.
Dagens utmaning: Skriv om att skörda.
Ett frö sprider sig så lätt.
Tar fart i vinden
eller landar mitt framför dina tår.
Ett frö tar fäste och gror.
Näring, vatten, ljus,
förutsättningar som inte behövs.
Ett frö håller sig fast.
Rotarsig så fort,
allt för fort och sprider sig underifrån.
Ett frö visar snart grönska.
Brer vackert ut sig,
vackert eller som ohämmat ogräs.
Ett frö kan ge stor skörd.
Något att glädjas åt
eller att djupt ångra undet lång tid.
Vill vi få skörda vårt frö
.
fredag 31 juli 2009
söndag 14 juni 2009
Uppskattar din ärlighet.
.
Så har jag suttit och filat på en novell. Skrivit om och skrivit om och skrivit om. Tänkte faktiskt skicka in den till en tävling. Nöjd? Oh, ja, mycket nöjd, fick verkligen till det. Oväntat, lite överraskande, kärlek och ett slut som ställer frågor.
Så jag lämnade mitt skötebarn i händerna på min man. Jag är dyslektiker och behöver få det rättat men också höra hans åsikt. Det känns viktigt att ha delat med mig av mina texter och få synpunkter på dem innan jag släpper dem vind för våg.
Min man läste och rättade. När han läst klart hade han ett stort leende på läpparna, men slutet var inte kul, så, vad tänkte han. "Vad tyckte du" frågade jag förväntansfullt. Han tittade på mig och skrattet hängde i mungipan, "Det var det sämsta du någonsin har skrivit". Hoppsan, det var inte vad jag förväntade mig. Tror ni jag blev arg och sur eller? Nä, jag var så glade för hans uppriktighet, jag vet nu att jag kan lita på vad han tycker och inte att han bara säger "Bra" för att jag vill höra det. Han förklarade lite hur han tänkte och jag kan förstå endel av det. Men så klart, jag var otroligt nöjd med min text och det blev ett svidande magplask. Sorligt, javisst. Jag tryckte jag bort novellen, med bara ett litet finger mot tangenten, klick. Borta..
Nu ska jag börja på en ny, och Gud så skönt att veta att jag får uppriktigt ärlig kritik på det jag skriver. Tack!
.
Så har jag suttit och filat på en novell. Skrivit om och skrivit om och skrivit om. Tänkte faktiskt skicka in den till en tävling. Nöjd? Oh, ja, mycket nöjd, fick verkligen till det. Oväntat, lite överraskande, kärlek och ett slut som ställer frågor.
Så jag lämnade mitt skötebarn i händerna på min man. Jag är dyslektiker och behöver få det rättat men också höra hans åsikt. Det känns viktigt att ha delat med mig av mina texter och få synpunkter på dem innan jag släpper dem vind för våg.
Min man läste och rättade. När han läst klart hade han ett stort leende på läpparna, men slutet var inte kul, så, vad tänkte han. "Vad tyckte du" frågade jag förväntansfullt. Han tittade på mig och skrattet hängde i mungipan, "Det var det sämsta du någonsin har skrivit". Hoppsan, det var inte vad jag förväntade mig. Tror ni jag blev arg och sur eller? Nä, jag var så glade för hans uppriktighet, jag vet nu att jag kan lita på vad han tycker och inte att han bara säger "Bra" för att jag vill höra det. Han förklarade lite hur han tänkte och jag kan förstå endel av det. Men så klart, jag var otroligt nöjd med min text och det blev ett svidande magplask. Sorligt, javisst. Jag tryckte jag bort novellen, med bara ett litet finger mot tangenten, klick. Borta..
Nu ska jag börja på en ny, och Gud så skönt att veta att jag får uppriktigt ärlig kritik på det jag skriver. Tack!
.
fredag 12 juni 2009
Ringmärkt!
Idag firar jag och min man 16 årig bröllopsdag!
Min man grattade mig i morse och det var evighetersedan han kom ihåg denna dag sist så det värmde. Jag brukar också glömma bröllopsdagen men min mamma ringer alltid och påminner oss och gratulerar förstås. Ska erkännas att jag faktiskt hade glömt det om inte mannen sagt något och inte mamma ringt.
Men nu ska det firas. Marängbottnarna till mockatårtan står i ugnen.
.
Min man grattade mig i morse och det var evighetersedan han kom ihåg denna dag sist så det värmde. Jag brukar också glömma bröllopsdagen men min mamma ringer alltid och påminner oss och gratulerar förstås. Ska erkännas att jag faktiskt hade glömt det om inte mannen sagt något och inte mamma ringt.
Men nu ska det firas. Marängbottnarna till mockatårtan står i ugnen.
.
onsdag 10 juni 2009
tisdag 9 juni 2009
Puffutmaning 160
De två D-orden som finns med är disciplin och drilla (drillas)
Praktiska tankar kring författarskapet.
Eller.
Hur man uppfostrar den exemplariska familjen till en blivande författare.
Jag ska bli författare. Ja det är i alla fall min dröm och jag trodde jag var på god väg. Men det gick snabbt upp för mig att det inte räcker med att ha många fina idéer, god fantasi och ett sug att skriva. Förutom talang för skrivandets konst naturligt vis. Man måste få ändan på stolen och det är inte det enklaste. Disciplin och rutin, viskas i mitt öra hela tiden. Hur svårt ska det vara om man verkligen vill?
Jag är med barn, man och hund. Det blir många måsten varje dag och lika många oförberedda händelser som dyker upp och stjäl min tid. Hur jag än planerar in min ända på den där stolen vid laptopen så raseras det.
Nu ska det bli ändring. Jag har bestämt mig. Jag ska uppfostra min familj till den exemplariska familjen för en blivande författare. Det är barnen, mannen och hunden som behöver rutin och disciplin.
Barnen bör kunna laga mat, inte för att de själva kommer att behöva det då jag slutat serva dem, utan för att de ska kunna servera mig när hungern sätter in. Lika självklart som att de måste kunna ge mig kaffe och choklad så jag slipper släppa fingrarna mer än nödvändigt från tangent bordet när jag som bäst är inne i en kreativ skrivbubbla. Denna kreativitet kan inträffa när som helst under dygnets timmar och då får jag inte bli störd, bara uppassad.
Som blivande författare måste jag också få sova ostört. Det är snarare en regel än ett undantag att råka få inspiration just när det är läggdags. Första förändringen i hemmet är att införskaffa väckarklockor till alla så jag slipper upp först på morgonen, behöver jag sova så ska jag kunna göra det.
När jag väl vaknar så är kaffet det viktigaste. Inte är det för mycket begärt av mannen i huset att han kokar kaffe till mig med på morgonen och häller det på termosen när han ändå kokar sitt. Men ska han ändå göra smörgåsar till sig själv så kan han säkert göra några till mig också och ställa i kylen.
Hund är ett problem. Den ska ha mat, kissas och rastas. Ska jag få sova ostört så måste det lösas. Att ge honom mat och vatten kan någon av barnen göra och så installerar vi en hundlucka i dörren, för det måste nog vara lättare än att lära honom gå på låda. Motion är ett måste, annars väcker han mig ändå för att leka. Men inte blir det mer jobb för mannen om han tar och rastar hunden när han ändå åker hemifrån. Kör han bara sakta så kan han ta hunden i koppel genom bilfönstret. Bor man på landet som vi så räcker det med 1½ km, sedan släpper han honom så springer han själv hem och in i luckan.
Barnen ska drillas till att klara sig själva på morgonen. Frukost är inga problem det fixar de men att passa tiden till skolbussen och inte bråka med sina syskon kan vara värre att få dem till. Mobiler med många inprogrameringsbara alarm med olika ljud för olika saker som de ska göra under morgonen och förresten under hela dagen är en bra lösning. Så när frukosten ska vara avslutad 7.20 så ringer ”Love me tender” i mobilerna så de inte glömmer tandborstningen osv. Att minska risken för högljudda bråk barnen mellan tror jag att jag kan lösa genom ett ”skvaller system”. När två barn bråkar så hotar den tredje med att skvallra för mamma. Fortsätter de ändå så blir hotelsen verklighet och belönas i efterhand med en klubba. Nä, det är ingen risk att det går ut över deras tänder, inga barn vill se sitt syskon slicka på klubba framför näsan på dem.
