Skrivklotter

Lat, latare, latast

2010-03-21T22:53:00.002+01:00

Puff uppgiften i dag: skriv om att vara lat

Jag har verkligen försökt skriva i dag, men så blev det en latte. Millan ringde och ville få flytthjälp men jag skyllde på att jag skulle skriva. Så äntligen fick jag faktiskt fram laptopen men ... nä ... jag orkade inte vänta på den sega uppkopplingen. Så jag lade mig på soffan och tittade på en film som jag somnade ifrån. Nu ska ja äntligen skriva om att vara lat. Nä, förresten jag tar det i morgon istället ;-)
.

Limrick

2010-03-20T08:47:00.007+01:00

Utmaning 2010:79 - 20 mars
Skriv om flit.
Om att göra något med flit, fast en helt riktig limrick blev det inte ;-)

Det var en ensam och blyg man från den stora stan.
Dans, e-kontakt, sy kurs det krävdes en annan plan.
Måste finna livskamrat,
han var kåt och desperat.
Bara en sak återstod, det hjälpte att bli mytoman.
.

Utnyttjande av ord.

2010-03-19T06:35:00.004+01:00

Utmaning 2010:78 - 19 mars
Skriv om ödmjukhet.

Hon missbrukad ordet för egna syften. Som med mobbing fast tvärt om.

Som starkt religiös såg hon det som ett mål att vara bästa förebild.

Först höll hon med och upphöjde sin medmänniska.

- Precis ... så har jag aldrig tänkt på det ... det var vackert sagt.

Så kom den egna åsikten som skulle vara mer fullkomlig.

- Fast kanske kan dina ord misstolkas ... jag hade uttryckt mig ...

Tillslut lindade hon in sina starka åsikter i religiös bomull.

- På verserna ... i Gudsbok står det ... men man kan tolka det på så olika sätt.

Och detta till syftet, få sin medmänniska att se henne som from, respektfull och foglig.

- Men du är så ödmjuk, det är en gåva som många inte har. Det finns en mening med att vi möttes.

Hon lyckades väl. Detta invanda manipulerande fick andra att se henne som den hon upplyfte dem till att vara.

I deras ögon var hon den ödmjukaste tjänaren eftersom hon hade godheten att se dem.

Hon nådde sitt mål. Ju fler hon upphöjde som ödmjuka ju mer ödmjuk sågs hon själv.

Men att inte kunna se och visa sina egna svagheter visade bara på dålig självuppfattning. och motsattsen.

Ett underskattat ord som inte får missbrukas och som borde få högre status är ordet ödmjukhet.

Hur många kan man älska?

2010-03-18T08:41:00.004+01:00

Utmaning 2010:77 - 18 mars
Skriv om avhållsamhet.

Plikten är ett sår som inte läker, blir mer infekterat och varigt var dag. Karin har alltid varit allt för mig. Vi har genomgått så mycket tillsammans. Blivit täta och starka som ett Grevemolke ympat på en Signe Tillish. Ringbundna sen 26 underbara år tillbaka. Ingen annan skulle kunna ta hennes plats i mitt liv och jag var säker på att det var ömsesidigt.

Så ändrades busstiderna hem från jobbet efter årsskiftet Nyårslöftet om lite mer motion kunde jag nu lätt klämma in och det blev simning efter jobbet.

Efter ett par veckor i basängen så började vi stammisa att heja på varandra och utbyta lite ord när vi möttes i basängen. Där fanns Veronika, en rundlagd kvinna som glatt pratade om sin familj, sina vänner, maten hon skulle laga och ..., ja om allt. Hon var den typen av kvinna som jag gärna undvek. Men efter ett tag så kändes det som om jag visste allt om henne och jag började öppna mig på samma sätt. Det var befriande. Sådana saker som aldrig jag diskuterat med Karin pratade jag nu helt öppet med Veronika om, och 1000 m i basängen blev lätt 1500 m.

En dag stod Veronika utanför badet med kryckor, hon hade skadat höften och kunde inte simma. Så hon föreslog att vi kunde sätta oss på ett fik istället om jag hade lust.

Det var så det började, vårt förhållande. Jag hade aldrig lagt märke till henne om jag inte lärt känna henne. Hon hade ett utseende och en kropp som jag aldrig trott jag skulle åtrå. Det var något annat som gjorde att var del i kroppen skrek efter henne. Veronika var den som först satte ord på vårt förhållande. Hon frågade bara rakt ut en dag om jag var lika förälskad i henne som hon var i mig.

Båda var vi lyckligt gifta, hade barn och ville inte vara otrogna. Men var går gränsen för att vara otrogen. I tanken ville jag och gjorde allt med Veronika. Vi pratade öppet om vår längtan eftervarandra men aldrig att vi tog i varandra. Någon fysisk beröring fick inte förekomma, det var det enda vi inte talade om men som båda ändå hade en tyst överrenskommelse om.

Att leva utan Karin är otänkbart men jag kan inte längre förmå mig att älska med henne. Men jag kan inte heller leva utan Veronika även om vi inte tillåts röra varandra mer än med ord. Frågan är inte om man kan älska mer än en kvinna utan det vet jag att jag kan presis så som jag älskar mina fyra barn lika mycket. Jag har alltså två kvinnor i mitt liv men lever ofivilligt utan sex. Bigami kanske inte är så dumt ändå?

Misstag?

2010-03-13T18:41:00.004+01:00

Utmaning 2010:72 - 13 mars
Skriv om ett lyckat misstag.

Var det ett misstag att börja puffa just i dag? Då det blev två puffar att göra eftersom jag inte hade koll på datumet.

Jag hänvisar er till gårdagens text "Fredagsmys med mys" (som skrevs idag) som blev ett misslyckande efter ett trött misstag men som kanske inte var så lyckat. Läs den gärna.

Men för övrigt så vill jag bara dela med mig av mitt motto i livet:
Det finns inga misslyckanden, bara nya erfarenheter.
.

Fredagsmys med mys

2010-03-13T16:46:00.007+01:00

Utmaning 2010:71 - 12 mars

"Jag har haft svårt att komma tillbaka till mina Puffrutiner men saknar de och er så mycket. Gör ett försök till"

Dagens text:

I kväll skulle det inte bara bli fredagsmys. Vi skulle inte vara två småbarnsföräldrar som satt och degade framför "På spåret" med en påse chips. Ikväll skulle vi älska.
Det var längesedan sist. Jag vågar knappast räkna ut hur längesedan det var, men det blir lätt så med två småbarn i huset. Inte var det lätt att känna sig annat än en bull-fet mamma med ständig ångest över barn, man och jobb. Men i kväll var jag läcker. Jag kände mig riktigt sexig i mina nyinköpta stay-ups och den korta jeanskjolen som jag äntligen kom i igen.

