Utmaning 98 - 8 april
Skriv om att hoppa av.
Tolv tabletter om dagen var han nu uppe i. De skull intas på tre olika tider och alla i samband med mat. Detta gjorde att dagarna måste planeras. Det livet vara han inte van vid.
Han hade varit en livfull kille, tagit dagen som den kom. Oftast kom dagen med många nya idéer och äventyr. Hans två barn tyckte pappa var den stora hjälten. Lekfull, när som helst kunde han packa ryggsäckarna och så drog dom iväg på spännande upptåg. Inget planerat bara som det kom.
Nu var det inte så längre. Krafterna och humöret var inte heller som tidigare. Barnen hade börjat inse att pappa inte var den där roliga alltid som han varit. Hans liv hade tagits ifrån honom. Ja, han var deprimerad av allt som hänt och av så som hans liv och hans personlighet hade förändrats. Tabletterna hjälpte men hade också många biverkningar som han var tvungen att leva med.
Var det värt sig? Han kände sig som en orm som ömsat skin eller kanske ännu värre en orm som bytt skin med någon annan. I spegeln fanns den han kände så väl igen. Blicken var visserligen inte den samma men inuti denna kropp fanns någon annan. Han var orolig över att lära känna denna nya person han var. Inte bara orolig utan även rädd för att acceptera denna nya personlighet.
Han hade tagit sitt beslut. Lite av hans gamla äventyrliga jag hade smugit sig in. Han packade ryggsäcken. Tog bilen och körde ut till kusten som han älskade. Han skulle vandra, vandra ut efter havet. Göra mat på sitt tariangakök och sova underhimmelen och njuta av livet.
Så tog han bilnyckeln och lade i plastpåsen med alla mediciner han hade. Stoppade i några stora stenar och så gick han lägst ut på piren och slängde i påsen. Den sjönk. En liten stund bubblade luft upp men snart var allt stilla igen.
Lugnet spred sig. Lite av hans gamla jag som han saknat kände han ändå fanns där. Nu var det gjort. Han hade hoppat av sin tablettkarusell, nu skulle han ta sin kanske sista vandring men det var inget han viste. Ryggsäcken satte han på sig och så började han gå.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det var en bra berättelse som du berättar på ett bra sätt.
Som läsare är det några saker jag undrar och kanske saknar svar i texten: Vad är det för fel på honom? AIDS, cancer, schizofreni? Är han döende? Och det sista, är det ett självmord han sakta genomför? I så fall är han bara lugn? Är han inte också ledsen för att lämna sina barn?
Men vi ska skriva kort och som läsare får man kanske finna sig i obesvarade frågor…
Jag håller med Martin.Men förstår att texterna skall vara korta.Inte alltid så enkelt. Det är hänt mycket positiva saker med din atexter
Jag vill också veta varför det kanske blir hans sista vandring!
Tycker om texten, men slutet var hemskt. Vad ska hans barn säga?
Mvh, Mia.
Jag tycker att det är bra att man just får tolka in vad som avses med textens innebörd. Det är väl inte roligt om man får alla svar på silverfat, eller?
Jag tycker den var intressant. Välskriven.
/Cassandra
Skicka en kommentar