Blottaren

Utmaning 233 - 21 augusti
Skriv om något hårt.



Anslag satt på träden. Anslag fanns på skolan. Uppmaningar till hur vi skulle bete oss. Direkt telefonnummret till den polisman som hade hand om ärendet stod överallt. Flera hade blivit utsatta så signalementet var ganska tydligt. Vi diskuterade friskt om hur vi skulle agera alternativt säga om blottaren visade sig för oss. Vi gick aldrig vägen själva längre men det hade inte fått honom upphöra visa sig. Än sålänge höll han bara till runt den kilometerlåna skogsstigen som var genvägen från t-banan till skolan. Rädslan fanns hos oss alla men nyfikenheten och spänningen över att kanske vara de som skämde ut honom var större.


Morgonen var kylig. Jag stod ensam och väntade på t-banan. Stina skulle möta mig vid stationen så vi skulle gå tillsammans. Det var arbeta med specialarbetet som gjorde att vi bestämt vara så tidiga på skolan. Bara några få satt i vagnen så jag satte mig vid fönstret. Väskan hamnade på sätet bredvid, fötterna lade jag upp på det framför. Så småslumrade jag. Lokföraren ropade ut nästa hållplats, vagnen bromsade och dörrarna öppnades. En man steg på. Han kom fram till mig och jag var tvungen att ta ner mina fötter. Jag tittade mig omkring. Vi var bara en handfull människor i vagnen. Gott om plats. Jag retade mig på att inte kunna ha fötterna på sätet. Huvudet föll mot fönstret igen och han mittemot tog fram en tidning. Bra då var det ingen sådan där galen kontaktsökare som ville snacka. Jag lät huvudet sakta falla mot rutan och stirrade förstrött ut genom det svarta fönstret.


I rutans spegel bild såg jag mannens uppslagna tidning och första sidan. Den var upp och ner. Jag rätade upp mig och tittade direkt på honom. Ansiktet doldes helt av tidningen, men den var faktiskt upp och ner vänd och han höll den med enbart en hand. Den andra handen hade han i de beiga tajta byxornas ficka. Den var ovanligt stor för en del av armen var nerstucken. Varenda liten muskel i kroppen spändes, frossan på armarna kom krypande och gick sedan över hela min kropp. Jag fortsatte stirra och min kropps reagerande var helt naturligt. De spända byxorna spändes ännu mer då hans stånd växte till under gylfen. Handen gled längre in i fickan och han tog tag i sin hårda lem och började rytmiskt dra fram och tillbaka.


Stelheten i min kropp släppte och ersattes av larver som krälade omkring överallt. Min blick for mellan fönstret och honom för att slippa se. Motvilligt men tvångsmässigt såg jag hans dragande fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag tittade mig omkring i vagnen, det fanns ingen som kunde se vad han gjorde, utan jag. Jag frös, det spände i tinningarna, larverna slemmigt kittlande på min nu svettiga kropp.

Så slutade han. Jag andades djupt, slappnade av och tittade ut genom fönstret. Genom spegelbilden såg jag nu att han drog ut handen ur fickan och lirkade med en hand ner gylfen. Fortfarande med tidningen i ett stadigt grepp framför ansiktet med den andra handen. Det kändes som om den hårda, styva kuken for mot mig då dragkedjan släppte greppet framför den. Han rätade upp sig lite och särade på benen och rakt mot mig började han onanera.


Min andning blev snabbare, den satt högt upp i bröstkorgen. Händerna darrade och jag fick bita ihop käkarna. Två hållplatser kvar. Bara två hållplatser kvar. Han ökade takten. Min blick gick som på en tennismatch men jag ville inte se, ändå måste jag. Nackhåren stod rakt ut. Jag ville klia och riva bort mitt skin. Han var för nära. En parasit som kravlade runt under min hud. För var minut växte hans kön och blev hårdare, groteskare och större. Jag slutade andas, och yrseln av syrebrist kröp på mig. En tanke var överhängande. En tanke satt svetsad i huvudet och ekade. "Bara det inte går för honom, bara det inte går för honom, bara det inte går för honom innan vi är framme vid min station" Det blev som ett mantra i väntan på att jag skulle vara framme.

Min station kom. Jag slet åt mig väskan och kastade mig ut.

Stina hittade mig gråtande på en bänk. Jag var så smutsig, så smutsig in i själen. Skulden trampade runt och gav avtryck. Varför just mig, varför hade jag inte skrikit, varför hade jag inte bara bytt plats eller gått av en station tidigare. Jag hade till slut stirrat på hans hand som drog förhuden tillbaka, blottade ollonet för att sedan dra fram så bara skrynklig hud syntes längst fram. Jag mindes hans glesa rödlätta könshår. Att jag dessutom för min inre syn fick hans kuk att växa äcklade mig. Hur hade jag kunnat tillåta honom att utnyttja mig. Det gav mig mer skuldkänslor. Skuld känner väl bara de som är skyldiga?

Han hade aldrig tittat på mig, han hade inte rört mig men jag var våldtagen.