Utmaning 335 - 1 december
Skriv om att öppna en lucka
Den har länge varit stängd. Jag trodde att efter ett äktenskap bakom mig och två barn uppvuxna så hade jag gjort mitt och fått mitt. Så kommer han. Han har knackat på men ännu har jag inte vågat öppna fullt ut.
Han är härligt blyg men med en så vansinnigt intensiv blick, den backar inte undan när den möter min. Han ser mig, bara mig och hans ögon slukar mig.
Vi ska bara prata om något så vi bestämmer att träffas vi den gamla ladan. Men båda vet vi att det bara är en förevändning. Jag har bestämt mig, trotts att det efter inte kommer kunna vara ogjort så är det han som ska få öppna luckan till mitt hjärta. Vi säger aldrig något till varandra, det behövdes inte. Jag följer bara efter honom in i lada. Pirrig som en tonåring. Tjugofem år har bara försvunnit i mitt liv. Under en kort stund håller vi varandras händer. Så tar han med nervösa fingrar av stunden hetta och börjar knäppa upp min blus. Han fumlar med knapparna. Han behöver hjälp. Medan jag knäpper upp ser jag hans otåliga blick vandra nedåt knapp för knapp. Jag njuter av att hålla honom på halster.
Så, när blusen faller tar jag ett steg mot honom och trycker mig mot hans kropp. Mina händer smeker sig in under hans tröja och känner hans håriga bröst. Mot mitt sköte späns hans mandom mer för var andetag. Så drar jag av honom tröjan. Jag vill förföra. Hans bröstvårtor styvnar lite under min tunga, jag retas med dem.
Knappen och gylfen i hans jeans är svåra att få upp för motståndet innanför. Så drar jag ner både jeans och kallingar samtidig. Han kliver ur dem och vill genast få av mig bh.n och kjolen. Men jag tar undan hans händer, har jag väl kommit hit så ska jag njuta fullt ut. Så jag backar in honom mot väggen och glider ner på knä framför honom.
Med ena handen tar jag ett stadigt tag om roten på han lem, leker med tungan runt ollonet. Såklart han små stönar, vill ha mer...Så fyller jag min mun, med hans manlighet. Andra handen tar jag mellan benen bakom pungen. Rytmiskt suger jag samtidigt som jag hjälper till med handen att dra fram och tillbaka, drar hans lem ut och in i min mun samtidigt som min tunga leker fram och tillbaka. Sneglar upp på hans ansikte. Det är en njutning att se han njuta så. Sakta för jag den andra handen bakåt mellan hans ben. Med pekfingret retar jag anus med koll på om han gillar det och om jag ska gå lite längre. Så blir hans andhämtning snabbare, snart kommer han.
Naturligt vis slutar jag, bara för att retas. Ställer mig framför honom. Nu är jag inte blyg och skamfylld över min kropp. Han tycker om det han ser och det ger mig styrka. Först lirkar jag av trosorna under kjolen. Så knäpper jag upp bh.n och låter min tunga byst falla. Tillslut drar jag ner dragkedjan i kjolen och den glider ner över mina höfter och hamnar i halmen.
Han kysser mig, han leker med tungan runt mina bröstvårtor, biter lite oskyldigt, kysser min nacke och lägger ner mig i halmen och lägger sig halvt ovan på mig. Smeker mina bröst, nafsar. Så försvinner han ner, baxar upp min stjärt, särar på mina ben. Mer behövs inte, jag är redan våt men han börjar slicka klitoris, suga, leka små bita. Skönt det är, så underbart skönt. Jag andas snabbare, skjuter rygg, spänner mig mot orgasmen, vill inte ännu. Han för in sin tunga i slidan, det blir ett andnings uppehåll, så byter han snabbt över till klitoris samtidigt som två fingrar glider in. Jag kan inte hålla tillbaka. Jag stönar, skriker att jag vill ha honom fullt ut nu. Kramperna i knyter om mina äggstockar mina ben skakar. så slutar han, tittar på mig, ler så där underbark kärleksfullt och han behöver inget säga, jag är hans kvinna.
Så kryper han sakta upp över min kropp samtidigt som hans tunga visar vägen retsamt från vulvan, slickar mig över naveln och upp mellan brösten. Han når mina läppar, kysser mig mjukt men hungrigt. Hela min kropp ropar nu efter att få honom, få fylla mig med honom.
Jag vill ha det på mitt vis och jag vill ha det nu så jag slår armarna runt honom och vänder honom på rygg under mig. Så sätter jag mig upp, gränslar honom, tar tag i honom och retar själv min klitoris med hans ollon. Vandrar ner över den fuktiga mynningen. Så möts våra ögon vi stannar båda upp känner av stundens allvar, spänning och längtan. utan ord skriker vi nu, nu, nu, och jag pressar mig snabbt ner över honom. Han kommer långt in i mig och jag börjar rida honom. Jag lägger mig bakåt så hans lem spänner hårt in i mig och snuddar G-punkten, han masserar min klitoris. Så skönt, så underbart skönt. Jag har fullkontroll över min njutning. Jag sätter mig upp och hans sträva händer vandrar upp över min kropp och mina tunga bröst.
Våra blickarna är fästa vid varandra han är otålig. Samtidigt vänder vi oss om, jag underst. Jag särar på benen och nu tränger han mjukt in. Rytmiskt in och ut. Ett pojkaktigt leende leker på han läppar. Mina händer smekte hans bröst och hans andhämtning blir snabbare. Jag lägger upp mina ben runt hans midja och kopplar ihop oss, så vi kommer ännu närmare och tätare varandra. Hjärtat slår snabbt mot mitt bröst. Hans stjärt spänner sig, hela hans kropp varenda liten muskel och han trycker sig så långt in i mig som om han vill in i min själ. Så slappnar han av. I hans ansikte ser jag glädje och frid. Hans orgasms njutning är det vackraste jag sett. Så glider han ur mig. Kysser mig.
I halmen bredvid lägger han sig. Jag kryper nära, nära, Lägger huvudet på hans arm, drar upp ena benet och läger över hans. Vi ligger så länge och bara håller om varandra.
Jag böjer ner huvudet och ser på hans nu kapitulerande mandom. Rörande liten och skrynklig. Vacker? Nä, det kan jag inte säga men tilltalande. Jag bara låter mig följa min längtan. Jag vill smaka. I min mun är den varm, mjuk och lite salt. Långsamt fyller hans penis ut min mun. Han växer och styvnat till igen. Jag leker med min tunga på hans nu känsligare ollon.
”Vill du” frågar jag. Han ser retsamt på mig och jag förstår att frågan var onödig.
”Jag vill att du tar mig bakifrån” viskar jag.
”Mmm” är det enda jag får tillsvar sedan vänder han mig lite bryskt om och jag ställer mig på knä framför. Med ena handen mellan mina ben hjälper jag honom ivrigt till rätta. Retfullt håller han kvar ollonet i slidans mynning. Jag vill, jag kvider bedjande. Då pressar han sig in. Med ett stön är jag med honom. Jag vill att han når min känslighet min känsligaste zon. Som en katthona lägger jag min bröstkorg mot marken och skjuter upp min stjärt mot honom. Genast når han min G-punkt. Jag darrar, vrider, skriker. Vill dra mig undan men endå hålla mig kvar. Han känner min frustration så han tar tag om mina ljumskar och håller mig kvar. Jag är fast, fjättrad vid honom utan kontroll. För var gång han stöter in i mig går det en blixt igenom min kropp. Orgasm på orgasm kommer, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag lyfter, flyger, exploderar. Så går det för honom också och han stöter in i mig med ett uttömmande djuriskt läte. Jag tror jag ska sprängas av njutning och samtidigt som han kommer inne i mig så rinner min saft ut längs mina ben.
Som en liten urvriden trasa sjunker jag av utmattning ner under honom i halmen och som ett varmt tungt beskyddande täcker lägger han sig halvt ovan på mig. Smeker bort mitt hår i nacken och kysser den. Så kryper jag ihop som en liten boll med honom omkring mig.
Med hans stora starka armar om mig somnar vi båda nöjda och mätta på varandra. Han fick öppna min lucka, nu går den aldrig att stänga igen.
tisdag 1 december 2009
måndag 30 november 2009
November
Utmaning 334 - 30 november
Skriv en hyllning till november.
Naturen visars sin sårbarhet. All kraft som den visat upp med sin grönska är nu borta. Löven har fallit. Många växter vissnar ner helt. Tillsynes döda men livet kämpar sig kvar under markens skorpa. I naturen finns styrkan att ta vara på varandra. Trädens löv lägger sig som ett täcke inför vintern. De stora tar hand om de små. Frön och nya små skott får skydd mot kylan och snön som väntas.
Solen har dragit sig tillbaka. Mer natt än dag når jorden. Träden har kastat av sig sin stolthet och visar nu sin nakenhet. Det tackar den låga växtligheten för. Då de får mer ljus än de fått om träden behållit sina kläder på.
Torra, knotiga och sköra står stammarna. Följer med vinden. Lutar sig mot varandra. Kronorna flätar sig samman. Stöttande, kramande för att tillsammans bli starka och kunna ta stormar.
November förknippas lätt med grå, trist, mörker och död. Men denna näst sista månad visar mer på styrka och gemenskap. En doldis som inte skryter utan strävar på. Medveten om att många bara väntar på nästa månad.
Det är värt en hyllning.
Skriv en hyllning till november.
Naturen visars sin sårbarhet. All kraft som den visat upp med sin grönska är nu borta. Löven har fallit. Många växter vissnar ner helt. Tillsynes döda men livet kämpar sig kvar under markens skorpa. I naturen finns styrkan att ta vara på varandra. Trädens löv lägger sig som ett täcke inför vintern. De stora tar hand om de små. Frön och nya små skott får skydd mot kylan och snön som väntas.