- Är mina tjejer hemma!
Det var Fredrik som ropade från hallen, som han brukade. Isa och jag med lillan på höften gick ut för att hälsa honom välkommen hem från jobbet. Tjejerna fick kramar och pussar och sedan såg han mig.
- Mmmm, och vad har du i kikaren då, frågade han retsamt. Det gick inte att ta miste på att han redan genomskådat min lilla kupp och var med på noterna.
- Jag har planerat in lite fredagsmys med mys sa jag och log lite retsamt.
- Och hur hade du tänkt att det skulle gå till då så inte våra små änglar ska störa oss?
- Jag har kämpat med att hålla dem vakna och inte fått dem att sova middag så de är stentrötta nu. Gå du och duscha så lägger jag flickorna. Sedan har jag räkor, några goda ostar och vittvin i kylen som förrätt. Jag fnittrade till lite nervöst och spänt. Så gick jag upp på övervåningen för att natta flickorna.

-Mamma kan du inte läsa sagan om prinsessan och grodan frågade Isa.
- Visst, jag hämtar den.

Lillan hade redan somnat i sin spjälsäng så jag kröp ner brevid Isa i hennes säng. Det såg lovande ut och jag hoppades att Isa skulle somna lika fort. Jag ville ner till mitt vackert dukade bord och det sög i magen efter räkorna och vinet. Men framför allt sög det allt lite längre ner.

- Mamma läs.
Jag måste koncentrera mig.
- Det var en gång en ...

Solen träffade mig rakt i ansiktet. Det tog några sekunder att få upp ögonen. Det var tyst alldeles tyst. Jag hade visst glömt dra ner rullgardinen. Kroppen var stel och öm. Det var först när jag satt mig upp som jag märkte att jag legat i Isas säng. Hon snarkade tyst. Just det, Fredrik väntade på mig där nere. Men något stämde inte. Det var morgon och fåglarna kvittrade. Hade jag somnat ifrån vår myskväll? Hade han inte väckt mig?

De ny köpta stay-upsen var sönder, kjolen satt som en bilring till runt magen. Jag smög upp och tittade in i vårt sovrum. Där sov Fredrik med vidöppen mun och avsparkat täcke. Jag smögner och ut i köket. På diskbänken stod ett vinglas, en avsköljd talrik och en vinflaska som tom. I soporna låg räkskal. Någon hade visst haft fredagsmys på egen hand.

Nykomlingen

2010-01-12T22:09:00.001+01:00

Utmaning 2010:12 - 12 januari
Skriv om en nykomling.

Ett, två steg i taget. Han tittade sig omkring. Allt lugnt. Han fortsatte smyga fram utefter ladugårdsväggen. Höger öra uppfattade ett svagt krispande ljud. Han stannade genast upp. Riktade in öronen mot ljudets håll. Hans skarpa syn kunde inte uppfatta något och ha litade helt fullt på den. Inget att bry sig om alltså. Så slappnade han av, men bara lite.
En, två minuter gick. Han vågade ta sig fram några steg till nu. Som om han vare en vandrande musfälla. Spänd och redo att slå till. Men det var inte möss han jagade idag. Idag jagade han inte alls. Jo, på ett vis. Han var ute efter nya honor att bestiga. Nya jaktmarker. Några som kunde föra hans släktled vidare.
Såren och stoltheten hade läkt efter uppgörelsen. Han hade förlorat sitt hemrevir till brorsan. Det hade svidit hårt men nu var han redo, både fysiskt och psykiskt.
Denna gården hade han spanat in i en vecka nu. Han visste att här bara fanns en hane. Ena örat var tvådelat och hängde konstigt. Tassavtrycken var stora och djupa. Men trotts dessa oroväckande tecken så hade den andres urin skvallrat om hög ålder.
Nu kände han doften av sin rival. Doften blev starkare. Den kom från nordväst, från samma håll som vinden. Tre fördelar, alltså en mer än beräknat, vindriktningen, överraskningsmomentet och sin ungdom.
Självsäkerheten ökade och han tog ett par sekunder till att putsa sina morrhår. Han var redo och stunden var inne för hans livs fajt.

Förvirrad långhelg

2010-01-10T15:27:00.001+01:00

Utmaning 2010:10
10 januari
Skriv om nya friska tag.

Julafton var på en torsdag, för somliga en vanlig arbetstorsdag. Enligt almanackan, en helt vanlig dag, fast barnens viktigaste på året. Då firade vi att Tomten kom i år också.

Juldagen var en röd fredag. Alltså som en söndag då de flesta fick vara lediga. En helgdag som betyder ”helig dag”. Då föddes någon och Svenska folket har allmän pjamasdag.

Annandag jul låg på en lördag men det var en helgdag. Det var då vi skulle fira att den helige Stefan stenades till döds. Detta har vi glömt, det var så väldigt länge sedan.

Den 27 december var en vanlig söndag. Detta var stor sorg då det för Svenska folket är den allmänna ”byta ut julklapparna mot något bättre” dagen eller ”stå minst 1 timme i kö utan att vara på Ullared” dagen.

Nyårsafton, sista dagen på året var på en helt vanlig torsdag. Till skillnad mot Julafton så är detta de vuxnas afton. Alla klär upp sig i det snyggaste de har. Senare vinglar man fram med champagne i glasen och tror att man är läckrast i världen.

Nyårsdagen är en röd fredag. Kallas också för helgdag. Det heliga med denna dag är att vi har allmän ”sova ruset av oss” dag. Det är också den dag då det går åt mest Treo, Magnecyl eller annat huvudvärksdämpande på hela året förutom på midsommardagen.

Den 2 januari var det ordning igen och en helt vanlig lördag.

Trettondagsafton låg i år på en vanlig tisdag. Nu var alla så slitna efter alla aftnar så det gick ganska lugnt till.

På onsdagen den 6 januari hade vi ännu en ledig dag för att fira att den killen som föddes för tretton dagar sedan fick besök av några stjärntydare. I present fick han guld, rökelse och myrra. Vi var insnöade och hann fundera över varför han växter upp fattig om han fick guld, kanske det inte var så mycket han fick.

I dag är det söndag, en vanlig söndag. Sigurd och Sigbritt har namnsdag. Det är Mazarinernas dag. Rod Stewart fyller 65 år och den är killen Jesus dopdag, fast han var inte 17 dagar när han döptes som man kan tro utan 30 år.

Nä nu vill jag ta lite nya tag. Få ordning i vardagen och veta att en tisdag är en tisdag och att en lördag är en lördag. Juletiden får det allt vara slut på nu. Fast på onsdag det tjugondag Knut fast det är den trettonde, nä jag vill inte. Jag tror jag struntar i det och slänger ut granen i dag.

