Reinkarnation

Utmaning 251 - 8 september
Skriv om att gå utanför ramarna.

Sjön låg stilla och blank. Granarna med sina ljusgröna skott och lövträden så ungdomliga trots krokiga ryggradar, speglade sig vackert i sjön. Inte länge till. Solen skulle börja dra sig tillbaka snart, njutningen fick vänta. Ännu några måsten innan hon fick återgå till livmoderns trygga vaggande.

Tältets oranga färg var borta, bara hennes minne talade om att det en gång stått där för första gången skrikande. Då hade hon varit osäker. Osäker på om hon skulle synas, på om platsen var den rätta och hon fick vara ifred. Då, så långt tillbaka att det inte spelade någon roll längre hade det varit en skugga av henne själv som dragit henne hit. Hon hade inte vetat varför eller vad målet var bara följt med. Det hade lika gärna kunnat vara att hoppa från Elvsborgsbron. Livet hade varit tungt att leva. Då ville hon inte ha ett liv, nu hade hon två. Den kalla årstidensliv kunde hon nu till och med njuta av men det var detta liv som höll henne levande.

Det fanns bara en som hon vågat och varit tvungen att berätta sin hemlighet för. I många år hade hon aldrig kunnat tro att hon skulle kunna leva med en annan människa men så kom Hans. Han hade förstått henne de var så lika men hade valt så skilda strategier för att överleva den fyrkantiga världen. Hon brydde sig inte var han var, han visste inte var hon var, det enda som betydde något var att de sedan fanns förvarandra. Båda måste de vara ett med sig själva, han genom att testa gränserna mellan liv och död någonstans i Anderna, Himalaya eller var det nu kunde vara. Hon måste gunga i tryggheten av att vara ett med jorden, skogen och luften. Inget märkvärdigt alls bara bekräftelse av att inte vara beroende av någon annan än sig själv. Få tillit och respekt för sig själv för att möta de fyrkantiga.

Elden hade börjat ta fart, månen och sol växlade plats. Hon var nu i sin livmoder som skulle värka ut henne när hon var redo, någon gång då löven föll.
.