Solen har dragit sig tillbaka. Mer natt än dag når jorden. Träden har kastat av sig sin stolthet och visar nu sin nakenhet. Det tackar den låga växtligheten för. Då de får mer ljus än de fått om träden behållit sina kläder på.
Torra, knotiga och sköra står stammarna. Följer med vinden. Lutar sig mot varandra. Kronorna flätar sig samman. Stöttande, kramande för att tillsammans bli starka och kunna ta stormar.
November förknippas lätt med grå, trist, mörker och död. Men denna näst sista månad visar mer på styrka och gemenskap. En doldis som inte skryter utan strävar på. Medveten om att många bara väntar på nästa månad.
Det är värt en hyllning.
söndag 29 november 2009
Funderingar runt tre
Utmaning 333 - 29 november
Skriv om alla goda ting är tre.
Varför är denna siffra så magisk. Den återkommer över allt.
I kristendommen ser vi treenigheten, de tre vise männen, "på tredje dagen uppstod han ..." och "men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre. ..". Alla asagudarna stammar från de tre bröderna Oden, Vile och Ve och i grekislamytologin har vi de tre ödesgudinnorna. I sagorna ser vi de tre björnarna, de tre feerna och en ryss en tysk och Bellman. Tre återkommer alltid. Tre röda rosor ska man ge den man håller av, det betyder "jag älskar dig". I tävlingssammanhang så börjar det med "ett, två, treee" och slutar med att tre får medaljplats.
Överallt så står tre för godhet, storhet och lycka.
Skulle man ändå råka illa ut. Kanske någon sjukdom, säg en traditionell förkylning. Den som oftast består av snuva, hosta och ont i halsen så botas det bäst med dunderkuren som består av treenigheten citron, vitlök och honung.
Ja, alla goda ting är tydligen tre.
Skriv om alla goda ting är tre.
Varför är denna siffra så magisk. Den återkommer över allt.
I kristendommen ser vi treenigheten, de tre vise männen, "på tredje dagen uppstod han ..." och "men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre. ..". Alla asagudarna stammar från de tre bröderna Oden, Vile och Ve och i grekislamytologin har vi de tre ödesgudinnorna. I sagorna ser vi de tre björnarna, de tre feerna och en ryss en tysk och Bellman. Tre återkommer alltid. Tre röda rosor ska man ge den man håller av, det betyder "jag älskar dig". I tävlingssammanhang så börjar det med "ett, två, treee" och slutar med att tre får medaljplats.
Överallt så står tre för godhet, storhet och lycka.
Skulle man ändå råka illa ut. Kanske någon sjukdom, säg en traditionell förkylning. Den som oftast består av snuva, hosta och ont i halsen så botas det bäst med dunderkuren som består av treenigheten citron, vitlök och honung.
Ja, alla goda ting är tydligen tre.
Lenöster, en annan älskad sida.
2009-11-28
Utmaning 332 - 28 november
Skriv om att gå i ide.
Likt flyttfåglarna har sommargästerna lämnat stränderna, kafferna och pensionaten.
Sommarhusen längs kuststräckan är kusligt tomma och tysta. Stranden vit och oändlig.Vågorna slår upp sitt skum och grästuvorna vajar i vinden. Det är sig likt. Enda skillnaden är att nu hör jag havet. Inte ett parasoll i sikte. Om det inte vore för att mössan påminde mig om vilken årstid det är så hade jag inte sett skillnad. Havet och vågorna är nästan ännu mer inbjudande nu i sin nakenhet.
Pensionaten är släkta och skyltar talar om att det är stängt. Kafferna har fler lediga platser att välja på, dessutom talas det svenska rutomkring mig och ansiktena känns igen.
Vårt sommarparadis har gått till ro. Det är tid för vila. Tid för att hämtakraft. Tid för att njuta av lugnet och det paradis som finns här året runt.
Utmaning 332 - 28 november
Skriv om att gå i ide.
Likt flyttfåglarna har sommargästerna lämnat stränderna, kafferna och pensionaten.
Sommarhusen längs kuststräckan är kusligt tomma och tysta. Stranden vit och oändlig.Vågorna slår upp sitt skum och grästuvorna vajar i vinden. Det är sig likt. Enda skillnaden är att nu hör jag havet. Inte ett parasoll i sikte. Om det inte vore för att mössan påminde mig om vilken årstid det är så hade jag inte sett skillnad. Havet och vågorna är nästan ännu mer inbjudande nu i sin nakenhet.
Pensionaten är släkta och skyltar talar om att det är stängt. Kafferna har fler lediga platser att välja på, dessutom talas det svenska rutomkring mig och ansiktena känns igen.
Vårt sommarparadis har gått till ro. Det är tid för vila. Tid för att hämtakraft. Tid för att njuta av lugnet och det paradis som finns här året runt.
Antiklimax
Nystart, wow!!
Skrivpuff den 28/11 var är du???
Tittade på puffen som en kärlekskrank går runt mobilen.
Ja, ja, nu blir det två i dag men just nu får det vänta tills i eftermiddag ;-)
Har jag fått vänta så får du puffen vänta på mig. Öga för öga ...
Skrivpuff den 28/11 var är du???
Tittade på puffen som en kärlekskrank går runt mobilen.
Ja, ja, nu blir det två i dag men just nu får det vänta tills i eftermiddag ;-)
Har jag fått vänta så får du puffen vänta på mig. Öga för öga ...
fredag 27 november 2009
Ett avbrott i vardagen
Skrivpuff 331
5.5o. Godmorgon, godmorgon, hör fåglar sjunga ... Min egen inspelning av denna sång med pigga uppmaningar i stil med"dags att upp och hoppa nu". Det kan absolut inte finnas något värre att vakna till. Men det går och det är huvdsaken.
Så har min vardag börjat sen ... lång tid nu.
Sedan väcker jag barnen, ser till att de blir färdiga med allt morgon bestyr. Pussar dem och ser till att de inte missar skolbussen.
Nu är det min tid. Min man har kokt kaffe till mig innan han åkte. Det står på termosen. Den och favorit koppen tar jag med mig in till soffan. Kryper upp i hörnan med två kuddar bakomryggen. En hemma vävd filt drar jag över mig. Datorn slår jag på och så gör jag dagens "skrivpuff". Så har jag börjat min vardag sen efter jul men med ett sommaruppehåll och så ...
Men nu har det blivit ett mycket långt avbrott från min tidigare så bra morgonrutin. Visst har jag skrivit. Skrivit på mitt projekt samt alla övningar från mina 2 kurser. Men puffen var en bra rutin som stärkte mig. Att starta igen var svårt då det känndes så längesedan.
Nu ska det bli slut på detta vabrutt i vardagen.
Vi ses i morgon igen
5.5o. Godmorgon, godmorgon, hör fåglar sjunga ... Min egen inspelning av denna sång med pigga uppmaningar i stil med"dags att upp och hoppa nu". Det kan absolut inte finnas något värre att vakna till. Men det går och det är huvdsaken.
Så har min vardag börjat sen ... lång tid nu.
Sedan väcker jag barnen, ser till att de blir färdiga med allt morgon bestyr. Pussar dem och ser till att de inte missar skolbussen.
Nu är det min tid. Min man har kokt kaffe till mig innan han åkte. Det står på termosen. Den och favorit koppen tar jag med mig in till soffan. Kryper upp i hörnan med två kuddar bakomryggen. En hemma vävd filt drar jag över mig. Datorn slår jag på och så gör jag dagens "skrivpuff". Så har jag börjat min vardag sen efter jul men med ett sommaruppehåll och så ...
Men nu har det blivit ett mycket långt avbrott från min tidigare så bra morgonrutin. Visst har jag skrivit. Skrivit på mitt projekt samt alla övningar från mina 2 kurser. Men puffen var en bra rutin som stärkte mig. Att starta igen var svårt då det känndes så längesedan.
Nu ska det bli slut på detta vabrutt i vardagen.
Vi ses i morgon igen
tisdag 22 september 2009
Vad jag visste
Utmaning 265 - 22 september
Skriv om att veta.
Värme iform av dunfjädrar virvlade runt oss. Inget utanför betydde något just då. Jag såg rakt in i henne och såg en människa som kunde bära mig när det var tungt att gå. Hennes ögon talade samma språk, samma känsla hade träffat henne. Själsfränder, som kärlek vid första ögonkastet. Någon som såg, förstod och togemot mig. Så lika men så olika, det var berikande. Jag visste att det var ömsesidigt. Vi behövde varandra som stöd i vardagen för att lätta på trycket med familj, jobb och eviga "varför".
Jag öppnade mitt hjärta och lät henne komma in, lät henne få en av de dyrbara platserna jag hade kvar att ge. Vi delade tankar, upplevelser och drömmar som vi inte vågat yppa tidigare. Naken stod jag och blev betraktad, hon skylde sig inte heller. Det var ljuvligt att få studsa mitt nakna jag mot henne och ta emot mig själv med nya ögon igen. Hon lärde mig att lära känna mig själv.
Så kunde hon inte, orkade inte, hade för mycket att göra och ville inte. Jo, det skulle nog gå att träffas i morgon eller nästa vecka. Det gick aldrig och inget svar på varför kunde hon ge.
Jag hade trott att jag kände henne, från första stund. Jag trodde det var ömsesidigt och att det jag saknat hade blivit mig givet. I min lycka över att finna denna saknad smakupplevelse hon gett mig hade jag byggt upp en själsfrende i mitt inre som inte fanns. Envist hållit mig kvar vid den bild av henne som jag först känt Inte velat se den hon sakta visade sig vara bara så jag ville ha henne.
