Dagens utmaning från SkrivPuff

.
Skriv om SKAVSÅR
.
Oskiljbara, vi delade allt. Vi möttes under svåra tunga förhållanden. Två halta som stöttade varandra. Det ska inte gå, men vi klarade det.
När du var nere hjälpte jag dig upp, tog ditt part i mot världen. När jag sörjde mitt forna jag och inte såg livets ljus, drog du med mig på spännande upptäcksfärder. Vi var väldigt olika, olika uppväxt olika, erfarenheter av kärlek. Men vi hade samma livslängtan. Inte tillbaka till det som varit utan finna den nya vägen för oss.
För dig blev det skiljsmässa, nya karlar, nya karlar och sökandet efter trygghet och lycka. För mig blev blev det en fördjupad och starkare relation till min kärlekspartner. Vi diskuterade detta mycket Du hade aldrig fått se äkta kärlek i varken barndommen, tonåren eller i det vuxna livet. Så söka något man inte vet något om är svårt. Min bakrund var tvärtom mot din. Det gjorde mig ont.
Jag flyttade, långt, långt bort från dig. Vi såg inte och vi talades inte vid var dag som förr. Men när vi sågs eller ringde varandra så var allt som förr. Mitt liv stabilare än det någonsin varit och ditt ett desperat sökande.
Så hade vi inte hörts på ett halvår. Du ringde mig, sprudlande lycklig. Du hade mött den rätta kärleken. Du var gravid och ni skulle gifta er och du hade mött Gud. Jag var så glad för din skull, men jag kände dig så väl, allt för väl.
Jag började mejla dig och blev oroligare och oroligare. Det var inte rätt av mig att starta mitt detektivarbete, men jag gjorde det av kärlek. Det jag fann var skrämmande. Det jag fann var att du brutit all kontakt med din familj, alla dina vänner och dina två små barn. Jag talade med dem och de sa att mamma inte ville träffa dem längre.
Mitt sista mejl till dig var frågande. Jag hade många varför och hur men vågade bara ställa hälften av dem. Så kom det avgörande slut mejlet från dig.
Ni hade tagit upp din relation till mig i din nya kyrka och bad för min själ. Jag hade inte helig ande i mig, jag var inte tillräckligt ren i Guds ögon för att kunna vara din vän, du talade i tungor och jag var förtappad, någon som kunde skada dig. Jag var ormen i paradiset.
Detta mejl hade du aldrig skrivit, det hade din man skrivit, det var i alla fall jag säker på.
Mitt sista försök var att skriva ett brev till din arbetsplats så han din man inte skulle se det först. Fyra sidor blev det om vår vänskap och min rädsla. Ett utdrag om historiken bakom den sekt du gått med i och vad den stod för. Samt erfarenheter från vad avhoppare upplevt. En vecka senare jobbade du inte kvar där.
Det är nu ett år sedan, du övergav alla, du borde ha fått ett nytt barn, men jag har inte hört något. Jag kan inte spåra dig men jag tror inte heller att jag vill då det sårar mig. Du är mitt skavsår som inte läker.
.