Utmaning 2010:77 - 18 mars
Skriv om avhållsamhet.
Plikten är ett sår som inte läker, blir mer infekterat och varigt var dag. Karin har alltid varit allt för mig. Vi har genomgått så mycket tillsammans. Blivit täta och starka som ett Grevemolke ympat på en Signe Tillish. Ringbundna sen 26 underbara år tillbaka. Ingen annan skulle kunna ta hennes plats i mitt liv och jag var säker på att det var ömsesidigt.
Så ändrades busstiderna hem från jobbet efter årsskiftet Nyårslöftet om lite mer motion kunde jag nu lätt klämma in och det blev simning efter jobbet.
Efter ett par veckor i basängen så började vi stammisa att heja på varandra och utbyta lite ord när vi möttes i basängen. Där fanns Veronika, en rundlagd kvinna som glatt pratade om sin familj, sina vänner, maten hon skulle laga och ..., ja om allt. Hon var den typen av kvinna som jag gärna undvek. Men efter ett tag så kändes det som om jag visste allt om henne och jag började öppna mig på samma sätt. Det var befriande. Sådana saker som aldrig jag diskuterat med Karin pratade jag nu helt öppet med Veronika om, och 1000 m i basängen blev lätt 1500 m.
En dag stod Veronika utanför badet med kryckor, hon hade skadat höften och kunde inte simma. Så hon föreslog att vi kunde sätta oss på ett fik istället om jag hade lust.
Det var så det började, vårt förhållande. Jag hade aldrig lagt märke till henne om jag inte lärt känna henne. Hon hade ett utseende och en kropp som jag aldrig trott jag skulle åtrå. Det var något annat som gjorde att var del i kroppen skrek efter henne. Veronika var den som först satte ord på vårt förhållande. Hon frågade bara rakt ut en dag om jag var lika förälskad i henne som hon var i mig.
Båda var vi lyckligt gifta, hade barn och ville inte vara otrogna. Men var går gränsen för att vara otrogen. I tanken ville jag och gjorde allt med Veronika. Vi pratade öppet om vår längtan eftervarandra men aldrig att vi tog i varandra. Någon fysisk beröring fick inte förekomma, det var det enda vi inte talade om men som båda ändå hade en tyst överrenskommelse om.
Att leva utan Karin är otänkbart men jag kan inte längre förmå mig att älska med henne. Men jag kan inte heller leva utan Veronika även om vi inte tillåts röra varandra mer än med ord. Frågan är inte om man kan älska mer än en kvinna utan det vet jag att jag kan presis så som jag älskar mina fyra barn lika mycket. Jag har alltså två kvinnor i mitt liv men lever ofivilligt utan sex. Bigami kanske inte är så dumt ändå?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Det var länge sen! Kul att läsa texter av dig igen!
Fint berättat, man kan älska människor på olika sätt. Förstår dock inte riktigt första meningen. Jag upplever det inte som en plikt att han/hon vill vara kvar hos Karin. Eller har jag missförstått?
Underbar text!
Kul att du är tillbaka förresten..
"Plikten är ett sår som inte läker, blir mer infekterat och varigt var dag" Tyckte mkt om denna formulering men undrar lite som Ethel vad den syftar mot/hur du i din tanke kopplat den till resten av historien. I mitt huvud så ser jag det nästan som en freudiansk felsägning där det nånstans ändå ÄR plikt som håller honom kvar hos Karin.
Om jag var Karin så skulle jag välja att separera hellre än att vara kvar i denna konstellation - jag skulle UPPLEVA det som otrohet.
Mina könsfördomar gör att jag har lite svårt att koppla samman den precisa blombilden/kopplingen i början till mannens egna tankar/formuleringar.
Med detta sagt så vill jag påpeka att jag tycker OM din text.
Kul att se dig! En fin historia. Jag undrar varför inte fler väljer att leva öppet med fler partners än en. Svaret är väl att det är svårare i praktiken än i teorin.
Hej på dig igen!
Tycker om din historia och gillar liknelserna med de ymparna. Men är inte Greve Moltke ett päron? Han får gärna vara ett päron i ett äppelträd för mig, även om det ger en annan symbolik än ett ympat äppelträd.
Jag hade tagit bort de två sista meningarna och låtit läsaren själv tänka ut det du skriver.
Tack för alla kommentarer. Förstår vad ni menar med första meningen. Slängde liksom bara ihop texten innan jag var tvungen att rusa till jobbet. Plikten var i min tanke plikten att följa det mösnster som finns att inte kunna tala med Karin om hur det var iutan pligttroget leva så som "man ska". Tanken var naturligt vis att komma tillbaka till det och knyta samman säcken, men det föll bort i stressen ;-)
Pia du har rätt i att det är en päronsort och en äppelsort, det var meningen (som med venus och mars).
Escargot själv hade jag också sett det som otrohet att leva i hemlighet med så starka känslor för någon annan, men lockas av tanken att kärleken skulle kunna vara mer friare, hmm lite konstigt kanske ;-)
Hade vi varit fullkomliga då hade vi aldrig kunnat älska någon över huvud taget för då hade vi varit "hela" och helheten har inget behov av att relatera känslomässigt till någon annan. Helheten är självtillräcklig, behöver ingen filmduk att projicera något på. Att våra relationer lyckas beror på ofullkomligheter som matchar. Och där har vi kanske förklaringen - vem har sagt att det ska vara ofullkomligheter hos bara två personer som matchar varandra? Det är konvenansen som har grepp om oss. Det är kanske så att det som vi kallar etik egentligen bara är kosmetik?
Intressant att många pratar om att älska på olika sätt. Men vilket sätt ska man prioritera? För det är så det ter sig i praktiken - ofta måste man välja (med stor inblandning av dåligt samvete).
Tycker om! Levande berättelse. Älskar ympningen i början.
Skicka en kommentar