Vad jag visste

Utmaning 265 - 22 september
Skriv om att veta.

Värme iform av dunfjädrar virvlade runt oss. Inget utanför betydde något just då. Jag såg rakt in i henne och såg en människa som kunde bära mig när det var tungt att gå. Hennes ögon talade samma språk, samma känsla hade träffat henne. Själsfränder, som kärlek vid första ögonkastet. Någon som såg, förstod och togemot mig. Så lika men så olika, det var berikande. Jag visste att det var ömsesidigt. Vi behövde varandra som stöd i vardagen för att lätta på trycket med familj, jobb och eviga "varför".

Jag öppnade mitt hjärta och lät henne komma in, lät henne få en av de dyrbara platserna jag hade kvar att ge. Vi delade tankar, upplevelser och drömmar som vi inte vågat yppa tidigare. Naken stod jag och blev betraktad, hon skylde sig inte heller. Det var ljuvligt att få studsa mitt nakna jag mot henne och ta emot mig själv med nya ögon igen. Hon lärde mig att lära känna mig själv.

Så kunde hon inte, orkade inte, hade för mycket att göra och ville inte. Jo, det skulle nog gå att träffas i morgon eller nästa vecka. Det gick aldrig och inget svar på varför kunde hon ge.

Jag hade trott att jag kände henne, från första stund. Jag trodde det var ömsesidigt och att det jag saknat hade blivit mig givet. I min lycka över att finna denna saknad smakupplevelse hon gett mig hade jag byggt upp en själsfrende i mitt inre som inte fanns. Envist hållit mig kvar vid den bild av henne som jag först känt Inte velat se den hon sakta visade sig vara bara så jag ville ha henne.

Det hade varit lätt att säga att jag blivit utnyttjad men då hade jag ljugit. Jag hade själv varit en attraktiv ny smak. Men istället för att dela, ge och ta hade jag onanerat ensam öppet in för henne. Velat tro att vi var två som delade samma slickepinne.

Det kommer läka men fortfarande blöts mina kinder i saknad av den som aldrig fanns.
.