Sovmorgon

2010-01-01T18:03:00.003+01:00

Utmaning 2010:1 - 1 januari
Skriv om sovmorgon!

Himmeln var klart tuklos men med oroväckande grönt bubblande moln kom mot mig. Ingen hade sagt något om det, ingen hade varnat för det. Varnat, ja för detta var ett dödens moln. Lika säkert som brevduvorna hittade hem till duvslaget visste jag att detta inte hade något liknande symolism som duvan hade. Detta var döden.
Någon sprang framför den gröna orkan likande massan med en spade på ryggen. Det var min pappa. Bortom skräcken i ögonen fanns ungdomliga drag. Jag försökte springa men fötterna satt fast i marken. För att slippa se den skräckinjagande synen tittade jag ner på mina fötter som inte gick att rubba.
Jag hade rosa träskor på fötterna, bena var bara. Ett plåster satt över ett skrapat knä. Jag fortsatte att titta på mig själv och såg jag att mitt hår vara flätat. En fläta hängde ner på var sida om mina bröst som inte fanns där. Jag kan inte vara mer än sju år konstaterade jag.
Pappa var nu framme hos mig. Han sa inget, började bara gräva runt mina fötter så jag tillslut stod på en ö.
Samtidigt som döden svepte omkring våra huvuden hoppade pappa över till min ö. Den sjönk rakt igenom marken. Döden hade bara svedgat mitt hår.
En suck av lättnad slapp ur mig och jag slog upp ögonen. Platsen kände jag väl igen men kunde först inte placera den. Den tillhörde framtiden.
Min säng, min och min mans säng. Hans halva var tom. Han hade åkt till jobbet. Svetten kröp fram i en rysning när jag insåg att jag försovit mig.
Två timmars sovmorgon utan att njuta av den.

Badrumsbygget

2009-12-28T17:16:00.014+01:00

Utmaning 362 - 28 december
Skriv om att behöva.

Vi är fem i vår familj + hunden Plex. Sen vi flyttade in i vår gård för 5½ år sedan har vi bara haft ett badrum. Det kan inte ens kallas för badrum då det bara är en toalett, handfat och dusch. Nu har barnen blivit så stora att de inte går med på att dörren är olåst och att flera kan utnyttja badrummet samtidigt, kanske ganska förståligt. Enligt tonårskillen i familjen är både jag och hans syster rysligt äckliga att se halvnakna, för att inte tala om helnakna. Något som varit helt naturligt i en opryd familj har nu bytts till det motsatta.

Det sista året har varit ganska så jobbigt så ett badrum till är nu akut att få i ordning. Innan jul hade vi äntligen kommit så långt att vi kunde få hit mattläggaren. Det första var att flytspackla golvet. Hela tre cm var de tvungna att höja golvet på vissa ställen då det var ett mycket gamalt ojämt trägolv.

Jag hade helt glömt att jag var tvungen att åka på ett möte. Barnen visste inte att när de kom hem skulle det nu bli så att det fanns hantverkare hemma. Men jag löste det med att skicka ett sms till dem för att förbereda dem på att jag antagligen inte var hemma. De skulle också ta ut Plex på kissning det första de gjorde när de kom hem för det kunde jag inte be hantverkarna.

Mötet hade inte blivit så långt som jag trott och jag var glad åt att jag skulle komma hem strax innan skolbussen kom. Hemma möttes jag av ett olåst hus och hantverkarna var inte kvar. De hade sagt att det skulle ta hela dagen men de hade visst blivit klara tidigt.

Plex var otroligt glad när jag kom hem. Han har väldigt svårt för att bli lämnad ensam så nu viftade hela han på kroppen och skuttade runt som om jag varit borta en vecka. Ett spacklat golv är väl inget att se på men så klart jag genast gick upp och för att se hur långt de kommit. Plex stod och gnydde nedanför trappan. Han går aldrig upp på övervåningen mer än när han ska sova nedanför min säng. Han var inte helt nöjd med att jag inte kelade mer med honom.

Jag trodde knappt på vad jag såg. Hela det planspacklade golvet hade tassavtryck. Det var snabbtorkande spackel så det hade redan torkat och vart avtryck hade en förhöjning runt om. De var visserligen väldigt fina avtryck men inte just där. Omedelbart ringde jag och fick mattläggarna att komma igen. Deras miner när de såg golvet är inget jag kommer glömma. En hel förmiddags jobb var ogjort och innan de kunde spackla igen var de tvungna att slipa golvet.

Jag förstod att detta inte ingick i den kalkyl vi tidigare kommit överens om. Ännu en gång hade den hunden spräckt vår ekonomi. Behöver jag säga att han inte stod i så hög kurs de närmsta dagarna.
.
Plex har inte alltid haft det så bra och inte vi heller när vi fick ta hand om denna omplacerings hund. Här kan du läsa om vår första tid tillsammans: http://skrivklotter.blogspot.com/2009/05/plex-var-hund-och-van.html

.

God Jul

2009-12-23T09:37:00.002+01:00

Jag kommer göra ett litet juluppehåll och vill därför ger er alla en hälsning.

Ta det lugnt, städa inte i var vrå,
det kommer bli jul ändå!

Tro, hopp och kärlek i julhelgen
och inför det nya året
önskar jag er alla.

Kram Tjotten!

Och vinnaren är ...

2009-12-19T10:46:00.002+01:00

Utmaning 353 - 19 december
Skriv om att vinna ett litteraturpris.

Mitt namn ropades ut, det ekade innanför mitt tomma skallben. Applåderna ljöd och allas blickar vändes mot mig. Nu förväntades ett tacktal. Benen darrade på väg fram till podiet. Inte en cm till hade ja kunnat gå. Händerna höll krampaktigt mig upprätt, knogarna vitnade.
Munnen öppnades och ut kom ord. Jag visste inte vad jag sa och jag hörde inte mina ord. Applåderna steg högre. Händerna var nu våta av svett och leendet fast fruset.

Ett öronbedövande ljud av händer klappade, stolar som drogs bakåt då folk ställde sig upp och frasande klänningar. Ansikten, rörelser, färger allt på en gång. Mina ögon kunde inte smälta allt ej heller ur skildra något. Det var som om någon försökt hypnotisera mig.

Tankarna hade kommit tillbaka. Varför just jag? "Äntligen." "Det var på tiden." "Som vi väntat på detta." Det var reaktionerna jag hört. Väntat på vad? All slippa se fler ny värk från mig.

Aldrig kunna vara anonym. Aldrig att jag skulle kunna få känna mig fri. Aldrig mer njutningsfullt vänta in orden. Aldrig mer tangenternas knapprande eller pennans frasande mot pappret.