Det hade varit lätt att säga att jag blivit utnyttjad men då hade jag ljugit. Jag hade själv varit en attraktiv ny smak. Men istället för att dela, ge och ta hade jag onanerat ensam öppet in för henne. Velat tro att vi var två som delade samma slickepinne.
Det kommer läka men fortfarande blöts mina kinder i saknad av den som aldrig fanns.
.
Skriv om att veta.
Värme iform av dunfjädrar virvlade runt oss. Inget utanför betydde något just då. Jag såg rakt in i henne och såg en människa som kunde bära mig när det var tungt att gå. Hennes ögon talade samma språk, samma känsla hade träffat henne. Själsfränder, som kärlek vid första ögonkastet. Någon som såg, förstod och togemot mig. Så lika men så olika, det var berikande. Jag visste att det var ömsesidigt. Vi behövde varandra som stöd i vardagen för att lätta på trycket med familj, jobb och eviga "varför".
Jag öppnade mitt hjärta och lät henne komma in, lät henne få en av de dyrbara platserna jag hade kvar att ge. Vi delade tankar, upplevelser och drömmar som vi inte vågat yppa tidigare. Naken stod jag och blev betraktad, hon skylde sig inte heller. Det var ljuvligt att få studsa mitt nakna jag mot henne och ta emot mig själv med nya ögon igen. Hon lärde mig att lära känna mig själv.
Så kunde hon inte, orkade inte, hade för mycket att göra och ville inte. Jo, det skulle nog gå att träffas i morgon eller nästa vecka. Det gick aldrig och inget svar på varför kunde hon ge.
Jag hade trott att jag kände henne, från första stund. Jag trodde det var ömsesidigt och att det jag saknat hade blivit mig givet. I min lycka över att finna denna saknad smakupplevelse hon gett mig hade jag byggt upp en själsfrende i mitt inre som inte fanns. Envist hållit mig kvar vid den bild av henne som jag först känt Inte velat se den hon sakta visade sig vara bara så jag ville ha henne.
Det hade varit lätt att säga att jag blivit utnyttjad men då hade jag ljugit. Jag hade själv varit en attraktiv ny smak. Men istället för att dela, ge och ta hade jag onanerat ensam öppet in för henne. Velat tro att vi var två som delade samma slickepinne.
Det kommer läka men fortfarande blöts mina kinder i saknad av den som aldrig fanns.
.
måndag 21 september 2009
Så olika
Utmaning 264 - 21 september
Skriv om att samsas.
Du säger vad du känner och tycker utan att tänka på konsekvenserna Allt ska vara i ordning. Diskbänken ska skina. Smulor på matbordet spänner din ryggrad. Dammsugaren kommer fram i samma ögonblick som du kommer hem från jobbet. Men du är inte konsekvent. Ditt långa hår snurrar in sig i duschbrunnen. Padd med gammal makeup och topps med öronvax blir liggande på hanfatet. Aldrig plockar du bort det. Du irriterar dig över vissna blomblad i fönsterbrädena men skulle aldrig komma på tanken att vattna blommorna.
Vi är så olika. Så vansinnigt olika.
Men jag vet alltid vad du känner, jag vet var jag har dig. Du tänker inte på konsekvenserna av vad du säger men erkänner när du har fel. Det gör inget för mig om det står en smutsig kastrull på diskbänken eller finns smulor på bordet men det är så mycket finare när du torkat undan. Jag hatar att damsuga men tvättar och stryker hellre. Det är en tyst överenskommelse, jag städar upp efter dig på toaletten och du pockar undan alla data och motortidningar som jag strör runt mig.
Vi är så olika men kompletterar varandra så bra och blommorna i vårt hem trivs och är vackra.
.
Skriv om att samsas.
Du säger vad du känner och tycker utan att tänka på konsekvenserna Allt ska vara i ordning. Diskbänken ska skina. Smulor på matbordet spänner din ryggrad. Dammsugaren kommer fram i samma ögonblick som du kommer hem från jobbet. Men du är inte konsekvent. Ditt långa hår snurrar in sig i duschbrunnen. Padd med gammal makeup och topps med öronvax blir liggande på hanfatet. Aldrig plockar du bort det. Du irriterar dig över vissna blomblad i fönsterbrädena men skulle aldrig komma på tanken att vattna blommorna.
Vi är så olika. Så vansinnigt olika.
Men jag vet alltid vad du känner, jag vet var jag har dig. Du tänker inte på konsekvenserna av vad du säger men erkänner när du har fel. Det gör inget för mig om det står en smutsig kastrull på diskbänken eller finns smulor på bordet men det är så mycket finare när du torkat undan. Jag hatar att damsuga men tvättar och stryker hellre. Det är en tyst överenskommelse, jag städar upp efter dig på toaletten och du pockar undan alla data och motortidningar som jag strör runt mig.
Vi är så olika men kompletterar varandra så bra och blommorna i vårt hem trivs och är vackra.
.
Brottet från mönstret
Utmaning 263 - 20 september
Skriv om att göra ett undantag.
Aldrig att jag skulle svärta ner min familj. Vi var lyckligt lottade. Mamma och pappa hade verkligen fått kämpa sig fram, men de hade lyckats. Mamma var en omtyckt läkare och pappa hade byggt upp en elfirma som han drev med hjälp av åtta anställda Min bror Mats var 6 år äldre än jag och han skulle nu flytta till Göteborg och börja på Chalmers.
I skolan gick det fantastiskt bra för mig men inget annat förväntades heller, jag var en Visbergh. Vänner hade jag och många av dem höll också på med bågskytte. Vi var ett taijt gäng som kämpade mot samma mål. Det roligaste som fanns var att åka iväg på tävlingar med dem över hela Sverige
Bakom denna fina duktiga flicka som kom från en bra familj fanns en svart skugga. I hela tretton år hade jag tillåtit det och lärt mig spela detta teaterstycke. Även teater var jag bra på men det var det nog ingen som misstänkte, så bra var jag. Många påstod att det svåraste var att visa sorg och tårar på ett realistiskt sätt för en skådespelare men jag påstår att det omvända är ännu svårare.
Nästan lika många år som jag spelat hade jag även gjort abort. En om året, även det var nu en vana, ren vardags mat. Fast nu skulle det vara slut på det. Han misstänkte inget. Han hade efter att hjälpt mig de första gångerna överlåtit åt mig att rensa upp efter hans misstag. Han visste så väl att jag aldrig skulle avslöja något. Jag tänkte inte heller nu avslöja vad han gjort men jag hade bestämt en annan väg.
Små fjärilar hade börjat kännas i magen. Detta lilla liv som nu växte tillsig skulle denna gång få överleva. Detta skulle förändra så mycket, mina framtidsplaner men även för mamma och pappa. Men jag var skydig alla dessa döda foster detta. Eftersom jag visste att övergreppen nu skulle sluta så ville jag inte avslöja vem pappan var. Det var inte värt att svärta ner familjen på det viset nu när han ändå skulle flytta.
.
Skriv om att göra ett undantag.
Aldrig att jag skulle svärta ner min familj. Vi var lyckligt lottade. Mamma och pappa hade verkligen fått kämpa sig fram, men de hade lyckats. Mamma var en omtyckt läkare och pappa hade byggt upp en elfirma som han drev med hjälp av åtta anställda Min bror Mats var 6 år äldre än jag och han skulle nu flytta till Göteborg och börja på Chalmers.
I skolan gick det fantastiskt bra för mig men inget annat förväntades heller, jag var en Visbergh. Vänner hade jag och många av dem höll också på med bågskytte. Vi var ett taijt gäng som kämpade mot samma mål. Det roligaste som fanns var att åka iväg på tävlingar med dem över hela Sverige
Bakom denna fina duktiga flicka som kom från en bra familj fanns en svart skugga. I hela tretton år hade jag tillåtit det och lärt mig spela detta teaterstycke. Även teater var jag bra på men det var det nog ingen som misstänkte, så bra var jag. Många påstod att det svåraste var att visa sorg och tårar på ett realistiskt sätt för en skådespelare men jag påstår att det omvända är ännu svårare.
Nästan lika många år som jag spelat hade jag även gjort abort. En om året, även det var nu en vana, ren vardags mat. Fast nu skulle det vara slut på det. Han misstänkte inget. Han hade efter att hjälpt mig de första gångerna överlåtit åt mig att rensa upp efter hans misstag. Han visste så väl att jag aldrig skulle avslöja något. Jag tänkte inte heller nu avslöja vad han gjort men jag hade bestämt en annan väg.
Små fjärilar hade börjat kännas i magen. Detta lilla liv som nu växte tillsig skulle denna gång få överleva. Detta skulle förändra så mycket, mina framtidsplaner men även för mamma och pappa. Men jag var skydig alla dessa döda foster detta. Eftersom jag visste att övergreppen nu skulle sluta så ville jag inte avslöja vem pappan var. Det var inte värt att svärta ner familjen på det viset nu när han ändå skulle flytta.
.
fredag 18 september 2009
Kvinlighet
Utmaning 261 - 18 september
Skriv om ett ärr.
Stjärnorna dansade runt. Svett trängde fram från min iskalla skakande kropp. Växelvis krampade jag i fosterställning och låg raklång på magen med dubbla kuddar hårt tryckta mot nedre delen av buken och mitt sköte. Smärtan kom i vågor. En konstant smärta som gav mig utrymme till att fylla lungorna inför nästa dödsångest, den som kom som vågor. Det hade varit mer humant att stöta in en kniv och vrida om.
