått still och jag var tillbaka på parkeringsplatsen.
Syre, jag behövde syre, jag behövde luft, nu. Jag svepte en kofta om axlarna och gick ut på gården. Så klart att en sådan här natt var stjärnklar. Den svala friska luften fick mig att kvickna till lite. Jag hörde musiken och rösterna i bakgrunden. Att gå ut var vad jag behövde, trodde jag. Men vad hade jag väntat mig? Fortare än jag väntat mig fanns värmen bakom min rygg. Han lade sina händer på mina axlar och vände mig varsamt runt. Utan en tanke på varken min man, hans fru, våra barn eller någon annan möttes vi. Ett möte som ingen ville men som skedde och drabbade så många.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Tredje meningen, några små språkfe.
Du har beskrivit något mycket farligt och något som för många är omöjligt att förstå. Jag tillhör den skaran, men genom din text får jag i alla fall en ledtråd till en del oförklariga möten och handlingar.
"Att ingen annan märkte något var oförstående" är en mening jag inte riktigt förstår. Titta på den. Ibland tycker jag att du krånglar till det lite, titta över det också. Men själva storyn är bra och du har lyckats väl med att förmedla spänningen de två emellan. Kram Cissi
Emma!
Tack för att du tog dig tid. Jag är helt på din linje med "omöjligt att förstå" Det är därför spännande att skriva om det, blir det trovärdigt? Samma sak som att i bland skriva i jagform som man, så långt bort från mig själv som möjligt, men ska jag utvecklas måste jag även kunna sådant trvärdigt. Blev det det?
Cissi!
Dina åsikter betyder mycket för mig då jag själv gillar ditt sätt att skriva och vet att du "vill mitt bästa" till utveckling. Jag har redan läst igenom det (såklart med en gång) med dina glasögon och jag håller med. Som osäker är det lätt att krångla till det för att jag är rädd för att det blir banalt ;-). Meningen "Att ingen annan... ) Jag ville få fram att hennes oroliga innre var i sådan spänning att det förvånade henne att det inte syntes på henne som om det sått skrivet i pannan på henne. Hur skulle jag kunna förmedla det jag vill så det blir förståeende eller är det onödigt, fattar man ändå?
Tack kära ni.
Hej Tjotten:=)! Meningen "Att ingen annan märkte något var oförstående" saknar något. Oförstående har du använt som om det betyder "förstod jag inte", men då måste du skriva "var jag oförstående inför", annars blir betydelsen någon annan. Och om du skriver så, blir det väl tillkrånglat och lite byråkratiskt. Så mitt förslag är att du skriver något i stil med: "Att ingen annan märkte något tyckte jag var konstigt" eller "Jag förstod inte varför ingen märkte spänningen mellan oss. Stod den inte skriven i min panna?"....du behöver inte skriva så, det är bara några exempel. Man behöver inte krångla till det:=), nej! Krångligt gör det inte mindre banalt. Ibland är det enkla detsamma som det sköna. Och du behöver inte känna dig osäker, du har ju något att berätta! Pröva att skriva rakt och enkelt. Stor kram Cissi
Ps. Tack för din kommentar till min "Att leva farligt"! Jag blev naturligtvis jätteglad:=). Och tack för förtroendet.Ds
Förlåt! Nu ser jag att du inte vill att man ska kommentera språkfel. Sorry. Jag skrev själv ett fel i mitt inlägg ... =)
Jag tycker att det var trovärdigt, så trovärdigt det kan bli utan att det är självupplevt. Och jag undrar om det blir helt förståeligt även om det man skriver har hänt en själv. Kanske måste förhållandet i sig vara dåligt också för att man ska kunna vara öppen för att träffa någon ny. Kanske måste man på något sätt visa detta en i sådan text. Nu menar jag tex om man skriver en bok om det. Det är mycket som står på spel och lämna sin man som man har 2 barn med för en man man knappt känner... okej om det har varit dåligt länge kanske. Förstår du vad jag menar?
Här är det då utveckling av texter så det visslar om. Du skriver fint.
Skicka en kommentar