Utmaning 353 - 19 december
Skriv om att vinna ett litteraturpris.
Mitt namn ropades ut, det ekade innanför mitt tomma skallben. Applåderna ljöd och allas blickar vändes mot mig. Nu förväntades ett tacktal. Benen darrade på väg fram till podiet. Inte en cm till hade ja kunnat gå. Händerna höll krampaktigt mig upprätt, knogarna vitnade.
Munnen öppnades och ut kom ord. Jag visste inte vad jag sa och jag hörde inte mina ord. Applåderna steg högre. Händerna var nu våta av svett och leendet fast fruset.
Ett öronbedövande ljud av händer klappade, stolar som drogs bakåt då folk ställde sig upp och frasande klänningar. Ansikten, rörelser, färger allt på en gång. Mina ögon kunde inte smälta allt ej heller ur skildra något. Det var som om någon försökt hypnotisera mig.
Tankarna hade kommit tillbaka. Varför just jag? "Äntligen." "Det var på tiden." "Som vi väntat på detta." Det var reaktionerna jag hört. Väntat på vad? All slippa se fler ny värk från mig.
Aldrig kunna vara anonym. Aldrig att jag skulle kunna få känna mig fri. Aldrig mer njutningsfullt vänta in orden. Aldrig mer tangenternas knapprande eller pennans frasande mot pappret.
Inget annat kunde var mer hämmande än detta. Mitt äktenskap med pennan var över, vi skulle inte kunna åldras tillsammans. Drömmen var krossad.
Att vinna ett litteraturpris var det samma som en kula i panna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag tror inte jag tolkade det riktigt lika drastiskt som du, men så är det ju bevisligen med några som fått nobelpriset. Dessutom kommer ju priserna oftast när karriären är på nedgång, ett uppmuntrande pris på ett par hundratusen som bara dimper ner i brevlådan utan förpliktelser hade ju inte varit så dumt. Det hade jag accepterat på en gång. Ha en bra dag.
Tror också att priser ibland kan verka hämmande och man får prestationsångest. Nu MÅSTE man ju komma med fler LIKA BRA böcker. Har aldrig i min vildaste fantasi kunna föreställa mig att jag skulle kunna få ett litteraturpris :-D!
Betr. Löderup: Jag bodde i min barndom några år i Malmö. Vi var ofta i Löderup hos en grannfamilj som hade/har sommarstuga där. Vi spelade alltid minigolf på banan invid kiosken. Har en speciell känsla för Löderup. Var där förra sommaren och såg med egna ögon hur havet tagit av stranden. Kändes sorligt.
Det var väldigt dramatiskt, och fullt så illa tror jag inte att det är, men...
Man får ju ett stort krav på sig att prestera, och man hamnar i tidningar så fort något görs.
Nä, jag vill vara anonym i mitt skrivande...iallafall litegrand.
I nuläget finns jag överallt på google.
Skicka en kommentar