Dagens utmaning från SkrivPuff

-
Skriv till bilden (på bilden ser man två armar som sträcktes fram med var sin mobiltelefon. Båda armarnas fingrar är fullt sysselsatta med att knappa på telefonerna).
.
När hon kommit hem från skolan så var Bruno där. Hon berättade om skoldagen, om kompisar. Han lyssnade. När vännerna vänt ryggen till, när föräldrarna inte hade tid, när hon kände sig ensam och ledsen så tröstade han och stöttade henne. Som barn var Bruno den som hon med stolthet presenterade som sin bäste vän. Men hon blev äldre. Det blev pinsamt att erkänna hans betydelse för henne, så sakta gled hon ifrån honom.

Tonårstiden passerade förbi. Hon flyttade och de hade helt kommit ifrån varandra. En annan hade tagit hans plats. Ibland hade hon tänkt på honom och hur betydelse full han varit.
Hon kunde inte ha varit gammal när han kommit in i hennes liv. Han som alltid, så länge hon kunde minnas hade ställt upp för henne. Ingen i familjen hade kommit ihåg när det var och hur de funnit varann, nu var det nog försent. Försent för att visa uppskattning och sätta honom på den pidestal av tacksamhet som han förtjänade.

Hon hade betämmt sig, hon skulle hitta honom igen. En otrolig hjälp fick hon av sin nya vän. Det blev många telefonsamtal men tillslut hade hon funnit Bruno.

När hon flyttat, hade han levt ensam i många år, men sedan blivit hittad av en annan lite flicka. Han var nu hennes nalle och hette Klara. Hon förstod att hon mist honom för alltid. Det som gladde henne var att han återfått den magiska uppgiften att vara allt för någon.
Själv hade hon nu sin nya vän och Nalle. Ericsson hette han.
.