Fortsättning på Blottaren

Utmaning 234 - 22 augusti
Ett med många betydelser att skriva om: LAGA

Fortsättning på gårdagens text.

Något hade brustit i mig, gått sönder, slitits av. En del hade han tagit med sig. Inte tagit hand om och bevarat som trofé utan bara slängt på spåret när han själv gått av. Det var min tro. Den låg där på rälsen och blev mer söndersliten för var gång ett tåg kom och körde över. Tron på mig själv, på att jag kunde hantera situationer, att jag hade kontroll över mitt liv. Tron på mänskligheten hade sakta börjat vittra sönder. Detta gick inte att laga, bara plåstra om, hålla ihop med strips och dämpa med smärtlindring.

Naturligt vis ringde jag det där numret till polisen men om det gav något vet jag inte. Tillskillnad mot de som fortsate prata om han som fläkt upp sin rock i skogen och som diskuterade handlings planer och fräcka kommentarer så sa jag inget. Skammen var stor. Istället för att dela med mig, svalde jag ner skammen med hemma lagad chokladmjölk som jag doppade ostmackor i. Jag åt upp skammen och hoppades på att den skulle följa med ut med avföringen. Bli bortspolad, men så enkelt var det inte.

De flesta bitar är helt läkta i dag. Tillsynes är min kropp helt färdigläkt, men sår finns som aldrig kommer bli utan ärrbildning. Trotts att han inte rörde mig så lagade han så att han ändå kunnat tränga in i mig och befläckat min själ.

Rent konkret så är jag mer vaksam i dag, känselspröten är mer utvecklade och blåögdheten har mist sin glans. Innan honom var en penis vacker, spännande och eggande. Efter honom har jag aldrig tyckt att en kuk i sig är fin. En man får mig att tända, men själva snoppen är inget vackert mer grotesk och äcklig. Den synen har aldrig gått att reparera, det är som griskött. Mycket gott och saftigt, men har man väl en gång fått galtsmak i munnen så sitter den kvar. Det går att tillaga, det går att äta, det går att njuta och bli mätt men minnet av smaken har lagt en skugga över upplevelsen.

Något som är lagat blir alldrig helt.