Skrivpuffs Utmaning 215

Utmaning 215 - 3 augusti
Skriv om att ställa obekväma frågor.



- Nä, detta ser inte bra ut, verkligen inte bra. Armen har gått ur led.
- Ja, det var därför vi kom in.
- Hur gick det egentligen till?
Jag tittade på min man Kaj för att se om han skulle svara, men efter någon cikunds tystnad svarade jag.
- Ville sprang runt runt hemma och höll på att jaga livet ur Putte, ja det är vår lilla hund. Jag sa till honom minst hundra gånger men han lyssnade inte. Så när han svängde om hörnan från hallen in i storarummet så stod Kaj där. Han skulle bara stoppa Ville och tog tag i honom.
- Jag fick liksom bara i farten tag på armen och med den farten han hade så ..., sa Kaj.
- Ja ha ... Läkaren tog på sig glasögonen och tittade snabbt i journalen, så sa han, ta av pojken alla kläderna.
- Men ... jag tittade på Kaj och han tittade undrande tillbaka.
- Ta av pojken nu, även blöjan.
- Vad har det med armen att göra frågade Kaj medan jag började klä av Ville. Han gnydde när jag försiktigt krånglade ur den skadade armen ur tröjan. trotts den smärtstillande sprutan han fått.
- Enligt journalen är det nu tredje gången ni är inne med honom med en arm som gått ur led. Vi har som policy att ta det säkra före det osäkra och se till barnets bästa. Läkarens röst var hård och jag kände en ilning gå ut efter ryggraden. Kaj hade tydligen inte förstått innebörden av vad läkaren sagt för han fortsatte.
- Menar du att det kan bli omfattande skador om en arm går ur led flera gånger? Läkaren nonchalerade helt hans fråga, tittade bara uttryckslöst på Kaj och frågade.
- Har ni tillfogat pojken skada vid andra tillfällen? Han väntade inte på svaret utan böjde sig ner och lyfte upp Ville på på bänken. Ville sa inte ett ord. Läkaren började noggrant titta och klämma på hela den lilla kroppen. Färgen i Kajs ansikte hade helt försvunnit, han hade nu också förstått vad läkaren syftade på. Chockade stod vi bara där. Tystnaden var skrämmande och kompakt i det lilla undersökningsrummet. Jag smög in min hand i Kajs, kan kramade den lätt.
- Det ser bra ut det här sa läkaren, inga andra skador. Han satte ned Ville, lade tillrätta armen ut efter kroppen, vinklade armbågen i 90 grader och gjorde sedan en cirklande snabb rörelse med andra handen på axeln. Ville skrek till.
- Så då var den på rätt ställe igen, sa läkaren till Ville, så fortsatte han: och så vill jag inte se dig här igen med armen ur led. Han log nu mot Ville som antagligen inte förstod något av vad han menade, men vi gjorde.

När vi sedan satt i bilen och skulle köra så så tog Kaj min hand igen.
- Karin, trodde han verkligen att vi skulle ha skadat honom, att vi skulle kunnat göra något illa mot Ville. Det var ingen fråga och jag tror att även Kaj i den stunden tänkte samma tanke som jag. Om någon läkare frågar en sådan sak så måste det betyda att det finns anledning att tro att föräldrarna medvetet skadar sina barn. Visst visste vi att det fanns de som blev misshandlade men inte något vi upplevt. I denna stund kändes det skrämmande verkligt och nära. Och det var hemskt vilken skuld man kan känna även om man var helt oskyldig.
.