När jag sedan vaknat och ätit frukost så är det bara att sätta sig och börja skriva, gå in i mig själv och stänga ute världen. Men vad händer, svärmor ringer och vill diskutera sina hemorrojder eller om hon kan äta två ägg i dag också utan att riskera högt kolesterolvärde. Nä det får bara inte ske. Telefonen måste vara vidarekopplad till mannen.
Kanske ändå det bara finns en bara lösning för att kunna ägna sig hängivet åt att få den där boken skriven och bli författare. Delad vårdnad av barn och hund. Skiljas, nä. Inte på riktigt men att bara bo med barnen, mannen och hunden varannan vecka låter inte så dumt. Det skulle lösa många problem.
Tillslut kan jag summera allt vad en blivande författare bör ha i en egenskap för att kunna förverkliga sin dröm, egoism.
.
Praktiska tankar kring författarskapet.
Eller.
Hur man uppfostrar den exemplariska familjen till en blivande författare.
Jag ska bli författare. Ja det är i alla fall min dröm och jag trodde jag var på god väg. Men det gick snabbt upp för mig att det inte räcker med att ha många fina idéer, god fantasi och ett sug att skriva. Förutom talang för skrivandets konst naturligt vis. Man måste få ändan på stolen och det är inte det enklaste. Disciplin och rutin, viskas i mitt öra hela tiden. Hur svårt ska det vara om man verkligen vill?
Jag är med barn, man och hund. Det blir många måsten varje dag och lika många oförberedda händelser som dyker upp och stjäl min tid. Hur jag än planerar in min ända på den där stolen vid laptopen så raseras det.
Nu ska det bli ändring. Jag har bestämt mig. Jag ska uppfostra min familj till den exemplariska familjen för en blivande författare. Det är barnen, mannen och hunden som behöver rutin och disciplin.
Barnen bör kunna laga mat, inte för att de själva kommer att behöva det då jag slutat serva dem, utan för att de ska kunna servera mig när hungern sätter in. Lika självklart som att de måste kunna ge mig kaffe och choklad så jag slipper släppa fingrarna mer än nödvändigt från tangent bordet när jag som bäst är inne i en kreativ skrivbubbla. Denna kreativitet kan inträffa när som helst under dygnets timmar och då får jag inte bli störd, bara uppassad.
Som blivande författare måste jag också få sova ostört. Det är snarare en regel än ett undantag att råka få inspiration just när det är läggdags. Första förändringen i hemmet är att införskaffa väckarklockor till alla så jag slipper upp först på morgonen, behöver jag sova så ska jag kunna göra det.
När jag väl vaknar så är kaffet det viktigaste. Inte är det för mycket begärt av mannen i huset att han kokar kaffe till mig med på morgonen och häller det på termosen när han ändå kokar sitt. Men ska han ändå göra smörgåsar till sig själv så kan han säkert göra några till mig också och ställa i kylen.
Hund är ett problem. Den ska ha mat, kissas och rastas. Ska jag få sova ostört så måste det lösas. Att ge honom mat och vatten kan någon av barnen göra och så installerar vi en hundlucka i dörren, för det måste nog vara lättare än att lära honom gå på låda. Motion är ett måste, annars väcker han mig ändå för att leka. Men inte blir det mer jobb för mannen om han tar och rastar hunden när han ändå åker hemifrån. Kör han bara sakta så kan han ta hunden i koppel genom bilfönstret. Bor man på landet som vi så räcker det med 1½ km, sedan släpper han honom så springer han själv hem och in i luckan.
Barnen ska drillas till att klara sig själva på morgonen. Frukost är inga problem det fixar de men att passa tiden till skolbussen och inte bråka med sina syskon kan vara värre att få dem till. Mobiler med många inprogrameringsbara alarm med olika ljud för olika saker som de ska göra under morgonen och förresten under hela dagen är en bra lösning. Så när frukosten ska vara avslutad 7.20 så ringer ”Love me tender” i mobilerna så de inte glömmer tandborstningen osv. Att minska risken för högljudda bråk barnen mellan tror jag att jag kan lösa genom ett ”skvaller system”. När två barn bråkar så hotar den tredje med att skvallra för mamma. Fortsätter de ändå så blir hotelsen verklighet och belönas i efterhand med en klubba. Nä, det är ingen risk att det går ut över deras tänder, inga barn vill se sitt syskon slicka på klubba framför näsan på dem.
När jag sedan vaknat och ätit frukost så är det bara att sätta sig och börja skriva, gå in i mig själv och stänga ute världen. Men vad händer, svärmor ringer och vill diskutera sina hemorrojder eller om hon kan äta två ägg i dag också utan att riskera högt kolesterolvärde. Nä det får bara inte ske. Telefonen måste vara vidarekopplad till mannen.
Kanske ändå det bara finns en bara lösning för att kunna ägna sig hängivet åt att få den där boken skriven och bli författare. Delad vårdnad av barn och hund. Skiljas, nä. Inte på riktigt men att bara bo med barnen, mannen och hunden varannan vecka låter inte så dumt. Det skulle lösa många problem.
Tillslut kan jag summera allt vad en blivande författare bör ha i en egenskap för att kunna förverkliga sin dröm, egoism.
.
söndag 7 juni 2009
Sommar = läsa och skriva
.
Åh, vad jag redan har hunnit med, jag är faktiskt ganska nöjd med mig själv. Jag har skrivit och jobbat undan lite i min redigerar hög. Tänk vad det går på några dagar bara man tar sig i kragen och satsar allt på ett kort.
Jag har även hunnit läsa ut "Potensgivarna" av Karin Brunk Holmqvist som legat halv läst länge. Jag fick börja om från början. Men även för en som läser med snigelfart så gick det fort, den var mycket lättläst. Lagom underhållande och så utspelar den sig i vår grannby.
Men sommaren ska också innehålla läsning. Jag ska försöka beta av högen som ligger. Men den bok jag nu helst skulle vilja börja med hittar jag inte (kan finnas hos min syster tillsammans med koftan jag också saknar). Det är "Den vidunderliga kärlekens historia"av Carl -Johan Vallgren som ligger överst på listan att vilja läsa. Hoppas jag hittar den. Men jag får väl kasta mig över "Madame de Pompadour" av Herman Lindqvist istället. "Marly och jag" av John Grogan vill jag sedan ta så det blir lite skratt hoppas jag och sedan får det nog bli Paul Austers "New York triogin som jag vill läsa men som jag inte tror jag gillar men det får vi se efteråt ."Reservkraft" av Tomas Sjödin ligger också på väntar listan.
Råkade köpa lite böcker på loppis men den bästa av dem verka vara den dom slängde med på köpet. "Undeströmmar av" Joanne Harris. Men hur jag kunnat slänga ner tre böcker av Kajsa Ingermarsson är en gåta, verkar inte vara något för mig och så blev det en Camilla Läckberg som jag inte läst. Men där vet jag vad jag har att vänta. Bra sammansatt mordgåta (förhoppningsfullt inte för förutsägbar) Mysigt att se hur det går för Erica och Patrik. Men så hoppas jag ändå få slippa allt för många retfulla klyschor som det kan "dugga tätt om" ;-) i hennes böcker. Men lättsam trevlig läsning på stranden när barnen badar kommer det bli.
Åh, vad jag redan har hunnit med, jag är faktiskt ganska nöjd med mig själv. Jag har skrivit och jobbat undan lite i min redigerar hög. Tänk vad det går på några dagar bara man tar sig i kragen och satsar allt på ett kort.
