Sovmorgon

Utmaning 2010:1 - 1 januari
Skriv om sovmorgon!

Himmeln var klart tuklos men med oroväckande grönt bubblande moln kom mot mig. Ingen hade sagt något om det, ingen hade varnat för det. Varnat, ja för detta var ett dödens moln. Lika säkert som brevduvorna hittade hem till duvslaget visste jag att detta inte hade något liknande symolism som duvan hade. Detta var döden.
Någon sprang framför den gröna orkan likande massan med en spade på ryggen. Det var min pappa. Bortom skräcken i ögonen fanns ungdomliga drag. Jag försökte springa men fötterna satt fast i marken. För att slippa se den skräckinjagande synen tittade jag ner på mina fötter som inte gick att rubba.
Jag hade rosa träskor på fötterna, bena var bara. Ett plåster satt över ett skrapat knä. Jag fortsatte att titta på mig själv och såg jag att mitt hår vara flätat. En fläta hängde ner på var sida om mina bröst som inte fanns där. Jag kan inte vara mer än sju år konstaterade jag.
Pappa var nu framme hos mig. Han sa inget, började bara gräva runt mina fötter så jag tillslut stod på en ö.
Samtidigt som döden svepte omkring våra huvuden hoppade pappa över till min ö. Den sjönk rakt igenom marken. Döden hade bara svedgat mitt hår.
En suck av lättnad slapp ur mig och jag slog upp ögonen. Platsen kände jag väl igen men kunde först inte placera den. Den tillhörde framtiden.
Min säng, min och min mans säng. Hans halva var tom. Han hade åkt till jobbet. Svetten kröp fram i en rysning när jag insåg att jag försovit mig.
Två timmars sovmorgon utan att njuta av den.