Inget annat kunde var mer hämmande än detta. Mitt äktenskap med pennan var över, vi skulle inte kunna åldras tillsammans. Drömmen var krossad.

Att vinna ett litteraturpris var det samma som en kula i panna.

En god jule frid!

2009-12-18T18:24:00.005+01:00

Utmaning 352 - 18 december
Skriv om julstress.

Jul, jul strålande jul,
fy fan vad vi ska ha kul.

När är juldagsmorgon glimmar,
av stress morsan svimmar.

Gläns över sjö och strand,
alla dricker mer och mer efter hand.

Ett barn är fött på denna dag,
tomten dreglar över syrrans behag.

Stilla natt, heliga natt,
farsan tömmer glasen från varje slatt.

Midnatt råder, tyst det är i husen,
tomten flåsar och syrran knäpper upp blusen.

Hej tomtegubbar slå i glasen,
farsan går in i andra fylle fasen.

Gläns över sjö och strand,
alla deckar efter hand.

Nu tändas tusen jule ljus,
äntligen är det frid i vårt hus.

Bara för att man går i kortkort så vill man inte bli utnyttjad.

2009-12-17T11:26:00.003+01:00

Utmaning 351 - 17 december
Skriv om att ta emot.

Idag blir mitt skrivande lite tankar om vilken respons jag får ta emot i mitt skrivande.
Allt jag skriver vill jag ska väcka någon form av känsla hos läsare, annars hade det varit meningslöst. Det kan vara sorg, skratt, förvåning, ahaupplevelse eller bara igenkännande. Alla känslor har samma värde och mångfalden av dem gör texter mer innehållsrika. Jag har gått fyra terminer på skrivkurs och jag är inte rädd för kritik. Men ordet kritik står inte bara för dålig kritik utan även bra kritik och båda behövs. Det första för utvecklingen, det andra för lusten att fortsätta. Mina korta texter använder jag mig helst av till att träna sådant som jag har fått höra på mina kurser att jag har svårt för. Framför allt är det att rättvist beskriva starka känslor. Så jag har här testat på sådant som ångest, ilska/gräl, sprudlande glädje och erotik.

Ja, jag tror att de flesta inte missade min erotiska text. I en dels öron var den inte erotisk utan mer sex eller rent utav porr. Jag fick ta emot mycket kritik och det var vad jag ville. Men två erfarenheter fick jag också som jag inte ville. Den ena känner nog alla till då det gjorde att så många andra än jag satt i vånda och kunde bli lidande. Men det är den andra erfarenheten jag vill tala om. Vilken lång inledning för att komma till saken.

När jag skriver så kan det vara fiktion, självupplevt eller alla grader där mellan. Men även om det är fiktion så kommer ändå texten ut genom mig och det jag bär med mig. Sanning eller lögn, ingen vet bara jag och så vill jag för det mesta att det ska vara. Om jag skriver tex. något mycket sorgligt så är det ingen som ringer, mejlar eller chattar med mig om mina upplevelse. Ingen som vill trösta eller gotta sig i det. Ingen som säger "jag hade hellre legat i sängen och läst än suttit på kontoret och läst". Men! Vad hände när jag skrev om sex mellan två vuxna människor? Jo helt plötsligt så blev det legitimt att ta kontakt med mig och berätta om sina upplevelser i samband med textläsningen. Men inte bara det jag skulle tydligen dessutom vara intresserad av alla andras sexerfarenheter och hemliga drömmar. Jag bör väl nämna att det inte var någon tjej, kvinna eller tant som kontaktat mig.

Nu bör de sluta läsa som inte tål att höra vad jag utsatts för!

Först bör sägas att eftersom det är känslor jag vill väcka så gladde det mig att jag lyckats med det. En del blev äcklade andra upphetsade, bra! Men "jag fick ståkuk och fick gå och runka av mig två gånger", "kan du inte berätta om andra sexerfarenheter, lite mer kinky", "jag verkligen gillar att bli avsugen så som du beskrev det" mfl. Även rena förfrågningar om jag vill vara med på det eller det.

En del säger väl nu "vad hade du egentligen väntat dig?" eller "det är ditt eget fel!". Jag är nog lite för blåögd för att fatta sådant. För mig är känslor viktiga, alla lika viktiga ingredienser av livet och svåra att skriva om. Jag hade faktiskt inte räknat med denna nya erfarenhet. Varför är det så här?

En slutsats och en fråga har jag nu kvar att skriva om.

Tydligt är att fler personer än jag trott läser min blogg, inte bara vänner och literärt intresserade puffare som jag litar på. Dessutom trodde jag att jag var lite mer anonym än jag var.

Men hur gör jag nu. Jag vill fortsätta att även kunna utveckla mitt skrivande inom detta område och få bra och dålig kritik, utan att få ta emot snuskiga förslag.

Från en liten Tjotten som känner sig utnyttjad.

Överflöd

2009-12-16T08:11:00.003+01:00

Utmaning 350 - 16 december
Skriv om överflöd.

I ny pyjamas jag vill vakna
jag köper en i flanell
men ett sexigt linne bli det med

Många barn går nakna

För att hålla ren katten
badas den varannan dag
duschar gör jag morgon och kväll

I världen saknas vatten

Ett par dagar med skorpor och te
funkar bra för lös mage
medicin finns annars mot allt även fetma

Barn dör av vanlig diarré

Jag får betala mitt pris
av äckel och illamående
efter trerätters middag och tårta.

Lycka kan vara att få äta lite ris.

Trotts att allt är så himla bra
är många snåla och giriga
tacksamheten syns försällan

Men det finns de som ger utan att något ha

Tupperware, haleluja!

2009-12-15T21:12:00.011+01:00

Utmaning 349 - 15 december

Skriv om att ta vara på ett tillfälle.

Nej inte en inbjudan till. Tantparty. Nej.Hela jag skrek nej. Inte ett enda Tupperware party till har jag lovat mig själv och lovat min man. Jag vet hur det är, jag kan det där nu. Plastparty för tantklubben. Men hur svårt är det att säga nej, jag vill inte eller nej, jag kan inte, för att inte verka ohövlig. Denna inbjudan kom från min bästa, bästa väninna. Hon känner mig, kanske för väl. Hon vet att jag hatar sådant här. Hon vet också att jag inte kan säga NEJ om hon snällt ber mig.

Jag försökte faktiskt säga nej, tror jag. Fast hon ville jag skulle komma, ju fler som kom desto finare bonus till henne, inget köptvång, bra tillfälle att skaffa nya bekanta och gott fika skulle det bli. "Ja, jag kommer, det blir nog ganska trevligt i alla fall" sa jag. Och jag trodde också att denna gången blir det nog det.

