Utmaning 340 - 6 december
Skriv om att övervaka.
Blicken följde mig. Var jag sedd? Det visste jag aldrig. Ibland. Ibland inte. Kanske alltid.
Musklerna var spända. Inga improviserade handlingar, allt genomtänkt. Hur länge skulle hjärtat hålla denna påfrestning. Leva i vaksamhet. Ögonen som var på mig.
.
Ett evigt kämpande. Inte bara duga. Det räckte inte. Bara vara bäst, annars fick jag stå till svars.
.
Jag hade försökt att skaka dem av mig. De igenom trängande. Vilka vägar jag än tog så var jag alltid synlig. Minsta felsteg slogs tillbaka mot mig.
.
Ingen kunde längre stå vid min sida. Ögonen skadade inte bara mig. De plågade mina nära.
.
Ensam var jag. Det var mitt beslut att lämna, istället för att bli lämnad. Tortyren av förföljelsen var min, bara min. Jag flydde nu ensam med min förföljare. Det blev bara värre.
.
Hon var död. Hade varit det så länge. Ändå stod jag mindre och naknare inför hennes ögon för var dag.
.
Vid kistan var sista gången jag log. Trodde på allvar att jag blivit av med henne. Men nu visste jag bättre. Det fanns bara en utväg. Min mor skulle ändå alltid överleva sin dotter.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Känns som om vi landade på ungefär samma plats idag. Det är nog som du beskriver svårt att bli av med känslan även om ens förtryckare till och med avlider. Som att slåss mot väderkvarnar.
Du har lyckats väl med att beskriva hur mycket makt och inflytande en människa kan ha över en annan, Så pass att känslan av att vara förföljd, inte sedd men ändå alltid betraktad med kritiska ögon, finns kvar även då "förföljaren" är död. Cissi
Så mycket makt föräldrar har över sina barn. Om de bara fattade...
Mycket bra o så sant!
Skicka en kommentar