Utmaning 138 - 18 maj
Skriv om luft.
Det gjorde så ont, ont ända in i mitt innersta, i delar av mig som jag inte visste jag hade. Det hade gått veckor som var dag medförde samma plåga. Det måste bara gå över, jag kunde inte säga upp mig bara för att slippa träffa honom var dag.
Han gick glatt förbi och pratade, diskuterade något viktigt projekt för företagets bästa. På sin höjd nickade han åt mig om någon annan gjorde en ansträngning för att hälsa. Mest blev jag behandlad som luft. Jag fanns där som något man måste ha för överlevnaden på detta företag, som man inte hade en tanke på om det inte saknades, det jag skulle bara finnas, som toalettpapper. Luft var ändå bättre beskrivet då toalettpapper inte var osynligt.
Det hade gått veckor, fyra veckor och två dagar. Innan dess hade jag varit som luft för honom. Något nödvändigt för hans fortlevande som han var tacksam för. Som han tog djupa andetag för att verkligen fyllas av. Han sög in var bit av mig och fick mig att sväva runt i och utanför hans kropp och smeka var dela av honom. Han hade njutit av det, njutit av den fiska nya fläkt av luft jag gav honom. Vi hade varit besatta av varandra, vi hade inte kunnat få nog av varandra. Gick han då förbi mig här på jobbet, så var luften het och vibrerande Nu var allt kallt och låg.
Det var som om vi då i vår extas hade stängt in oss i en ballong Tillslut hade syret tagit slut. Jag hade inte märkt det, bara blivit härligt surrigare i huvudet. Men utan att förvarna mig hade han satt en nål i vår ballong och spräckt den inifrån. Bara för att få luft och försvunnit från mig.
Hur länge skulle det ta innan jag kunde andas fritt igen? Jag visste att jag skulle överleva, det gör man så länge man får syre. Men att bara överleva är inget liv. Luften som nu omgav mig var förorenad.
.
Sista meningen borttagen efter bloggläsares bra kritik
måndag 18 maj 2009
söndag 17 maj 2009
Utmaning 137 - 17 maj
Skriv 5 favoritord på B och en berättelse där minst två av dem är med.
Det blev inte mina favorit ord utan Bennys och dem är B-berättelsen fylld av.
Blank byst blottades.
Blicken blev besatt av bh-lösa bröst.
Brulépudding böljandet band blicken.
Behärska brasan, bad Benny.
Bananen blev betydligt bastantare.
Betittad av brutal beskhet.
Bruttans brunögda blängande brände.
Bespottad, bedragen av bula i byxan.
Borta var bildskön bimbo.
.
Skriv 5 favoritord på B och en berättelse där minst två av dem är med.
Det blev inte mina favorit ord utan Bennys och dem är B-berättelsen fylld av.
Benny blängde bakfullt bortåt brunetten.
Blank byst blottades.
Blicken blev besatt av bh-lösa bröst.
Brulépudding böljandet band blicken.
Behärska brasan, bad Benny.
Bananen blev betydligt bastantare.
Betittad av brutal beskhet.
Bruttans brunögda blängande brände.
Bespottad, bedragen av bula i byxan.
Borta var bildskön bimbo.
.
lördag 16 maj 2009
Utmaning 136 - 16 maj
Skriv om att stå i strålkastarljuset.
Nu ska jag berätta lite om min underbara hund Plex igen.
Det är inte alltid helt underbart att vara matte och inte är det alla gånger som man med stolthet säger att det är ens hund. Plex är en hund med en orolig själ, och ni som läst om honom innan vet att han är en omplaceringshund som har varit med om det mesta tidigare. Ja, ja, nu var det så att vi skulle träna. Plex skulle träna på att sitta snällt, tyst och bedårande gulligt bunden utanför affärer medan jag lämnade honom för att träna på att shoppa utan att vara orolig för att han blev kidnappad.
Först testade vi lite lätt som en uppvärming utanför gardinaffären. Två minuter var jag borta och allt hade gått ganska bra. Han hade inte blivit kidnappad men ylat våldsamt. Så var jag tvungen att gå till apoteket. Band honom utanför och gick in. Jag hörde hela tiden att Plex fortfarande var utanför och när jag skulle betala så sa apotekaren "att folk bara lämnar sina hundar så där, det måste vara stressande för dem" Jag lämnade fram pengarna och svarade "ja visst är det stressande och han som låter är min hund". Tyst blev det och jag kom ut till en nu glad skuttande Plex som hoppade i sin egen kisspöl. Vet inte vem denna träning var mest stressande för men ett försök till skulle vi göra innan vi åkte hem. Så vi spatserade vidare mot sportaffären. Nu hade jag bestämt att vi skulle träna i tio minuter.
När sju minuter gått så ropade en från kassan att om det var någon som hade en svart hund utanför så skulle den genast gå ut till honom. Ja, det måste ju bara vara Plex dom menade och då var det jag som skulle gå ut. Jag kände liksom på mig att detta nu var ett tillfälle då jag inte med stolthet erkände mig som matte till Plex. Utanför stod en äldre dam med rullator och höll Plex stramt mot rullatorn. Plex ylade och och skällde. Jag såg ganska snart och kände även på doften att det fanns en mening att hålla honom stramt. Han hade diarreat ner hela trottoaren Förbipaserande fick svänga ut i gatan för att komma förbi. Den äldre damen som var förhållande vis stark tog genast komandot. "Jag håller din hund så städar du upp" ord och inga visor. Näsdukar hade jag alltid med mig så jag började suga upp så gott det gick och lade dem sedan i bajspåsen. Det var verkligen inte lätt och stressad över att Plex fortfarande skällde och gnydde gjorde inte pressen på mig lättare. Efter en stund sa damen " du får nog gå in i affären och be om vatten att skölja rent med" Det var bara att lyda. Tretti liter vatten gick det åt för att skölja rent. och även tvätta av Plex tassar. En rännil av luktande vatten sökte sig nedför gatan.
Efter att ha tackat den äldre damen för hjälpen var det jag som kvickt försvann med svansen mellan benen och en nu mycket lycklig Plex skuttande bredvid mig som en känguru. Att jag varit orolig för att han skulle bli kidnappad var verkligen en övrdift.
.
Skriv om att stå i strålkastarljuset.
Nu ska jag berätta lite om min underbara hund Plex igen.
Det är inte alltid helt underbart att vara matte och inte är det alla gånger som man med stolthet säger att det är ens hund. Plex är en hund med en orolig själ, och ni som läst om honom innan vet att han är en omplaceringshund som har varit med om det mesta tidigare. Ja, ja, nu var det så att vi skulle träna. Plex skulle träna på att sitta snällt, tyst och bedårande gulligt bunden utanför affärer medan jag lämnade honom för att träna på att shoppa utan att vara orolig för att han blev kidnappad.
Först testade vi lite lätt som en uppvärming utanför gardinaffären. Två minuter var jag borta och allt hade gått ganska bra. Han hade inte blivit kidnappad men ylat våldsamt. Så var jag tvungen att gå till apoteket. Band honom utanför och gick in. Jag hörde hela tiden att Plex fortfarande var utanför och när jag skulle betala så sa apotekaren "att folk bara lämnar sina hundar så där, det måste vara stressande för dem" Jag lämnade fram pengarna och svarade "ja visst är det stressande och han som låter är min hund". Tyst blev det och jag kom ut till en nu glad skuttande Plex som hoppade i sin egen kisspöl. Vet inte vem denna träning var mest stressande för men ett försök till skulle vi göra innan vi åkte hem. Så vi spatserade vidare mot sportaffären. Nu hade jag bestämt att vi skulle träna i tio minuter.
När sju minuter gått så ropade en från kassan att om det var någon som hade en svart hund utanför så skulle den genast gå ut till honom. Ja, det måste ju bara vara Plex dom menade och då var det jag som skulle gå ut. Jag kände liksom på mig att detta nu var ett tillfälle då jag inte med stolthet erkände mig som matte till Plex. Utanför stod en äldre dam med rullator och höll Plex stramt mot rullatorn. Plex ylade och och skällde. Jag såg ganska snart och kände även på doften att det fanns en mening att hålla honom stramt. Han hade diarreat ner hela trottoaren Förbipaserande fick svänga ut i gatan för att komma förbi. Den äldre damen som var förhållande vis stark tog genast komandot. "Jag håller din hund så städar du upp" ord och inga visor. Näsdukar hade jag alltid med mig så jag började suga upp så gott det gick och lade dem sedan i bajspåsen. Det var verkligen inte lätt och stressad över att Plex fortfarande skällde och gnydde gjorde inte pressen på mig lättare. Efter en stund sa damen " du får nog gå in i affären och be om vatten att skölja rent med" Det var bara att lyda. Tretti liter vatten gick det åt för att skölja rent. och även tvätta av Plex tassar. En rännil av luktande vatten sökte sig nedför gatan.
Efter att ha tackat den äldre damen för hjälpen var det jag som kvickt försvann med svansen mellan benen och en nu mycket lycklig Plex skuttande bredvid mig som en känguru. Att jag varit orolig för att han skulle bli kidnappad var verkligen en övrdift.
.
fredag 15 maj 2009
Schlager EM
Ja, efter att ha sett Schlager EM i går igen så kan jag inte annat än hänvisa till mitt lilla ironiska kåseri den 12 maj, fast nu menar jag det dubbelt upp. Herre Gud det borde finnas skottpengar på dåliga programledare.
torsdag 14 maj 2009
Kortet
Hon stod vid brevlådan med posten i handen. Som alltid stannade hon kvar några sekunder för att bläddra igenom högen. Där låg ett kort, utan adress och utan text men med stämplat frimärke. Hon tittade sig runt, någon ville säkert se hennes reaktion men gatan var tom. Postbilen hade hunnit köra iväg så hon kunde inte stanna den och fråga om det kommit med posten eller redan legat i lådan. Nä, kortet kunde inte ha kommit med posten, adressen saknades. Någon hade lämnat det själv i lådan.
Först nu vände hon på kortet. Kortet visade en korg med äpplen, inget annat. Nä, vad var detta, någon drev med henne. Hon bestämde sig för att bara strunta i det, hon skulle minsann inte bjuda den som ville driva med henne på någon tillfredsställelse
Efter jobbet gick hon till affären, mjölken och osten var slut och hon hade bjudit in granntanten på kvälls te. Men när hon skyndade förbi grönsakerna och frukten stannade hon upp. Kanske, kanske hade det något med vad som hade hänt för några dagarsedan. När var det nu, i mångadags måste det ha varit. Hon hade stått här vid äpplena och så började äpplena rulla ner på golvet. Allas blickar i hela butiken söktes till henne. Färgen hade spridit sig på hennes kinder och hon höll blicken hårt fästad vid golvet och äpplena som hon började plocka upp. Situationen gjorde att hon fumlade och det tog längre tid än vad det hade behövt. En man hade snabbt kommit till hennes hjälp och började plocka äpplen med henne. När alla var upplockade så reste de sig. Han log stort och sa något om att hennes kinder såg ut som två mogna äpplen, det gjorde dem bara rödare. Men hon hade tagit det som en komplemang då det syntes på honom att han bara menade något positivt Så vände han och gick vidare. När hon skulle lämna tillbaka vagnen hade han varit där och sagt "är det inte äppelflickan igen". "Flicka och flicka" hade hon svarat, "det var väl tretti år sedan jag var det. Förresten, jag glömde tacka för hjälpen" "Det var så lite" svarade han och så log han, inte bara med munnen utan med hela kroppen och det hade pirrat till som om hon verkligen var den där flickan som just blivit dragen i flätan av klassen sötaste pojk eller något liknande. Nä, inte kunde det finnas något samband, han visste inget om henne och hon inget om honom.
Dagen därpå så stod hon redo att gå ut när postbilen kom, hon skulle i alla fall fråga om brevbäraren visste något. Hon han precis ut och stanna bilen innan den skulle vidare till nästa hus. Hon han aldrig säga något innan brevbäraren sa: "Hej äppelflickan, du räknade ut det fort". Det var han, att hon aldrig tidigare lagt märke till honom, men han hade sett henne. Hon hade funnit sig snabbt för en gångs skull och sagt att hon ville bjuda honom på äppelpaj när han slutade jobbet för dagen. Det hade inte bara blivit äppelpaj den dagen utan även drygt två år senare, då som tårta på deras bröllop.
tisdag 12 maj 2009
Apropå Schlager EM 12 maj
Utmaning 132 - 12 maj
Skriv om något du (eller din huvudperson) skulle vilja lära sig.
Åhhh... Efter att sett första deltävlingen i Schlager EM så förundras jag av dessa programledare. Alltid lika fantastiska vart år var vi än få se denna storslagna tävlingen i från. Det slår mig att de måste finnas en "Eurovision song contest programpressentatörs utbildning" Visst hade det varit fantastiskt att gå den skolan.
Man får lära sig många språk med dåligt uttal, skrika ut ord efter ord utan att få ont i halsen, ha extremt stort leende fastklistrat och uppspärrade ögon. Som kvinna lär man sig vara utmanande och förförisk och är man man lär man sig flörta med publiken.
I år hade denna lärdom gått ett steg längre. Släpp förallt inte din programledar partner, utan kläng, pussas, kramas, håll varandra i händerna mm. Dessutom hjälptes ju stämningen i slutet upp med att det var fri sprit i programledare logen.