Så kom Party kvällen. Plånboken lämnade jag hämma och det sista jag sa till mannen var "Jag kommer inte köpa något, det har jag redan bestämt".

I brochyren stod det: Med Tupperware sprider värmen och doften sig snabbt i köket ... va bra att jag var där och kunde få se dessa fantastiska produkter tänkte jag lite ironiskt. Detta var ett tillfälle jag inte fick missa.

Tupperware värdinnan hälsade oss alla sex förväntansfulla tanter välkomna. Enligt åldern så var väl ingen tant, men går man på sådant party så är man tant vilken ålder man än har. Sedan visade värdinnan upp de fantastiska saker som min bästa bästa väninna skulle få. Ett litet krux var det förståss. Ju mer vi handlade för desto bättre tackgåva skulle hon få. Såklart hon ville ha den finaste, TupperChe Kniv Set i nya festliga färger.

Så började värdinnan demonstrera. Först ut var Quick Chef III, den perfekta köksmaskinen utan ström. Så fantastiskt snabb, lättanvänd, lätt diskad och i den nya fina färgen röd. Denna var dessutom tre gånger snabbare än den tidigare utgåvan. Jag hade kommit hem med just denna fina köksmaskin för bara 599:- förra gången. Fast då i den nya fina färgen blå. Då gjorde jag mig genast impopulär genom att säga att jag bara använt min blåa variant två gånger och att jag tänkt lägga ut den på Tradera. Men jag fick minsan höra att denna nya röda var utrustad med tre knivar istället för två som den äldre modellen hade. Den hade inte varit så smidig till att hacka hårdare saker så nu var den omarbetad. Men jag mins minsan att redan då var Quick Chef otroligt snabb, den bästa på marknaden. Mitt tysta konstaterande var då att hur fantastiskt något än var så kunde det bli ännu mer fantastiskt.

Så visades fantastiska plast saker upp efter varandra. Alla bäst på marknaden, smartaste lösningen, i nyaste modernaste färgen och till ett hutlöst pris.

För var sak som visades så var det någon som redan hade den och den var så bra, den måste man ha. Eller så måste man ha en ny för nu fanns den i en finare modernare färg. Kvinnorna hetsade upp varandra. Alla skulle övertyga de andra om hur lättanvända, lättdiskade och snabba sakerna var. Jag var inte bättre jag. Sitter man mitt i Tupperwares suporterklubb så kan man inget annat göra. Det är som hjärntvätt. Nya aha upplevelser hela tiden. Det var ett under att vi överhuvud taget kunnat laga mat innan Tupperware fanns.

Ändå så gnagde små frågor i huvudet. Ska man tillaga riset i Easy Rice, tillaga grytan i Micro Plus Rund och grönsakerna i en tredje fantastisk plast bytta i mikron så han ju riset blivit kallt innan grönsakerna är färdiga. Eller så får man skaffa sig tre mikovågsugnar.

Någon multifunktionell förvaringslåda hade de inte heller. Antingen var de praktiskt hopfällbara, eller vattentäta, eller fryståliga, eller anpassade för mikron. Men jag vill inte lägga matresterna i en perfekt matlåda som går att fälla ihop och så glömma ta med den till jobbet. Då måste jag sedan byta bytta för att kunna frysa ner den till ett bättre tillfälle. Sedan måste jag förflytta den frysta maten till mickrobyttan innan jag vill mikra den för att kunna äta den. Jag vill ha en som kan användas till allt.

Men de har en "Allt i ett" Ultra Plus, kan allt, direkt från frys till ugn, till bord och mikrovågsug.Det enda jag hade att invända mot den var att det faktiskt går lika fort och smidigt med min gamla gryta som hållt i två generationer. Men hade jag haft 1349:- över så kanske ... nä jag kan ha roligare för dom slantarna.

Fördelen med dessa plastprodukter är att det är livstids garanti om man skött dem enligt anvisningarna. Men har produkten utgått får man en likvärdig och har locket till grytan gåttsönder (trots den otroligt bra kvalien) så kan det inte garanteras att man får ett nytt i sammma färg inte ens att det matchar. Men ändå ... Tusentals kvinnor kan inte ha fel. Det måste finnas en mening med att köpa en farvaringsask för matresterna för 199:- eller en salladsslunga för 379:-.

Jag skulle i alla fall inte köpa något. Men under den trevliga och goda fika stunden blev jag övertygad. En vispskål för att vispa grädde i utan att skvätta ner hela köket som man naturligt vis alltid annars gör var något jag saknade.

Nu sitter jag här och väntar på min vispskål för 249:-. Det ska bli roligt att vispa grädde i fortsättningen och så är den så snygg att jag kan servera direkt ur den. Den har den nya moderna färgen orange.

Min bästa bästa väninna fick sina knivar.

Äntligen måndag igen

2009-12-07T07:59:00.004+01:00

Utmaning 341 - 7 december
Skriv om det bästa med måndagar.

- Patetiskt
- Är det mig du menar, har du sett dig själv?
- Sitta med ett kåt leende och dräggla över Hasses dotter.
- Lina var för fan intresserad och vacker att titta på. Du såg ju ut som en hora.
- Hora, ska du säga din kåtbock. Lina är för helvete bara ett år äldre än din egen dotter.
- Du kanske skulle vara glad om någon överhuvud taget hade visat intresse av Anna.
- Vad menar du med det.
Han gav i från sig ett hånfullt skratt och så kom det som brukade komma.
- Hon är så djävla lik dig.

Varför hade jag stått kvar och lyssnat. Dörren stängde jag sakta bakom mig. Jag kröp ner mellan de kalla lakanen. Helgen var i alla fall över. Några tårar fanns inte längre, bara en tomhet. Gunnar hoppade upp och kröp ihop som en boll vid min hals. Hans mjuka varama päls mot min kind. Nöjt började han spinna. Bara en sömn från måndagen och sedan nästan fem dagsars tystnad. Charaden den lyckade familjen, innan nästa helg kom.

Att bli sedd

2009-12-06T16:03:00.007+01:00

Utmaning 340 - 6 december
Skriv om att övervaka.

Blicken följde mig. Var jag sedd? Det visste jag aldrig. Ibland. Ibland inte. Kanske alltid.

Musklerna var spända. Inga improviserade handlingar, allt genomtänkt. Hur länge skulle hjärtat hålla denna påfrestning. Leva i vaksamhet. Ögonen som var på mig.
.
Ett evigt kämpande. Inte bara duga. Det räckte inte. Bara vara bäst, annars fick jag stå till svars.
.
Jag hade försökt att skaka dem av mig. De igenom trängande. Vilka vägar jag än tog så var jag alltid synlig. Minsta felsteg slogs tillbaka mot mig.
.

