Livsavgörandebegär

Utmaning 238 - 26 augusti
Skriv om ett begär.

Mamma klängde på pappa, slet i honom som om hon skulle kunna komma närmare honom än hon redan var. Pappa bara höll om mamma så gott det gick med hennes händer och ben om honom överallt samtidigt. Pappa var tyst, mamma skrek för dem båda. Under alla vita böjda ryggar kunde jag skymta mig själv. Samtidigt så kände jag som om jag såg ett varmt lockande sken över mig. Jag svävade mellan denna kaotiska jordliga händelse med mig själv i centrum och den himmelska dragningskraften.

Jag är inte färdig, jag är inte färdig, upprepades i mina tankar. Jag tänkte dem inte själv utan de satt bara där och talade med mig. Så lämnade jag allt. Lugnet hade lagt sig. Döden hade varit nära.

Allt för ofta återgick jag i mina tankar till då jag legat på intensiven. Nära att döden av en svampförgiftning hade tagit mig. Jag hade gått på mellanstadiet, nu hade jag själv barn i samma ålder.

Den händelsen hade utlöst ett begär hos mig. Jag hade klarat mig och jag var inte färdig. Inte färdig här på jorden, vad som inte var färdigt med mig visste jag inte men ännu var jag fortfarande inte färdig. Jag behövde då och då denna bekräftelse för att kunna stilla mig. Jag visste att fick jag inte tillfredsställt mitt behov blev jag rastlös och okoncentrerad De första åren räckte det med en gång varannat år men med tiden hade behovet ökat. Ingen visste om det. Min man kände mig så väl att han i alla fall sett min galenskap, men att det var ett livsavgörande behov av att veta att jag levde visste han inte. Ingen skulle få veta.

I början hade det varit småsaker. Sådant som hoppa på stenar över en grund å. Senare gick jag över till att gå genom staden själv en fredagskväll när jag visste att då var det som farligast ute på gatorna. Liftat hem sent på kvällen, ätit okända bär i skogen, balansera på broräcket och liknande saker kunde jag utsätta mig för. Min man visste inget men tyckte jag var smått galen när han såg mig ta upp en huggorm. Han skrek till och den högg naturligt vis mig i armen. Det blev en runda till akuten och ett dygn där men något livshotande var det aldrig.

Jag vet att den dag jag är färdig är min dag här över. Jag är inte rädd för döden, men måste ändå alltid få bekräftelse på att jag lever och att jag inte är färdig här. Men inget kommer hända innan det ändå är dags.

Så tog hon och tände kökslampan, klättrade upp på bordet. Hjärtats takt ökade och det pirrade. Med stadig hand skruvade hon ur glödlampan och stack in ett finger i lampsockeln.