Ska jag vara ärlig så skulle jag vilja lära mig att inte bli så provocerad men enklare är kanske att helt enkelt stänga av tv:n
Skriv om något du (eller din huvudperson) skulle vilja lära sig.
Åhhh... Efter att sett första deltävlingen i Schlager EM så förundras jag av dessa programledare. Alltid lika fantastiska vart år var vi än få se denna storslagna tävlingen i från. Det slår mig att de måste finnas en "Eurovision song contest programpressentatörs utbildning" Visst hade det varit fantastiskt att gå den skolan.
Man får lära sig många språk med dåligt uttal, skrika ut ord efter ord utan att få ont i halsen, ha extremt stort leende fastklistrat och uppspärrade ögon. Som kvinna lär man sig vara utmanande och förförisk och är man man lär man sig flörta med publiken.
I år hade denna lärdom gått ett steg längre. Släpp förallt inte din programledar partner, utan kläng, pussas, kramas, håll varandra i händerna mm. Dessutom hjälptes ju stämningen i slutet upp med att det var fri sprit i programledare logen.
Ska jag vara ärlig så skulle jag vilja lära mig att inte bli så provocerad men enklare är kanske att helt enkelt stänga av tv:n
måndag 11 maj 2009
En måndag att längta till. 11 maj -09
.
Utmaning 131 - 11 maj
Skriv om en måndag att längta efter
Det var fredag, äntligen fredag som jag alltid brukade känna i hela kroppen. Trotts att det värkte efter en hel veckas slit på jobbet gick ändå mungiporna sakta uppåt under den sista arbetstimmen i veckan. Tröttheten och stelheten i nacken kändes knappt då vägen hem tidsmässigt alltid var kortare på fredagarna.
Men denna fredagen segade jag mig hem. Jag hade passat på att jobba över en halvtimme och det gjorde att jag nu satt fast i en bilkö som jag annars aldrig hamnade i. Men denna fredagen gjorde det inget alls. Ju längre tid det tog att ta sig genom staden och hem, desto närmare kom måndagen.
Aldrig hade jag längtat efter en måndag så mycket som nu. Visst var jag egoistisk. Där hemma stod nu min stackars fru med min bror och hans stroppiga fruntimmer och med deras tre odrägliga ungar. Det var jag som i ett svagt ögonblick sagt att de var "så välkomna" att bo hos oss över helgen, det var ju "så längesedan sist". Att jag inte tänkte på varför det var så längesedan, förstod jag inte just då. Ja, stackars Karin. Jag borde skynda mig men det gick inte, jag var fast i bilkön och det var skönt men med ett visst mått av dåligt samvete satt jag där jag satt.
Kanske jag borde försöka komma på aktiviteter som vi kunde fördriva helgen med så vi i alla fall slapp vara hemma. Heldag på Universeum och Liseberg vore ett bra sätta att umgås på, alla sprids åt varsitt håll. Men vad kan man göra på en söndag? Kanske en biltur till Halle och Hunne berg för att kolla in älgar, då är man ju i varsina bilar nästan hela tiden, ännu en perfekt idé.
Nu kände jag mig faktiskt ganska nöjd och sista vägen hem blev inte så tung. Jag skulle dessutom se till att en rödvinsbox öppnades till middagen och stod väl synlig för påfyllning hela kvällen. Skulle dom inte bli trötta av det så kanske i alla fall jag och Karin blev gladare. Men för första gången längtade jag faktiskt till en helt vanlig tråkig måndag.
Utmaning 131 - 11 maj
Skriv om en måndag att längta efter
Det var fredag, äntligen fredag som jag alltid brukade känna i hela kroppen. Trotts att det värkte efter en hel veckas slit på jobbet gick ändå mungiporna sakta uppåt under den sista arbetstimmen i veckan. Tröttheten och stelheten i nacken kändes knappt då vägen hem tidsmässigt alltid var kortare på fredagarna.
Men denna fredagen segade jag mig hem. Jag hade passat på att jobba över en halvtimme och det gjorde att jag nu satt fast i en bilkö som jag annars aldrig hamnade i. Men denna fredagen gjorde det inget alls. Ju längre tid det tog att ta sig genom staden och hem, desto närmare kom måndagen.
Aldrig hade jag längtat efter en måndag så mycket som nu. Visst var jag egoistisk. Där hemma stod nu min stackars fru med min bror och hans stroppiga fruntimmer och med deras tre odrägliga ungar. Det var jag som i ett svagt ögonblick sagt att de var "så välkomna" att bo hos oss över helgen, det var ju "så längesedan sist". Att jag inte tänkte på varför det var så längesedan, förstod jag inte just då. Ja, stackars Karin. Jag borde skynda mig men det gick inte, jag var fast i bilkön och det var skönt men med ett visst mått av dåligt samvete satt jag där jag satt.
Kanske jag borde försöka komma på aktiviteter som vi kunde fördriva helgen med så vi i alla fall slapp vara hemma. Heldag på Universeum och Liseberg vore ett bra sätta att umgås på, alla sprids åt varsitt håll. Men vad kan man göra på en söndag? Kanske en biltur till Halle och Hunne berg för att kolla in älgar, då är man ju i varsina bilar nästan hela tiden, ännu en perfekt idé.
Nu kände jag mig faktiskt ganska nöjd och sista vägen hem blev inte så tung. Jag skulle dessutom se till att en rödvinsbox öppnades till middagen och stod väl synlig för påfyllning hela kvällen. Skulle dom inte bli trötta av det så kanske i alla fall jag och Karin blev gladare. Men för första gången längtade jag faktiskt till en helt vanlig tråkig måndag.
söndag 10 maj 2009
Fyndarens mästare
.
Utmaning 130 - 10 maj
Skriv om att fynda.
Jag är expert på att fynda.
Vinterskor till ungarna köpes i maj månad.
Badkläderna på julrean.
Tag tre betala för en.
Övermogna bananer 10 kronor kilot.
Halva priset, butiken läggs ner.
Loppis, kvinnlig charm och pruta går alltid.
Buss till Tyskland för billigare vin.
Jag är expert på att fynda.
Ungens fötter har växt sen maj.
Hoppsan rosa badkläder är ute.
Vad ska jag med tre lika dåliga bh:ar. till.
Banankaka igen som dessutom ingen gillar.
Dålig kvalité, var det därför de konkursade.
Ännu en skranglig stol, måste slipas och målas.
Bättre med kvalité än kvantitet.
Jag är expert på att fynda,
men dyrt blir det.
.
Utmaning 130 - 10 maj
Skriv om att fynda.
Jag är expert på att fynda.
Vinterskor till ungarna köpes i maj månad.
Badkläderna på julrean.
Tag tre betala för en.
Övermogna bananer 10 kronor kilot.
Halva priset, butiken läggs ner.
Loppis, kvinnlig charm och pruta går alltid.
Buss till Tyskland för billigare vin.
Jag är expert på att fynda.
Ungens fötter har växt sen maj.
Hoppsan rosa badkläder är ute.
Vad ska jag med tre lika dåliga bh:ar. till.
Banankaka igen som dessutom ingen gillar.
Dålig kvalité, var det därför de konkursade.
Ännu en skranglig stol, måste slipas och målas.
Bättre med kvalité än kvantitet.
Jag är expert på att fynda,
men dyrt blir det.
.
fredag 8 maj 2009
Dubbla budskap
.
Utmaning 128 - 8 maj
Skriv om dubbla budskap.
- Skulle vi inte kunna hitta på nått kul tillsammans i helgen, bara du och jag. Hennes röst lätt hoppfull.
- Utan barnen. Det var ingen fråga från hans sida.
- Vi behöver kanske vara lite själva i bland också.
- Det är väl roligare om vi gör något alla, det var tex. längesedan vi var på bio med barnen, svarade han.
- Men jag vill att du och jag gör något vuxet, kanske till och med tar in på något hotell en natt. Hennes röst var ej så hoppfull längre.
- Tycker du inte att det är onödigt att slänga ut pengar på det.
- Men vi är aldrig själva längre och alltid är det något barn i sängen, hade det inte varit skönt att pyssla om varandra lite.
- Så det är sex du vill ha, han skrattade till.
- Men du fattar ju inte, älskar du mig överhuvudtaget längre, slängde hon ur sig.
- Så klart jag älskar dig, sa han.
Hon hörde hans ord men hans blick sa något annat. För elva år sedan hade hans blick skrikit ut: jag älskar dig, men då hade han inte vågat låta de stora orden komma ut över läpparna. Hon suckade, svalde den sorg som ville tränga sig på. Hon visste inte om hon bara skulle acceptera det eller ...
.
Utmaning 128 - 8 maj
Skriv om dubbla budskap.
- Skulle vi inte kunna hitta på nått kul tillsammans i helgen, bara du och jag. Hennes röst lätt hoppfull.
- Utan barnen. Det var ingen fråga från hans sida.
- Vi behöver kanske vara lite själva i bland också.
- Det är väl roligare om vi gör något alla, det var tex. längesedan vi var på bio med barnen, svarade han.
- Men jag vill att du och jag gör något vuxet, kanske till och med tar in på något hotell en natt. Hennes röst var ej så hoppfull längre.
- Tycker du inte att det är onödigt att slänga ut pengar på det.
- Men vi är aldrig själva längre och alltid är det något barn i sängen, hade det inte varit skönt att pyssla om varandra lite.
- Så det är sex du vill ha, han skrattade till.
- Men du fattar ju inte, älskar du mig överhuvudtaget längre, slängde hon ur sig.
- Så klart jag älskar dig, sa han.
Hon hörde hans ord men hans blick sa något annat. För elva år sedan hade hans blick skrikit ut: jag älskar dig, men då hade han inte vågat låta de stora orden komma ut över läpparna. Hon suckade, svalde den sorg som ville tränga sig på. Hon visste inte om hon bara skulle acceptera det eller ...
.
torsdag 7 maj 2009
Mårbacka
Nu har min Mårbacka kommit med blommor efter vårens hårda nerklippning. Jag tycker att den är otroligt vacker denna gamla mormorsblomma.
onsdag 6 maj 2009
Stina hade blivit av med jobbet som så många andra nu när krisen kommit. Nu stod hon vi köksbordet och läste brevet om och om igen. Tårarna rann. Hon hade förstått att det inte skulle gå att behålla lägenheten men att hon redan hade blivit uppsagd. Hon tyckte att de borde ha mer överseende, det var bara tre hyror som hon inte kunnat betala fullt ut. Stina såg bara två alternativ, hemlös i Göteborg eller flytta hem med sin lilla dotter till pappa i Ruskträsk norr om Lycksele. Så det fanns bara ett alternativ för Liljas skull.
Stina hade egentligen ingen anknytning till Göteborg men efter flykten från Lappland var det här hon hamnat och börjat bygga upp livet igen. Hennes bästa vän var Astrid. Astrid hade hon träffat i kvartersbutiken. Hon hade stått där med sin rullator och sina matkassar. Hennes kropp bara hänge av uppgivenhet. Kassarna hade blivit för tunga och yllekappan var så stor och pluffsig över hennes späda kropp så bara att ta sig fram i snöruket i den såg besvärligt ut. Stina hade genast erbjudit sin hjälp som godtogs med ett stort leende. Från den dagen hade de varit de bästa vänner.
Stina åt ofta middag med Astrid som alltid bjöd på den godaste husmanskost och alltid söndagsstek. I gengäld hade Stina hjälpt till med mycket praktiska saker som Astrid inte längre klarade. Samtal till myndigheter, städning och mycket annat. Astrid passade även Lilja då och då och det fungerade mycket bra. Det var till och med så att Astrid varit med på sjukhuset när Lilja föddes och hon var som en mormor eller snarare en gamelmormor för henne. Det var naturligt vis till Astrid som Stina gick för att gråta ut nu efter det tragiska beskedet.
Tårarna flödade och snoret rann. Hon snörvlade och snöt sig om vart annat och kastade en kaskad av osammanhängande meningar ur sig. Nä, hon hade inget i Lappland att göra, bara föremjukelse och skam skulle möta henne. Men så avbröt Astrid henne med skärpa i rösten. "Stina nu får du vara tyst och se till att skärpa till dig, såklart det finns lösningar, vad tror du?" Stina blev genast tyst, snötsig och torkade ansiktet med blusärmen. Så fortsatte Astrid: " Gå och hämta en liten röd börs i högra lådan i bokhyllan". Stina gjorde som hon blivit tillsagd. "Jag tänkte ge dig denna i present när du fyller år i april men nu kanske det passar bättre trotts allt. Öppna börsen nu". I börsen låg en nyckel, ingen liten utan en gammal stor sak. "Men vad är detta Astrid, vart går den?" "Nyckel går till min kollonistuga här i stan. Jag har inte varit där på tio år men jag har det senaste året låtit rusta upp den då jag ville ge den till dig och Lilja. Den ska vara färdig men jag har inte sett hur den ser ut ännu." "Men..." Astrid avbröt henne. "Den är vinterbonad trotts att det bara är en pytteliten stuga men jag ville att ni skulle kunna njuta av den året runt, nu kan ni bo där tills allt löser sig. Den är er." "Jag kan inte ta emot något sådant" sa Stina. "Dumheter, det förstår du väl att det är helt av egoistiska skäl som jag ger dig den, vad skulle jag göra utan dig och tösen?" Hela det russinformade ansiktet sken upp i ett stort leende. Stina kramade Astrid, pussade hennse skrynkliga kind och viskade bara tack.
tisdag 5 maj 2009
Familjära vänner mellan -5 maj
Utmaning 125 - 5 maj
Skriv om ett gapskratt.
