Så glad och lycklig Plex var när han hoppade ut ur hundboxen för att gå på hudpromenad. Kalle med sin matte var naturligt vis också med och detta gjorde såklart glädjen större. Plex och Kalle vet att det alltid blir lite extra efter att de fått sitta tillsammans i bilboxen och vänta medan motorn surrar och mattarna sitter och tjattrar i framsätet.
Ni som läst om värdens underbaraste hund Plex (såklart han är världens underbaraste liksom att jag har världens bästa ungar som gör mig förtvivlad flera gånger per dag) tidigare vet att han har haft ett brokigt liv innan han kom till oss. Fast jag har haft ett mycket brokigt liv, emellanåt slitit mitt hår sen han, världens bästa hund kom till oss.
Nu var vi i vår stora stad för träna våra älsklingar på att uppföra sig socialt. Glädjen var stor hos vovvarna, så mycket att titta på. Glädjen var inte lika stor hos oss då vi visste vilket jobb vi hade framför oss. Ingen av våra hundar kan möta andra hundar utan att låta alla höra att dom finns. Kalle utav ren pur glädje och Plex av skräck.
Spänningen fanns hos oss alla och båda hundarna började med att övergöda en vackert planterad ros. För att få Plex att ha uppmärksamheten på mig så började jag med lite typiska rallylydnads övningar. Sitt, fot, högrer helt om, ligg under gång, framför och tysken vändningen. Nu hade vi ögonkontakt ett bra samspel så vi tog klivet ut på storgatan och vände ner mot hamnen. En ful liten mops kom emot oss och kontakten var bruten. Tyst, sitt, stanna, gå fot och hållkäften förbannade hund. Pedagogiken hade fått vingar. Mopsen gick tystförbi och stirrade bara med sin stora fula ögon. En blick på Kalle och hans matte sa mig att det gått lika bra för dem som för oss.
Börja om från början, kontakt med hunden. Plex gick exemplariskt igen tills en en tant med liten hund kom ut ur en affär. Förresten varför är det helt okej att ta med en liten hund in i en affär och inte en stor och var går gränsen mellan stor och liten? Den hunden skällde minsann lika bra som våra och stod i sträckt koppel på två ben. Känndes lite bättre när våra inte var de enda ouppfostrade vovvarna.
- Så min lilla älskling, dom är inte farliga, sa tanten och lyfte upp sin lilla sak och blängde på mig som om min Plex hade tänkt äta upp hennes hårboll till lunch. Plex är faktiskt gourme.
Det fortsatte så här hela vägen ner till hamnen. Antingen var de exemplariska trotts trångt med folk eller så var de pinsamma skitstövlar när de såg andra hundar som gjorde att svetten rann av oss i vårt slitande i kopplen.
Nere vid hamnen var vi väl värda varsin stor mjukglass. Vi ställde oss i kön och eftersom inga andra hundar fanns i närheten så skötte sig Plex och Kalle. De var bakomoss där vi hängde över disken för att beställa våra glassar. Då får jag en klapp på axel av en äldre korpulent herre.
- Du missar väl inte detta? Så pekar han på en mycket stor hög av mjukglasslös chokladpuddig på kullerstenarna bakom mig. Missat den, hur hade jag kunnat göra det, bara backat två steg så så hade jag verkligen inte missat den, dessutom fått med mig den hem som glidmedel under sandalerna. Dumt nog var min första kommentar.
- Var det min hund?
- Ja det var din hund, så jag förväntar mig att du plockar upp den, för här kan du inte lämna den. Trodde han verkligen att jag skulle lämna den där, mitt framför en glasskiosk till råga på allt.
- Jag ska genast ta bort den. Svarade jag denna självutnämda dagens hjälte.
Nu stod Kalles matte där med två hundar och glass. Några glasskunder stod en bit ifrån och väntade och jag låg på knä och skarapade upp högen med servetter från kiosken. Jag fick vatten från kiosken i en glassbägare för att tvätta och skölja. Det sank! Vet ni vad som händer med en servett som blir blöt och sedan gnuggar den mot kullerstenar? Ja, den smulas sönder. För alla illamagade läsare så ska jag inte fördjupa mig i ämnet, men så pinsamt allt känndes.
Sedan satt vi i alla fall till slut och åt varsina mycket rinnande glassar. Jag fick hålla den med vänsterhanden för att inte doften från högerhanden skulle förstöra smakupplevelsen.
Så gick vi bara (bara och bara) storgatan upp på samma sätt som tidigare till bilen och åkte hem.
Hur många gånger måste vi utsätta oss för denna sociala pinasmma träning av våra hundar innan vi kan känna oss som stolta ägare till dem?
-
5 kommentarer:
Jag har en ouppfostrad hårboll. Det är pinsamt, det med!
Vilken underbar historia.
Jag sitter med ett fånigt leende när jag kommer till slutraden.
Super!
Hmm, jag förstår varje gång det skrivs om hundar varför jag är kattägare.
Förstår känslan precis, hundägare som jag är :-)
Ha ha, en riktigt rolig berättelse. jag kan se er framför mig och förstår er kamp. Håller med och undrar också varför en del små hundar får följa med in i butiker och andra inte. Många småhundsägare glömmer nog bort att det är hundar de har, medan ni har riktiga hundar som uppför sig som hundar, vilket du har bevisat här.
Skicka en kommentar