Jag saknar mina höns!

I våras tog räven våra sista höns. Mina älsklingar. Vi hade en blandad kompott av raser och det i sin tur gav oss en härlig äggröra av vackert färgade ägg. Hönorna lade allt från de mörkaste bruna äggen man kunde tänka till gröna, turkosa och prickiga ägg.

På skrivkursen som jag går på fick vi i uppgift att skriva om ett djur som vi kände väl och ur deras synvinkel. Jag valde min otroligt vackra tupp Emil, eller vad tycks?





Segt är det att komma på benen i dag.
Långsamt rullar jag nacken från sida till sida och känner hur nattens stelhet släpper. Sträcker ut halsen och andas in den friska morgon luften. Skuldrorna drar jag bakåt och bröstar upp mig så mycket jag bara kan. Jag är nöjd med mig själv och min skock.
Fransa som sitter närmast ser ut att sov djupt med näbben instucken under den grå vingen. Brunhilde har vaknat och burrar upp sig. På pinnen under oss har det också börjat röra på sig lite. Jag hoppar så tyst jag kan ner på den, genar via taket på redena och ner på marken.
Jag känner mig så stolt när jag se upp på mina damer. Dom är inte så många men rejäla och duktiga är dom allt. Bättre få dugliga än en hop virriga höns brukade ”Gammel Karl” säga. Att det sedan blev några fina töser i somras som nu har växt till sig och artat sig väl är något jag också kan glädja mig åt och ta på mig äran för.
Jag spatserar runt för att få upp temperaturen och kollar samtidigt av läget. Inga objudna gäster i natt. Allt lugnt. Vingarna sträcker jag rakt ut och viftar alla mina guldgula fjädrar tillrätta så tyst jag kan. Med näbben putsar jag till stjärten och ser till att de tre gröna stiliga stjärtfjädrarna som är min stolthet ligger överst och fullt synliga.
Lite kyligt kan det allt vara så här tidigt på året. Morgon ljuset har börjat komma tidigare och tidigare för var dag men ännu är det lite skumt här då de två stora glasfönstren fortfarande fulla av imma. ”De stora” har glömt att ställa om den där självtändande lampan så nu tänds den inte förrän alla har vaknat. Känns faktiskt bättre så här, för det blir lugnare på mornarna. Alla hinner gott kuttra till sig och mojna sig innan jag ser till att mina damer kommer på bena. När lampan tänds direkt blir det lätt lite panik, förstår inte hur ”De stora” tänker. Jag vill kunna överraska damerna med min vackra röst. Den kommer inte till sin fulla rätt om det redan börjat med sitt kacklande. Det känns lite trist om jag inte har den chansen att briljera. Tycker faktiskt att min röst har blivit lite bättre och starkare under de sista månaderna. Ja, bra mycket bättre än den där Fulebens rossliga kacklande som övergår i någon form av falsett. Han är visserligen inte året ens, men han måste nu börja veta sin plats i alla fall. Inte vill jag att småtöserna ska springa efter honom nu när de börjar bli äggsjuka. Nä, det bästa är om alla vet sin plats, det blir lugnast så.
- Kuckili ku, dags att upp och hoppa damer. Upp och hoppa med er. I dag ska vi besöka växthuskomposten. Kuckili ku!