Trettiosex dagar per år, år efter år. En paus från dessa smärtor kom under de år jag var gravid och ammande. Det var sex underbara år av ammande och graviditeter. Även missfall men det drog i alla fall ut på tiden av smärtfritt levene.
Så växte systorna tillsig igen och smärtorna med dem. Sjukskrivning tredagar var månad var en självklarhet. Tiden kom då beslut om en sladdis skulle tas. Jag ville bli mamma igen, bara en sista gång ett sista barn. En tid av sex och smärta, sex och smärta och inget fastnat ägg. Jag var så full med systor att det inte fanns en chans för ett mycket litet ägg att sätta sig.
Beslut måste tas. Ofrivilligt insåg jag trotts att jag hade många fertila år kvar att det bara fanns ett val. Operation det enda alternativet om jag ville slippa plåga och fortsatt nedslitning av min kropp. Ja, jag sa ja till att avlägsna min livmoder fast det var mot min innersta vilja.
Flera veckor efter brottades jag med mitt ärr. Ärret var smärtsamt. Det satt djupt, djupt inom mig. Det var större än det som gick från sida till sida ovanför mitt blygdben. Det var skräckfyllt att jag pga. tappad känsel runt operationsområdet inte heller kund få orgasm. Jag hade blivit stympad. Inte till det yttre men min kvinnligt var bortskuren och slängde i en papperskorg. Ett halvår senare kom känseln tillbaka och njutning av orgasmer kunde jag åter berusa mig av. Fast känslan att inte vara helt fullt kvinnlig är fortfarande ett tärande ärr i mig.
.
Skriv om ett ärr.
Stjärnorna dansade runt. Svett trängde fram från min iskalla skakande kropp. Växelvis krampade jag i fosterställning och låg raklång på magen med dubbla kuddar hårt tryckta mot nedre delen av buken och mitt sköte. Smärtan kom i vågor. En konstant smärta som gav mig utrymme till att fylla lungorna inför nästa dödsångest, den som kom som vågor. Det hade varit mer humant att stöta in en kniv och vrida om.
Trettiosex dagar per år, år efter år. En paus från dessa smärtor kom under de år jag var gravid och ammande. Det var sex underbara år av ammande och graviditeter. Även missfall men det drog i alla fall ut på tiden av smärtfritt levene.
Så växte systorna tillsig igen och smärtorna med dem. Sjukskrivning tredagar var månad var en självklarhet. Tiden kom då beslut om en sladdis skulle tas. Jag ville bli mamma igen, bara en sista gång ett sista barn. En tid av sex och smärta, sex och smärta och inget fastnat ägg. Jag var så full med systor att det inte fanns en chans för ett mycket litet ägg att sätta sig.
Beslut måste tas. Ofrivilligt insåg jag trotts att jag hade många fertila år kvar att det bara fanns ett val. Operation det enda alternativet om jag ville slippa plåga och fortsatt nedslitning av min kropp. Ja, jag sa ja till att avlägsna min livmoder fast det var mot min innersta vilja.
Flera veckor efter brottades jag med mitt ärr. Ärret var smärtsamt. Det satt djupt, djupt inom mig. Det var större än det som gick från sida till sida ovanför mitt blygdben. Det var skräckfyllt att jag pga. tappad känsel runt operationsområdet inte heller kund få orgasm. Jag hade blivit stympad. Inte till det yttre men min kvinnligt var bortskuren och slängde i en papperskorg. Ett halvår senare kom känseln tillbaka och njutning av orgasmer kunde jag åter berusa mig av. Fast känslan att inte vara helt fullt kvinnlig är fortfarande ett tärande ärr i mig.
.
torsdag 17 september 2009
Jag kan inte
Utmaning 260 - 17 september
Skriv om att vara blyg.
Jag kan inte
kan inte reglerna
tänk om jag syns
om jag gör bort mig
Om jag inte syns
är det värre
finns jag då
Tänk om jag säger fel
eller vad är fel
eller vad är rätt
Står jag bara tyst
då är jag pinsam
bättre att inte synas
Jag vill vara osynlig
synlig gör mig osäker
jag ser ingen annan
Blind på omvärlden
ser mitt blyga jag
som är pinsam
Osynlig kan jag se
förstå andras språk
så jag lär
Vad som anses rätt
vad som anses fel
att säga och göra
Ge mig osynlighet
så kan jag tjuvläsa
regelboken
Det sociala spelet
.
Skriv om att vara blyg.
Jag kan inte
kan inte reglerna
tänk om jag syns
om jag gör bort mig
Om jag inte syns
är det värre
finns jag då
Tänk om jag säger fel
eller vad är fel
eller vad är rätt
Står jag bara tyst
då är jag pinsam
bättre att inte synas
Jag vill vara osynlig
synlig gör mig osäker
jag ser ingen annan
Blind på omvärlden
ser mitt blyga jag
som är pinsam
Osynlig kan jag se
förstå andras språk
så jag lär
Vad som anses rätt
vad som anses fel
att säga och göra
Ge mig osynlighet
så kan jag tjuvläsa
regelboken
Det sociala spelet
.
fredag 11 september 2009
Jag, långsint!
Skrivpuff utmaning den 11 september
Skriv om att vara långsint
Långsint, hur kan hon säga så. Hon som känner mig så väl. För det första så är jag konflikträdd, ända sen från sperma tiden. Att jag överhuvudtaget kunde komma fram först till ägget är ett under eftersom jag helt och hållet även saknar tävlingsinstinkt. Varför behöva få bekräftelse på att man är bäst när man vet att man är bra som man är. Risken är bara att man kommer sist och vad bekräftar det?
Jag hamnar aldrig i den situationen att jag blir arg på någon. Om jag överhuvudtaget skulle komma i en konflikt så är det antingen jag som har fel eller den andra, svårare än så är det inte. Eftersom jag lägger mig direkt om jag inte är säker på min sak så infinner sig aldrig situationen att jag har fel, alltså finns bara alternativet att jag har rätt. Jag kan förstå att detta påstående smakar illa för andra men jag har inget behov att hävda det, jag kan njuta av den insikten i tysthet.
Trygghet i mig själv är en gåva jag vårdar ömt, den rubbas inte av att någon annan har problem med sin självkänsla. Det är deras problem, synd för dem då. Avund begriper jag mig inte på, jag har det jag behöver och vet att jag kan få det jag vill om jag kämpar för det men varför, när det är bra som det är.
Att överhuvud taget nedlåta sig till att ta upp ett sådant ämne igen. Först försöka få allt som det var från början av vår vänskap och sedan anklaga mig. Vad tror hon igentligen. Hon har visat sitt rätta jag och jag behöver inte ens tycka synd om henne.
Men att komma så här långt efter och kalla mig för långsint. Hade jag haft fel så hade jag bett om ursäkt. Det har jag inga problem med. Inte har jag heller begärt en ursäkt från henne, jag bryr mig helt enkelt inte. Varför lägga energi på andras problem. Rätt smickrande att jag tydligen gnagt i hennes tankar under åren, men att hon inte kommit till insikt om hur fel hon har talar inte till hennes fördel. Det är bra som det är nu och våra vägar behöver inte korsas något mer.
Långsint nej, men aldrig att jag glömmer att hon sa att jag var egoistisk och saknade empati.
.
Skriv om att vara långsint
Långsint, hur kan hon säga så. Hon som känner mig så väl. För det första så är jag konflikträdd, ända sen från sperma tiden. Att jag överhuvudtaget kunde komma fram först till ägget är ett under eftersom jag helt och hållet även saknar tävlingsinstinkt. Varför behöva få bekräftelse på att man är bäst när man vet att man är bra som man är. Risken är bara att man kommer sist och vad bekräftar det?
Jag hamnar aldrig i den situationen att jag blir arg på någon. Om jag överhuvudtaget skulle komma i en konflikt så är det antingen jag som har fel eller den andra, svårare än så är det inte. Eftersom jag lägger mig direkt om jag inte är säker på min sak så infinner sig aldrig situationen att jag har fel, alltså finns bara alternativet att jag har rätt. Jag kan förstå att detta påstående smakar illa för andra men jag har inget behov att hävda det, jag kan njuta av den insikten i tysthet.
Trygghet i mig själv är en gåva jag vårdar ömt, den rubbas inte av att någon annan har problem med sin självkänsla. Det är deras problem, synd för dem då. Avund begriper jag mig inte på, jag har det jag behöver och vet att jag kan få det jag vill om jag kämpar för det men varför, när det är bra som det är.
Att överhuvud taget nedlåta sig till att ta upp ett sådant ämne igen. Först försöka få allt som det var från början av vår vänskap och sedan anklaga mig. Vad tror hon igentligen. Hon har visat sitt rätta jag och jag behöver inte ens tycka synd om henne.
Men att komma så här långt efter och kalla mig för långsint. Hade jag haft fel så hade jag bett om ursäkt. Det har jag inga problem med. Inte har jag heller begärt en ursäkt från henne, jag bryr mig helt enkelt inte. Varför lägga energi på andras problem. Rätt smickrande att jag tydligen gnagt i hennes tankar under åren, men att hon inte kommit till insikt om hur fel hon har talar inte till hennes fördel. Det är bra som det är nu och våra vägar behöver inte korsas något mer.
Långsint nej, men aldrig att jag glömmer att hon sa att jag var egoistisk och saknade empati.
.
onsdag 9 september 2009
Utmaning 252 - 9 september
Skriv om att ha tråkigt.
Söndag morgon, varför skulle jag vakna så tidig. Jag hade försökt somna om men de förbannade duvorna satt ute på telestolpen och kuttrade så det var lönlöst.