Detta hände för ett par veckorsedan hemma hos mig.
Min väninna Maja och jag hade som vi brukar suttit uppkrupna i soffan, druckit te, och pratat om livets stora ting. När min i vanligtvis inte så snacksalige man kom hem från jobbet så anslöt han sig till oss och vår diskursen Efter en stund kom Majas dotter på 9 år in och tjatade på sin mamma om något hon ville ha och de blev osams. Tjejen blev så sur att hon gick ut och smällde igen ytterdörren. Ja, ja, ville hon tjura så fick hon. Vi tre fortsatte vårt samtal som jag borde ha kommit ihåg vad det handlade om då min man aldrig diskuterar sådant banalt som väder, vind och senaste nytt från byggden, men där sviker minnet mig.
Min man och väninnan kom in på något mindre intressant för mig så jag sa att jag skulle gå ut och titta till den tjuriga tjejen och se vart hon tagit vägen. Maja tyckte att det nog var dags att åka hem för klockan var ju närmare åtta redan, hon skulle bara gå på toaletten först efter allt te hon druckit. Jag gick ut för att hitta hennes tjej och se om jag kunde få henne på bättre humör.
När jag sedan kom in igen såg jag min man stå och hänga på dörren stödd mot karmen in till toaletten. Där satt väninna på toaletten kissade och var djupt inne i sin diskursen med min man. Jag blev paff och sa: " Men Peter står du och tittar på Maja när hon sitter och kissar?!" Han blev alldeles skär i ansiktet och pös iväg väldigt snabbt. Jag tittade in på min väninna som satt där och såg ut som ett stoppljus i ansiktet. Så kom hennes kommentar: "Men måste du ha sagt något, då hade vi kanske inte märkt det".
Jag kunde inte hålla mig, jag bara gapskrattade. Väninnan torkade sig och reste sig. Då kom en annan fråga i mitt huvud: "Men stod du och drog ner byxorna framför min man, eller"? "Det vet jag faktiskt inte, men det kan jag väl inte ha gjort"? svarade hon.
Jag lovade dem dyrt och heligt att inte hålla tyst om detta utan berätta det för alla våra vänner. Jag och Peter kunde inte se på varandra under hela kvällen utan att brista i skratt.
Obs! Jag kallade min man för Peter och min väninna för Maja då jag aldrig skriver ut någons riktiga namn på bloggen.
.
Skriv om ett gapskratt.
Detta hände för ett par veckorsedan hemma hos mig.
Min väninna Maja och jag hade som vi brukar suttit uppkrupna i soffan, druckit te, och pratat om livets stora ting. När min i vanligtvis inte så snacksalige man kom hem från jobbet så anslöt han sig till oss och vår diskursen Efter en stund kom Majas dotter på 9 år in och tjatade på sin mamma om något hon ville ha och de blev osams. Tjejen blev så sur att hon gick ut och smällde igen ytterdörren. Ja, ja, ville hon tjura så fick hon. Vi tre fortsatte vårt samtal som jag borde ha kommit ihåg vad det handlade om då min man aldrig diskuterar sådant banalt som väder, vind och senaste nytt från byggden, men där sviker minnet mig.
Min man och väninnan kom in på något mindre intressant för mig så jag sa att jag skulle gå ut och titta till den tjuriga tjejen och se vart hon tagit vägen. Maja tyckte att det nog var dags att åka hem för klockan var ju närmare åtta redan, hon skulle bara gå på toaletten först efter allt te hon druckit. Jag gick ut för att hitta hennes tjej och se om jag kunde få henne på bättre humör.
När jag sedan kom in igen såg jag min man stå och hänga på dörren stödd mot karmen in till toaletten. Där satt väninna på toaletten kissade och var djupt inne i sin diskursen med min man. Jag blev paff och sa: " Men Peter står du och tittar på Maja när hon sitter och kissar?!" Han blev alldeles skär i ansiktet och pös iväg väldigt snabbt. Jag tittade in på min väninna som satt där och såg ut som ett stoppljus i ansiktet. Så kom hennes kommentar: "Men måste du ha sagt något, då hade vi kanske inte märkt det".
Jag kunde inte hålla mig, jag bara gapskrattade. Väninnan torkade sig och reste sig. Då kom en annan fråga i mitt huvud: "Men stod du och drog ner byxorna framför min man, eller"? "Det vet jag faktiskt inte, men det kan jag väl inte ha gjort"? svarade hon.
Jag lovade dem dyrt och heligt att inte hålla tyst om detta utan berätta det för alla våra vänner. Jag och Peter kunde inte se på varandra under hela kvällen utan att brista i skratt.
Obs! Jag kallade min man för Peter och min väninna för Maja då jag aldrig skriver ut någons riktiga namn på bloggen.
.
måndag 4 maj 2009
Väskan - 4 maj
Utmaning 124 - 4 maj
En skrivövning från författarcoachen Johanna Wistrand:Klicka på en av väskorna, studera innehållet och gör en karaktärsbeskrivning utifrån detta innehåll. Vem äger dessa saker? Ålder? Social status? Yrke? Var är personen på väg? Etc. Fundera så långt du orkar, skriv sedan en monolog om den här personen som berättar om sin förestående resa.
Jag valde slumpmässigt väskan längst till höger.
Varför måste jag följa med, Stina slipper ju. Hon slipper alltid följa med, bara för att hon går i 9.an. Hon får massa som inte jag får. Mamma säger "att det kommer du också få när du är lika gammal", men då är det något annat jag inte får, jag kommer aldrig i kapp, ligger alltid 4 år efter. Och hur kul är det med Wille, han är ju bara en störig barnunge. Det var roligare att resa med familjen när Stina följde med. Förra året var vi nere vid Rivieran, en sådan där vanlig charter och det var ju ganska okej. Mycket bad och shopping i alla fall. Men så tog mamma och pappa och hyrde en bil och körde upp i bergsbyarna i Provence. Rena katastrofen, och de bara älskade det. Det var dötrist. Så nu har dom hyrt en liten stuga där någonstans i en liten bortglömd by med bara gamla kärringar och gubbar som sitter och virkar och dricker te. Hur kul kan det va? Mamma och pappa vill upptäcka våren och lavendelfälten. Det kunde dom väl vänta med några år till då jag slapp följa med. Vandra snackade dom också om, med då ska jag absolut inte med, jag har "glömt" packa gympadojorna. Dom lovad i alla fall att vi skulle till kusten en dag och bada, men hur varmt i vattnet är det då? I byn skulle det visst finnas en allmän pool men om den är uppvärmd eller vad det kosta och sånt kunde pappa tydligen hitta på nätet. Han är helkass på sånt, det hade jag klarat om jag bara kunnat franska, men det är inget kul språk, låter nästan som om dom ska kräkas. Huset, stugan "är så charmig", en genuin stenstuga i utkanten av en vindruvsodlig, druvodling nu? I höst hade det varit nått. Stugan är utan värme och med stengolv, jag kommer frysa ihjäl, frysa av tårna eller nått. Det blir väl bara att stå ut denna veckan, jag slipper i all fall redovisningen i kemin. Jaha, så nu ska vi tydligen på planet, ingen återvändo, om jag nu ens hade haft det valet.
.
En skrivövning från författarcoachen Johanna Wistrand:Klicka på en av väskorna, studera innehållet och gör en karaktärsbeskrivning utifrån detta innehåll. Vem äger dessa saker? Ålder? Social status? Yrke? Var är personen på väg? Etc. Fundera så långt du orkar, skriv sedan en monolog om den här personen som berättar om sin förestående resa.
Jag valde slumpmässigt väskan längst till höger.
Varför måste jag följa med, Stina slipper ju. Hon slipper alltid följa med, bara för att hon går i 9.an. Hon får massa som inte jag får. Mamma säger "att det kommer du också få när du är lika gammal", men då är det något annat jag inte får, jag kommer aldrig i kapp, ligger alltid 4 år efter. Och hur kul är det med Wille, han är ju bara en störig barnunge. Det var roligare att resa med familjen när Stina följde med. Förra året var vi nere vid Rivieran, en sådan där vanlig charter och det var ju ganska okej. Mycket bad och shopping i alla fall. Men så tog mamma och pappa och hyrde en bil och körde upp i bergsbyarna i Provence. Rena katastrofen, och de bara älskade det. Det var dötrist. Så nu har dom hyrt en liten stuga där någonstans i en liten bortglömd by med bara gamla kärringar och gubbar som sitter och virkar och dricker te. Hur kul kan det va? Mamma och pappa vill upptäcka våren och lavendelfälten. Det kunde dom väl vänta med några år till då jag slapp följa med. Vandra snackade dom också om, med då ska jag absolut inte med, jag har "glömt" packa gympadojorna. Dom lovad i alla fall att vi skulle till kusten en dag och bada, men hur varmt i vattnet är det då? I byn skulle det visst finnas en allmän pool men om den är uppvärmd eller vad det kosta och sånt kunde pappa tydligen hitta på nätet. Han är helkass på sånt, det hade jag klarat om jag bara kunnat franska, men det är inget kul språk, låter nästan som om dom ska kräkas. Huset, stugan "är så charmig", en genuin stenstuga i utkanten av en vindruvsodlig, druvodling nu? I höst hade det varit nått. Stugan är utan värme och med stengolv, jag kommer frysa ihjäl, frysa av tårna eller nått. Det blir väl bara att stå ut denna veckan, jag slipper i all fall redovisningen i kemin. Jaha, så nu ska vi tydligen på planet, ingen återvändo, om jag nu ens hade haft det valet.
.
söndag 3 maj 2009
Kommentar till texten: Plex vår hund ...
Vill bara tillägga att texten är skriven för ett halvår sedan, men då en vän skrev att det kunde bli många fina berättelser om Plex så lade jag ut denna som jag hade i "gömmorna".
Idag går jag och Plex på rallylydnad för att träna honom på att vara med andra hundar och för att göra något kul tillsammans. Han kan nu gå fot, sitt, ligg, stanna, gå framför och lite till okopplad så länge vi inte möter en annan hund ;-). Men det har hänt fantastiskt mycket på detta 1½ år som vi haft honom och jag är så otroligt glad för att vi orkade ta oss igenom det första halvåret tillsammans.
Idag går jag och Plex på rallylydnad för att träna honom på att vara med andra hundar och för att göra något kul tillsammans. Han kan nu gå fot, sitt, ligg, stanna, gå framför och lite till okopplad så länge vi inte möter en annan hund ;-). Men det har hänt fantastiskt mycket på detta 1½ år som vi haft honom och jag är så otroligt glad för att vi orkade ta oss igenom det första halvåret tillsammans.
Plex vår hund och vän
.
Skottet isade i mig. Fast jag var beredd. Jag stod bara stilla med varma rinnande tårar utefter kinderna. Det enda som hördes var ett och annat snörvlande. Vi kände en tomhet. Maja hette hon. Mest hade hon varit min mans hund. Jag hade ingen speciell relation till henne mer än att dammsuga upp hårtussarna hon lämnade efter sig. Hon hade varit mycket dålig sista tiden. Akut fick vi skaffa hjälp. Hon blev fjorton år.
Ingen som skällde när man kom hem, ingen som glatt viftade på svansen och ingen att skylla på när någon släppt sig framför tv:n.
Letandet efter en annan hund började. Liten, hårfri tik, valp, utan jaktinstinkt var vad jag sökte. Trots allt fastnade jag för en omplaceringshund. Han hade stått i en hundgård i hela sitt liv. Blivit väldigt illa biten av en jakthund. Han var en vallhund vid namn Plexus. Namnet var hur fel som helst. Han var benig, undernärd. Reagerade vid varje rörelse vi gjorde. Han matvägrade och han grät sig till sömns. Runt mina fötter fanns han hela dagarna. Den hunden hade inte haft det lätt. Ingen gladiator alltså. Han fick heta Plex.
För att få denna oroliga själ lugn nattetid fick han sova nedanför min säng.
En dag kunde han inte gå. Han raglade och släpade benen efter sig. Spydde och föll sedan ihop i kramper. Jag grät och vaggade honom. Han dog inte, han hade även epilepsi till råga på allt.
Ganska snart upptäckte vi att han inte kunde lämnas ensam hemma. När vi försökte hade han antingen studsat sig blodig mot ytterdörren eller slitit sönder saker i ren frustration. Först gav vi honom en vecka. Jag kunde inte lämna tillbaka honom. Så fick han en månad på sig. Men vi fick klart för oss att han skulle avlivas om vi lämnade tillbaka honom. Han fick en dag i taget. Lösningen var att ta med honom till jobbet.
Brukshundsklubben var nu ett måste. Plex kunde inget, absolut inget. Första träffen på allmänlydnaden var katastrofal. Plex skakad, gnydde, skällde, tryckte sig fast mellan mina ben. De andra kunde knappt höra ledarens instruktioner. Jag försökte lugna honom så gott det gick. Det gick inte så bra. Jag fick arbeta hårt med honom de följande veckorna.
Så fick jag tipset att läsa boken ”Mannen som talar med hundar”. Allt förändrades. Det låter kanske som en saga men så känndes det. Efter att följa författarens tips så blev jag flockledaren. Plex kunde slappna av och lita på mig. Förändringen var total. På brukshundsklubben kunde jag redan nästa gång visa upp en exemplarisk hund.
Så kom nästa pärs. Jag måste kunna lämna honom själv ibland. Band jag honom utanför affärer så ylade han och fick diarré. Inget mysigt, stå där och torka trottoaren med näsdukar. I bilen var han ganska trygg. Jag började träna honom på att vara där. Tretti minuter gick. En timme gick också. Två timmar funkade. Vi hade vunnit, jag kunde lämna honom i bilen.
Så kom dagen jag skulle på ett viktigt möte utan hund. Efter två timmar tittade jag till Plex, lite till klarade han nog. Men nej. Två säkerhetsbälten uppätna, ett pulveriserat nackstöd och rivmärken på stolsitsarna i vår nya bil. Det blev dyrt, mycket dyrt.
Dödsdom var fastställd. Jag spelade ut mitt sista kort till min blödige man och sa: ”Avlivning okej, men du får beställa tid och åka in med honom”.
Ett halvår har gått. Plex är min skugga. En otroligt trogen kompis som älskar mig förutsättningslöst. Han ger mig god motion och kilona rasar. Han är det bästa som har hänt mig detta år, han har förändrat mitt liv.
.
Skottet isade i mig. Fast jag var beredd. Jag stod bara stilla med varma rinnande tårar utefter kinderna. Det enda som hördes var ett och annat snörvlande. Vi kände en tomhet. Maja hette hon. Mest hade hon varit min mans hund. Jag hade ingen speciell relation till henne mer än att dammsuga upp hårtussarna hon lämnade efter sig. Hon hade varit mycket dålig sista tiden. Akut fick vi skaffa hjälp. Hon blev fjorton år.
Ingen som skällde när man kom hem, ingen som glatt viftade på svansen och ingen att skylla på när någon släppt sig framför tv:n.
Letandet efter en annan hund började. Liten, hårfri tik, valp, utan jaktinstinkt var vad jag sökte. Trots allt fastnade jag för en omplaceringshund. Han hade stått i en hundgård i hela sitt liv. Blivit väldigt illa biten av en jakthund. Han var en vallhund vid namn Plexus. Namnet var hur fel som helst. Han var benig, undernärd. Reagerade vid varje rörelse vi gjorde. Han matvägrade och han grät sig till sömns. Runt mina fötter fanns han hela dagarna. Den hunden hade inte haft det lätt. Ingen gladiator alltså. Han fick heta Plex.
För att få denna oroliga själ lugn nattetid fick han sova nedanför min säng.
En dag kunde han inte gå. Han raglade och släpade benen efter sig. Spydde och föll sedan ihop i kramper. Jag grät och vaggade honom. Han dog inte, han hade även epilepsi till råga på allt.
Ganska snart upptäckte vi att han inte kunde lämnas ensam hemma. När vi försökte hade han antingen studsat sig blodig mot ytterdörren eller slitit sönder saker i ren frustration. Först gav vi honom en vecka. Jag kunde inte lämna tillbaka honom. Så fick han en månad på sig. Men vi fick klart för oss att han skulle avlivas om vi lämnade tillbaka honom. Han fick en dag i taget. Lösningen var att ta med honom till jobbet.
Brukshundsklubben var nu ett måste. Plex kunde inget, absolut inget. Första träffen på allmänlydnaden var katastrofal. Plex skakad, gnydde, skällde, tryckte sig fast mellan mina ben. De andra kunde knappt höra ledarens instruktioner. Jag försökte lugna honom så gott det gick. Det gick inte så bra. Jag fick arbeta hårt med honom de följande veckorna.
Så fick jag tipset att läsa boken ”Mannen som talar med hundar”. Allt förändrades. Det låter kanske som en saga men så känndes det. Efter att följa författarens tips så blev jag flockledaren. Plex kunde slappna av och lita på mig. Förändringen var total. På brukshundsklubben kunde jag redan nästa gång visa upp en exemplarisk hund.
Så kom nästa pärs. Jag måste kunna lämna honom själv ibland. Band jag honom utanför affärer så ylade han och fick diarré. Inget mysigt, stå där och torka trottoaren med näsdukar. I bilen var han ganska trygg. Jag började träna honom på att vara där. Tretti minuter gick. En timme gick också. Två timmar funkade. Vi hade vunnit, jag kunde lämna honom i bilen.
Så kom dagen jag skulle på ett viktigt möte utan hund. Efter två timmar tittade jag till Plex, lite till klarade han nog. Men nej. Två säkerhetsbälten uppätna, ett pulveriserat nackstöd och rivmärken på stolsitsarna i vår nya bil. Det blev dyrt, mycket dyrt.
Dödsdom var fastställd. Jag spelade ut mitt sista kort till min blödige man och sa: ”Avlivning okej, men du får beställa tid och åka in med honom”.
Ett halvår har gått. Plex är min skugga. En otroligt trogen kompis som älskar mig förutsättningslöst. Han ger mig god motion och kilona rasar. Han är det bästa som har hänt mig detta år, han har förändrat mitt liv.
.
fredag 1 maj 2009
Udda husdjur -1 maj
.
Utmaning 121 - 1 maj
Skriv om ett udda husdjur. (Här är ett att inspireras av! )
Det har vandrat många djur genom vår familj. Inga direkt udda djur men kanske inte alltid de vanligaste raserna i alla fall. Katter, hundar, minigrisar, kaniner, undelater, fiskar och salamandlar och höns har vi haft. Minigrisarna finns det många roliga historier om, särskilt om den första som hette Nasse. Men även kaninerna har bidragit med en hel del oförglömliga saker. Jag tänker då främst på en Belgisk jättedam som var i storleksklassen 10 kg + och som hette Ofelia. Det var en kanin som ställde till det en hel del, dessutom gick hon igen efter sin död, ja det är sant! Men jag tänkte denna gång berätta om ett ofrivilligt husdjur som vi stiftade bekanskap med under några veckor.
Jag har alltid prickat in förlossningarna av våra barn när min man har haft som mest och göra på jobbet.
Vårt andra barn var fött, och en vecka in i augusti kom jag hem med vår lilla tjej. Värmen var olidlig, ca 30 grader i skuggan. Jag var alltså nybliven mamma igen. Storebror på 1,5 år var inte mycket till hjälp, snarare tvärt om och min man jobbade. Vårt lilla radhus hade bara en vrå utomhus som hade skugga och det var där vi hade altanen, inne gick absolut inte att vara. Redan på det stadiet kändes allt övermäktigt för mig.
Så visade han sig, en brun råtta. Han hade bestämt sig för att också vistas dessa heta sommardagar på vår något svalare altan. Så fort jag vände ryggen till kröp han ut från sitt gömställe under träfasaden och letade smulor under altanbordet eller i värsta fall på bordet. Jag är i grunden inte musrädd då jag som tonåring pysslat med så udda saker som musinventering, men råttor är lite annorlunda. Jag var livrädd att lämna mina små barn ensamma, tänk om han bet dem?
En del fattar inte att jag faktiskt stod ut med ett barn under var arm 10 timmar i sträck i 6 dagar och dessutom alltid kontroll på var råttan var och vad den gjorde. Behöver det sägas att jag var i upplösningstillstånd och förbannade min man som inte kunde vara hemma något.
Råttan blev mer och mer våglig och jag mer och mer rädd. Så kom jag till punkten då jag inte stod ut, det var jag eller råttan. Antecimex, fanns ju. Hade inte tänkt på dem tidigare. En Antecimexman kom för att kolla läget. Men just den dagen ville inte råttan visa sig. Men jag beskrev honom väldigt bra då vår bekantskap bara blivit tätare och tätare. Brun, ca. 20 cm lång, svansen tjock och äcklig och nog längre än kroppen. Tjock var han också, välgödd av vad en 1,5 åring kastar ner på golvet.
Mannen tyckte inte att det lät helt likt en normal råtta, men enligt mig var det inte heller en normal råtta, denna var makalöst äcklig och skräckinjagande. Jag fick en känsla av att han inte trodde på denna hormonstinna, labila nyblivna mamma. Men han satte ut en råttbox med gift och mat. Tanken var att råttan skulle gå in och äta och sedan sakta dö efter några dagar. En underbar tanke.
Men det gick några dagar för mycket och råttan var tydligen nöjd med den mat som serverades under bordet. Jag försökte hålla efter så bra som möjligt så han inte skulle få mer gratismat. Men inte såg vi honom närma sig boxen.
Så kom kvällen vi väntat på. Min man var hemma och råttan kom fram och letade nu på det välstädade altangolvet och valde tillslut att gå in i boxen. Jag skrek på min man i glädje "Råttan är och äter i boxen!". Vår nyinflyttade granne tittade upp över häcken och frågade "Sa ni råtta?". "Ja vi har en råtta som bosatt sig här, den är jätte äcklig" svarade jag. Grannen kom över och berättade att hennes sons råtta vid namn Jack hade rymt för två veckor sedan. Hon ropade på kille som var i 10 årsåldern. Han undrade var Jack var? "Han är i boxen där" sa jag och pekade. Killen sprang fram och lockade ut Jack som genast satte sig på hans axel. Han hade saknat honom så, han sov på pojkens kudde på natten och det hade varit ensamt de sista veckorna. Jag var ju tvungen att förklara att vi inte visste något om tamråttor och att Antecimex varit här med giftboxen. Pojkens så glada ögon förbyttes nu till nästan tårfyllda. Jag vad skulle vi göra.
Två dagar senare kom grannen in och berättade att Jack var död. Det var med blandade känslor vi mottog det beskedet. Men vi kommer aldrig att glömma Jack.
.
Utmaning 121 - 1 maj
Skriv om ett udda husdjur. (Här är ett att inspireras av! )
Det har vandrat många djur genom vår familj. Inga direkt udda djur men kanske inte alltid de vanligaste raserna i alla fall. Katter, hundar, minigrisar, kaniner, undelater, fiskar och salamandlar och höns har vi haft. Minigrisarna finns det många roliga historier om, särskilt om den första som hette Nasse. Men även kaninerna har bidragit med en hel del oförglömliga saker. Jag tänker då främst på en Belgisk jättedam som var i storleksklassen 10 kg + och som hette Ofelia. Det var en kanin som ställde till det en hel del, dessutom gick hon igen efter sin död, ja det är sant! Men jag tänkte denna gång berätta om ett ofrivilligt husdjur som vi stiftade bekanskap med under några veckor.
Jag har alltid prickat in förlossningarna av våra barn när min man har haft som mest och göra på jobbet.
Vårt andra barn var fött, och en vecka in i augusti kom jag hem med vår lilla tjej. Värmen var olidlig, ca 30 grader i skuggan. Jag var alltså nybliven mamma igen. Storebror på 1,5 år var inte mycket till hjälp, snarare tvärt om och min man jobbade. Vårt lilla radhus hade bara en vrå utomhus som hade skugga och det var där vi hade altanen, inne gick absolut inte att vara. Redan på det stadiet kändes allt övermäktigt för mig.
Så visade han sig, en brun råtta. Han hade bestämt sig för att också vistas dessa heta sommardagar på vår något svalare altan. Så fort jag vände ryggen till kröp han ut från sitt gömställe under träfasaden och letade smulor under altanbordet eller i värsta fall på bordet. Jag är i grunden inte musrädd då jag som tonåring pysslat med så udda saker som musinventering, men råttor är lite annorlunda. Jag var livrädd att lämna mina små barn ensamma, tänk om han bet dem?
En del fattar inte att jag faktiskt stod ut med ett barn under var arm 10 timmar i sträck i 6 dagar och dessutom alltid kontroll på var råttan var och vad den gjorde. Behöver det sägas att jag var i upplösningstillstånd och förbannade min man som inte kunde vara hemma något.
Råttan blev mer och mer våglig och jag mer och mer rädd. Så kom jag till punkten då jag inte stod ut, det var jag eller råttan. Antecimex, fanns ju. Hade inte tänkt på dem tidigare. En Antecimexman kom för att kolla läget. Men just den dagen ville inte råttan visa sig. Men jag beskrev honom väldigt bra då vår bekantskap bara blivit tätare och tätare. Brun, ca. 20 cm lång, svansen tjock och äcklig och nog längre än kroppen. Tjock var han också, välgödd av vad en 1,5 åring kastar ner på golvet.
Mannen tyckte inte att det lät helt likt en normal råtta, men enligt mig var det inte heller en normal råtta, denna var makalöst äcklig och skräckinjagande. Jag fick en känsla av att han inte trodde på denna hormonstinna, labila nyblivna mamma. Men han satte ut en råttbox med gift och mat. Tanken var att råttan skulle gå in och äta och sedan sakta dö efter några dagar. En underbar tanke.
Men det gick några dagar för mycket och råttan var tydligen nöjd med den mat som serverades under bordet. Jag försökte hålla efter så bra som möjligt så han inte skulle få mer gratismat. Men inte såg vi honom närma sig boxen.
Så kom kvällen vi väntat på. Min man var hemma och råttan kom fram och letade nu på det välstädade altangolvet och valde tillslut att gå in i boxen. Jag skrek på min man i glädje "Råttan är och äter i boxen!". Vår nyinflyttade granne tittade upp över häcken och frågade "Sa ni råtta?". "Ja vi har en råtta som bosatt sig här, den är jätte äcklig" svarade jag. Grannen kom över och berättade att hennes sons råtta vid namn Jack hade rymt för två veckor sedan. Hon ropade på kille som var i 10 årsåldern. Han undrade var Jack var? "Han är i boxen där" sa jag och pekade. Killen sprang fram och lockade ut Jack som genast satte sig på hans axel. Han hade saknat honom så, han sov på pojkens kudde på natten och det hade varit ensamt de sista veckorna. Jag var ju tvungen att förklara att vi inte visste något om tamråttor och att Antecimex varit här med giftboxen. Pojkens så glada ögon förbyttes nu till nästan tårfyllda. Jag vad skulle vi göra.
Två dagar senare kom grannen in och berättade att Jack var död. Det var med blandade känslor vi mottog det beskedet. Men vi kommer aldrig att glömma Jack.
.
torsdag 30 april 2009
Tack vinter -30 april
.
Utmaning 120 - 30 april
Skriv ett tacktal till vintern.
Kung vinter vi, vinkar farväl
och tackar för denna tid.
Vaknat upp från vårt ide
och den årstid som gett frid.
Krafter för att nu njuta
av årstider ljuvligare än dig.
Vi vandrar mot färg, ljus och värme
mot prinsessans vårs ständiga galej.
Hon leder oss till drottning sommar
som bjuder på bad och lata dagar.
Prins höst ger oss skörde fest,
primörer som glädjer våra magar.
Kung vinter du släpper nu fram
tre årstider som vi väntat på.
Så tack för att du nu försvinner
vi hoppas det beslutet får bestå.
-
Utmaning 120 - 30 april
Skriv ett tacktal till vintern.
Kung vinter vi, vinkar farväl
och tackar för denna tid.
Vaknat upp från vårt ide
och den årstid som gett frid.
Krafter för att nu njuta
av årstider ljuvligare än dig.
Vi vandrar mot färg, ljus och värme
mot prinsessans vårs ständiga galej.
Hon leder oss till drottning sommar
som bjuder på bad och lata dagar.
Prins höst ger oss skörde fest,
primörer som glädjer våra magar.
Kung vinter du släpper nu fram
tre årstider som vi väntat på.
Så tack för att du nu försvinner
vi hoppas det beslutet får bestå.
-
tisdag 28 april 2009
Smitta -28 april
Utmaning 118 - 28 april
Skriv om en god gärning.
Våga se en medmänniska.
Våga le mot en medmänniska.
Våga bekräfta en medmänniska
Våga ge av din tid till en medmänniska.
Skriv om en god gärning.
Våga se en medmänniska.
Våga le mot en medmänniska.
Våga bekräfta en medmänniska
Våga ge av din tid till en medmänniska.
Våga säga vad du tycker till en medmänniska.
.
Någon såg mig.
Någon log mot mig.
Någon bekräftade mig.
Någon gav av sin tid till mig.
Någon vågade säga vad den tyckte till mig.
.
Jag såg henne.
Jag log mot honom.
Jag bekräftade henne.
Jag gav min tid till honom.
Jag sa vad jag tyckte till henne.
.
En god gärning, är en smittsam sjukdom.
.
måndag 27 april 2009
Elden -27april
Utmaning 117 - 27 april
Skriv om eld.
Finns det en eld som ännu inte slocknat?
Som brinner även när regnet öser ner.
Som inte slocknar av snö eller blåst.
Som i bland brinner svagt men ofta tar fart med näst intill okontrolerade flammor.
Ibland ökar eldens omfång och drar med sig livet runt sig.
Så helt plötsligt utan förvarning dör allt ut, allt utan en liten gnista som envist håller sig vid liv. Tillsynes är den död och släkt men lägnst in kämpar den, en dag i taget.
Så sakta tar denna gnista fart igen och försöker snart kittla molnen med dess flammor ännu en gång.
Det tar mycket kraft för elden till att binna.
Den matas sällan med den bästa ved, brinner av det den får.
Finns denna eld som alltid brinner? Svagt och ibland starkt. Ja denna eld finns, den har brunnit sen den 9 februari 1970.
.
Skriv om eld.
Finns det en eld som ännu inte slocknat?
Som brinner även när regnet öser ner.
Som inte slocknar av snö eller blåst.
Som i bland brinner svagt men ofta tar fart med näst intill okontrolerade flammor.
Ibland ökar eldens omfång och drar med sig livet runt sig.
Så helt plötsligt utan förvarning dör allt ut, allt utan en liten gnista som envist håller sig vid liv. Tillsynes är den död och släkt men lägnst in kämpar den, en dag i taget.
Så sakta tar denna gnista fart igen och försöker snart kittla molnen med dess flammor ännu en gång.
Det tar mycket kraft för elden till att binna.
Den matas sällan med den bästa ved, brinner av det den får.
Finns denna eld som alltid brinner? Svagt och ibland starkt. Ja denna eld finns, den har brunnit sen den 9 februari 1970.
.
torsdag 23 april 2009
Alfabetsdikt -23 april
Utmaning 113 - 23 april
Skriv en alfabetsdikt där varje rad börjar på en ny bokstav i alfabetet.
att få
barn
centrumperspektiv
dör ut
egoismen
förgås
gränslöst
härterum
illvrål
joller
kaotisk
lycka
magplask
normal
opposition
pardans
quickstep
respektera
självständighet
till låns
underbarnet
välsignats med
yttersta
zenit
åtnjuta
äktenskaplig
önskedröm
.
Skriv en alfabetsdikt där varje rad börjar på en ny bokstav i alfabetet.
att få
barn
centrumperspektiv
dör ut
egoismen
förgås
gränslöst
härterum
illvrål
joller
kaotisk
lycka
magplask
normal
opposition
pardans
quickstep
respektera
självständighet
till låns
underbarnet
välsignats med
yttersta
zenit
åtnjuta
äktenskaplig
önskedröm
.
onsdag 22 april 2009
Nattens väntan -22 april
.
Utmaning 112 - 22 april
Skriv om att vänta.
Det finns nätter då alla muskler, leder och celler i kroppen skriker "vi vill inte sova" men hjärnan vill inget annat än få den bongstyriga kroppen att slappna av och falla i skön sömn. I natt var en sådan natt då min hjärna inte hade någon kontroll över min kropp, kroppen ville inte lyda.
Som jag brukar göra vid sådana tillfällen är att vakna av ett ryck och vara klarvaken direkt, och det hände någon gång innan två. Jag gjorde några tappra försök till att somna om men naturligt vis funkade det inte. Det fanns inget annat att göra än att gå upp och koka en kopp honungsvatten till min torra onda hals. Jag har förlänge sedan vant mig vid att gå upp är bättre än att ligga och hoppas på sömnen. Ligger jag kvar blir det bara en orolig sömn men går jag upp och tröttar ut mig så brukar det i alla fall bli ett par timmar bra sömn.
När mitt honhungsvatten var klart pallrade jag uppmig bekvämt i soffan med laptopen. Klockan hade nu blivit två så dagens nya skrivpuff utmaning var vad jag tänkte ge mig i kast med. Men den hade inte kommit ut. Jag började kolla tiderna då de andra var inlagda, 01.00 stod det på alla och min klocka var nu 02.05. Ja, ja, lite försenad kan den kanske bli .
Mejlen kan jag kanske fördriva lite tid på, och så kastade jag mig över både min, familjens och jobbets mejl. Inget nytt.
Har Puffen kommit? Nä, inte ännu.
Kanske har det hänt något på mina vänner bloggar? Men inget nytt där heller.
Kanske har Puffen kommit? Nä, inte nu heller.
Hjärnan var förtrött för att skriva men händerna hade inget emot att leka med tangentbordet så jag öppnade ett nytt dokument och började skriva. Det gick snabbt och enkel, allt bara kom och fastnade på skärmen. Vet inte hur det gick till då hjärnan inte var med. Men tiden försvann och så började tröttheten i musklerna lederna och cellerna att komma tillbaka.
Jag avslutade mitt nya projekt för natten och tänkte att jag ändå måste in och titta på Puffen. Även om jag inte orkade skriva den nu så kunde kanske hjärnan i alla fall arbeta lite med den till krafterna kom tillbaka. Men ingen nu utmaning nu heller.
Några härliga timmars sömn senare, så gjorde jag inte som jag brukade, läsa dagens utmaning till frukosten. Nä, Puffen skulle allt få känna på hur det var att vänta. Ville inte utmaningen komma till mig när jag ville så kunde det vara.
Efter middagen kunde jag inte hålla mig längre, jag gick in och läste dagens utmaning. Min reaktion blev: "den jäklar Puffen är synsk eller allvetande, någon måste driva med mig. Dagens utmaning var: "Skriv om att vänta". Och här sitter jag nu och dagens ämne var inte svårt att komma på.
.
Utmaning 112 - 22 april
Skriv om att vänta.
Det finns nätter då alla muskler, leder och celler i kroppen skriker "vi vill inte sova" men hjärnan vill inget annat än få den bongstyriga kroppen att slappna av och falla i skön sömn. I natt var en sådan natt då min hjärna inte hade någon kontroll över min kropp, kroppen ville inte lyda.
Som jag brukar göra vid sådana tillfällen är att vakna av ett ryck och vara klarvaken direkt, och det hände någon gång innan två. Jag gjorde några tappra försök till att somna om men naturligt vis funkade det inte. Det fanns inget annat att göra än att gå upp och koka en kopp honungsvatten till min torra onda hals. Jag har förlänge sedan vant mig vid att gå upp är bättre än att ligga och hoppas på sömnen. Ligger jag kvar blir det bara en orolig sömn men går jag upp och tröttar ut mig så brukar det i alla fall bli ett par timmar bra sömn.
När mitt honhungsvatten var klart pallrade jag uppmig bekvämt i soffan med laptopen. Klockan hade nu blivit två så dagens nya skrivpuff utmaning var vad jag tänkte ge mig i kast med. Men den hade inte kommit ut. Jag började kolla tiderna då de andra var inlagda, 01.00 stod det på alla och min klocka var nu 02.05. Ja, ja, lite försenad kan den kanske bli .
Mejlen kan jag kanske fördriva lite tid på, och så kastade jag mig över både min, familjens och jobbets mejl. Inget nytt.
Har Puffen kommit? Nä, inte ännu.
Kanske har det hänt något på mina vänner bloggar? Men inget nytt där heller.
Kanske har Puffen kommit? Nä, inte nu heller.
Hjärnan var förtrött för att skriva men händerna hade inget emot att leka med tangentbordet så jag öppnade ett nytt dokument och började skriva. Det gick snabbt och enkel, allt bara kom och fastnade på skärmen. Vet inte hur det gick till då hjärnan inte var med. Men tiden försvann och så började tröttheten i musklerna lederna och cellerna att komma tillbaka.
Jag avslutade mitt nya projekt för natten och tänkte att jag ändå måste in och titta på Puffen. Även om jag inte orkade skriva den nu så kunde kanske hjärnan i alla fall arbeta lite med den till krafterna kom tillbaka. Men ingen nu utmaning nu heller.
Några härliga timmars sömn senare, så gjorde jag inte som jag brukade, läsa dagens utmaning till frukosten. Nä, Puffen skulle allt få känna på hur det var att vänta. Ville inte utmaningen komma till mig när jag ville så kunde det vara.
Efter middagen kunde jag inte hålla mig längre, jag gick in och läste dagens utmaning. Min reaktion blev: "den jäklar Puffen är synsk eller allvetande, någon måste driva med mig. Dagens utmaning var: "Skriv om att vänta". Och här sitter jag nu och dagens ämne var inte svårt att komma på.
.
tisdag 21 april 2009
Måste gnälla
Det var längesedan en sådan där äcklig förkylning med alla tillbehör som totalt nockar mig sängliggandes drabbade mig sist. Fördelen är att det bör dröja 10 år till nästa, bara jag blir frisk.
Vänner 21 april
Utmaning 111 - 21 april
Skriv Twitter-kort - en hel story på max 140 tecken!
Var morgon går han och katterna till skolbussen. Viola vänder halvvägs men Fresia går den 1 km. långa vägen, väntar tills bussen gått och går sedan sakta hem igen.
(135 tecken)
* Fresia heter Fröken Fresia Fräs men det blev förlångt ;-)*
Skriv Twitter-kort - en hel story på max 140 tecken!
Var morgon går han och katterna till skolbussen. Viola vänder halvvägs men Fresia går den 1 km. långa vägen, väntar tills bussen gått och går sedan sakta hem igen.
(135 tecken)
* Fresia heter Fröken Fresia Fräs men det blev förlångt ;-)*
söndag 19 april 2009
Vacker hunger 19 april
.
Utmaning 109 - 19 april
Skriv om hunger.
Hunger är vacker
när två förälskade möts i en kyss
när upplösningen närmar sig i en bra bok
när ett barn får en födelsedags present
när den trötte äntligen har somnat
när biet suger näktar ur en blomma
när en kvinna ammar sitt barn
det är tillfredsställelsens hunger
som är vacker att beskåda.
.
Utmaning 109 - 19 april
Skriv om hunger.
Hunger är vacker
när två förälskade möts i en kyss
när upplösningen närmar sig i en bra bok
när ett barn får en födelsedags present
när den trötte äntligen har somnat
när biet suger näktar ur en blomma
när en kvinna ammar sitt barn
det är tillfredsställelsens hunger
som är vacker att beskåda.
.
torsdag 16 april 2009
Varför? 16 april
.
Utmaning 106 - 16 april
Fortsätt: - Hur många gånger ska jag behöva...
-Hur många gånger ska jag behöva säga det?
Varför ser du det inte i mina ögon?
Varför hör du inte mina ord?
Varför läser du inte mitt kroppsspråk?
Varför känner du det inte i ditt hjärta?
Utmaning 106 - 16 april
Fortsätt: - Hur många gånger ska jag behöva...