Ingen kunde längre stå vid min sida. Ögonen skadade inte bara mig. De plågade mina nära.

.
Ensam var jag. Det var mitt beslut att lämna, istället för att bli lämnad. Tortyren av förföljelsen var min, bara min. Jag flydde nu ensam med min förföljare. Det blev bara värre.

.
Hon var död. Hade varit det så länge. Ändå stod jag mindre och naknare inför hennes ögon för var dag.
.

Vid kistan var sista gången jag log. Trodde på allvar att jag blivit av med henne. Men nu visste jag bättre. Det fanns bara en utväg. Min mor skulle ändå alltid överleva sin dotter.
.

Död eller levande?

2009-12-04T08:54:00.001+01:00

Utmaning 338 - 4 december
Skriv om att exkludera.

- Sa ni att det skulle bli julfest hos Petronella?
Jag hade försökt få rösten att låta stark. Men ändå hade jag sakta börjat fläka upp naglarna. Ännu mer frenetiskt rev jag på höger pekfingernagel när jag såg deras reaktion. Den fanns inte. Varken Ida eller Fideli hade reagerat på min fråga. De kunde väl ändå ha fnyst eller i alla fall tittat åt mitt håll.
- Kaje kommer visst också, sa Fideli leende och blinkar åt Ida.
- Gör inte så.
Ida fick något rosa aktiga kinder. Så fortsatte Ida.
- Det tog slut när han flyttade. Han har inte ringt en enda gång.
- Men trotts att han inte går i klassen längre så kommer han, det måste betyda något.
Det var inte någon fråga bara ett uppmuntrande påstående.
Jag tog ett djupt andetag och försökte låta bli ringfingret.
- Vart var det Kaje flyttade, frågade jag.
- Jag måste köpa en ny bh, med snygga axelband. Kan vi dra till Lindex efter skolan, säger Ida.
- Visst, jag ska ha en svart eyeliner.
Fideli tvinnade sina mörka lockar mellan fingrarna så fortsatte hon.
- Tror du Kaje fortfarande har kontakt med Ludde, det hade varit perfekt?
Ida lutar sig över bordet och viskar
- Va, är du ...
- Ja, vi har sms:at lite
Det blir tyst en stund. Jag måste försöka säga något nu.
- Har alla i klassen fått inbjudnings kort?
Frågan hade kommit ut lite högre än jag hade tänkt. Den studsade mellan metallskåpen. Det fanns ingen tvivel om att de inte hört mig. Kändes som hela skolan borde ha hört. Båda reste sig och gick, inte en blick fick jag. Jag stoppade mitt nu blödande ringfinger i munnen. Det var skönt att känna den söta blodsmaken. Det var i alla fall ett tecken på att jag fanns, jag lever. Jag hade till och med varit glad om de sparkat mig.

Picknick

2009-12-03T08:18:00.002+01:00

Utmaning 337 - 3 december

Skriv om en explosion.

Picknickar är något jag älskar. Det behöver egentligen inte vara några stora procedurer utan det lilla är ofta det bäsa. Chansen att det blir oftare är då större. Sommartid räcker det med en kanna kaffe, saft och frukt eller vad som finns hemma. Vintertid är det varmchoklad för barnen och ostmackor att doppa. Men det är inte svårare att slänga ner ett paket korv och några korvbröd. Nä, det är inte fikat i sig som är det viktiga utan att man gör något tillsammans. För oss signalerar ordet picknick att nu ska vi ut i naturen och vi ska vara borta ett tag.

Detta var en sådan där underbart kylig och klar höstdag. Barnen var lite sega på morgonen men när jag föreslog en långpromenad runt en sjö och ta picknickorgen med så vaknade alla till. De skrapade ihop det som fanns i skåpen. Kanelbullarna från frysen, de skulle tina under tiden vi gick. Dottern kokade varmchoklad och sonen kaffe. Alla våra termosar tog jag ner från skåpets högsta hyllplan. Lite marshmallows hittade vi också att kunna spetsa till den varma drickan med. Inte alla gånger blir det sådan lyx. Barnen hällde upp drickan på de termosar som mest stämde med mängden dricka som gjorts. Ryggsäcken packades. Så drog vi i väg.

Vi hade kommit i väg rätt tidigt. Ett tunt flor av dimma låg fortfarande kvar över sjön. Fåglarna hade börjat vakna. Hunden var otroligt vaken och skuttade friskt fram och tillbaka. Ja så är det med en vallhund, den ska både gå först och sist av alla. Och stannade något av barnen för att balansera på någon fälld stam så hade hunden ännu mer bekymmer att hålla oss samman. Efter att på ett mycket långsamt gående med mycket lek och undersökande i naturen så bestämde vi oss för fika paus. En vacker plats med utsikt över sjön och ett lagom avstånd för att kunna kasta bullbitar i sjön åt änderna, det blev perfekt.

Dottern hade svårt att få upp termosen med choklad. Sonen kunde naturligt vis, trodde han men korken var svår. Jag var tvungen att rycka in. Ja, korken satt stenhårt, men så började den ge sig. Pang, så flög korken i luften, det var en ordentlig explosion. Änderna flög bort i skräck. Den varma chokladen flög. Men det var inte varm choklad, det var kall sur, jäst choklad. Alla var vi ner stänkta av en äcklig rutten stinkande doft. Först satt vi bara chockade och stirrade.

Picknick stunden var över. Sjön var inte lika vacker. Vägen till bilen var längre och inte lika spännande.

Vad hade då hänt? Jo, hemma på bänken stod termosen med den varma chokladen. Någon hade satt in en termos från en tidigare picknick i skåpet, utan att hälla ut resterna och tvätta ur den. Vi hade fått med oss fel termos. Kraften hade varit så stor att plåttermosen till och med blivit skev i öppningen, den var bara att kasta.

Vi har fortfarande picknickar men nu är alla mycket noga med att diska ur termosarna.

Allt som öppnas går inte att stängas

2009-12-01T07:25:00.004+01:00

Utmaning 335 - 1 december
Skriv om att öppna en lucka

Den har länge varit stängd. Jag trodde att efter ett äktenskap bakom mig och två barn uppvuxna så hade jag gjort mitt och fått mitt. Så kommer han. Han har knackat på men ännu har jag inte vågat öppna fullt ut.

Han är härligt blyg men med en så vansinnigt intensiv blick, den backar inte undan när den möter min. Han ser mig, bara mig och hans ögon slukar mig.

