Dagens utmaning från SkrivPuff

.
Huset hade inte varit det finaste utvändigt, men läget. Strandtomt, så klart läget var perfekt. Det första vi gjorde på morgonen var att springa ner för kullen. Slängde pyjamasarna på gärdesgården. Tvålen stod redan där nere och vi tävlade alltid om att få tag i den först. Det var så vi barn tog morgontvätten var morgon så fort vattnet hade någorlunda anständig temperatur.
.
Trädgården var som en stor lekplats med de knotiga gamla äppelträden och bärbuskarna som stod utspridda så de bildade labyrinter. Men vi gick ofta till lekplatsen. Det var visserligen en bra bit dit, men det var det alltid värt. Klätterställningen var egentligen två med en hängbro mellan. Rutschkanan började på en bergsknalle och svängde brant innan man kom ner. Gungor och ett par lekstugor fanns där också men rutschbanan var nog bäst.
.
Mamma och pappa tyckte att samhället var lite litet men det hade allt man behövde. På gågatan fanns både café, blomsteraffär, hårfrisör och en affär som hade allt. Den var nog den roligaste, men mataffären hade mer ordning och så fanns det godis där.
Vi hade flyttar nästan 25 mil bort bara för att pappa hade fått jobb. Det var aldrig något vi barn velat men vad hade vi att säga till om.
.
Nu 21 år senare var jag och min sambo på väg till det samhället som jag mins som min barndom. Jag hade inte varit där sen vi flyttat. Mamma och pappa hade sagt så många gånger att vi skulle åka dit men det hade aldrig blivit av. Nu hade det äntligen blivit av.
Skylten som talade om att vi kommit rätt stod där den alltid stått fast nu var där en handmålad skyllt också där det stod "Välkommen".
.
Vårt gamla hus var det femte efter skylten, så vi stannade ganska snart för att kunna gå fram och tjuvtitta lite. Men det kunde inte stämma, jag tittade mig förvånat runt omkring. Inte ett enda gammalt äppelträd var kvar och bärbuskarna var också borta. En stor gräsmatta bredde ut sig framför huset. Stor och stor, allt såg mindre ut än jag väntat mig. Det brukar visserligen alltid vara så med minnen och jag var lite förberedd på det men ... inte detta. Det kom som en chock ändå. Ett sort garage tog nästan upp hela platsen där vi sprungit i labyrinter. Huset såg visserligen välskött ut och hade fått en ny färg men det såg så ensamt och ynkligt ut. Jag hade ingen lust att smyga ute efter gärsdsgården för att se baksidan och vattnet, jag ville behålla mina minnen.
.
Vi körde vidare in mot centrum och körde förbi lekplatsen. Inget var sig likt där heller förutom min rutschbana men så klart även den var mindre och inte lika hisnande som jag minns den.
Gågatan var sig lik, inget hade ändras men hur hade jag kunnat kalla det centrum och gågata? Det var bara den gatan med cafét, affären, frissan och blomsteraffären hade visst blivit hantverksbutik. Alltiallo affären var ett loppis, det hade jag aldrig tänkt på innan. En gata med några små affärer.
.
Vi körde tysta ut ur samhället som var en liten by. Jag ångrade mig, vi skulle aldrig åkt tillbaka hit, min fina barndom var som bortblåst. Men jag hade i alla fall bad somrarna med pyjamasarna på gärdesgården kvar. Dem skulle jag se till att behålla.
.