-Hur många gånger ska jag behöva säga det?
Varför ser du det inte i mina ögon?
Varför hör du inte mina ord?
Varför läser du inte mitt kroppsspråk?
Varför känner du det inte i ditt hjärta?
Varför tror du inte när hela min kropp talar?
Hur många gånger ska jag säga att jag älskar dig?
Jag älskar dig.
Jag älskar dig.
Jag älskar dig.
onsdag 15 april 2009
Om jag bara vetat. 15 april
.
Utmaning 105 - 15 april
Skriv om något du önskar att du visste för 10 år sedan.
Min bästa kompis föräldrar var skilda. Mamman hade stuckit med någon karl redan när Anna gick i lågstadiet. Kvar hade hon lämnat sina tvillingdöttrar och sin man. Torsten som han hette hade sedan alltid bara levt för sina två döttrar och gjort allt för dem. Det var ofta som jag blev medbjuden till deras sommarställe men även på semesterresor som till fjällen på vintern. Jag var nog mer med dem än med min egen familj. Hemma var det alltid så många och mina föräldrar hade inte riktigt den tiden för oss alla.
Det var i början på hösten och Anna och Sara skulle åka till Skottland ett år. Torsten hade fått chansen att starta upp ett projekt i Kina och skulle arbeta där i ett halvår. Deras hus var sålt och allt kändes bara förjäkligt. Visst skulle de komma tillbaka och Torsten hade hyrt en liten lägenhet för att de skulle ha någonstans att komma hem till. Självklar var jag med vid flyget för att vinka av dem. Det blev många kramar och tårar och tillslut så var systrarna tvungna att gå.
Torsten föreslog att vi tog en fika innan vi åkte hem och det tyckte jag var ett bar förslag. Det var då, när vi satt där själva mitt emot varandra som jag såg honom. Såg honom som man, inte som pappa till min bästis. Denna omtänksamma, på hittiga och kärleksfulla man. Skrattrynkorna som var så hårt inristade att det knappt gick att ta honom på allvar alla gånger. Det grånade håret som hade behövt en stor dos med mjällschampo. Den slarvigt rakade hakan. Nä, han hade aldrig ägnat en tanke åt sig själv. Men ljuset i hans ögon och hans varma leende fick det att knyta sig någonstans nedanför naveln. Min kinder blossade och jag kunde inte få fram ett ord. Visst såg han även på mig med nya ögon, en glans av åtrå fanns i hans blick. Han sträckte sin hand mot mig över bordet och jag lade min i hans. Så satt vi tysta och bara tittade på varandra. Jag var förstelnad men han smekte sakta min handrygg med sin sträva tumme.
Vi hade sedan gått tillbaka till bilen och kört hem under tystnad. Jag tror ingen av oss visste vad som hänt eller kunde förstå vad det var. Vi hade blivit överrumplade av alla känslor. När han sedan släppte av mig så sa han att han ville kyssa mig men att han trodde att vi borde låta bli och inte bara låta känslorna ta överhand. Jag tyckte att han var äckligt förnuftig men lät det bli som han ville. Även jag förstod vad en enda liten kyss skulle leda till. Torsten skulle resa tio dagar senare så det var väl det bästa.
Dagen innan han reste åkte jag hem till honom. Han drog sin hand genom sitt fortfarande mjälliga hår upprepade gånger att jag förstod att det var något. Hans blick var lika inbjudande som förra gången men nu hade jag tänkt en del på detta och visste vad som var rätt. Så sa han det som han inte borde ha sagt. Han älskade mig. Det hade sakta smugit sig över honom och han visste inte riktigt när han hade förstått att han förälskat sig i sin dotters kompis. Det var först när han sett att jag såg på honom med samma ögon som han vågade släppa fram sina känslor. Inte hade han kunnat drömma om att jag som var så gott som hälften så gammal som han skulle kunna känna så för honom. Det var annars något han hade bestämt att hålla för sig själv alldrig att han ens tänkt tanken att avslöja sig. Han ville nu att jag skulle komma efter till Kina med honom för att vi skulle kunna lära känna varandra som man och kvinna.
Den besvikels som sedan hela hans kropp visade när jag försökte förklara att jag kommit fram till andra slutsattser var något jag inte stod ut med att se. Jag vände bara och gick.
Jag har i alla år efter detta haft svårt för att hålla kontakten med Anna. Vi har träffats några gånger men jag har inte kunnat dela allt med henne som förr, så vi har tappat kontakten. Julkort skickar vi alltid till varandra fortfarande, men inget mer. Några extra rader om hur vi har det har alltid fått plats.
Idag damp årets julkort från Anna ner. Hon hade fått ett barn till. Sara bodde fortfarande kvar i Skottland men skulle nu få sitt första barn så de skulle bosätta sig i Sverige i vår. Detta beslut hade även gjort att Torsten nu hade flytta hem från Kina förgott där han bott till och från de sista 10 åren.
Det jag inte visste för tio år sedan var vad kärlek var. Att jag sen den dagen för drygt 10 årsedan aldrig har kunnat ha ett förhållande längre än ett par månader. Jag har alltid jämfört alla med Torsten och ingen har kunnat mäta sig med honom. Utseende mässigt, så klart. Torsten se ganska alldaglig ut så visst har det funnit snyggare karlar i mitt liv men jag har förstått att det hjälper inte hur snygga de än är. Jag trodde att mina känslor för honom bara var en reaktion på den separation som jag utsattes för. Min andra familj lämnade mig. Men sen dess har jag längtat efter att få känna hans sträva händer vandra över min hud. Få smaka på kyssen jag aldrig fick och ...
Jag tar telefonen och ringer nummerupplysningen. Tackar ja när de frågar om de ska koppla mig direkt Torsten Klasson. Hjärtat slår allt smabbare, lite yr och febrig känner jag mig med och mobilen nästan glider ut handen Tre signaler går fram och så svarar han.
.
Utmaning 105 - 15 april
Skriv om något du önskar att du visste för 10 år sedan.
Min bästa kompis föräldrar var skilda. Mamman hade stuckit med någon karl redan när Anna gick i lågstadiet. Kvar hade hon lämnat sina tvillingdöttrar och sin man. Torsten som han hette hade sedan alltid bara levt för sina två döttrar och gjort allt för dem. Det var ofta som jag blev medbjuden till deras sommarställe men även på semesterresor som till fjällen på vintern. Jag var nog mer med dem än med min egen familj. Hemma var det alltid så många och mina föräldrar hade inte riktigt den tiden för oss alla.
Det var i början på hösten och Anna och Sara skulle åka till Skottland ett år. Torsten hade fått chansen att starta upp ett projekt i Kina och skulle arbeta där i ett halvår. Deras hus var sålt och allt kändes bara förjäkligt. Visst skulle de komma tillbaka och Torsten hade hyrt en liten lägenhet för att de skulle ha någonstans att komma hem till. Självklar var jag med vid flyget för att vinka av dem. Det blev många kramar och tårar och tillslut så var systrarna tvungna att gå.
Torsten föreslog att vi tog en fika innan vi åkte hem och det tyckte jag var ett bar förslag. Det var då, när vi satt där själva mitt emot varandra som jag såg honom. Såg honom som man, inte som pappa till min bästis. Denna omtänksamma, på hittiga och kärleksfulla man. Skrattrynkorna som var så hårt inristade att det knappt gick att ta honom på allvar alla gånger. Det grånade håret som hade behövt en stor dos med mjällschampo. Den slarvigt rakade hakan. Nä, han hade aldrig ägnat en tanke åt sig själv. Men ljuset i hans ögon och hans varma leende fick det att knyta sig någonstans nedanför naveln. Min kinder blossade och jag kunde inte få fram ett ord. Visst såg han även på mig med nya ögon, en glans av åtrå fanns i hans blick. Han sträckte sin hand mot mig över bordet och jag lade min i hans. Så satt vi tysta och bara tittade på varandra. Jag var förstelnad men han smekte sakta min handrygg med sin sträva tumme.
Vi hade sedan gått tillbaka till bilen och kört hem under tystnad. Jag tror ingen av oss visste vad som hänt eller kunde förstå vad det var. Vi hade blivit överrumplade av alla känslor. När han sedan släppte av mig så sa han att han ville kyssa mig men att han trodde att vi borde låta bli och inte bara låta känslorna ta överhand. Jag tyckte att han var äckligt förnuftig men lät det bli som han ville. Även jag förstod vad en enda liten kyss skulle leda till. Torsten skulle resa tio dagar senare så det var väl det bästa.
Dagen innan han reste åkte jag hem till honom. Han drog sin hand genom sitt fortfarande mjälliga hår upprepade gånger att jag förstod att det var något. Hans blick var lika inbjudande som förra gången men nu hade jag tänkt en del på detta och visste vad som var rätt. Så sa han det som han inte borde ha sagt. Han älskade mig. Det hade sakta smugit sig över honom och han visste inte riktigt när han hade förstått att han förälskat sig i sin dotters kompis. Det var först när han sett att jag såg på honom med samma ögon som han vågade släppa fram sina känslor. Inte hade han kunnat drömma om att jag som var så gott som hälften så gammal som han skulle kunna känna så för honom. Det var annars något han hade bestämt att hålla för sig själv alldrig att han ens tänkt tanken att avslöja sig. Han ville nu att jag skulle komma efter till Kina med honom för att vi skulle kunna lära känna varandra som man och kvinna.
Den besvikels som sedan hela hans kropp visade när jag försökte förklara att jag kommit fram till andra slutsattser var något jag inte stod ut med att se. Jag vände bara och gick.
Jag har i alla år efter detta haft svårt för att hålla kontakten med Anna. Vi har träffats några gånger men jag har inte kunnat dela allt med henne som förr, så vi har tappat kontakten. Julkort skickar vi alltid till varandra fortfarande, men inget mer. Några extra rader om hur vi har det har alltid fått plats.
Idag damp årets julkort från Anna ner. Hon hade fått ett barn till. Sara bodde fortfarande kvar i Skottland men skulle nu få sitt första barn så de skulle bosätta sig i Sverige i vår. Detta beslut hade även gjort att Torsten nu hade flytta hem från Kina förgott där han bott till och från de sista 10 åren.
Det jag inte visste för tio år sedan var vad kärlek var. Att jag sen den dagen för drygt 10 årsedan aldrig har kunnat ha ett förhållande längre än ett par månader. Jag har alltid jämfört alla med Torsten och ingen har kunnat mäta sig med honom. Utseende mässigt, så klart. Torsten se ganska alldaglig ut så visst har det funnit snyggare karlar i mitt liv men jag har förstått att det hjälper inte hur snygga de än är. Jag trodde att mina känslor för honom bara var en reaktion på den separation som jag utsattes för. Min andra familj lämnade mig. Men sen dess har jag längtat efter att få känna hans sträva händer vandra över min hud. Få smaka på kyssen jag aldrig fick och ...
Jag tar telefonen och ringer nummerupplysningen. Tackar ja när de frågar om de ska koppla mig direkt Torsten Klasson. Hjärtat slår allt smabbare, lite yr och febrig känner jag mig med och mobilen nästan glider ut handen Tre signaler går fram och så svarar han.
.
tisdag 14 april 2009
Där har jag aldrig varit. 14 april
.
Utmaning 104 - 14 april
Skriv om en plats du aldrig varit på.
Det som oftast finns närmast, vet man minst om. Eller så är det så att man förväntas veta extra mycket om platser där man har sin vardag.
När vi flyttade ner till Österlen så hade vi många resor, länder, världsdelar och paradisöar bakom oss. Nu ville vi stanna upp hitta hem, eller vad det nu var. Vi valde att bosätta oss på ett av Sveriges paradis för turister. Min tanke var att nu skulle jag utforska var bit av Österlen som nu var vårt hem och det har jag verkligen varit duktig på.
Vad är det då gäster och turister på Österlen förväntarsig och vet om platsen. Konst, loppis och caféer i vart hörn. En otroligt lång och vacker strand. Mycket sol. Pittoreska fiskebyar där man köper färskrökt fisk. Kivik med alla äppelodlingar. Underbara naturreservat. Öppna fällt och pilkantade vägar. Alestenar och Glimmingehus som man bara måste besöka.
Vad var det jag skrev? Glimmingehus! Där har jag åktförbi många gånger. Ligger bara ca 1 mil från oss men jag har aldrig varit inne där. Det ska vara nordens bäst bevarade medeltidsborg. Redan 1499 startade bygget av detta gigantiska stenhus. Jag tror nästan alla som hälsat på oss varit där samt min man och mina barn har varit där. Men ännu har jag inte satt min fot innanför dessa gamla sten väggar.
Måste erkännas att suget inte är allt förstort nu längre. Huset ser faktiskt inte så spektakulärt ut men estetiskt kanske man kan säga. Men vad jag hört ska det vara desto intressantare på insidan särskilt om man tar sig tid att gå en guidad tur så får man tydligen ut mycket av besöket. Kommer man dit mitt i Österlens bastuhetta så behövs en varm tröja vid besöket, annars blir kontrasterna förstora har det sagts till mig.
Så kanske är det värt ett besök på Glimmingehus i år. Fast i ärlighetens namn så är det i så fall bara för att "jag ska ha varit där", jag har mina andra mindre turistfyllda paradisställen här på Österlen.
.
Utmaning 104 - 14 april
Skriv om en plats du aldrig varit på.
Det som oftast finns närmast, vet man minst om. Eller så är det så att man förväntas veta extra mycket om platser där man har sin vardag.