Morgontidningen hade inte kommit, antagligen hade sommarvikarien börjat, det brukade strula med tidningen då i några dagar. Jag tog istället med mig lokaltidningen som jag redan läst några gånger denna veckan. Kunde väl kanske hitta något att se fram mot att se på tv:n i kväll. Skit, det var ju söndag. Inget bra på söndagar, var det ingen som tittade på tv då. Då fick det väl bli en film i stället fast jag redan sett alla mer än en gång.
Jag hade gjort en liten lista på saker som skulle göras denna helg och listan var intakt, inget hade det blivit i går. Bara latat mig på stranden, fast vattnet hade varit kallt så inte gick det att bada. Inga andra hade varit där utan några ungar som grävde i sanden och var allt för högljuda i min smak.
.Så idag kändes listan lång. Laga mat till veckans matlådor, dammsuga, ringa Lena. Nu hade jag skjutit upp det så länge, det var så jobbigt att ringa henne. Hon bara gnällde om hur svårt det var nu sen Göran gåttifrån henne, men jag måste. Så många tråkiga måsten.
Söndag morgon. Jag vaknade tidigt av att duvorna kuttrade, det var så ljuvligt att jag passade på att ligga kvar och bara lyssna en stund. Skönt att få vakna till annat än väckarklockan. Morgonen blev tidig, idag skulle jag hinna med en del, men först kaffe och tidning.
Brevbäraren hade inte kommit, antagligen var det en sommarvikarie som börjat nu. Det kunde minsann inte vara lätt för dem att lära sig alla gator och turer och så mörkt som det var på natten när de var ute. Nä, tidningsbuden var beundransvärda, den yrkeskategorien borde uppskattas bättre. Nå ja, en sådan här underbar morgon var bara för skön för att förstöras av alla hemskheter det stod i tidningen om. Lokaldelen ögnade jag i alla fall igenom, alltid var det något man inte lagt märke till men så måste jag bara kolla tvprogrammen inför i kväll. Men som det brukade på söndagarna så var det inget av större intresse. Ofta när det vara så så kunde jag efter lite zappande bara råka hamna i något mycket intressant som jag annars skulle missa. Jag såg faktiskt fram mot att zappa lite i kväll.
Jag hade gjort en liten lista på saker som behövdes göras denna helgen. Listan var intakt då jag haft en skön dag på stranden i går. Vårsolen hade varit varm men havet var fortfarande kyligt. Men så skönt att få lite försmak på sommaren. Några barn hade byggt sandslott och det gav mig många härliga minnen från när jag och brorsan suttit så i timmar och byggt. Härligt att vissa saker aldrig förändrades.
Listan skulle betas av, den var inte lång men att laga veckans matlådor tog lite tid. Det var det väl värt jämfört med de där köperätterna. Och så var det dammsuga och ringa lena. Alltid lika skönt att få börja veckan med lite ordning och reda så jag slapp lägga tid på städningen mitt i veckan. Dessutom blev jag alltid så nöjd efteråt Lena hade jag inte ringt på ett tag, det hade blivit uppskjutit då det kändes förjobbigt med hennes sorg efter att Göran lämnat henne. Nu skulle jag ta mig tid att ringa henne, kanske till och med fråga om hon ville ha besök nästa vecka. Hade det varit jag som varit i den situationen hade jag inte velat bli bortglömd av vännerna. Kanske hon behövde hjälp med något, det kändes alltid så bra att kunna hjälpa andra.
Skillnaden mellan tråkigt och roligt är bara inställningen.
Ingen bra text precis men huvudtanken var god ;-), nu ska jag ha kul och koka äppelmos på all fallfrukt.
Skriv om att ha tråkigt.
Söndag morgon, varför skulle jag vakna så tidig. Jag hade försökt somna om men de förbannade duvorna satt ute på telestolpen och kuttrade så det var lönlöst.
Morgontidningen hade inte kommit, antagligen hade sommarvikarien börjat, det brukade strula med tidningen då i några dagar. Jag tog istället med mig lokaltidningen som jag redan läst några gånger denna veckan. Kunde väl kanske hitta något att se fram mot att se på tv:n i kväll. Skit, det var ju söndag. Inget bra på söndagar, var det ingen som tittade på tv då. Då fick det väl bli en film i stället fast jag redan sett alla mer än en gång.
Jag hade gjort en liten lista på saker som skulle göras denna helg och listan var intakt, inget hade det blivit i går. Bara latat mig på stranden, fast vattnet hade varit kallt så inte gick det att bada. Inga andra hade varit där utan några ungar som grävde i sanden och var allt för högljuda i min smak.
.Så idag kändes listan lång. Laga mat till veckans matlådor, dammsuga, ringa Lena. Nu hade jag skjutit upp det så länge, det var så jobbigt att ringa henne. Hon bara gnällde om hur svårt det var nu sen Göran gåttifrån henne, men jag måste. Så många tråkiga måsten.
Söndag morgon. Jag vaknade tidigt av att duvorna kuttrade, det var så ljuvligt att jag passade på att ligga kvar och bara lyssna en stund. Skönt att få vakna till annat än väckarklockan. Morgonen blev tidig, idag skulle jag hinna med en del, men först kaffe och tidning.
Brevbäraren hade inte kommit, antagligen var det en sommarvikarie som börjat nu. Det kunde minsann inte vara lätt för dem att lära sig alla gator och turer och så mörkt som det var på natten när de var ute. Nä, tidningsbuden var beundransvärda, den yrkeskategorien borde uppskattas bättre. Nå ja, en sådan här underbar morgon var bara för skön för att förstöras av alla hemskheter det stod i tidningen om. Lokaldelen ögnade jag i alla fall igenom, alltid var det något man inte lagt märke till men så måste jag bara kolla tvprogrammen inför i kväll. Men som det brukade på söndagarna så var det inget av större intresse. Ofta när det vara så så kunde jag efter lite zappande bara råka hamna i något mycket intressant som jag annars skulle missa. Jag såg faktiskt fram mot att zappa lite i kväll.
Jag hade gjort en liten lista på saker som behövdes göras denna helgen. Listan var intakt då jag haft en skön dag på stranden i går. Vårsolen hade varit varm men havet var fortfarande kyligt. Men så skönt att få lite försmak på sommaren. Några barn hade byggt sandslott och det gav mig många härliga minnen från när jag och brorsan suttit så i timmar och byggt. Härligt att vissa saker aldrig förändrades.
Listan skulle betas av, den var inte lång men att laga veckans matlådor tog lite tid. Det var det väl värt jämfört med de där köperätterna. Och så var det dammsuga och ringa lena. Alltid lika skönt att få börja veckan med lite ordning och reda så jag slapp lägga tid på städningen mitt i veckan. Dessutom blev jag alltid så nöjd efteråt Lena hade jag inte ringt på ett tag, det hade blivit uppskjutit då det kändes förjobbigt med hennes sorg efter att Göran lämnat henne. Nu skulle jag ta mig tid att ringa henne, kanske till och med fråga om hon ville ha besök nästa vecka. Hade det varit jag som varit i den situationen hade jag inte velat bli bortglömd av vännerna. Kanske hon behövde hjälp med något, det kändes alltid så bra att kunna hjälpa andra.
Skillnaden mellan tråkigt och roligt är bara inställningen.
Ingen bra text precis men huvudtanken var god ;-), nu ska jag ha kul och koka äppelmos på all fallfrukt.
tisdag 8 september 2009
Reinkarnation
Utmaning 251 - 8 september
Skriv om att gå utanför ramarna.
Sjön låg stilla och blank. Granarna med sina ljusgröna skott och lövträden så ungdomliga trots krokiga ryggradar, speglade sig vackert i sjön. Inte länge till. Solen skulle börja dra sig tillbaka snart, njutningen fick vänta. Ännu några måsten innan hon fick återgå till livmoderns trygga vaggande.
Tältets oranga färg var borta, bara hennes minne talade om att det en gång stått där för första gången skrikande. Då hade hon varit osäker. Osäker på om hon skulle synas, på om platsen var den rätta och hon fick vara ifred. Då, så långt tillbaka att det inte spelade någon roll längre hade det varit en skugga av henne själv som dragit henne hit. Hon hade inte vetat varför eller vad målet var bara följt med. Det hade lika gärna kunnat vara att hoppa från Elvsborgsbron. Livet hade varit tungt att leva. Då ville hon inte ha ett liv, nu hade hon två. Den kalla årstidensliv kunde hon nu till och med njuta av men det var detta liv som höll henne levande.
Det fanns bara en som hon vågat och varit tvungen att berätta sin hemlighet för. I många år hade hon aldrig kunnat tro att hon skulle kunna leva med en annan människa men så kom Hans. Han hade förstått henne de var så lika men hade valt så skilda strategier för att överleva den fyrkantiga världen. Hon brydde sig inte var han var, han visste inte var hon var, det enda som betydde något var att de sedan fanns förvarandra. Båda måste de vara ett med sig själva, han genom att testa gränserna mellan liv och död någonstans i Anderna, Himalaya eller var det nu kunde vara. Hon måste gunga i tryggheten av att vara ett med jorden, skogen och luften. Inget märkvärdigt alls bara bekräftelse av att inte vara beroende av någon annan än sig själv. Få tillit och respekt för sig själv för att möta de fyrkantiga.
Elden hade börjat ta fart, månen och sol växlade plats. Hon var nu i sin livmoder som skulle värka ut henne när hon var redo, någon gång då löven föll.
.
Skriv om att gå utanför ramarna.
Sjön låg stilla och blank. Granarna med sina ljusgröna skott och lövträden så ungdomliga trots krokiga ryggradar, speglade sig vackert i sjön. Inte länge till. Solen skulle börja dra sig tillbaka snart, njutningen fick vänta. Ännu några måsten innan hon fick återgå till livmoderns trygga vaggande.