Vi ska bara prata om något så vi bestämmer att träffas vi den gamla ladan. Men båda vet vi att det bara är en förevändning. Jag har bestämt mig, trotts att det efter inte kommer kunna vara ogjort så är det han som ska få öppna luckan till mitt hjärta. Vi säger aldrig något till varandra, det behövdes inte. Jag följer bara efter honom in i lada. Pirrig som en tonåring. Tjugofem år har bara försvunnit i mitt liv. Under en kort stund håller vi varandras händer. Så tar han med nervösa fingrar av stunden hetta och börjar knäppa upp min blus. Han fumlar med knapparna. Han behöver hjälp. Medan jag knäpper upp ser jag hans otåliga blick vandra nedåt knapp för knapp. Jag njuter av att hålla honom på halster.

Så, när blusen faller tar jag ett steg mot honom och trycker mig mot hans kropp. Mina händer smeker sig in under hans tröja och känner hans håriga bröst. Mot mitt sköte späns hans mandom mer för var andetag. Så drar jag av honom tröjan. Jag vill förföra. Hans bröstvårtor styvnar lite under min tunga, jag retas med dem.

Knappen och gylfen i hans jeans är svåra att få upp för motståndet innanför. Så drar jag ner både jeans och kallingar samtidig. Han kliver ur dem och vill genast få av mig bh.n och kjolen. Men jag tar undan hans händer, har jag väl kommit hit så ska jag njuta fullt ut. Så jag backar in honom mot väggen och glider ner på knä framför honom.

Med ena handen tar jag ett stadigt tag om roten på han lem, leker med tungan runt ollonet. Såklart han små stönar, vill ha mer...Så fyller jag min mun, med hans manlighet. Andra handen tar jag mellan benen bakom pungen. Rytmiskt suger jag samtidigt som jag hjälper till med handen att dra fram och tillbaka, drar hans lem ut och in i min mun samtidigt som min tunga leker fram och tillbaka. Sneglar upp på hans ansikte. Det är en njutning att se han njuta så. Sakta för jag den andra handen bakåt mellan hans ben. Med pekfingret retar jag anus med koll på om han gillar det och om jag ska gå lite längre. Så blir hans andhämtning snabbare, snart kommer han.

Naturligt vis slutar jag, bara för att retas. Ställer mig framför honom. Nu är jag inte blyg och skamfylld över min kropp. Han tycker om det han ser och det ger mig styrka. Först lirkar jag av trosorna under kjolen. Så knäpper jag upp bh.n och låter min tunga byst falla. Tillslut drar jag ner dragkedjan i kjolen och den glider ner över mina höfter och hamnar i halmen.

Han kysser mig, han leker med tungan runt mina bröstvårtor, biter lite oskyldigt, kysser min nacke och lägger ner mig i halmen och lägger sig halvt ovan på mig. Smeker mina bröst, nafsar. Så försvinner han ner, baxar upp min stjärt, särar på mina ben. Mer behövs inte, jag är redan våt men han börjar slicka klitoris, suga, leka små bita. Skönt det är, så underbart skönt. Jag andas snabbare, skjuter rygg, spänner mig mot orgasmen, vill inte ännu. Han för in sin tunga i slidan, det blir ett andnings uppehåll, så byter han snabbt över till klitoris samtidigt som två fingrar glider in. Jag kan inte hålla tillbaka. Jag stönar, skriker att jag vill ha honom fullt ut nu. Kramperna i knyter om mina äggstockar mina ben skakar. så slutar han, tittar på mig, ler så där underbark kärleksfullt och han behöver inget säga, jag är hans kvinna.

Så kryper han sakta upp över min kropp samtidigt som hans tunga visar vägen retsamt från vulvan, slickar mig över naveln och upp mellan brösten. Han når mina läppar, kysser mig mjukt men hungrigt. Hela min kropp ropar nu efter att få honom, få fylla mig med honom.

Jag vill ha det på mitt vis och jag vill ha det nu så jag slår armarna runt honom och vänder honom på rygg under mig. Så sätter jag mig upp, gränslar honom, tar tag i honom och retar själv min klitoris med hans ollon. Vandrar ner över den fuktiga mynningen. Så möts våra ögon vi stannar båda upp känner av stundens allvar, spänning och längtan. utan ord skriker vi nu, nu, nu, och jag pressar mig snabbt ner över honom. Han kommer långt in i mig och jag börjar rida honom. Jag lägger mig bakåt så hans lem spänner hårt in i mig och snuddar G-punkten, han masserar min klitoris. Så skönt, så underbart skönt. Jag har fullkontroll över min njutning. Jag sätter mig upp och hans sträva händer vandrar upp över min kropp och mina tunga bröst.

Våra blickarna är fästa vid varandra han är otålig. Samtidigt vänder vi oss om, jag underst. Jag särar på benen och nu tränger han mjukt in. Rytmiskt in och ut. Ett pojkaktigt leende leker på han läppar. Mina händer smekte hans bröst och hans andhämtning blir snabbare. Jag lägger upp mina ben runt hans midja och kopplar ihop oss, så vi kommer ännu närmare och tätare varandra. Hjärtat slår snabbt mot mitt bröst. Hans stjärt spänner sig, hela hans kropp varenda liten muskel och han trycker sig så långt in i mig som om han vill in i min själ. Så slappnar han av. I hans ansikte ser jag glädje och frid. Hans orgasms njutning är det vackraste jag sett. Så glider han ur mig. Kysser mig.

I halmen bredvid lägger han sig. Jag kryper nära, nära, Lägger huvudet på hans arm, drar upp ena benet och läger över hans. Vi ligger så länge och bara håller om varandra.

Jag böjer ner huvudet och ser på hans nu kapitulerande mandom. Rörande liten och skrynklig. Vacker? Nä, det kan jag inte säga men tilltalande. Jag bara låter mig följa min längtan. Jag vill smaka. I min mun är den varm, mjuk och lite salt. Långsamt fyller hans penis ut min mun. Han växer och styvnat till igen. Jag leker med min tunga på hans nu känsligare ollon.
”Vill du” frågar jag. Han ser retsamt på mig och jag förstår att frågan var onödig.
”Jag vill att du tar mig bakifrån” viskar jag.
”Mmm” är det enda jag får tillsvar sedan vänder han mig lite bryskt om och jag ställer mig på knä framför. Med ena handen mellan mina ben hjälper jag honom ivrigt till rätta. Retfullt håller han kvar ollonet i slidans mynning. Jag vill, jag kvider bedjande. Då pressar han sig in. Med ett stön är jag med honom. Jag vill att han når min känslighet min känsligaste zon. Som en katthona lägger jag min bröstkorg mot marken och skjuter upp min stjärt mot honom. Genast når han min G-punkt. Jag darrar, vrider, skriker. Vill dra mig undan men endå hålla mig kvar. Han känner min frustration så han tar tag om mina ljumskar och håller mig kvar. Jag är fast, fjättrad vid honom utan kontroll. För var gång han stöter in i mig går det en blixt igenom min kropp. Orgasm på orgasm kommer, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag lyfter, flyger, exploderar. Så går det för honom också och han stöter in i mig med ett uttömmande djuriskt läte. Jag tror jag ska sprängas av njutning och samtidigt som han kommer inne i mig så rinner min saft ut längs mina ben.

Som en liten urvriden trasa sjunker jag av utmattning ner under honom i halmen och som ett varmt tungt beskyddande täcker lägger han sig halvt ovan på mig. Smeker bort mitt hår i nacken och kysser den. Så kryper jag ihop som en liten boll med honom omkring mig.

Med hans stora starka armar om mig somnar vi båda nöjda och mätta på varandra. Han fick öppna min lucka, nu går den aldrig att stänga igen.

November

2009-11-30T19:14:00.002+01:00

Utmaning 334 - 30 november
Skriv en hyllning till november.

Naturen visars sin sårbarhet. All kraft som den visat upp med sin grönska är nu borta. Löven har fallit. Många växter vissnar ner helt. Tillsynes döda men livet kämpar sig kvar under markens skorpa. I naturen finns styrkan att ta vara på varandra. Trädens löv lägger sig som ett täcke inför vintern. De stora tar hand om de små. Frön och nya små skott får skydd mot kylan och snön som väntas.
Solen har dragit sig tillbaka. Mer natt än dag når jorden. Träden har kastat av sig sin stolthet och visar nu sin nakenhet. Det tackar den låga växtligheten för. Då de får mer ljus än de fått om träden behållit sina kläder på.
Torra, knotiga och sköra står stammarna. Följer med vinden. Lutar sig mot varandra. Kronorna flätar sig samman. Stöttande, kramande för att tillsammans bli starka och kunna ta stormar.
November förknippas lätt med grå, trist, mörker och död. Men denna näst sista månad visar mer på styrka och gemenskap. En doldis som inte skryter utan strävar på. Medveten om att många bara väntar på nästa månad.
Det är värt en hyllning.

Funderingar runt tre

2009-11-29T16:32:00.003+01:00

Utmaning 333 - 29 november
Skriv om alla goda ting är tre.

Varför är denna siffra så magisk. Den återkommer över allt.
I kristendommen ser vi treenigheten, de tre vise männen, "på tredje dagen uppstod han ..." och "men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre. ..". Alla asagudarna stammar från de tre bröderna Oden, Vile och Ve och i grekislamytologin har vi de tre ödesgudinnorna. I sagorna ser vi de tre björnarna, de tre feerna och en ryss en tysk och Bellman. Tre återkommer alltid. Tre röda rosor ska man ge den man håller av, det betyder "jag älskar dig". I tävlingssammanhang så börjar det med "ett, två, treee" och slutar med att tre får medaljplats.
Överallt så står tre för godhet, storhet och lycka.
Skulle man ändå råka illa ut. Kanske någon sjukdom, säg en traditionell förkylning. Den som oftast består av snuva, hosta och ont i halsen så botas det bäst med dunderkuren som består av treenigheten citron, vitlök och honung.
Ja, alla goda ting är tydligen tre.

Lenöster, en annan älskad sida.

2009-11-29T16:06:00.003+01:00

2009-11-28
Utmaning 332 - 28 november
Skriv om att gå i ide.

Likt flyttfåglarna har sommargästerna lämnat stränderna, kafferna och pensionaten.
Sommarhusen längs kuststräckan är kusligt tomma och tysta. Stranden vit och oändlig.Vågorna slår upp sitt skum och grästuvorna vajar i vinden. Det är sig likt. Enda skillnaden är att nu hör jag havet. Inte ett parasoll i sikte. Om det inte vore för att mössan påminde mig om vilken årstid det är så hade jag inte sett skillnad. Havet och vågorna är nästan ännu mer inbjudande nu i sin nakenhet.
Pensionaten är släkta och skyltar talar om att det är stängt. Kafferna har fler lediga platser att välja på, dessutom talas det svenska rutomkring mig och ansiktena känns igen.
Vårt sommarparadis har gått till ro. Det är tid för vila. Tid för att hämtakraft. Tid för att njuta av lugnet och det paradis som finns här året runt.

Antiklimax

2009-11-29T10:23:00.002+01:00

Nystart, wow!!
Skrivpuff den 28/11 var är du???
Tittade på puffen som en kärlekskrank går runt mobilen.
Ja, ja, nu blir det två i dag men just nu får det vänta tills i eftermiddag ;-)
Har jag fått vänta så får du puffen vänta på mig. Öga för öga ...

Ett avbrott i vardagen

2009-11-27T23:23:00.002+01:00

Skrivpuff 331

5.5o. Godmorgon, godmorgon, hör fåglar sjunga ... Min egen inspelning av denna sång med pigga uppmaningar i stil med"dags att upp och hoppa nu". Det kan absolut inte finnas något värre att vakna till. Men det går och det är huvdsaken.
Så har min vardag börjat sen ... lång tid nu.
Sedan väcker jag barnen, ser till att de blir färdiga med allt morgon bestyr. Pussar dem och ser till att de inte missar skolbussen.
Nu är det min tid. Min man har kokt kaffe till mig innan han åkte. Det står på termosen. Den och favorit koppen tar jag med mig in till soffan. Kryper upp i hörnan med två kuddar bakomryggen. En hemma vävd filt drar jag över mig. Datorn slår jag på och så gör jag dagens "skrivpuff". Så har jag börjat min vardag sen efter jul men med ett sommaruppehåll och så ...
Men nu har det blivit ett mycket långt avbrott från min tidigare så bra morgonrutin. Visst har jag skrivit. Skrivit på mitt projekt samt alla övningar från mina 2 kurser. Men puffen var en bra rutin som stärkte mig. Att starta igen var svårt då det känndes så längesedan.
Nu ska det bli slut på detta vabrutt i vardagen.
Vi ses i morgon igen

Vad jag visste

2009-09-22T12:52:00.004+02:00

Utmaning 265 - 22 september
Skriv om att veta.

Värme iform av dunfjädrar virvlade runt oss. Inget utanför betydde något just då. Jag såg rakt in i henne och såg en människa som kunde bära mig när det var tungt att gå. Hennes ögon talade samma språk, samma känsla hade träffat henne. Själsfränder, som kärlek vid första ögonkastet. Någon som såg, förstod och togemot mig. Så lika men så olika, det var berikande. Jag visste att det var ömsesidigt. Vi behövde varandra som stöd i vardagen för att lätta på trycket med familj, jobb och eviga "varför".

Jag öppnade mitt hjärta och lät henne komma in, lät henne få en av de dyrbara platserna jag hade kvar att ge. