En bild att skriva till:
.
Var dag gick jag den dryga kilometern till kvarterets butik, så som jag gjort de senaste 20 åren då jag bott här. Det var Ella som hade kommit med idéen då barnen tyckt att vi borde skaffa oss en hund för att komna ut lite. Hon sa att vilket väder det än var så skulle vi i alla fall gå till butiken och tillbaka. Det blev ingen hund men oftast längre promenader än till butiken.
De senare åren så hängde kroppen inte helt med viljan. Ella var den av oss som först behövde hämta andan och vila lite. I parken som vi gick igenom fanns många bänkar strategiskt utplacerade. Vi hade vår egen bänk som alltid var ledig. Den enda som inte vette mot dammen utan mot en gammalt stort ek. Var dag tog vi en liten paus där och såg på dess förändringar.
Så kom den sista dagen på bänken tillsammans med vår ek. På vägen hem ramlade Ella och ambulansen hämtade henne. Jag hälsade på henne var dag och hon bad mig lova att fortsätta vår dagliga promenad och berätta för henne om ekens utveckling.
Det är tre år sedan Ella gick från mig. Ella kom hon alldrig hem mer. Men jag gör som jag lovat henne, går denna vår runda var dag. Men nu blir det med rulatorn och det tar sin tid. Nu stannar jag till vid blomsteraffären bredvid kvartersbutiken och köper en blomma. På vägen hem lägger jag blomman på bänken till Ella, sätter mig och berättar om ekens utseende och förändringar för min blomma.
.
3 kommentarer:
Vi har tänkt åt samma håll idag. Så fint att han ändå gick dit varje dag. Så mycket sorg det måste vara att ha levt länge ihop, och sedan lämnas ensam.
Jag känner att din berättelse kunde ha utvecklats lite mer. Men det är väl du som skrev igår, att skrivpuffsuppgiften är som en första övning inför dagens skrivande. Lite som morgongympa för att komma igång, kanske! Kram Cissi
Fint och varmt bertättat! Först så hängde jag inte riktigt med men när jag läst om den så föll bitarna på plats. Och att jag nte hängde med handlar nog mest om att jag har ögoninflammation:)
Bra att du gillade ändringarna :)
Kram från Fru K
Intressant att vi flera stycken förknippat bänken med bortgång. Jag tyckte om i din text att Ella fick honom att gå vidare genom sin önskan att han skulle berätta och beskriva.
Skicka en kommentar