Tältets oranga färg var borta, bara hennes minne talade om att det en gång stått där för första gången skrikande. Då hade hon varit osäker. Osäker på om hon skulle synas, på om platsen var den rätta och hon fick vara ifred. Då, så långt tillbaka att det inte spelade någon roll längre hade det varit en skugga av henne själv som dragit henne hit. Hon hade inte vetat varför eller vad målet var bara följt med. Det hade lika gärna kunnat vara att hoppa från Elvsborgsbron. Livet hade varit tungt att leva. Då ville hon inte ha ett liv, nu hade hon två. Den kalla årstidensliv kunde hon nu till och med njuta av men det var detta liv som höll henne levande.
Det fanns bara en som hon vågat och varit tvungen att berätta sin hemlighet för. I många år hade hon aldrig kunnat tro att hon skulle kunna leva med en annan människa men så kom Hans. Han hade förstått henne de var så lika men hade valt så skilda strategier för att överleva den fyrkantiga världen. Hon brydde sig inte var han var, han visste inte var hon var, det enda som betydde något var att de sedan fanns förvarandra. Båda måste de vara ett med sig själva, han genom att testa gränserna mellan liv och död någonstans i Anderna, Himalaya eller var det nu kunde vara. Hon måste gunga i tryggheten av att vara ett med jorden, skogen och luften. Inget märkvärdigt alls bara bekräftelse av att inte vara beroende av någon annan än sig själv. Få tillit och respekt för sig själv för att möta de fyrkantiga.
Elden hade börjat ta fart, månen och sol växlade plats. Hon var nu i sin livmoder som skulle värka ut henne när hon var redo, någon gång då löven föll.
.
måndag 31 augusti 2009
Svininfluensa
Utmaning 243 - 31 augusti
Skriv om att införa ett förbud.
Det kan väl inte vara så farligt som alla säger. Influensa som influensa. Förr var det de gamla, sjuka och barnen som drabbades värst, nu är det min generation och vi är unga och starka. Vaccinera sig skull hon absolut inte göra. Hon reste sig från toaletten slängde en blick ner på det hon presterat och spolade.
Att hon inte tänkt på det förrut. Spola kan man ju inte göra förren man tvättat händerna. Tänk så många som tryckte på knappen med otvättade händer. Ännu en sak att ta upp med kollegiet så tog hon tvål ur pumptvålen och satte på vattnet. Medan händerna noga tvättades och naglarna rensades med pekfingrarna så gick tankarna till pumpens knapp och kran hantaget. Dom tar man ju också på innan man tvättar händerna. Men jag tvättar ju händerna och spritar dem efter toabesöket så då blir dom ju rena ändå. Hon log åt sig själv och kände sig lite lätt generad över att hon hade haft en tanke på att ta upp spolknappen med kollegorna
Så gick hon ut i korridoren Rasten var slut och korridoren var full av ungdomar. Strax var det dags att möta eleverna. I dag skulle hon inte bli populär, så var det alltid när en ny tenta presenterades Ljuskontakten och handtaget på toalettdörren. Hon hade tvättat och spritat händerna innan. Någon som nyst sig i handen hade kunnat gått in innan henne, öppnat dörren och tryckt på lampan. Hon stannade upp, såg inte och kände inte irritationen som hon väckt med att så mitt i korridoren just nu. Man måste hålla takten.
På något sätt måste det lösas. Finns ingen mening att tvättat händerna om man redan två sikunder senare har nersmittade händer. Det får inte vara på det här viset. Nu skulle hon samla kollegiet efter arbetstid så måste de sätta upp regler hur man inte fick bete sig och vad som måste göras för att förhindra smittspridning. Så fick hon tillslut fart i benen och halvsprang in i lokalvårdarnas förråd. Handsprit och en stor bunt servetter stoppade hon ner i väskan.
Klassen satt spänt tysta, de kände säkert på sig att det var tenta på gång igen. Karin vände sig mot tavlan, lättare att skriva direkt och slippa se deras missnöda miner. Hon tog upp pennan, släppte den i golvet som hon tagit upp en orm. Så vände hon sig mot klassen.
- Jag kommer märka en penna av var färg med mitt namn. Det är absolut förbjudet att från och med nu använda mina pennor. Skymd av bordet tog hon fram handspriten och en sevett och rengjorde pennorna.
Rektorn harklade sig för att påkalla uppmärksamheten i personalrummet.
- Jag vill bara tala om att Karin inte kommer på några veckor så Lars här kommer ta hennes timmar i språk. Jag vet ännu inte hur vi löser de andra ämnena men jag återkommer med det.
- Vad är det som hänt, är hon sjuk?
- Ja, det är hon och hon kommer inte tillbaka på några veckor.
- Ska vi kanske samlaihop till en blomma och en bok till henne så hon känner vårt stöd.
- Det är ingen bra idé sa rektorn. Karin mår inte psykiskt bara och kommer inte ta emot något besök.
Listan på bordet blev bara längre och längre. Det är förbjudet: att öppna dörren förutom om det är matleveransen, att flytta in varorna i köket innan allt är tvättat och sptitat, att sprätta upp och läsa posten utan munskydd, att öppna balkongdörren för att vädra förren efter elva på kvällen. Den blev bara längre och längre.
Hon hade förändrar sitt liv radikalt efter alla sin förbud av rädsla för att bli smittad. Det ända hon fortfarande trotts allt höll fast vid var att hon inte skulle vaccenera sig. Till sjukhus kom bara sjuka så dit kunde hon absolut inte gå.
Skriv om att införa ett förbud.
Det kan väl inte vara så farligt som alla säger. Influensa som influensa. Förr var det de gamla, sjuka och barnen som drabbades värst, nu är det min generation och vi är unga och starka. Vaccinera sig skull hon absolut inte göra. Hon reste sig från toaletten slängde en blick ner på det hon presterat och spolade.
Att hon inte tänkt på det förrut. Spola kan man ju inte göra förren man tvättat händerna. Tänk så många som tryckte på knappen med otvättade händer. Ännu en sak att ta upp med kollegiet så tog hon tvål ur pumptvålen och satte på vattnet. Medan händerna noga tvättades och naglarna rensades med pekfingrarna så gick tankarna till pumpens knapp och kran hantaget. Dom tar man ju också på innan man tvättar händerna. Men jag tvättar ju händerna och spritar dem efter toabesöket så då blir dom ju rena ändå. Hon log åt sig själv och kände sig lite lätt generad över att hon hade haft en tanke på att ta upp spolknappen med kollegorna
Så gick hon ut i korridoren Rasten var slut och korridoren var full av ungdomar. Strax var det dags att möta eleverna. I dag skulle hon inte bli populär, så var det alltid när en ny tenta presenterades Ljuskontakten och handtaget på toalettdörren. Hon hade tvättat och spritat händerna innan. Någon som nyst sig i handen hade kunnat gått in innan henne, öppnat dörren och tryckt på lampan. Hon stannade upp, såg inte och kände inte irritationen som hon väckt med att så mitt i korridoren just nu. Man måste hålla takten.
På något sätt måste det lösas. Finns ingen mening att tvättat händerna om man redan två sikunder senare har nersmittade händer. Det får inte vara på det här viset. Nu skulle hon samla kollegiet efter arbetstid så måste de sätta upp regler hur man inte fick bete sig och vad som måste göras för att förhindra smittspridning. Så fick hon tillslut fart i benen och halvsprang in i lokalvårdarnas förråd. Handsprit och en stor bunt servetter stoppade hon ner i väskan.
Klassen satt spänt tysta, de kände säkert på sig att det var tenta på gång igen. Karin vände sig mot tavlan, lättare att skriva direkt och slippa se deras missnöda miner. Hon tog upp pennan, släppte den i golvet som hon tagit upp en orm. Så vände hon sig mot klassen.
- Jag kommer märka en penna av var färg med mitt namn. Det är absolut förbjudet att från och med nu använda mina pennor. Skymd av bordet tog hon fram handspriten och en sevett och rengjorde pennorna.
Rektorn harklade sig för att påkalla uppmärksamheten i personalrummet.
- Jag vill bara tala om att Karin inte kommer på några veckor så Lars här kommer ta hennes timmar i språk. Jag vet ännu inte hur vi löser de andra ämnena men jag återkommer med det.
- Vad är det som hänt, är hon sjuk?
- Ja, det är hon och hon kommer inte tillbaka på några veckor.
- Ska vi kanske samlaihop till en blomma och en bok till henne så hon känner vårt stöd.
- Det är ingen bra idé sa rektorn. Karin mår inte psykiskt bara och kommer inte ta emot något besök.
Listan på bordet blev bara längre och längre. Det är förbjudet: att öppna dörren förutom om det är matleveransen, att flytta in varorna i köket innan allt är tvättat och sptitat, att sprätta upp och läsa posten utan munskydd, att öppna balkongdörren för att vädra förren efter elva på kvällen. Den blev bara längre och längre.
Hon hade förändrar sitt liv radikalt efter alla sin förbud av rädsla för att bli smittad. Det ända hon fortfarande trotts allt höll fast vid var att hon inte skulle vaccenera sig. Till sjukhus kom bara sjuka så dit kunde hon absolut inte gå.
torsdag 27 augusti 2009
Vårt hjärtas skrutt och lilja.
Skriv Puff utmaning 239 - 27 augusti
Skriv om att uppvakta
Denna övning passade verkligen idag.
01.12 var då du kom till oss. Vi grät du skrek. Blå i ansiktet av långt kämpande. Skär, slemmig och blodig, det vackraste vi sett. Bebben blev Lukas Anders Gustav Valter.
