Ja, det var svårt. Äldst barnet i familjen men en mamma som var mellanstadielärare. Varför kunde jag inte läsa och skriva förren i tredje klass? Jag tror hon kände skam för att hon inte kunde få ett barn som lärde sig bättre. Det var ett problem som jag aldrig fick hjälp med, det var pinsamt.
Grundskolan gick ganska bra fast med många röda bockar på svenska lektionerna och sedan även i de andra språken jag var tvungen att lära mig. Men jag var bra på att hålla föredrag. Eftersom jag inte kunde läsa rätt kunde jag aldrig ha anteckningar i handen utan var tvungen att lära mig allt utantill.
Jag fick hjälp i skolan på gymnasiet med att kopiera av andras anteckningar och få föredrag inspelade. Jag kund ju inte skriva samtidigt som jag lyssnade. Jag har alltid sett till att ha någon jag litat på som kunnat kontrollkolla mina texter.
Jag har alltid hört att jag inte kan skriva. Efter många år så såg jag skillnaden mellan att skriva och skriva. Skriva är bara ett hjälpmedel för att få ner historier på papper. Historier som knackade på, dikter som vill ut, men hur?
Nu är jag 39 år och jag har bara skrivit i drygt 1½ år, alltså många år som jag har gått miste om denna glädje. Det handlar inte om att inte kunna stava eller kunna läsa utan att acceptera sitt handikapp och inte skämmas över det.
När jag släppte på alla spänningar över att kämpa med orden så gick den energin istället till berättandet till texterna. Datorer är fantastiska, rättstavnings programmen kommer man långt på, men så är det också viktigt med stöd. Min man, min son och min väninna tittar gärna igenom det jag skrivit och rättar (men inte så ofta det jag lägger ut här.) Så mitt råd till alla i samma situation är: acceptera att du är dyslektiker, vad stolt över att du har detta handikapp och ändå kan och vågar skriva, det är nått det. Tala om det, var öppen. Det finns ordpoliser över allt men se det bara som ett annat handikapp och strunta i det så som du vill att andra ska strunta i och ha överseende med ditt.
Efter att kunna slippa alla tankar på stavning och ur folk uppfattar dig så finns så mycket energi befriad som du har chansen att lägga på det du tycker betyder något för dig. Jag tror helt säkert att har man svårigheter/handikapp med något så kompenseras det av något annat, det gäller bara att se sina styrkor och fokusera på dem.
Tillsist, min livsfilosofi är: "Det finns inga misslyckanden, bara nya erfarenheter"
1 kommentar:
Tack för din berättelse om din kamp Tjotten. Är det ok om jag läser den för en elev, som har det lite tufft med sin dyslexi??
Jag älskar själv alla hjälpmedel och datorprogram som finns idag som digital diktafon, smartboard, symwriter, stava rex, daisy- och mp3-spelare, mutliga uppgifter och prov etc. Det är så viktigt det du skriver om att du hade så många berättelser och dikter som ville ut och att inte låta dyslexin begränsa en. You go girl!! =)
Skicka en kommentar