Jag har även hunnit läsa ut "Potensgivarna" av Karin Brunk Holmqvist som legat halv läst länge. Jag fick börja om från början. Men även för en som läser med snigelfart så gick det fort, den var mycket lättläst. Lagom underhållande och så utspelar den sig i vår grannby.
Men sommaren ska också innehålla läsning. Jag ska försöka beta av högen som ligger. Men den bok jag nu helst skulle vilja börja med hittar jag inte (kan finnas hos min syster tillsammans med koftan jag också saknar). Det är "Den vidunderliga kärlekens historia"av Carl -Johan Vallgren som ligger överst på listan att vilja läsa. Hoppas jag hittar den. Men jag får väl kasta mig över "Madame de Pompadour" av Herman Lindqvist istället. "Marly och jag" av John Grogan vill jag sedan ta så det blir lite skratt hoppas jag och sedan får det nog bli Paul Austers "New York triogin som jag vill läsa men som jag inte tror jag gillar men det får vi se efteråt ."Reservkraft" av Tomas Sjödin ligger också på väntar listan.
Råkade köpa lite böcker på loppis men den bästa av dem verka vara den dom slängde med på köpet. "Undeströmmar av" Joanne Harris. Men hur jag kunnat slänga ner tre böcker av Kajsa Ingermarsson är en gåta, verkar inte vara något för mig och så blev det en Camilla Läckberg som jag inte läst. Men där vet jag vad jag har att vänta. Bra sammansatt mordgåta (förhoppningsfullt inte för förutsägbar) Mysigt att se hur det går för Erica och Patrik. Men så hoppas jag ändå få slippa allt för många retfulla klyschor som det kan "dugga tätt om" ;-) i hennes böcker. Men lättsam trevlig läsning på stranden när barnen badar kommer det bli.
torsdag 4 juni 2009
Engagemang och paus.
.
Jag vill nu engagera mig mer i mig själv och det jag vill göra. Visst är det så att jag har mycket annat runt om kring mig som jag också vill eller till och med måste göra. Trotts allt så betyder familjen och vännerna allt i mitt liv men jag kan inte stå still. Jag måste alltid rulla vidare, backe upp backe ner, och nu är det upp som gäller.
Jag vill skriva, jag har så mycket att skriva om. En bok på G och tusen andra ideer. För att kunna engagera mig mer i detta så känner jag att jag måste ta en paus från skrivpuffen. Den och alla ni som puffar har gett mig mycket under våren. Jag har fått sparkar i häcken som varit välbehövda, jag har läst texter som fått min snäva värd att vidgas och jag har vågat skriva ord jag knappt fört över mina läppar. Dikt som jag aldrig tidigare skrivit vågade jag mig på att testa tack vare puffen. Jag har mött människor som jag nog inte annars kommit i kontakt med IRL men även mött en ny underbar vän som nu tillhör mitt IRL.
Jag kommer tillbaka, för jag kommer behöver puffen och er, men just nu ska jag lägga krutet på mina andra skrivprojekt ett tag. Jag kommer lägga upp lite texter här ändå eller bara skriva av mig om vad som händer. Vet inte hur lång min paus blir men kanske blir det ett sommarlov från puffandet. Men jag hoppas ni är kvar när vi ses igen.
Ha en riktigt skön skrivsommar alla!
Kram Tjotten
.
Jag vill nu engagera mig mer i mig själv och det jag vill göra. Visst är det så att jag har mycket annat runt om kring mig som jag också vill eller till och med måste göra. Trotts allt så betyder familjen och vännerna allt i mitt liv men jag kan inte stå still. Jag måste alltid rulla vidare, backe upp backe ner, och nu är det upp som gäller.
Jag vill skriva, jag har så mycket att skriva om. En bok på G och tusen andra ideer. För att kunna engagera mig mer i detta så känner jag att jag måste ta en paus från skrivpuffen. Den och alla ni som puffar har gett mig mycket under våren. Jag har fått sparkar i häcken som varit välbehövda, jag har läst texter som fått min snäva värd att vidgas och jag har vågat skriva ord jag knappt fört över mina läppar. Dikt som jag aldrig tidigare skrivit vågade jag mig på att testa tack vare puffen. Jag har mött människor som jag nog inte annars kommit i kontakt med IRL men även mött en ny underbar vän som nu tillhör mitt IRL.
Jag kommer tillbaka, för jag kommer behöver puffen och er, men just nu ska jag lägga krutet på mina andra skrivprojekt ett tag. Jag kommer lägga upp lite texter här ändå eller bara skriva av mig om vad som händer. Vet inte hur lång min paus blir men kanske blir det ett sommarlov från puffandet. Men jag hoppas ni är kvar när vi ses igen.
Ha en riktigt skön skrivsommar alla!
Kram Tjotten
.
söndag 31 maj 2009
Morsdag
Dagens skrivpuffs text skulle vara om mamma i dag.
Jag har inte tid att skriva och läsa om mamma för att jag just är mamma.
Min 10 årige som har över 39 grader i feber och kräks upp allt sen i går morse (även alvedonen). Så just i dag kan jag inte vara en skrivare utan bara mamma. Har man tagit steget att bli mamma så är det det man först och främst är i resten av sitt liv.
Men grattis alla mammor!
Kram Tjotten
Jag har inte tid att skriva och läsa om mamma för att jag just är mamma.
Min 10 årige som har över 39 grader i feber och kräks upp allt sen i går morse (även alvedonen). Så just i dag kan jag inte vara en skrivare utan bara mamma. Har man tagit steget att bli mamma så är det det man först och främst är i resten av sitt liv.
Men grattis alla mammor!
Kram Tjotten
lördag 30 maj 2009
Det skulle gå
Utmaning 150 - 30 maj
Fortsätt: Hon bestämde sig till slut, det skulle...
Hon bestämde sig till slut, det skulle gå. Hon bara måste klara det.
Dagen var helt rätt. En söndag morgon oförskämt tidigt. Inga andra bilister var ute, alla låg väl och sov, ja det skulle hon också ha gjort men nu satt hon här. Ingen blåst och himmelen var alldeles blå. Solen hade också varit uppe tidigt så sikten var det inget fel på. Hon skulle klara det.
Barnen hade önskat sig att få åka till Öland i sommar. Framför allt till Ölands djur och nöjespark. Det var inte första gången dom ville dit, det hade varit en önskan de senaste åren. Trotts att de inte bodde längre än knappt 8 mil från Kalmar så hade det inte blivit så. Förra sommaren så blev det Tosselilla men nu hade hon hyrt en stuga, 1 hel vecka på Öland så nu skulle de dit.
Så vred hon på nyckeln och startade sin gamla Volvo och svängde ut från vägrenen. Inte under 50 km hade hon lovat sig själv, annars hade hon likväl kunnat gå eller cyklat över. Den såg inte så farlig ut på håll mest ståtlig och stolt. Ännu hade hon aldrig åkt över en bro med en sådan där hemsk kulle utan att blunda men det gick ju inte om hon skulle köra själv.
Hon närmade sig uppförsbacken på bron, fortare än hon önskat. Den tornade upp sig som en jätte framför henne. Hon kännde sig lika liten som hon gjort när hon skulle hälsa och niga inför farbror Gunnar som barn. Så låg nu platta marken bakom henne, bara räcket med havet på högersidan och framför vägen som slutade i tomma intet. Hjärtat började slå snabbare. Svetten från händerna gjorde greppet om ratten halt. Knogarna vitnade. Tänk om det inte fanns en väg på andra sidan. tänk om hon bara skulle köra rakt ner i det fridfulla, kalla, mörka havet. Yrseln kom krypande, andningen hade nu nått bröstkorgen högsta pugnt. Tänk om hon skulle förlora förnuftet och bara råka svänga höger och rakt igenom räcket och ut i havet. Barnen, vad skulle hända med barnen utan sin mamma. Tankarna var inte relevanta. Det kom en bil i motsatt körfält ner för bron alltså måste vägen finnas på andra sidan. Men förnuftets tankar skuggades av rädslan och paniken. Sista sträckan över krönet kom. Hon såg inte vägen bara den stora tomma himmelen. Hon skulle flyga rakt in i himmelriket Gode gud bad hon och svalde ner hjärtat till rätt plats i kroppen igen.
