En bild att skriva till:
Vad var det? Jag lyssnade, men bara vinden i gräset hördes. Antagligen inget att bry sig om. Så jag lade mig ner igen och njöt av solen.
Hela kroppen spändes, jag lyfte försiktigt på huvudet och utan att röra på huvudet så tittade jag mig omkring. Visst var det något, något annat än gräsets svichande. Vinden låg på mot det hållet som något fanns så nosen kände inget främmande. Spejande åt alla håll reste jag mig mycket sakta upp.
Honorna hade inte reagerat, kanske jag ändå överreagerat. Trissan låg lugnt vid trappen och diade sina ungar. Jag var inte säker på om det var mina men hon lät mig leka med dem och träna dem inför livets allvar. De låg så belåtna vid hennes spenar och suttade. Hon och ungarna var det käraste jag hade och de måste få känna sig säkra. Tussi sov tungt i skuggan under trädgårdsbordet. Vår mamma dog förra sommaren. Familjen bestämde då att behålla en av hennes ungar så Tussi fick vara kvar, resten flyttade. Min lillasyster hade inte fått några ungar i år. Jag vet inte om hon är för ung men hon har aldrig luktat så där inbjudande gott som Trissan gör då och då.
Där var det igen, någn liten vibration kändes i mina känsliga tassar. Något kom närmare, men hur jag en försökte blicka av innergården så kunde jag inte se något annorlunda. Det var nog bäst och resa på sig och ta en runa mot rosenhäcken. Jag sträckte ut benen, bystade upp mig och med bestämda steg gick jag rakt fram mot rosorna. Mina känsliga morrhår och min nos kunde nu uppfatta vad det var, det var... Så hoppade han fram, rakt framför mig. Det var Panter, en stryk katt. Han spände sina gula ögon i mig och fräste. Nu eller aldrig, idag skulle jag inte vika undan. Han skulle minsann inte få ha vår gård i sitt revir också. Nu var det slut på det. Var muskel i hela kroppen spändes, håret reste sig, svansen var som den största dammvippan och så pressade jag fram ett morrande som kom från magen. Smått förvånande för mig själv, jag hade aldrig tidigare fått fram de ljuden. Panter kände visst också skillnaden, han backade ett par steg. Det skulle han inte gjort för vilket självförtroende jag fick. Han fräste och gjorde sig också så stor han kunde. Han skulle tydligen inte släppa reviret till en yngre hane som jag hur lätt som hälst. Så kastade han sig över mig. Fick ett ordentligt tag om nacken. Jag skrek. Lyckades rusta bort honom och vände mig om. Bröst mot bröst rullade vi runt. Så krängde han sig låss och satte klorna i halsen på mig samtidigt som han bet mig i ryggen. Gula hårtussar flög och jag kände varm vätska från halsen sippra fram. Panter kände övertagen och slappnade av en smula. Jag tog tillfället till att slita mig låss och sprang iväg en bit. Nej, jag skulle inte ge mig. Jag vände mig om och såg en mycket belåten Panter gå mot Trissan. I helvette heller. Jag rusade fram och kastade mig över honom. Jag fick ett ordentlogt tag med tänderna om hans högra öra, han försökte slita sig loss och klöste mig i ansiktet så blodet sprutade. Smärtan var olidlig. Jag vände mig om och fick istället ett bra fäste med klorna i hans lår. Så såg jag för min inre syn Trissan. För hennes skull, jag satte tänderna i honom, bet av ett ordentligt stycke. Han tjöt och slappnade av i hela kroppen. Han gav upp. Jag klev av honom och tittade på honom, herre gud vad hade jag gjort. Han blödde ordentilgt där bak. Jag spottad ut det jag bitit av, det vara hans ena pungkula. Jag började skaka i hela kroppen. Han hade för ont för att märka det som tur var.
Panter låg bara där och andades med djupa andetag. Han skulle klara sig och sedan linka iväg så fort hans ben kunde klara av att bära honom. Så jag vände honom ryggen gick bort till Trissan och Tussi som satt under bordet tillsammmans. Ungarna syntes inte till. Trissan hade gömt dem någon stans. Tussi kom fram och strök sig mot mig. Jag lade mig ner och Trissan satte sig bredvid mig. Hennes blick visade sådan stolthet att det knötsig i magen och sårens snärta kändes inte mer. Hon började slicka mina sår. Nu detta var mitt revir, jag var hanen och så började han nöjt spinna.
.
.
5 kommentarer:
Helt underbar text som jag gillade dömycket.
Du måste ha varit katt själv i ett tidigare liv! Så inlevelsefullt.
Tuff markering att han bet av pungkulan. Det har jag aldrig hört talas om, men det kändes vederhäftigt.
Jag älskar att du tagit en katts perspektiv.
Jag älskar även att du har en fantastiskt berättarglädje och du har skrivit att du har dyslexi. Jag är ju verkligen en fröken och inte bara ett nickname. Jag har mött många dyslektiker med olika "spririt" och personlighet, vilket jag tycker påverkar mycket också hur stora "bekymrena" blir. Med det vill jag inte säga att alla dyslekiter har samma svårigheter i grund och botten eller skuldbelägga på något sätt beroende på kämparglöd utan jag menar bara att dyslexi har sin samma grund och botten men kan ta sig i uttryck lite olika i min erfarenhet. Men jag blir så himla glad när jag mötte en dyslektiker här. Jag undrar om jag får använda dig som förebild?? Jag har även funderingar på att starta en skrivblogg och en läsblogg för de elever jag jobbar med. För de flesta är det ju kul när man skriver något på internet och får använda datorer, jag vill gärna ha din åsikt innan jag sätter igång. Självklart har jag hjälpmedel på min dator som ser till så att inte all energi går åt till stavning. Har du några goda råd till mig utifrån din synvikel?? Vill ju gärna hos mina elver skapa den skrivglädje du har, den blir ju ofta tyvärr hämmad då det innebär så mycket kamp och energi under grundskoleåren.
Ursäkta, det blev lite fel här i sändningen. Vad jag skulle säga var: det var roligt o annorlunda att läsa en berättelse från en katts synvinkel!
Skicka en kommentar