Utmaning 229 - 17 augusti
Skriv om något underskattat.
För första gången i år gick hon barfota i gräset. Jorden var fortfarande kall men försommarsolen hade värmt upp grässtråna. Det kittlade behagligt under fötterna. Små ilningar av välbehag gick genom kroppen. Vinterns ensamma mörker hade inte varit nådigt mot henne. Med åren hade var ny vinter kännts längre och längre, fast enligt alla klimatexperter blev de bara mildare och kortare. Det var inget hon hade kännt av. För att även klara denna vintern hade det blivit som det brukade. Några kilon till hade smugit sig på i ren tröst. Knäna hade börjat strejka lite då och då och nu var det mest tältliknande klänningar som hängde i gardroben.
Men denna dag var stegen på gräset lätta. Solen letade sig in överallt och målade fram oändligt fler färgnyanser i den något förvildade trädgården. Många av de växter som planterats med stor omsorg för drygt tjugoårsedan kämpade fortfarande för att få vara kvar. De hade blivit tåliga under åren av brist på omvårdnad i form av rensning, gödslig och extra vatten i torrperioderna.
Utan bekymmer böjde hon sig ner och plockade några gulröda tulpaner som börjat öppna sig. Färgen var varm och uppiggande, de skulle lysa upp hennes lilla köksbord. Det var absolut värt sig att ta in sommaren trotts att det inte fanns så många tulpanlökar kvar.
Allt det skira gröna, det unga och växande fick det att spritta i den bastanta kroppen. Hennse förut så mörka ögon blev ljusare och det gnistrade ikapp med solen. Kinderna antog en lätt rodnande färg och leendet hade inte kunnat tvingats ner. För var ny upptäckt i de lilla trädgården som visade på sommarens anntågande blev stegen lättare och lättare. Med sin lilla tulpanbukett i handen kännde hon sig åter som den tonårsflicka som dansat på ängen med midsommar bukett i handen. Som med spänning skulle invänta nattens dröm om honom och framtiden. Så bekymmersfritt började hon nu också dansa. Hon svängde med kjolen. Lät tyget smeka benen. Kroppen lättade och liksom citronfjärilen flög hon i dans över gräsmattan.
En man kom cyklade förbi på grusvägen. Han stannade nästan till på cykeln och bara stirrade på henne. Hon knyckte lätt på nacken, log stort mot honom och skrattade till. Så svävade hon vidare i sin egen försommardans.
.
Jag hoppas inte att de underskattade tankarna jag skrivitom behöver förklaras.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
nu är inte jag någon så tänker som alla andra, så den underskattnade tråden saknas för mig var det vintens underskattning? Gillar din text våren och alla härliga tankar känslor som i allafall blommar i mig kände jag igen i din text den var nästan skriven om mig i mig. Men själva underskattnignen vet jag inte om jag hittade, fast jag är ingen vanligtänkare mina tankar tänks annorlunda
Jag tolkar det som att uppskatta hela livet och växlingarna i naturen. Att hon klarat av ännu en vinter och nu uppskattade allt det vackra omkring henne. Kan det vara så?
Fint om dom enkla njutningarna, gå barfota i gräset, tulpaner, allt det där man tar för givet.
Lillemor tänker visst som jag. Heureka var också på rätt väg. De små sakerna i livet är ofta underskattade. Det är inte alla som kan se och njuta av färgnyanser i naturen eller tex tulpanerna i en förvildad trädgård. Att dessutom våga visa våra känslor och följa vår första tanke, utan att tänka på att andra skulle kunna se oss som smått galan tycker jag är underskattat. Vi är ofta rädda för att görabort oss och håller inne med vara känsloyttringar.
Nej, ingenting behöver förklaras!
Du var stjärnklar, att uppskatta det lilla, det nära ,det som är livet medans vi gör annat
som skimmer sade, du var stjärnklar. Vilken underbar text!
Den gav mig rysningar av välbehag och jag såg en underbar scen framför mig med kvinnan lyckligt dansande inför den häpne mannen.
Härligt!
Skicka en kommentar