När vi flyttade ner till Österlen så hade vi många resor, länder, världsdelar och paradisöar bakom oss. Nu ville vi stanna upp hitta hem, eller vad det nu var. Vi valde att bosätta oss på ett av Sveriges paradis för turister. Min tanke var att nu skulle jag utforska var bit av Österlen som nu var vårt hem och det har jag verkligen varit duktig på.
Vad är det då gäster och turister på Österlen förväntarsig och vet om platsen. Konst, loppis och caféer i vart hörn. En otroligt lång och vacker strand. Mycket sol. Pittoreska fiskebyar där man köper färskrökt fisk. Kivik med alla äppelodlingar. Underbara naturreservat. Öppna fällt och pilkantade vägar. Alestenar och Glimmingehus som man bara måste besöka.
Vad var det jag skrev? Glimmingehus! Där har jag åktförbi många gånger. Ligger bara ca 1 mil från oss men jag har aldrig varit inne där. Det ska vara nordens bäst bevarade medeltidsborg. Redan 1499 startade bygget av detta gigantiska stenhus. Jag tror nästan alla som hälsat på oss varit där samt min man och mina barn har varit där. Men ännu har jag inte satt min fot innanför dessa gamla sten väggar.
Måste erkännas att suget inte är allt förstort nu längre. Huset ser faktiskt inte så spektakulärt ut men estetiskt kanske man kan säga. Men vad jag hört ska det vara desto intressantare på insidan särskilt om man tar sig tid att gå en guidad tur så får man tydligen ut mycket av besöket. Kommer man dit mitt i Österlens bastuhetta så behövs en varm tröja vid besöket, annars blir kontrasterna förstora har det sagts till mig.
Så kanske är det värt ett besök på Glimmingehus i år. Fast i ärlighetens namn så är det i så fall bara för att "jag ska ha varit där", jag har mina andra mindre turistfyllda paradisställen här på Österlen.
.
måndag 13 april 2009
Mitt ansikte 13 april.
.
Utmaning 103 - 13 april
Se dig själv i spegeln en stund. Skriv sedan ett självporträtt.
Morgon, nä inte helt. Jag har varit ute och rastat hunden och släppt ut hönsen och gett dem sin dagliga skopa mat. Men morgon är det ända tills resten av familjen vaknar.
Datorn är på och jag har hunnit svar på några mejl. Ljuset i köket är allt för bra för att få skärpa på skärmen. Bakom texten ser jag min egen spegelbild. Vid första anblicken så blir reaktionen "Åh, herregud, är det verkligen jag?" Det är en trött kvinna med hår åt alla håll, påsar underögonen och mungiporna hängande nedåt. Hon ser inte ut som den som jag känner mig som.
Men så bestämmerjag mig för att studera detta ansikte med ögon som faktisk är väldigt nöjd med allt denna spegelbild har varit med om och vad den har klarat av.
Nå ja, håret står åt alla men jag vet att fem minuters jobb med det räcker för att kunna hälsa på kronprinsessan om så skulle behövas.
Ansiktsformen är rätt rund, något eggformad i både pannan och hakan och om jag sträcker på halsen så blir dubbelhakarn blir mindre synlig. Kinderna är stora runda och kindknotorna sitter högt. Äppekinder är väl ett ord man använder på barn men jag har också äppelkinder.
Mina ögonbryn måste jag noppra igen, de börjar buska tillsig. Kanske hade det inte gjort nått om de inte vore för att de är svarta. Så mot min ljusa hy som inte har något av den vackra sydländska lystern så är det stora kontraster.
Ögonen är jag rätt nöjd med. Okej, hade varit roligare om de var vackert bruna eller klart blå men grön milerade, ganska originellt det också om inte lika vackert förstås Jag har skrattat mycket och det syns. Massa underbara skrattrynkor syns nu runt ögonen på min mogna hy och skrattar jag riktigt ordentligt så far äppelkinderna nästan upp och krockar med ögonbrynen. Jag skymtar mörka ringar under ögonen men i dag finns mycket bra consiler mot sådant. Min stolthet är att ögonfransarna är märkbart långa, det är i alla fall en kommentar jag ofta fått.
Näsan. Jag försöker här i skärmen att studera den. Den säger mig inget, den har alltid suttit där och den är varken förstor förbred för lång eller något annat. En helt normal näsa men lite fräknar har den fått, är det kanske från helgens fina väder?
Så kommer vi ner till munnen. Den är liten och nätt men otroligt fint formad om jag får säga det själv. Väl markerad amorbåge och lite välvd och putig underläpp. Färgen är svagt rosa och biter jag lite i den så rinner blodet till och färgen blir ännu lite intensivare, bra trick förresten. Inga direkta rynkor runt munnen ännu men hårväxten är inte kvinlig om man säger så. Även i dag har visst några små mörka stixiga hår letat sig fram på hakan, det gäller att gå över med pinsetten var dag.
Så med den snälla kärleksblicken riktad mot mig mitt ansikte så finns inte så mycket att klaga på. Viknedgång hade inte skadat förstås men att åldern kommer gör mig ingen ting. Det jag däremot alltid lidit lite av är att när jag är avslappnad så hänger mungiporna nedåt. Många gånger har jag fått frågan om jag är sur fast jag inte är det. En annan sak är att mina ögons nyfikenhet leker sitt eget liv och för ofta upplevs som flörtiga då jag minst anar det. Så sur mun flörtiga ögon, kan ni få en bild av det?
Nä, nu ska jag stänga ner här, fixa håret, lägga på lite maskara, bruntonad färg på kinderna och dagens leende så är jag redo att möta dagen.
.
Utmaning 103 - 13 april
Se dig själv i spegeln en stund. Skriv sedan ett självporträtt.
Morgon, nä inte helt. Jag har varit ute och rastat hunden och släppt ut hönsen och gett dem sin dagliga skopa mat. Men morgon är det ända tills resten av familjen vaknar.
Datorn är på och jag har hunnit svar på några mejl. Ljuset i köket är allt för bra för att få skärpa på skärmen. Bakom texten ser jag min egen spegelbild. Vid första anblicken så blir reaktionen "Åh, herregud, är det verkligen jag?" Det är en trött kvinna med hår åt alla håll, påsar underögonen och mungiporna hängande nedåt. Hon ser inte ut som den som jag känner mig som.
Men så bestämmerjag mig för att studera detta ansikte med ögon som faktisk är väldigt nöjd med allt denna spegelbild har varit med om och vad den har klarat av.
Nå ja, håret står åt alla men jag vet att fem minuters jobb med det räcker för att kunna hälsa på kronprinsessan om så skulle behövas.
Ansiktsformen är rätt rund, något eggformad i både pannan och hakan och om jag sträcker på halsen så blir dubbelhakarn blir mindre synlig. Kinderna är stora runda och kindknotorna sitter högt. Äppekinder är väl ett ord man använder på barn men jag har också äppelkinder.
Mina ögonbryn måste jag noppra igen, de börjar buska tillsig. Kanske hade det inte gjort nått om de inte vore för att de är svarta. Så mot min ljusa hy som inte har något av den vackra sydländska lystern så är det stora kontraster.
Ögonen är jag rätt nöjd med. Okej, hade varit roligare om de var vackert bruna eller klart blå men grön milerade, ganska originellt det också om inte lika vackert förstås Jag har skrattat mycket och det syns. Massa underbara skrattrynkor syns nu runt ögonen på min mogna hy och skrattar jag riktigt ordentligt så far äppelkinderna nästan upp och krockar med ögonbrynen. Jag skymtar mörka ringar under ögonen men i dag finns mycket bra consiler mot sådant. Min stolthet är att ögonfransarna är märkbart långa, det är i alla fall en kommentar jag ofta fått.
Näsan. Jag försöker här i skärmen att studera den. Den säger mig inget, den har alltid suttit där och den är varken förstor förbred för lång eller något annat. En helt normal näsa men lite fräknar har den fått, är det kanske från helgens fina väder?
Så kommer vi ner till munnen. Den är liten och nätt men otroligt fint formad om jag får säga det själv. Väl markerad amorbåge och lite välvd och putig underläpp. Färgen är svagt rosa och biter jag lite i den så rinner blodet till och färgen blir ännu lite intensivare, bra trick förresten. Inga direkta rynkor runt munnen ännu men hårväxten är inte kvinlig om man säger så. Även i dag har visst några små mörka stixiga hår letat sig fram på hakan, det gäller att gå över med pinsetten var dag.
Så med den snälla kärleksblicken riktad mot mig mitt ansikte så finns inte så mycket att klaga på. Viknedgång hade inte skadat förstås men att åldern kommer gör mig ingen ting. Det jag däremot alltid lidit lite av är att när jag är avslappnad så hänger mungiporna nedåt. Många gånger har jag fått frågan om jag är sur fast jag inte är det. En annan sak är att mina ögons nyfikenhet leker sitt eget liv och för ofta upplevs som flörtiga då jag minst anar det. Så sur mun flörtiga ögon, kan ni få en bild av det?
Nä, nu ska jag stänga ner här, fixa håret, lägga på lite maskara, bruntonad färg på kinderna och dagens leende så är jag redo att möta dagen.
.
onsdag 8 april 2009
Glad påsk på er alla önskar Tjotten !
-
Nu blir det ett uppehåll från skrivpuff för mig under påsken.
Nu blir det ett uppehåll från skrivpuff för mig under påsken.
Vandringen 8 april
Utmaning 98 - 8 april
Skriv om att hoppa av.
Tolv tabletter om dagen var han nu uppe i. De skull intas på tre olika tider och alla i samband med mat. Detta gjorde att dagarna måste planeras. Det livet vara han inte van vid.
Han hade varit en livfull kille, tagit dagen som den kom. Oftast kom dagen med många nya idéer och äventyr. Hans två barn tyckte pappa var den stora hjälten. Lekfull, när som helst kunde han packa ryggsäckarna och så drog dom iväg på spännande upptåg. Inget planerat bara som det kom.
Nu var det inte så längre. Krafterna och humöret var inte heller som tidigare. Barnen hade börjat inse att pappa inte var den där roliga alltid som han varit. Hans liv hade tagits ifrån honom. Ja, han var deprimerad av allt som hänt och av så som hans liv och hans personlighet hade förändrats. Tabletterna hjälpte men hade också många biverkningar som han var tvungen att leva med.
Var det värt sig? Han kände sig som en orm som ömsat skin eller kanske ännu värre en orm som bytt skin med någon annan. I spegeln fanns den han kände så väl igen. Blicken var visserligen inte den samma men inuti denna kropp fanns någon annan. Han var orolig över att lära känna denna nya person han var. Inte bara orolig utan även rädd för att acceptera denna nya personlighet.
Han hade tagit sitt beslut. Lite av hans gamla äventyrliga jag hade smugit sig in. Han packade ryggsäcken. Tog bilen och körde ut till kusten som han älskade. Han skulle vandra, vandra ut efter havet. Göra mat på sitt tariangakök och sova underhimmelen och njuta av livet.
Så tog han bilnyckeln och lade i plastpåsen med alla mediciner han hade. Stoppade i några stora stenar och så gick han lägst ut på piren och slängde i påsen. Den sjönk. En liten stund bubblade luft upp men snart var allt stilla igen.
Lugnet spred sig. Lite av hans gamla jag som han saknat kände han ändå fanns där. Nu var det gjort. Han hade hoppat av sin tablettkarusell, nu skulle han ta sin kanske sista vandring men det var inget han viste. Ryggsäcken satte han på sig och så började han gå.
.
Skriv om att hoppa av.
Tolv tabletter om dagen var han nu uppe i. De skull intas på tre olika tider och alla i samband med mat. Detta gjorde att dagarna måste planeras. Det livet vara han inte van vid.
Han hade varit en livfull kille, tagit dagen som den kom. Oftast kom dagen med många nya idéer och äventyr. Hans två barn tyckte pappa var den stora hjälten. Lekfull, när som helst kunde han packa ryggsäckarna och så drog dom iväg på spännande upptåg. Inget planerat bara som det kom.
Nu var det inte så längre. Krafterna och humöret var inte heller som tidigare. Barnen hade börjat inse att pappa inte var den där roliga alltid som han varit. Hans liv hade tagits ifrån honom. Ja, han var deprimerad av allt som hänt och av så som hans liv och hans personlighet hade förändrats. Tabletterna hjälpte men hade också många biverkningar som han var tvungen att leva med.
Var det värt sig? Han kände sig som en orm som ömsat skin eller kanske ännu värre en orm som bytt skin med någon annan. I spegeln fanns den han kände så väl igen. Blicken var visserligen inte den samma men inuti denna kropp fanns någon annan. Han var orolig över att lära känna denna nya person han var. Inte bara orolig utan även rädd för att acceptera denna nya personlighet.
Han hade tagit sitt beslut. Lite av hans gamla äventyrliga jag hade smugit sig in. Han packade ryggsäcken. Tog bilen och körde ut till kusten som han älskade. Han skulle vandra, vandra ut efter havet. Göra mat på sitt tariangakök och sova underhimmelen och njuta av livet.
Så tog han bilnyckeln och lade i plastpåsen med alla mediciner han hade. Stoppade i några stora stenar och så gick han lägst ut på piren och slängde i påsen. Den sjönk. En liten stund bubblade luft upp men snart var allt stilla igen.
Lugnet spred sig. Lite av hans gamla jag som han saknat kände han ändå fanns där. Nu var det gjort. Han hade hoppat av sin tablettkarusell, nu skulle han ta sin kanske sista vandring men det var inget han viste. Ryggsäcken satte han på sig och så började han gå.
.
tisdag 7 april 2009
Möte 7 april
Utmaning 97 - 7 april
Här kommer en övning från författarcoachen Johanna Wistrand:Klicka slumpmässigt på en av webkamerorna. Föreställ dig att en man och en kvinna möts på platsen du ser framför dig, som webkameran visar. Hon är glad och han är arg. Känner de varandra? Har de stämt möte? Känner de inte varandra och möts slumpmässigt? Vad händer mellan dem? Du får högst en halv minut på dig att bestämma dig för detta. Skriv sedan ner en scen, gärna med dialog!Skriv i exakt sju minuter.http://www.webbkameror.se/webbkameror/index.php
* Jag tog Alingsås 7.50. Då jag är dyslektiker så gav jag mig tiden att gå igenom med rättstavingsprogrammet innan jag lade ut texten. Annars är det bara snabb rinnande text. inga förändringar. Detta var en kul övning*
Hon är på väg över torget. Klockan är 7.50 och hon ska möta en en gammal väninna vid tåget. Han kommer gående från andra hållet över torget. Raska steg, så raska att det är på gränsen till att springa. Han ska med bussen och sedan hem och sova efter en lång natt på jobbet. Hon svänger sin röda väska och tänker på sist de sågs. Det var då hon blivit presenterad för Per.
"Aj, se dig för kärring" Båda stannar upp och hon svara:
"Hoppsan, jag såg dig inte"
"Nä, tydligen inte. Din förbannade väska träffade mig nästan i ansiktet"
"Jag ser det, du blev lite röd på halsen"
"Ja, där ser du, de var en djävla smäll du gav mig" Han tittar på klockan och fortsätter:
"Djävlar, förbannade skit, nu har jag missat bussen"
"Det går väl fler, så farligt var det väl inte. Du borde nog försöka arbeta på ditt humör, negativa människor lever 7,4 år kortare än positiva människor" Nu spändes var muskel i hans kropp, knogarna vitnade och ögonen blev svarta.
"Du kommer inte leva länge din djävla häxa, du brinner snart på ett förbannat påskbål" Hon tittar lite förvånat på honom så svarar hon:
"Ha en bra dag och puss på dig också" så går hon vidare med väskan fortfarande svängande.
Här kommer en övning från författarcoachen Johanna Wistrand:Klicka slumpmässigt på en av webkamerorna. Föreställ dig att en man och en kvinna möts på platsen du ser framför dig, som webkameran visar. Hon är glad och han är arg. Känner de varandra? Har de stämt möte? Känner de inte varandra och möts slumpmässigt? Vad händer mellan dem? Du får högst en halv minut på dig att bestämma dig för detta. Skriv sedan ner en scen, gärna med dialog!Skriv i exakt sju minuter.http://www.webbkameror.se/webbkameror/index.php
* Jag tog Alingsås 7.50. Då jag är dyslektiker så gav jag mig tiden att gå igenom med rättstavingsprogrammet innan jag lade ut texten. Annars är det bara snabb rinnande text. inga förändringar. Detta var en kul övning*
Hon är på väg över torget. Klockan är 7.50 och hon ska möta en en gammal väninna vid tåget. Han kommer gående från andra hållet över torget. Raska steg, så raska att det är på gränsen till att springa. Han ska med bussen och sedan hem och sova efter en lång natt på jobbet. Hon svänger sin röda väska och tänker på sist de sågs. Det var då hon blivit presenterad för Per.
"Aj, se dig för kärring" Båda stannar upp och hon svara:
"Hoppsan, jag såg dig inte"
"Nä, tydligen inte. Din förbannade väska träffade mig nästan i ansiktet"
"Jag ser det, du blev lite röd på halsen"
"Ja, där ser du, de var en djävla smäll du gav mig" Han tittar på klockan och fortsätter:
"Djävlar, förbannade skit, nu har jag missat bussen"
"Det går väl fler, så farligt var det väl inte. Du borde nog försöka arbeta på ditt humör, negativa människor lever 7,4 år kortare än positiva människor" Nu spändes var muskel i hans kropp, knogarna vitnade och ögonen blev svarta.
"Du kommer inte leva länge din djävla häxa, du brinner snart på ett förbannat påskbål" Hon tittar lite förvånat på honom så svarar hon:
"Ha en bra dag och puss på dig också" så går hon vidare med väskan fortfarande svängande.
söndag 5 april 2009
Kroppar och mode 5 april
Utmaning 95 - 5 april
Skriv om något förbryllande!
Skriv om något förbryllande!
Hur kan alla människor vara så förtjusta i att duscha? Gud vad jag fryser barfota på det kalla kakelgolvet. Det tar en liten stund innan vattnet blir varmt på morgonen. Som alltid är det några kalla droppar som hamnar på mig trotts att jag försöker undvika dem. Jag backar huttrande bakåt och in i den kalla kakelväggen istället. Samma visa varje gång, att jag inte lär mig. Så fort vattnet uppnår den rätta varma temperaturen så blir det istället bli för varmt. Nä, det är verkligen inte lätt att kämpa med värmen och kylan på vattnet samtidigt som jag ska jag hinna tvätta mig också.
Tyngd lagen är en annan negativ effekt tillsammans med duschning. Alla valkar är vackert utsläppta från de trånga byxorna och bysten fladdrar fritt. Visst har jag en byst med respekt, i alla fall med en mycket ordentligt stor och osexig bh. Utan bh når de nästan ner till midja. Bröst och bröst förresten, överskottshud som jag med van och skicklig hand knökar ner i bh:n.
När jag sedan står och noga tvålar in mig blir jag illa medveten om alla dessa veck, skarvar, häng, valkar och nya fettdepåer som uppenbarar sig för mig. Är jag dessutom inne på tredagarsstubben så är det inte så angenämt att tvåla in de annars relativt släta delarna av kroppen heller. Som tur är så bryr sig inte gubben eller så har han bara vett att inte kommentera det.
Vad jag förstått genom alla dessa skvallertidningar så är det tydligen inte bara tabu att vara hårig på benen och under armarna för tjejer. Nej, man tydligen vara hel rakad och det gäller killar också. Det är ett stort allmänt äckel för kroppshår, förutom på huvudet. Måste erkännas att jag tycker det ser babyaktigt ut med släta bringor på karlar. Inte alls manligt i mitt tycke. Jag föredrar ett lite lagom lurvigt bröst att snurra in fingrarna i. Tanken på en rakad pung är inte heller speciellt lockande eller ännu värre en pung med tredagars stubb.
fredag 3 april 2009
Tiden 3 april
Utmaning 93 - 3 april
Skriv om något som går alldeles för fort.
Med ett urvrål startar allt
tiden går, tiden går
ögonkontakt, hud mot hud
ett livnärande bröst och trygghet
tiden går, tiden går
krypa, sitta, stå och gå
jag kan själv, trotts, men älskad
tiden går, tiden går
kastar mig ut i livet
Skriv om något som går alldeles för fort.
Med ett urvrål startar allt
tiden går, tiden går
ögonkontakt, hud mot hud
ett livnärande bröst och trygghet
tiden går, tiden går
krypa, sitta, stå och gå
jag kan själv, trotts, men älskad
tiden går, tiden går
kastar mig ut i livet
släppa taget, våga, testa allt
tiden går, tiden går
jag, kompisar, föräldrar
skola, press från första stund
tiden går, tiden går
frigörelse, vem är jag
bh, mens, smink, kyssar pirrar
tiden går, tiden går
betyg, vad vill jag bli
förförelse, sex, fylla och svek
.
tiden går, tiden går
jobb, är jag vuxen nu
bor själv, pengar och eget ansvar
tiden går tiden går
.
ögon som jag vill följa
förälskelse, kärlek, du och jag
.
tiden går, tiden går
.
ringar, vi blir ett
hud mot hud, smekmånad
.
tiden går, tiden går
.
arbete, vardag
radhus, hund och magen växer
.
tiden går, tiden går
.
barn, barn, barn
är det bara städa, handla, tvätta
.
tiden går, tiden går
.
barnen flyttar
byta hund, bil, man kanske liv
.
tiden går, tiden går
.
jag, här där borta
lycklig, missnöjd, blev det så här
.
tiden gick, tiden gick
.
med en sista suck stannar allt
torsdag 2 april 2009
En kort väg 2 april
Utmaning 92 - 2 april
Skriv om uppmärksamhet!
.
Hon kunde ha satt på sig trädgårdstofflorna, öppnat ytterdörren och gått gången fram till postlådan. Men detta gjorde hon inte.
Hon satte trädgårdstofflorna på sig och konstaterade att de borde spolas av snart. Öppnade ytterdörren och kände fortfarande lite av fukten från morgonens dimma. Dofterna var rena som om naturen var nytvättad och himmelen klar. Sådana här mornar var färgerna som allra vackrast.
Musblad hade börjat visa sig på björken som stod halvvägs till postlådan och hängde ut över gången. Gruset på gången knastrade skönt under fötterna. Hon log av tanken på att de kunde valt plattor istället Men detta meditativa ljud en tidig morgon, var något som hon nu inte ville vara utan. Grusgången var inte lång men hon var så uppslukad av morgonens och vårens skönhet att hon tog god tid på sig.
Det var så färgglatt med lökväxterna som växte vilt i gräsmattan utefter gången. De tidigaste sorterna var redan utblommade men krokus i alla färger och skilla fanns det gott om. Många påskliljor stod nu i knopp och var beredda att slå ut sin gula prakt. Alldeles lagom till påsk skulle det lysa i gult överallt.
Postlådan var sliten, hon hade inte tänkt på det förrut. Han, hennes man hade rätt i att den borde måslas om i sommar men även gropen framför som uppkommit av postbilens hjul måste göras något åt. Något grovt grus kunde funka tänkte hon. Men inte nu, inte i dag.
Skriv om uppmärksamhet!
.
Hon kunde ha satt på sig trädgårdstofflorna, öppnat ytterdörren och gått gången fram till postlådan. Men detta gjorde hon inte.
Hon satte trädgårdstofflorna på sig och konstaterade att de borde spolas av snart. Öppnade ytterdörren och kände fortfarande lite av fukten från morgonens dimma. Dofterna var rena som om naturen var nytvättad och himmelen klar. Sådana här mornar var färgerna som allra vackrast.
Musblad hade börjat visa sig på björken som stod halvvägs till postlådan och hängde ut över gången. Gruset på gången knastrade skönt under fötterna. Hon log av tanken på att de kunde valt plattor istället Men detta meditativa ljud en tidig morgon, var något som hon nu inte ville vara utan. Grusgången var inte lång men hon var så uppslukad av morgonens och vårens skönhet att hon tog god tid på sig.
Det var så färgglatt med lökväxterna som växte vilt i gräsmattan utefter gången. De tidigaste sorterna var redan utblommade men krokus i alla färger och skilla fanns det gott om. Många påskliljor stod nu i knopp och var beredda att slå ut sin gula prakt. Alldeles lagom till påsk skulle det lysa i gult överallt.
Postlådan var sliten, hon hade inte tänkt på det förrut. Han, hennes man hade rätt i att den borde måslas om i sommar men även gropen framför som uppkommit av postbilens hjul måste göras något åt. Något grovt grus kunde funka tänkte hon. Men inte nu, inte i dag.
onsdag 1 april 2009
1 april
.
Utmaning 91 - 1 april
Skriv om ett aprilskämt du någon gång gått på!
Barn är ofta lätta att lura och själv blir jag alltid lurad hela 1 april, hela dagen. Erkännas ska väl att jag låter mig luras så att barnen ska ha kul. Med tex: titta mamma en fluga i kaffet eller en mus under soffan. Och innan jag ens har hunnit böja mig ner så hör jag: April, april din dumma sill jag kan lura dig vart jag vill. Det är härligt att se hur glada de blir när de kan lura sin mamma.
Så klart så måste jag ge igen. Barnen och jag var alla i samma rum. Jag ställde mig vid fönstret och tittade ut över ängarna. Så tillslut kom frågan.
"Vad tittar du på mamma?"
"Det är ett så fint rådjur här utanför, kom ska ni få se." Jag flyttar mig så barnen ska se bättre och så jag ska se dem ordentligt när jag lägger in stöten, april, april...
"Men mamma, det är ju en älg"
Det var jag som blev lurad denna gången för det var verkligen en älg utanför.
.
Utmaning 91 - 1 april
Skriv om ett aprilskämt du någon gång gått på!
Barn är ofta lätta att lura och själv blir jag alltid lurad hela 1 april, hela dagen. Erkännas ska väl att jag låter mig luras så att barnen ska ha kul. Med tex: titta mamma en fluga i kaffet eller en mus under soffan. Och innan jag ens har hunnit böja mig ner så hör jag: April, april din dumma sill jag kan lura dig vart jag vill. Det är härligt att se hur glada de blir när de kan lura sin mamma.
Så klart så måste jag ge igen. Barnen och jag var alla i samma rum. Jag ställde mig vid fönstret och tittade ut över ängarna. Så tillslut kom frågan.
"Vad tittar du på mamma?"
"Det är ett så fint rådjur här utanför, kom ska ni få se." Jag flyttar mig så barnen ska se bättre och så jag ska se dem ordentligt när jag lägger in stöten, april, april...
"Men mamma, det är ju en älg"
Det var jag som blev lurad denna gången för det var verkligen en älg utanför.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)