Vägen fanns där hon hade överlevt. Men ännu var hon inte nere. Bromsen kunde sluta fungera. En röd bil susade förbi henne på hennes vänstersida. Hon hade inte sett den. Hennes bil svängde till åt höger. Automatiskt hade hon väjt. Lika snabbt var hon tillbaka. Nu rann tårarna men hon kunde inte torka bort dem. Händerna var som fastklistrade av svett och kramp om ratten.
Så var hon nere. Bara en lång rakstrecka kvar av bron. Hon andades ut. Yrseln lugnad sig och tårarna rann fortfarande men mer av lättnad. Hon hade klarat det. Ja, hon hade gjort det.
Nu var det bara vägen tillbaka också.
.
Fortsätt: Hon bestämde sig till slut, det skulle...
Hon bestämde sig till slut, det skulle gå. Hon bara måste klara det.
Dagen var helt rätt. En söndag morgon oförskämt tidigt. Inga andra bilister var ute, alla låg väl och sov, ja det skulle hon också ha gjort men nu satt hon här. Ingen blåst och himmelen var alldeles blå. Solen hade också varit uppe tidigt så sikten var det inget fel på. Hon skulle klara det.
Barnen hade önskat sig att få åka till Öland i sommar. Framför allt till Ölands djur och nöjespark. Det var inte första gången dom ville dit, det hade varit en önskan de senaste åren. Trotts att de inte bodde längre än knappt 8 mil från Kalmar så hade det inte blivit så. Förra sommaren så blev det Tosselilla men nu hade hon hyrt en stuga, 1 hel vecka på Öland så nu skulle de dit.
Så vred hon på nyckeln och startade sin gamla Volvo och svängde ut från vägrenen. Inte under 50 km hade hon lovat sig själv, annars hade hon likväl kunnat gå eller cyklat över. Den såg inte så farlig ut på håll mest ståtlig och stolt. Ännu hade hon aldrig åkt över en bro med en sådan där hemsk kulle utan att blunda men det gick ju inte om hon skulle köra själv.
Hon närmade sig uppförsbacken på bron, fortare än hon önskat. Den tornade upp sig som en jätte framför henne. Hon kännde sig lika liten som hon gjort när hon skulle hälsa och niga inför farbror Gunnar som barn. Så låg nu platta marken bakom henne, bara räcket med havet på högersidan och framför vägen som slutade i tomma intet. Hjärtat började slå snabbare. Svetten från händerna gjorde greppet om ratten halt. Knogarna vitnade. Tänk om det inte fanns en väg på andra sidan. tänk om hon bara skulle köra rakt ner i det fridfulla, kalla, mörka havet. Yrseln kom krypande, andningen hade nu nått bröstkorgen högsta pugnt. Tänk om hon skulle förlora förnuftet och bara råka svänga höger och rakt igenom räcket och ut i havet. Barnen, vad skulle hända med barnen utan sin mamma. Tankarna var inte relevanta. Det kom en bil i motsatt körfält ner för bron alltså måste vägen finnas på andra sidan. Men förnuftets tankar skuggades av rädslan och paniken. Sista sträckan över krönet kom. Hon såg inte vägen bara den stora tomma himmelen. Hon skulle flyga rakt in i himmelriket Gode gud bad hon och svalde ner hjärtat till rätt plats i kroppen igen.
Vägen fanns där hon hade överlevt. Men ännu var hon inte nere. Bromsen kunde sluta fungera. En röd bil susade förbi henne på hennes vänstersida. Hon hade inte sett den. Hennes bil svängde till åt höger. Automatiskt hade hon väjt. Lika snabbt var hon tillbaka. Nu rann tårarna men hon kunde inte torka bort dem. Händerna var som fastklistrade av svett och kramp om ratten.
Så var hon nere. Bara en lång rakstrecka kvar av bron. Hon andades ut. Yrseln lugnad sig och tårarna rann fortfarande men mer av lättnad. Hon hade klarat det. Ja, hon hade gjort det.
Nu var det bara vägen tillbaka också.
.
fredag 29 maj 2009
Morgon på bryggan
Utmaning 149 - 29 maj
En bild att skriva till:
En bild att skriva till:
Kvittrandet från sommarens morgonpigga småfåglar känns mer lockande än snusandet och snarkandet från barnen och mannen. Jag smyger upp så tyst jag kan och tar på min bikinibyxa och ett linne. Golvet knarra lite men så gott som de andra sover så betyderdet ingen ting. Dom kommer inte att vakna än på ett par timmar.
Ute i köket är det tyst men det luktar kaffe, så jag konstaterar att mamma och pappa redan är nere på bryggan. Även den tunga ekdörren låter ovanligt högt så här på morgonen. Ute är det lite svalt. Solen har ännu inte nått in på tomten och det dröjer en timme till tills solen letat sig in från sjön.
Morgonkissningen blir bakom en rodedendron. Jag tar god tid på mig, njuter och ser på naturens små storheter. En spindel stretar i sitt nät som vackert är dekorerat av dagg. Myrorna har inte kommit fram ännu, de kommer senare med solen. Jag vaknar till i mitt meditativa kissande av ett välbekant lätt plaskande i vattnet. Pappa är tillbaka med tidningen. Bilvägen och parkeringen har vi på andra sidan sjön och där är också brevlådan. Pappa hade kunnat ta motorbåten men vem vill förstöra sådana här härliga morgnar. Jag går ner till stranden och längst ut på bryggan där mamma sitter. Hon har näsan mot solen som nu står stor och rund över sjön. Lite dimma ligger fortfarande kvar i kanterna. Vi önskar varandra en god morgon sedan hjälper jag pappa som nu är framme vid bryggan med kanoten. Jag binder kanoten runt hängbjörken. Vi sätter oss hos mamma och hon serverar kaffe och skorpor med ost.
Mamma sitter tyst och tittar på andhonan med sin sju ungar, pappa läser tidningen och jag njuter bara av lugnet. Att nästan kunna se hur solen lyfter sig upp ur sjön och hur dimman lättar känns magiskt. De enda ljud som stör naturens musik är skorpornas krasande och pappa som då och då vänder blad.
Vi har ingen ström inkopplad i vår sommarstuga, allt är väldigt primitivt men ändå har vi alltid dessa härliga mornar i stugan äkta bryggkaffe.
Detta är vår brygga.
torsdag 28 maj 2009
Utmaning 148 - 28 maj
Skriv 5 favoritord på C och en berättelse där minst två av dem är med.
choklad, cannabis, coffee, cigaretter, champange, coca cola
Hon började bli rastlös. Huvudvärken hade tagit ett hårt grepp om tinningarna. Två treo damp ner i vattenglaset och började genast spraka, pysa och bubbla. Efter en stund tystnade glasets innehåll och lugnet lade sig där i. Men det varade inte länge. Innehållet skvalpade oroande så fort hon försökte föra det mot läpparna. Båda händerna fattade ett stadigare grepp om glaset men händernas skakningar kunde hon inte behärska.
Att det gått så långt.
Hennes förnuft sa henne att hon nu måste söka hjälp, men det var så mycket som även talade emot det. Hon visste det skulle bli jobbigt. Hon hade tidigare kämpat och över vunnit beroenden i sitt liv. Men trots AA:s hjälp så hittade hon nya ersättare för att dämpa tomheten och frågorna. Hennes beroende var i grund och botten ett beroende av att alltid ha ett beroende. Att alltid vara besatt av något som fick lov att ta över kontrollen då hon själv inte kunde. Men i detta fallet så skämdes hon.
Beroende framkallande saker som cigaretter, champang, cannabis, det kunde man tala om men chokladberoende. De skulle bara skratta. Hon skulle inte bli tagen på alvar.
Så gjorde hon ett försök till. Glaset mot läpparan. Det mesta fick hon i sig, det andra rann ner över halsen och in i bh:n. Med baksidan av handen torkade hon bort det blöta i ansiktet, det andra sket hon i, det var till och med kallt och skönt mot huden.
Vad hade hon för alternativ? Vilket beroende skulle slå sina knutar om henne nästa gång.
Hon hade bestämt sig. Det var hennes liv och hon som skulle leva det, så hon tog sig bort mot bokhyllan. Drog ut farmors gamla tegelstens bibel. Stack in handen i hålet och drog fram en mörk chokladkaka, Belgisk naturligt vis. Det hade från början varit viktigt att det var högsta och bästa kvalité men nu spelade det ingen roll längre. Nu var det bara ett sett av många att lugna nerverna på och flytta över bekymmrena på, som vilket annat beroende som hest. Men hon kunde inte se en annan lösning än acceptans, så hon knökade i sig chokladen.
.
.
Skriv 5 favoritord på C och en berättelse där minst två av dem är med.
choklad, cannabis, coffee, cigaretter, champange, coca cola
Hon började bli rastlös. Huvudvärken hade tagit ett hårt grepp om tinningarna. Två treo damp ner i vattenglaset och började genast spraka, pysa och bubbla. Efter en stund tystnade glasets innehåll och lugnet lade sig där i. Men det varade inte länge. Innehållet skvalpade oroande så fort hon försökte föra det mot läpparna. Båda händerna fattade ett stadigare grepp om glaset men händernas skakningar kunde hon inte behärska.
Att det gått så långt.
Hennes förnuft sa henne att hon nu måste söka hjälp, men det var så mycket som även talade emot det. Hon visste det skulle bli jobbigt. Hon hade tidigare kämpat och över vunnit beroenden i sitt liv. Men trots AA:s hjälp så hittade hon nya ersättare för att dämpa tomheten och frågorna. Hennes beroende var i grund och botten ett beroende av att alltid ha ett beroende. Att alltid vara besatt av något som fick lov att ta över kontrollen då hon själv inte kunde. Men i detta fallet så skämdes hon.
Beroende framkallande saker som cigaretter, champang, cannabis, det kunde man tala om men chokladberoende. De skulle bara skratta. Hon skulle inte bli tagen på alvar.
Så gjorde hon ett försök till. Glaset mot läpparan. Det mesta fick hon i sig, det andra rann ner över halsen och in i bh:n. Med baksidan av handen torkade hon bort det blöta i ansiktet, det andra sket hon i, det var till och med kallt och skönt mot huden.
Vad hade hon för alternativ? Vilket beroende skulle slå sina knutar om henne nästa gång.
Hon hade bestämt sig. Det var hennes liv och hon som skulle leva det, så hon tog sig bort mot bokhyllan. Drog ut farmors gamla tegelstens bibel. Stack in handen i hålet och drog fram en mörk chokladkaka, Belgisk naturligt vis. Det hade från början varit viktigt att det var högsta och bästa kvalité men nu spelade det ingen roll längre. Nu var det bara ett sett av många att lugna nerverna på och flytta över bekymmrena på, som vilket annat beroende som hest. Men hon kunde inte se en annan lösning än acceptans, så hon knökade i sig chokladen.
.
.
onsdag 27 maj 2009
Förförisk
Utmaning 147 - 27 maj
Skriv om en krydda.
Doften är förförisk. Inte konstigt att den annses vara den tredje mest potenshöjande doften av alla. Redan de gamla Egyptierna använde kryddan till sina finaste parfymer. I Kina annvänds den flitigt för att smörja in kalla händer och fötter. Kryddan har en värmande och anticeptisk verkan. Många kulturer använder den mot nedstämdhet och förlorad livslust. Då den dessutom är fantastisk om man har problem med matsmältningen, kramper i tarmarna och problem med gasig mage så förstår jag att livslusten kommer tillbaka om man slipper de besvären.
Men åh, visst är det något visst som händer när man känner denna mustiga, sötaktiga arom. Även jag som inte personligen behöver något potenshöjande kan känna att blodet rusar i kroppen. Men med dess värmande och blodcirkulations höjande effekt så är kanske inte den reaktionen så konstig. Så hem och baka kanelbullar och låt kanelens ljuvliga doft sprida sig i hemmet så önskar jag er en skön natt.
.
Skriv om en krydda.
Doften är förförisk. Inte konstigt att den annses vara den tredje mest potenshöjande doften av alla. Redan de gamla Egyptierna använde kryddan till sina finaste parfymer. I Kina annvänds den flitigt för att smörja in kalla händer och fötter. Kryddan har en värmande och anticeptisk verkan. Många kulturer använder den mot nedstämdhet och förlorad livslust. Då den dessutom är fantastisk om man har problem med matsmältningen, kramper i tarmarna och problem med gasig mage så förstår jag att livslusten kommer tillbaka om man slipper de besvären.
Men åh, visst är det något visst som händer när man känner denna mustiga, sötaktiga arom. Även jag som inte personligen behöver något potenshöjande kan känna att blodet rusar i kroppen. Men med dess värmande och blodcirkulations höjande effekt så är kanske inte den reaktionen så konstig. Så hem och baka kanelbullar och låt kanelens ljuvliga doft sprida sig i hemmet så önskar jag er en skön natt.
.
tisdag 26 maj 2009
Den blomstertid nu kommer.
Utmaning 146 - 26 maj
Skriv på temat "Den blomstertid nu kommer"
Den blomstertid nu kommer med lust.
Nu när knopparna bristerut, duvorna kuttrar och värmen kommer så lever vi upp. Då spirar lust omkring oss. Maskrosorna sprider sina frön för vinden med hopp om att bli fler. Nyfikenheten smyger sig på. Synen skärps och ser det vackra i allt. Det pirrar i kroppar och det glimmar i ögon. Skönheten kommer fram överallt.
Alla blommarut, även du.
.
Skriv på temat "Den blomstertid nu kommer"
Den blomstertid nu kommer med lust.
Nu när knopparna bristerut, duvorna kuttrar och värmen kommer så lever vi upp. Då spirar lust omkring oss. Maskrosorna sprider sina frön för vinden med hopp om att bli fler. Nyfikenheten smyger sig på. Synen skärps och ser det vackra i allt. Det pirrar i kroppar och det glimmar i ögon. Skönheten kommer fram överallt.
Alla blommarut, även du.
.
måndag 25 maj 2009
Livets våg.
Utmaning 145 - 25 maj
Skriv om en våg.
Allt startade som en spegelblank sjö. Snart började sjön bölja och så accelererade det till vågor, inte på en sjö länger utan höga havsvågor. Redan i tonåren fanns en spänning om att något större var på väg. Då lades grunden för alla frågor som sedan måste testas och besvaras. Jag nöjde mig aldrig med andras svar.
Så attraherades jag av min motsatts som hade en nyfikenhet på livet men med ett lugn som den sjö jag upplevt som litet barn. Kärleken i form av en näckros damm hade drabbat mig. Jag behövde hans lugn, hans stabilitet och hans eftertänksamhet. Jag tror inte det finns något vetenskapligt bakom att stiltje plus storm på havet relaterar till hanterbara spännande vågor. Men vad bevisar vetenskap? Jag vet att han håller min sjösjuka i schack och jag tror även att han njuter av vågorna som jag utsätter honom för så länge som han kan kontar med stiltje.
Hur jag än har kämpat emot så rider jag ofta på vågornas kant, njuter av spänningen utsikten och känslan av att känna av livet. Jag har kämpat emot detta då jag alltid ramlar ner med svåra magplask. Då finns han där och drar upp mig. oftast hinner han stoppa mig i tid så vågdalarna inte blir så stora.
Trotts att det låter både slitsamt och riskfyllt är det sådan jag är och jag vill inte leva utan mina vågor men inte heller utan min ständige vågbrytare.
.
Skriv om en våg.
Allt startade som en spegelblank sjö. Snart började sjön bölja och så accelererade det till vågor, inte på en sjö länger utan höga havsvågor. Redan i tonåren fanns en spänning om att något större var på väg. Då lades grunden för alla frågor som sedan måste testas och besvaras. Jag nöjde mig aldrig med andras svar.
Så attraherades jag av min motsatts som hade en nyfikenhet på livet men med ett lugn som den sjö jag upplevt som litet barn. Kärleken i form av en näckros damm hade drabbat mig. Jag behövde hans lugn, hans stabilitet och hans eftertänksamhet. Jag tror inte det finns något vetenskapligt bakom att stiltje plus storm på havet relaterar till hanterbara spännande vågor. Men vad bevisar vetenskap? Jag vet att han håller min sjösjuka i schack och jag tror även att han njuter av vågorna som jag utsätter honom för så länge som han kan kontar med stiltje.
Hur jag än har kämpat emot så rider jag ofta på vågornas kant, njuter av spänningen utsikten och känslan av att känna av livet. Jag har kämpat emot detta då jag alltid ramlar ner med svåra magplask. Då finns han där och drar upp mig. oftast hinner han stoppa mig i tid så vågdalarna inte blir så stora.
Trotts att det låter både slitsamt och riskfyllt är det sådan jag är och jag vill inte leva utan mina vågor men inte heller utan min ständige vågbrytare.
.
onsdag 20 maj 2009
Besöket
Utmaning 140 - 20 maj
Skriv om ett brott.
Natten hade varit lugn, så jag hade fått sluta tidigare. En snabb dusch och så kröp jag ner mellan lakanen så som Gud hade skapat mig. Jag var ensam hemma för mina föräldrar hade flyttat ut till sommarstugan. Men nu var jag ledig från sommarjobbet några dagar. Jag skulle bara sova några timmar, sedan åka till sommarstugan och äta frukost med dem.
Något störde min sömn. Sömndrucken som jag var så hörde jag min pappa tala med någon i telefonen. Vad gjorde dom hemma nu? Jag hade inte sovit så länge för klockan var bara kvart över fem på morgonen. Handduken som låg slängd på golvet nedanför sängen svepte jag om mig och så tassade jag ut i hallen. Där stod en man och talade i vår telefon, någon jag aldrig sett förut. Han hade hört mig och släppte bara luren, munnen öppnades men han sa inget, visade bara sina få gulfärgade tänder. Jag vet inte var ifrån modet kom men med stark och tydlig röst frågade jag:
– Vad gör du här?
– Jag var bara hungrig och lite frusen, fick jag till svar.
Först då upptäckte jag blodet som rann ner från hans huvud, skärsåren i ansiktet och på händerna. Den allt förstora tröjan var inte bara blodig utan ner geggad med annat än blod. Försiktigt tog jag mig förbi honom och backade in i köket. På bänken låg en kladdig kniv.
- Hur kom du in, frågade jag med blicken hårt fast i hans flackande blick och händerna trevande efter kniven.
- Ytter dörren stod öppen, svarade han.
– Då vill jag att du går ut den vägen du kom.
Kniven hade jag nu i ett stadigt tag bakom ryggen. Sakta vågade jag närma mig honom. Han backade. Jag styrde honom genom att gå mot honom. Det gick inte fort men vi kom båda ner för trappan och ut i hallen. Inga förhastade rörelser, riskerna att göra honom rädd kunde vara förödande. Hans nuvarande förvirrande tillstånd kändes mer hanterbart. Ytter dörren var låst. Som i ultrarapid låste jag upp dörren.
- Nu är det nog bäst att du går, sa jag.
Mannen öppnade och stapplade ut.
Nu rusade hjärtat på. Jag låste snabbt. Var hade han kommit in? Jag rusade runt över allt i huset. Alla dörrhandtag var blodiga, blodiga fotspår i alla rum utom mitt, varför? Ett fönster stod öppet, men det var på övervåningen. Där kunde han inte ha kommit in. I köket var frysdörren på vid gavel, nästan allt var utrivet, lika så med skafferiet och kylen. Mat och blod över allt. Jag hade inte sett detta innan, jag var så koncentrerad på mannen.
Han måste ha kommit in någonstans, men var? Ljud hördes från grovingången i snickarverkstaden. Fönstret där var krossat och nu var han på andra sidan. Snabbt hämtade jag dörrnyckeln till innedörren mellan verkstaden och övriga huset. Vred om och lät nyckeln sitta i lite på tvären. Jag fick tag på den trådlösa telefonen och tog den och sprang in på toaletten och låste. Först ringde jag polisen, sedan till mamma och pappa. Först då kom chocken. Efter det minns jag inget förrän en polis höll mig i sina armar och talade lugnande med mig.
"Polisen fick tag på den skyldige. Det var en narkoman som dom kände väl till. Då han hade Hepatit B så var vårt hus tvunget att total saneras. Jag har skrivit berättelsen i Jag form men det är inte jag som upplevt detta utan min lillasyster."
-
Skriv om ett brott.
Natten hade varit lugn, så jag hade fått sluta tidigare. En snabb dusch och så kröp jag ner mellan lakanen så som Gud hade skapat mig. Jag var ensam hemma för mina föräldrar hade flyttat ut till sommarstugan. Men nu var jag ledig från sommarjobbet några dagar. Jag skulle bara sova några timmar, sedan åka till sommarstugan och äta frukost med dem.
Något störde min sömn. Sömndrucken som jag var så hörde jag min pappa tala med någon i telefonen. Vad gjorde dom hemma nu? Jag hade inte sovit så länge för klockan var bara kvart över fem på morgonen. Handduken som låg slängd på golvet nedanför sängen svepte jag om mig och så tassade jag ut i hallen. Där stod en man och talade i vår telefon, någon jag aldrig sett förut. Han hade hört mig och släppte bara luren, munnen öppnades men han sa inget, visade bara sina få gulfärgade tänder. Jag vet inte var ifrån modet kom men med stark och tydlig röst frågade jag:
– Vad gör du här?
– Jag var bara hungrig och lite frusen, fick jag till svar.
Först då upptäckte jag blodet som rann ner från hans huvud, skärsåren i ansiktet och på händerna. Den allt förstora tröjan var inte bara blodig utan ner geggad med annat än blod. Försiktigt tog jag mig förbi honom och backade in i köket. På bänken låg en kladdig kniv.
- Hur kom du in, frågade jag med blicken hårt fast i hans flackande blick och händerna trevande efter kniven.
- Ytter dörren stod öppen, svarade han.
– Då vill jag att du går ut den vägen du kom.
Kniven hade jag nu i ett stadigt tag bakom ryggen. Sakta vågade jag närma mig honom. Han backade. Jag styrde honom genom att gå mot honom. Det gick inte fort men vi kom båda ner för trappan och ut i hallen. Inga förhastade rörelser, riskerna att göra honom rädd kunde vara förödande. Hans nuvarande förvirrande tillstånd kändes mer hanterbart. Ytter dörren var låst. Som i ultrarapid låste jag upp dörren.
- Nu är det nog bäst att du går, sa jag.
Mannen öppnade och stapplade ut.
Nu rusade hjärtat på. Jag låste snabbt. Var hade han kommit in? Jag rusade runt över allt i huset. Alla dörrhandtag var blodiga, blodiga fotspår i alla rum utom mitt, varför? Ett fönster stod öppet, men det var på övervåningen. Där kunde han inte ha kommit in. I köket var frysdörren på vid gavel, nästan allt var utrivet, lika så med skafferiet och kylen. Mat och blod över allt. Jag hade inte sett detta innan, jag var så koncentrerad på mannen.
Han måste ha kommit in någonstans, men var? Ljud hördes från grovingången i snickarverkstaden. Fönstret där var krossat och nu var han på andra sidan. Snabbt hämtade jag dörrnyckeln till innedörren mellan verkstaden och övriga huset. Vred om och lät nyckeln sitta i lite på tvären. Jag fick tag på den trådlösa telefonen och tog den och sprang in på toaletten och låste. Först ringde jag polisen, sedan till mamma och pappa. Först då kom chocken. Efter det minns jag inget förrän en polis höll mig i sina armar och talade lugnande med mig.
"Polisen fick tag på den skyldige. Det var en narkoman som dom kände väl till. Då han hade Hepatit B så var vårt hus tvunget att total saneras. Jag har skrivit berättelsen i Jag form men det är inte jag som upplevt detta utan min lillasyster."
-
tisdag 19 maj 2009
Underbara grannar.
Utmaning 139 - 19 maj
Skriv om att låna något.
Vilka underbara grannar och vänner vi har. Jag vet visserligen inte om vi är lika underbara grannar tillbaka.
För sex årsedan bosatte vi oss på Skånska vischan. Utan jobb och utan någon anknytning till platsen överhuvud taget. Dessutom köpte vi en avstyckad gård, boningshus + lada, stall, uthus m.m. på minst 500 km2 i enbart bottenplanet. Detta utan några kunskaper om ..., ja det mesta praktiska som man bör veta för att bo så här har vi kommit underfund med nu i efterhand.
Till saken. Våra underbara grannar har lantbruk och hon jobbar inom sjukvården. De har alltså alla de kunskaper man behöver ha för att bo så här ensligt med alla gamla slitna och konstiga saker som finns på en gård. Pumphus, diseltankar, rostiga vattenledningar, starkströmsledningar som är lite utöver det vanliga och många andra saker som jag inte ens vet vad det heter eller vad de ska användas till finns, rena museet.
Första åren så bodde jag mycket själv här med barnen då min man veckopendlade. Då lånade jag ofta grannfruns man. Inte sällan var det saker som slutade fungera eller som tydligen aldrig hade fungerat. Då ringde jag i panik till grannen och han kom hit och reddeupp mina problem mot lite kaffe och någon gott att stoppa i sig. Missförstå nu inte mig för betalning i natura har det aldrig varit tal om.
Vi har nog lånat det mesta de har och många saker har vi kvar här. Så nu efter alla år låter det ungefär så här när grannarna saknar något, för nu är det de som saknar saker. Hon ringer och säger:
- Vi hittar inte vår slägga, så den finns hos er.
- Har vi den?
- Ja, jag kommer och hämtar den nu.
- Visst, men jag har inte en aning om var den är?
- Det gör inget, jag hittar den.
Så behöver jag säga en gång till att vi har de bästa grannar. Men hur gärna ni än vill så kommer vi aldrig låna ut dem, risken är att vi inte får tillbaka våra grannar.
.
Skriv om att låna något.
Vilka underbara grannar och vänner vi har. Jag vet visserligen inte om vi är lika underbara grannar tillbaka.
För sex årsedan bosatte vi oss på Skånska vischan. Utan jobb och utan någon anknytning till platsen överhuvud taget. Dessutom köpte vi en avstyckad gård, boningshus + lada, stall, uthus m.m. på minst 500 km2 i enbart bottenplanet. Detta utan några kunskaper om ..., ja det mesta praktiska som man bör veta för att bo så här har vi kommit underfund med nu i efterhand.
Till saken. Våra underbara grannar har lantbruk och hon jobbar inom sjukvården. De har alltså alla de kunskaper man behöver ha för att bo så här ensligt med alla gamla slitna och konstiga saker som finns på en gård. Pumphus, diseltankar, rostiga vattenledningar, starkströmsledningar som är lite utöver det vanliga och många andra saker som jag inte ens vet vad det heter eller vad de ska användas till finns, rena museet.
Första åren så bodde jag mycket själv här med barnen då min man veckopendlade. Då lånade jag ofta grannfruns man. Inte sällan var det saker som slutade fungera eller som tydligen aldrig hade fungerat. Då ringde jag i panik till grannen och han kom hit och reddeupp mina problem mot lite kaffe och någon gott att stoppa i sig. Missförstå nu inte mig för betalning i natura har det aldrig varit tal om.
Vi har nog lånat det mesta de har och många saker har vi kvar här. Så nu efter alla år låter det ungefär så här när grannarna saknar något, för nu är det de som saknar saker. Hon ringer och säger:
- Vi hittar inte vår slägga, så den finns hos er.
- Har vi den?
- Ja, jag kommer och hämtar den nu.
- Visst, men jag har inte en aning om var den är?
- Det gör inget, jag hittar den.
Så behöver jag säga en gång till att vi har de bästa grannar. Men hur gärna ni än vill så kommer vi aldrig låna ut dem, risken är att vi inte får tillbaka våra grannar.
.
måndag 18 maj 2009
Jag är luft
Utmaning 138 - 18 maj
Skriv om luft.
Det gjorde så ont, ont ända in i mitt innersta, i delar av mig som jag inte visste jag hade. Det hade gått veckor som var dag medförde samma plåga. Det måste bara gå över, jag kunde inte säga upp mig bara för att slippa träffa honom var dag.
Han gick glatt förbi och pratade, diskuterade något viktigt projekt för företagets bästa. På sin höjd nickade han åt mig om någon annan gjorde en ansträngning för att hälsa. Mest blev jag behandlad som luft. Jag fanns där som något man måste ha för överlevnaden på detta företag, som man inte hade en tanke på om det inte saknades, det jag skulle bara finnas, som toalettpapper. Luft var ändå bättre beskrivet då toalettpapper inte var osynligt.
Det hade gått veckor, fyra veckor och två dagar. Innan dess hade jag varit som luft för honom. Något nödvändigt för hans fortlevande som han var tacksam för. Som han tog djupa andetag för att verkligen fyllas av. Han sög in var bit av mig och fick mig att sväva runt i och utanför hans kropp och smeka var dela av honom. Han hade njutit av det, njutit av den fiska nya fläkt av luft jag gav honom. Vi hade varit besatta av varandra, vi hade inte kunnat få nog av varandra. Gick han då förbi mig här på jobbet, så var luften het och vibrerande Nu var allt kallt och låg.
Det var som om vi då i vår extas hade stängt in oss i en ballong Tillslut hade syret tagit slut. Jag hade inte märkt det, bara blivit härligt surrigare i huvudet. Men utan att förvarna mig hade han satt en nål i vår ballong och spräckt den inifrån. Bara för att få luft och försvunnit från mig.
Hur länge skulle det ta innan jag kunde andas fritt igen? Jag visste att jag skulle överleva, det gör man så länge man får syre. Men att bara överleva är inget liv. Luften som nu omgav mig var förorenad.
.
Sista meningen borttagen efter bloggläsares bra kritik
Skriv om luft.
Det gjorde så ont, ont ända in i mitt innersta, i delar av mig som jag inte visste jag hade. Det hade gått veckor som var dag medförde samma plåga. Det måste bara gå över, jag kunde inte säga upp mig bara för att slippa träffa honom var dag.
Han gick glatt förbi och pratade, diskuterade något viktigt projekt för företagets bästa. På sin höjd nickade han åt mig om någon annan gjorde en ansträngning för att hälsa. Mest blev jag behandlad som luft. Jag fanns där som något man måste ha för överlevnaden på detta företag, som man inte hade en tanke på om det inte saknades, det jag skulle bara finnas, som toalettpapper. Luft var ändå bättre beskrivet då toalettpapper inte var osynligt.
Det hade gått veckor, fyra veckor och två dagar. Innan dess hade jag varit som luft för honom. Något nödvändigt för hans fortlevande som han var tacksam för. Som han tog djupa andetag för att verkligen fyllas av. Han sög in var bit av mig och fick mig att sväva runt i och utanför hans kropp och smeka var dela av honom. Han hade njutit av det, njutit av den fiska nya fläkt av luft jag gav honom. Vi hade varit besatta av varandra, vi hade inte kunnat få nog av varandra. Gick han då förbi mig här på jobbet, så var luften het och vibrerande Nu var allt kallt och låg.