Sen dess har det hänt mycket. Tiden har gått fort, den springer iväg från oss.
05.47 gick vi sjungande upp till ditt rum. Vi kom med brickan med ljus, födelsedagsglaset fyllt med juice och och en talrik gotter. Dina syskon bar paketen.
- Jag behöver aldrig önska mig något, det blir alltid så bra ändå. Konstigt att ni vet vad jag vill ha utan att jag behöver säga det, så sa du och så har du sagt så många gånger.
Du vår gullunge, älskade knasboll, ljuvliga lilla professor, pussgurka, ja vårt hjärtats skrutt och lilja. Du vårt kära barn som var dag ger oss skratt, frågor, svar, tysta tårar, glädje, mening med livet.
Grattis på födelsedagen Lukas!
Mamma och Pappa
.
Skriv om att uppvakta
Denna övning passade verkligen idag.
01.12 var då du kom till oss. Vi grät du skrek. Blå i ansiktet av långt kämpande. Skär, slemmig och blodig, det vackraste vi sett. Bebben blev Lukas Anders Gustav Valter.
Sen dess har det hänt mycket. Tiden har gått fort, den springer iväg från oss.
05.47 gick vi sjungande upp till ditt rum. Vi kom med brickan med ljus, födelsedagsglaset fyllt med juice och och en talrik gotter. Dina syskon bar paketen.
- Jag behöver aldrig önska mig något, det blir alltid så bra ändå. Konstigt att ni vet vad jag vill ha utan att jag behöver säga det, så sa du och så har du sagt så många gånger.
Det är vi, dina föräldrar som ska gratuleras till att få fått glädjen att lära känna dig under dessa år, att få äran att vara en del av ditt liv. Inget kan mätas med den gåvan vi fick i dag för 14 år sedan.
Du vår gullunge, älskade knasboll, ljuvliga lilla professor, pussgurka, ja vårt hjärtats skrutt och lilja. Du vårt kära barn som var dag ger oss skratt, frågor, svar, tysta tårar, glädje, mening med livet.
Grattis på födelsedagen Lukas!
Mamma och Pappa
.
onsdag 26 augusti 2009
Livsavgörandebegär
Utmaning 238 - 26 augusti
Skriv om ett begär.
Mamma klängde på pappa, slet i honom som om hon skulle kunna komma närmare honom än hon redan var. Pappa bara höll om mamma så gott det gick med hennes händer och ben om honom överallt samtidigt. Pappa var tyst, mamma skrek för dem båda. Under alla vita böjda ryggar kunde jag skymta mig själv. Samtidigt så kände jag som om jag såg ett varmt lockande sken över mig. Jag svävade mellan denna kaotiska jordliga händelse med mig själv i centrum och den himmelska dragningskraften.
Jag är inte färdig, jag är inte färdig, upprepades i mina tankar. Jag tänkte dem inte själv utan de satt bara där och talade med mig. Så lämnade jag allt. Lugnet hade lagt sig. Döden hade varit nära.
Allt för ofta återgick jag i mina tankar till då jag legat på intensiven. Nära att döden av en svampförgiftning hade tagit mig. Jag hade gått på mellanstadiet, nu hade jag själv barn i samma ålder.
Den händelsen hade utlöst ett begär hos mig. Jag hade klarat mig och jag var inte färdig. Inte färdig här på jorden, vad som inte var färdigt med mig visste jag inte men ännu var jag fortfarande inte färdig. Jag behövde då och då denna bekräftelse för att kunna stilla mig. Jag visste att fick jag inte tillfredsställt mitt behov blev jag rastlös och okoncentrerad De första åren räckte det med en gång varannat år men med tiden hade behovet ökat. Ingen visste om det. Min man kände mig så väl att han i alla fall sett min galenskap, men att det var ett livsavgörande behov av att veta att jag levde visste han inte. Ingen skulle få veta.
I början hade det varit småsaker. Sådant som hoppa på stenar över en grund å. Senare gick jag över till att gå genom staden själv en fredagskväll när jag visste att då var det som farligast ute på gatorna. Liftat hem sent på kvällen, ätit okända bär i skogen, balansera på broräcket och liknande saker kunde jag utsätta mig för. Min man visste inget men tyckte jag var smått galen när han såg mig ta upp en huggorm. Han skrek till och den högg naturligt vis mig i armen. Det blev en runda till akuten och ett dygn där men något livshotande var det aldrig.
Jag vet att den dag jag är färdig är min dag här över. Jag är inte rädd för döden, men måste ändå alltid få bekräftelse på att jag lever och att jag inte är färdig här. Men inget kommer hända innan det ändå är dags.
Så tog hon och tände kökslampan, klättrade upp på bordet. Hjärtats takt ökade och det pirrade. Med stadig hand skruvade hon ur glödlampan och stack in ett finger i lampsockeln.
Skriv om ett begär.
Mamma klängde på pappa, slet i honom som om hon skulle kunna komma närmare honom än hon redan var. Pappa bara höll om mamma så gott det gick med hennes händer och ben om honom överallt samtidigt. Pappa var tyst, mamma skrek för dem båda. Under alla vita böjda ryggar kunde jag skymta mig själv. Samtidigt så kände jag som om jag såg ett varmt lockande sken över mig. Jag svävade mellan denna kaotiska jordliga händelse med mig själv i centrum och den himmelska dragningskraften.
Jag är inte färdig, jag är inte färdig, upprepades i mina tankar. Jag tänkte dem inte själv utan de satt bara där och talade med mig. Så lämnade jag allt. Lugnet hade lagt sig. Döden hade varit nära.
Allt för ofta återgick jag i mina tankar till då jag legat på intensiven. Nära att döden av en svampförgiftning hade tagit mig. Jag hade gått på mellanstadiet, nu hade jag själv barn i samma ålder.
Den händelsen hade utlöst ett begär hos mig. Jag hade klarat mig och jag var inte färdig. Inte färdig här på jorden, vad som inte var färdigt med mig visste jag inte men ännu var jag fortfarande inte färdig. Jag behövde då och då denna bekräftelse för att kunna stilla mig. Jag visste att fick jag inte tillfredsställt mitt behov blev jag rastlös och okoncentrerad De första åren räckte det med en gång varannat år men med tiden hade behovet ökat. Ingen visste om det. Min man kände mig så väl att han i alla fall sett min galenskap, men att det var ett livsavgörande behov av att veta att jag levde visste han inte. Ingen skulle få veta.
I början hade det varit småsaker. Sådant som hoppa på stenar över en grund å. Senare gick jag över till att gå genom staden själv en fredagskväll när jag visste att då var det som farligast ute på gatorna. Liftat hem sent på kvällen, ätit okända bär i skogen, balansera på broräcket och liknande saker kunde jag utsätta mig för. Min man visste inget men tyckte jag var smått galen när han såg mig ta upp en huggorm. Han skrek till och den högg naturligt vis mig i armen. Det blev en runda till akuten och ett dygn där men något livshotande var det aldrig.
Jag vet att den dag jag är färdig är min dag här över. Jag är inte rädd för döden, men måste ändå alltid få bekräftelse på att jag lever och att jag inte är färdig här. Men inget kommer hända innan det ändå är dags.
Så tog hon och tände kökslampan, klättrade upp på bordet. Hjärtats takt ökade och det pirrade. Med stadig hand skruvade hon ur glödlampan och stack in ett finger i lampsockeln.
Saknaden
.
Skriv Puffs utmaning 237,5 den 26 Augusti
Äntligen! Två mjuka kuddar bakom ryggen. En nopprig utrtvättad men gosig flecfilt över min nakna överkropp och min hemma vävda gamla yllepläd om benen. Laptopen i knät. Kaffedrinken med ägg smör och kanel på toppen står redo för att fylla mig med energi . Äntligen. Fortfarande är axlarna lite spända och huvudet är ännu inte ett i nuet, men snart är jag där.
Det började redan i gårkväll. Hade helt glömt att jag tagit fram åtta literbär och satt på spisen för att koka saft. Doften av bränt påminde mig. Skitt, kokat över och bränt på plattan. Övriga familjen låg redan i sängarna och jag stod med överkokande bär. Jag silade av och började med efterkoket. Lade mig en stund framför TV:n och vaknade av bränd lukt igen. Efter detta sov jag oroligt undernatten. Brända och överkokade drömmar förföljde mig natten igenom.
Morgonen var inte bättre. Försov mig. Jag hade ju dessutom sovit dåligt på soffan med väckarklockan vid sängen på övervåningen. Ja, med tre mycket trötta barn som skulle hinna med sina skolbussar, ha med gympakassar och badpåsen så kokade nästa huvudet över. I bara trosor sprang jag runt för att förbereda kläder, tandborstar medan barnen åt så allt skulle gå så fort som möjligt. När väl alla var iväg och jag andades ut själv på insidan av den nu stängda ytterdörren stod minstingens gympakasse där. Utan att tänka slängde jag på mig en kofta och körde i 190 efter skolbussen. Fick den att stanna och kutade in för att ge honom den. Han hatar gympa så han skulle minsann inte få slippa. Då såg jag vem som var pinsam. Jag, i allt förkort kofta, träskor och hängtuttar innanför en allt för urringad kofta.
Nu var jag i alla fall hemma igen. Hoppas verkligen inte barnen får lida i dag i skolan över deras mammas stressade tilltag. Men nu är jag här med min laptop, i mitt liv med min drink och SkrivPuffen.
Har redan 19 stycken hunnit in och skriva i dag, de var allt många morgonpigga. Nä, det är gårdagens uppgift, den jag helst bara velat glömma. I går blev allt bara så skitdåligt men jag har som vana att ändå lägga ut. Jag vill ha revansch, gå in i mig själv, i texten och orden att bara få var ett med händerna på tangenterna. Så upptäcker jag att det inte finns någon utmaning. Vad göra, jo naturligt vis skriva av mig min frustration av att allt inte blir som man tänkt sig.
