Dagens utmaning från SkrivPuff

.
Skriv om någon som har anledning att skämmas.
-

- Du borde skämmas!
Någon skrek efter mig. Hjärtat slog nu så snabbt det kunde, men det hade inte stannat. Inte denna gången heller. Jag var tillbaka till livet. Yrseln började släppa och benen hade åter fått kraft. Jag ökade takten, nästan sprang ut från Maxi och alla brännande blickar som jag kände i nacken.
.
Äntligen framme, min fristad. En fjärrkontrolls nyckel hade varit att föredra. Fingrarna darrade fortfarande. Darrade var ett milt uttryck då jag inte kunde pricka rätt med nyckeln i låset. Handen skakade. Jag tog andra handen till hjälp och stöd. Fick äntligen in nyckeln i låset på bilen.
.
Nu gick luften ur mig. Samma sak var gång. Huvudet föll ner mot ratten, det var inget som gjorde ont, snarare skönt med en smäll i pannan. Jag lade armarna om huvudet och så kom tårarna. Först sakta försiktigt och sedan i en jämnare strilande takt som vår toastol där hemma som stod och rann bort slantarna för oss.
.
Jag hade i alla fall gjort ett försök till. Tagit mig till Maxi för att handla. Jag vet att min man inte gillar att handla och dessutom har för lite tid efter jobbet för det. I dag var det fredag och kylen var tom. Jag ville kunna överraska dem där hemma. Något borde jag klara av. I alla fall en sak per dag. Så hade jag stått där med kundvagnen kl. 11.00 för att kunna handla innan fredags ruschen kom. Mitt dåliga samvete för barnen och mannen som fick ta så stort ansvar. Det dåliga samvetet började krypa i mig igen. Nu skulle jag allt passa på att få hem mat och något gott till helgen. Jag skulle minsann visa att jag klarade det.
.
Jag räknade med att det skulle ta lång tid. Jag orkade fortfarande inte gå så långt. Sen fanns risken att jag skulle stöta på någon jag kände som vill hör hur det var med oss eller bara få skvallra lite. Det fanns inte en chans att jag skulle överleva något sådant. Så sakta kröp jag fram mellan gångarna med nedsänkt huvud för att inte bli igenkänd, samtidigt som jag ville hålla koll på om det var någon jag kände igen så jag kunde försvinna in mellan några toabalar eller vad som fanns tillhands.
.
Så hade jag äntligen kommit fram till kassorna. Nu var det inte så lite folk i butiken längre. Alla pensionärer hade sin veckoträff då de snackade om vad som hänt, nya svåra benbrott och vem som stått bland dödsrunorna denna veckan. Så skulle det dessutom skrytas om barnbarn och vem som fick flest besök under helgen och hur kul det var men naturligt vis dödsjobbigt också. Jag stod lite avsides och försökte hålla koll på köerna och tillströmningen. Kassa 3 hade nu bara en betalande och en efter sig. Jag såg ingen komma bakifrån från något håll, så jag tog min korg och drog mig dit så fort mina geléartade ben klarade det. Den betalande herren hade nu börjat packa sina varor. Damen framför hade inte så mycket så detta skulle nog gå bra. Inga barnabarn på besök denna helgen för den damen kunde jag med en blick i korgen konstatera.
.
Nej, nej, nej. Två snackande tanter med stora fyllda vagnar rullade in bakom mig. Jag var fast. Snälla du framför, skynda dig tänkte jag. Hjärtat började slå snabbare. Nu såg jag framför mig två damer, dubbelseendet hade kommit. Då var yrseln inte långt borta. Vänd dig absolut inte om, för då ser du bara fyra snackande tanter försökte jag intala mig. Ändå vände jag lite på blicken och sneglade bakåt. Nu rusade blodet från huvudet. Allt började snurra. Damen framför hade några problem med någon gurka. Jag stirrade ner på mina före detta bruna skor, dom var minst fyra och dansade runt. Det var svårt att andas, jag skulle kvävas när som helst. Jag försökte andas snabbare för att få något syre över huvud taget. Nu fanns bara en sak att göra. Tack och lov att jag hade en sådan sinnesnärvaro trotts allt. Jag släppte vagnen tog mej ur kön. Det var svårt som att ta sig igenom en låst dörr, mentalt i alla fall. Kundvagnen stod fylld kvar i kön. Men jag var fri och började återvända från dödens svarta tunnel. Bakom mig hörde jag dem skrika.
- Du borde skämmas!
.