Saknaden

.
Skriv Puffs utmaning 237,5 den 26 Augusti

Äntligen! Två mjuka kuddar bakom ryggen. En nopprig utrtvättad men gosig flecfilt över min nakna överkropp och min hemma vävda gamla yllepläd om benen. Laptopen i knät. Kaffedrinken med ägg smör och kanel på toppen står redo för att fylla mig med energi . Äntligen. Fortfarande är axlarna lite spända och huvudet är ännu inte ett i nuet, men snart är jag där.

Det började redan i gårkväll. Hade helt glömt att jag tagit fram åtta literbär och satt på spisen för att koka saft. Doften av bränt påminde mig. Skitt, kokat över och bränt på plattan. Övriga familjen låg redan i sängarna och jag stod med överkokande bär. Jag silade av och började med efterkoket. Lade mig en stund framför TV:n och vaknade av bränd lukt igen. Efter detta sov jag oroligt undernatten. Brända och överkokade drömmar förföljde mig natten igenom.

Morgonen var inte bättre. Försov mig. Jag hade ju dessutom sovit dåligt på soffan med väckarklockan vid sängen på övervåningen. Ja, med tre mycket trötta barn som skulle hinna med sina skolbussar, ha med gympakassar och badpåsen så kokade nästa huvudet över. I bara trosor sprang jag runt för att förbereda kläder, tandborstar medan barnen åt så allt skulle gå så fort som möjligt. När väl alla var iväg och jag andades ut själv på insidan av den nu stängda ytterdörren stod minstingens gympakasse där. Utan att tänka slängde jag på mig en kofta och körde i 190 efter skolbussen. Fick den att stanna och kutade in för att ge honom den. Han hatar gympa så han skulle minsann inte få slippa. Då såg jag vem som var pinsam. Jag, i allt förkort kofta, träskor och hängtuttar innanför en allt för urringad kofta.

Nu var jag i alla fall hemma igen. Hoppas verkligen inte barnen får lida i dag i skolan över deras mammas stressade tilltag. Men nu är jag här med min laptop, i mitt liv med min drink och SkrivPuffen.

Har redan 19 stycken hunnit in och skriva i dag, de var allt många morgonpigga. Nä, det är gårdagens uppgift, den jag helst bara velat glömma. I går blev allt bara så skitdåligt men jag har som vana att ändå lägga ut. Jag vill ha revansch, gå in i mig själv, i texten och orden att bara få var ett med händerna på tangenterna. Så upptäcker jag att det inte finns någon utmaning. Vad göra, jo naturligt vis skriva av mig min frustration av att allt inte blir som man tänkt sig.
.