.
Skriv Puffs utmaning 237,5 den 26 Augusti
Äntligen! Två mjuka kuddar bakom ryggen. En nopprig utrtvättad men gosig flecfilt över min nakna överkropp och min hemma vävda gamla yllepläd om benen. Laptopen i knät. Kaffedrinken med ägg smör och kanel på toppen står redo för att fylla mig med energi . Äntligen. Fortfarande är axlarna lite spända och huvudet är ännu inte ett i nuet, men snart är jag där.
Det började redan i gårkväll. Hade helt glömt att jag tagit fram åtta literbär och satt på spisen för att koka saft. Doften av bränt påminde mig. Skitt, kokat över och bränt på plattan. Övriga familjen låg redan i sängarna och jag stod med överkokande bär. Jag silade av och började med efterkoket. Lade mig en stund framför TV:n och vaknade av bränd lukt igen. Efter detta sov jag oroligt undernatten. Brända och överkokade drömmar förföljde mig natten igenom.
Morgonen var inte bättre. Försov mig. Jag hade ju dessutom sovit dåligt på soffan med väckarklockan vid sängen på övervåningen. Ja, med tre mycket trötta barn som skulle hinna med sina skolbussar, ha med gympakassar och badpåsen så kokade nästa huvudet över. I bara trosor sprang jag runt för att förbereda kläder, tandborstar medan barnen åt så allt skulle gå så fort som möjligt. När väl alla var iväg och jag andades ut själv på insidan av den nu stängda ytterdörren stod minstingens gympakasse där. Utan att tänka slängde jag på mig en kofta och körde i 190 efter skolbussen. Fick den att stanna och kutade in för att ge honom den. Han hatar gympa så han skulle minsann inte få slippa. Då såg jag vem som var pinsam. Jag, i allt förkort kofta, träskor och hängtuttar innanför en allt för urringad kofta.
Nu var jag i alla fall hemma igen. Hoppas verkligen inte barnen får lida i dag i skolan över deras mammas stressade tilltag. Men nu är jag här med min laptop, i mitt liv med min drink och SkrivPuffen.
Har redan 19 stycken hunnit in och skriva i dag, de var allt många morgonpigga. Nä, det är gårdagens uppgift, den jag helst bara velat glömma. I går blev allt bara så skitdåligt men jag har som vana att ändå lägga ut. Jag vill ha revansch, gå in i mig själv, i texten och orden att bara få var ett med händerna på tangenterna. Så upptäcker jag att det inte finns någon utmaning. Vad göra, jo naturligt vis skriva av mig min frustration av att allt inte blir som man tänkt sig.
.
tisdag 25 augusti 2009
Om tre veckor.
Utmaning 237 - 25 augusti
Skriv om en idé du inte genomfört (än)!
Ännu en kväll med huvudvärk. De hade varit hos grannarna och ätit gott, druckit lite vin och sett på en film. Maja och Sara hade fått lov att sovaöver hos kompisar och kvällen var inte allt försen. Ett par glas vin hade alltid mjukatupp henne förr. Mjuknat upp och mjuknat upp, hon kunde allt bli rejält pilsk. En fot upp längsbenet underbordet, eggand närmande. Det var då. Så gjorde hon inte nu. Nu hade hon huvudvärk.
Varför? Lördag borde vara den bästa dagen, barnen borta. Hon hade klättupp sig, målat sig lite extra. Hon var vacker och kände sig nog det också. När jag frågade hur hon mådde så var allt bara bra så vad var felet? Inte ens en hand på låret i soffan. Jag hade försökt lägga armen om henne men hon hade suckat och dragit sig undan.
Kläderna åkte av på toan och ner i tvättkorgen. Helspegeln visade en man med grisrosa skinkor, resten hade fortfarande solbrännan kvar. Magen var lite rundare än förr och håret på bröstet hade tappat sin lyster men grått var det inte ännu. Förr hade hon ofta legat på sidan mot mig och lekt med fingrarna över mitt bröst. Tvinnat håret mellan dina röda naglar. Tyckt att det var manligt. Jag minns inte ens när hon slutat med det. Musklerna var i bättre form än när vi gift oss. Skillnaden var väl inte så stor. Åren syntes men hon hade alltid tyckt att Sean Connery såg så sexig ut så ålderstecknen borde inte vara ett problem. Själv tycker jag bara hon blivit kvinligare med åren och formerna. Men ... nä, jag förstod det inte.
I grunden ville jag känna mig attraktiv inför min kvinna, få ömhet och bekräftelse på att hon älskade mig. Men nu hade det gått så långt att det var ett stort öppet sår i mig. Var det fel på min näsa, min mage eller andedräkt. Var hon trött på mig som person, var jag inte attraktiv för henne, irriterade hon sig på mig eller hade hon någon annan.
Ingrid i receptionen var en mycket trevlig kvinna. Attraktiv ... ja sen jag började tänka på detta med snedsprång. Rolig, omtänksam, lite äldre och ... ja hon var attraktiv. Det hade faktiskt inte kommit smygande utan som en svordom efter att slagit hammaren på tumme. Ett program på TV om otrohet och ett par som kommit närmare varandra efter en affär hon haft som ett rop på hjälp. Var inte ett äktenskap ett liv där man delar allt. Två blir ett. Det enda jag nu delade med henne var huset, barnen och middagsbordet. Inte kunde det bli sämre i alla fall. Antingen ville hon skilja sig eller så skulle jag ta det steget om det fortsatte så här. Vad hade jag att förlora, bristen på sex som nu upptog alla mina tankar?
Konferensen skulle vara om tre veckor och då skulle det ske.
Skriv om en idé du inte genomfört (än)!
Ännu en kväll med huvudvärk. De hade varit hos grannarna och ätit gott, druckit lite vin och sett på en film. Maja och Sara hade fått lov att sovaöver hos kompisar och kvällen var inte allt försen. Ett par glas vin hade alltid mjukatupp henne förr. Mjuknat upp och mjuknat upp, hon kunde allt bli rejält pilsk. En fot upp längsbenet underbordet, eggand närmande. Det var då. Så gjorde hon inte nu. Nu hade hon huvudvärk.
Varför? Lördag borde vara den bästa dagen, barnen borta. Hon hade klättupp sig, målat sig lite extra. Hon var vacker och kände sig nog det också. När jag frågade hur hon mådde så var allt bara bra så vad var felet? Inte ens en hand på låret i soffan. Jag hade försökt lägga armen om henne men hon hade suckat och dragit sig undan.
Kläderna åkte av på toan och ner i tvättkorgen. Helspegeln visade en man med grisrosa skinkor, resten hade fortfarande solbrännan kvar. Magen var lite rundare än förr och håret på bröstet hade tappat sin lyster men grått var det inte ännu. Förr hade hon ofta legat på sidan mot mig och lekt med fingrarna över mitt bröst. Tvinnat håret mellan dina röda naglar. Tyckt att det var manligt. Jag minns inte ens när hon slutat med det. Musklerna var i bättre form än när vi gift oss. Skillnaden var väl inte så stor. Åren syntes men hon hade alltid tyckt att Sean Connery såg så sexig ut så ålderstecknen borde inte vara ett problem. Själv tycker jag bara hon blivit kvinligare med åren och formerna. Men ... nä, jag förstod det inte.
I grunden ville jag känna mig attraktiv inför min kvinna, få ömhet och bekräftelse på att hon älskade mig. Men nu hade det gått så långt att det var ett stort öppet sår i mig. Var det fel på min näsa, min mage eller andedräkt. Var hon trött på mig som person, var jag inte attraktiv för henne, irriterade hon sig på mig eller hade hon någon annan.
Ingrid i receptionen var en mycket trevlig kvinna. Attraktiv ... ja sen jag började tänka på detta med snedsprång. Rolig, omtänksam, lite äldre och ... ja hon var attraktiv. Det hade faktiskt inte kommit smygande utan som en svordom efter att slagit hammaren på tumme. Ett program på TV om otrohet och ett par som kommit närmare varandra efter en affär hon haft som ett rop på hjälp. Var inte ett äktenskap ett liv där man delar allt. Två blir ett. Det enda jag nu delade med henne var huset, barnen och middagsbordet. Inte kunde det bli sämre i alla fall. Antingen ville hon skilja sig eller så skulle jag ta det steget om det fortsatte så här. Vad hade jag att förlora, bristen på sex som nu upptog alla mina tankar?
Konferensen skulle vara om tre veckor och då skulle det ske.
måndag 24 augusti 2009
En tyst bön
.
Utmaning 236 - 24 augusti
Skriv om en smekning.
En tyst bön
snälla, snälla
Jag har behov
syre för lungor
mat för mage
omvårdnad
snälla, snälla
Levande död
kan inte bidra
räknas alla år
har gett allt
snälla, snälla
Osynlig
sliten kropp
hjärtat pulserar
Ung i själen
lite bekräftelse
för mycket begärt
längtan svider
snälla, snälla
En tyst bön
smek min kind
.
Utmaning 236 - 24 augusti
Skriv om en smekning.
En tyst bön
snälla, snälla
Jag har behov
syre för lungor
mat för mage
omvårdnad
snälla, snälla
Levande död
kan inte bidra
räknas alla år
har gett allt
snälla, snälla
Osynlig
sliten kropp
hjärtat pulserar
mänsklig närhet
snälla, snällaUng i själen
lite bekräftelse
för mycket begärt
längtan svider
snälla, snälla
En tyst bön
smek min kind
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)