Det var som om vi då i vår extas hade stängt in oss i en ballong Tillslut hade syret tagit slut. Jag hade inte märkt det, bara blivit härligt surrigare i huvudet. Men utan att förvarna mig hade han satt en nål i vår ballong och spräckt den inifrån. Bara för att få luft och försvunnit från mig.
Hur länge skulle det ta innan jag kunde andas fritt igen? Jag visste att jag skulle överleva, det gör man så länge man får syre. Men att bara överleva är inget liv. Luften som nu omgav mig var förorenad.
.
Sista meningen borttagen efter bloggläsares bra kritik
söndag 17 maj 2009
Utmaning 137 - 17 maj
Skriv 5 favoritord på B och en berättelse där minst två av dem är med.
Det blev inte mina favorit ord utan Bennys och dem är B-berättelsen fylld av.
Blank byst blottades.
Blicken blev besatt av bh-lösa bröst.
Brulépudding böljandet band blicken.
Behärska brasan, bad Benny.
Bananen blev betydligt bastantare.
Betittad av brutal beskhet.
Bruttans brunögda blängande brände.
Bespottad, bedragen av bula i byxan.
Borta var bildskön bimbo.
.
Skriv 5 favoritord på B och en berättelse där minst två av dem är med.
Det blev inte mina favorit ord utan Bennys och dem är B-berättelsen fylld av.
Benny blängde bakfullt bortåt brunetten.
Blank byst blottades.
Blicken blev besatt av bh-lösa bröst.
Brulépudding böljandet band blicken.
Behärska brasan, bad Benny.
Bananen blev betydligt bastantare.
Betittad av brutal beskhet.
Bruttans brunögda blängande brände.
Bespottad, bedragen av bula i byxan.
Borta var bildskön bimbo.
.
lördag 16 maj 2009
Utmaning 136 - 16 maj
Skriv om att stå i strålkastarljuset.
Nu ska jag berätta lite om min underbara hund Plex igen.
Det är inte alltid helt underbart att vara matte och inte är det alla gånger som man med stolthet säger att det är ens hund. Plex är en hund med en orolig själ, och ni som läst om honom innan vet att han är en omplaceringshund som har varit med om det mesta tidigare. Ja, ja, nu var det så att vi skulle träna. Plex skulle träna på att sitta snällt, tyst och bedårande gulligt bunden utanför affärer medan jag lämnade honom för att träna på att shoppa utan att vara orolig för att han blev kidnappad.
Först testade vi lite lätt som en uppvärming utanför gardinaffären. Två minuter var jag borta och allt hade gått ganska bra. Han hade inte blivit kidnappad men ylat våldsamt. Så var jag tvungen att gå till apoteket. Band honom utanför och gick in. Jag hörde hela tiden att Plex fortfarande var utanför och när jag skulle betala så sa apotekaren "att folk bara lämnar sina hundar så där, det måste vara stressande för dem" Jag lämnade fram pengarna och svarade "ja visst är det stressande och han som låter är min hund". Tyst blev det och jag kom ut till en nu glad skuttande Plex som hoppade i sin egen kisspöl. Vet inte vem denna träning var mest stressande för men ett försök till skulle vi göra innan vi åkte hem. Så vi spatserade vidare mot sportaffären. Nu hade jag bestämt att vi skulle träna i tio minuter.
När sju minuter gått så ropade en från kassan att om det var någon som hade en svart hund utanför så skulle den genast gå ut till honom. Ja, det måste ju bara vara Plex dom menade och då var det jag som skulle gå ut. Jag kände liksom på mig att detta nu var ett tillfälle då jag inte med stolthet erkände mig som matte till Plex. Utanför stod en äldre dam med rullator och höll Plex stramt mot rullatorn. Plex ylade och och skällde. Jag såg ganska snart och kände även på doften att det fanns en mening att hålla honom stramt. Han hade diarreat ner hela trottoaren Förbipaserande fick svänga ut i gatan för att komma förbi. Den äldre damen som var förhållande vis stark tog genast komandot. "Jag håller din hund så städar du upp" ord och inga visor. Näsdukar hade jag alltid med mig så jag började suga upp så gott det gick och lade dem sedan i bajspåsen. Det var verkligen inte lätt och stressad över att Plex fortfarande skällde och gnydde gjorde inte pressen på mig lättare. Efter en stund sa damen " du får nog gå in i affären och be om vatten att skölja rent med" Det var bara att lyda. Tretti liter vatten gick det åt för att skölja rent. och även tvätta av Plex tassar. En rännil av luktande vatten sökte sig nedför gatan.
Efter att ha tackat den äldre damen för hjälpen var det jag som kvickt försvann med svansen mellan benen och en nu mycket lycklig Plex skuttande bredvid mig som en känguru. Att jag varit orolig för att han skulle bli kidnappad var verkligen en övrdift.
.
Skriv om att stå i strålkastarljuset.
Nu ska jag berätta lite om min underbara hund Plex igen.
Det är inte alltid helt underbart att vara matte och inte är det alla gånger som man med stolthet säger att det är ens hund. Plex är en hund med en orolig själ, och ni som läst om honom innan vet att han är en omplaceringshund som har varit med om det mesta tidigare. Ja, ja, nu var det så att vi skulle träna. Plex skulle träna på att sitta snällt, tyst och bedårande gulligt bunden utanför affärer medan jag lämnade honom för att träna på att shoppa utan att vara orolig för att han blev kidnappad.
Först testade vi lite lätt som en uppvärming utanför gardinaffären. Två minuter var jag borta och allt hade gått ganska bra. Han hade inte blivit kidnappad men ylat våldsamt. Så var jag tvungen att gå till apoteket. Band honom utanför och gick in. Jag hörde hela tiden att Plex fortfarande var utanför och när jag skulle betala så sa apotekaren "att folk bara lämnar sina hundar så där, det måste vara stressande för dem" Jag lämnade fram pengarna och svarade "ja visst är det stressande och han som låter är min hund". Tyst blev det och jag kom ut till en nu glad skuttande Plex som hoppade i sin egen kisspöl. Vet inte vem denna träning var mest stressande för men ett försök till skulle vi göra innan vi åkte hem. Så vi spatserade vidare mot sportaffären. Nu hade jag bestämt att vi skulle träna i tio minuter.
När sju minuter gått så ropade en från kassan att om det var någon som hade en svart hund utanför så skulle den genast gå ut till honom. Ja, det måste ju bara vara Plex dom menade och då var det jag som skulle gå ut. Jag kände liksom på mig att detta nu var ett tillfälle då jag inte med stolthet erkände mig som matte till Plex. Utanför stod en äldre dam med rullator och höll Plex stramt mot rullatorn. Plex ylade och och skällde. Jag såg ganska snart och kände även på doften att det fanns en mening att hålla honom stramt. Han hade diarreat ner hela trottoaren Förbipaserande fick svänga ut i gatan för att komma förbi. Den äldre damen som var förhållande vis stark tog genast komandot. "Jag håller din hund så städar du upp" ord och inga visor. Näsdukar hade jag alltid med mig så jag började suga upp så gott det gick och lade dem sedan i bajspåsen. Det var verkligen inte lätt och stressad över att Plex fortfarande skällde och gnydde gjorde inte pressen på mig lättare. Efter en stund sa damen " du får nog gå in i affären och be om vatten att skölja rent med" Det var bara att lyda. Tretti liter vatten gick det åt för att skölja rent. och även tvätta av Plex tassar. En rännil av luktande vatten sökte sig nedför gatan.
Efter att ha tackat den äldre damen för hjälpen var det jag som kvickt försvann med svansen mellan benen och en nu mycket lycklig Plex skuttande bredvid mig som en känguru. Att jag varit orolig för att han skulle bli kidnappad var verkligen en övrdift.
.
fredag 15 maj 2009
Schlager EM
Ja, efter att ha sett Schlager EM i går igen så kan jag inte annat än hänvisa till mitt lilla ironiska kåseri den 12 maj, fast nu menar jag det dubbelt upp. Herre Gud det borde finnas skottpengar på dåliga programledare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)