Dagens utmaning från SkrivPuff

.
Skriv om hur du - eller din huvudperson i ett fiktivt verk - påverkas av ljus!
.
Skogens tystnad skrämmer endel, men för mig är skogen full av ljud. Ljud som ger mig ro och lugn. Bladens still susande. Knisprandet under fötterna från en fågel som försökte krafsa och picka fram en larv. Fåglarnas sång. Myrornas kämpande med stackbygget har sitt eget ljud. Surrandet av flugor och syrrsornas spel. Ja allt, allt detta blir för mig till en ljuvlig musik. Musik att vila i, att hämta kraft i och känna trygghet av. Att skogen är vacker är i sig är bara ett plus. Jag kan även bli sittande och se på mossan på en sten och förundras av dess vackra uppbyggnad, som en liten skog i sig. Men framför allt är det för skogens meditativa musik som jag älskar mina promenader.
En dag skrämde skogen mig. Jag glömmer aldrig den dagen. Vi, jag och skogen hade varit ett med varandra och jag hade kommit ganska långt in i skogen bakom sommarstugan Denna skog var den skog jag kände och litade på mest. Men så hände det, solen släcktes. Jag vet inte hur det gick till men det var som om det hade blivit strömavbrott i Guds rike.
Skogen blev genast så skrämmande. Inte på avsaknandet av ljuset, så pass kände jag skogen. Utan detta plötsliga mörker hade en sådan skrämmande effekt på skogen så att allt tystnade. Denna tystnad var öronbedövande. Ja faktiskt, jag kan inte beskriva det annorlunda. Istället för ljuvt sus i öronen kändes en isande rädsla och skräck sakta söka sig genom allt. Den bet sig fast på träden och i den vackra mossan och den förstelnade allt levande även mig. Jag har aldrig varit så rädd.
Så hittade Gud en ny propp eller vad det nu var men solen tändes igen. Hela skogen blev ljus och vacker som vanligt. Men en förvirrande sekund kände vi alla av innan de trygga ljuden kom tillbaka. Allt var som vanlig, som om inget hänt. Men jag mins den dagen då skogens musik dog av avsaknaden av ljus.
.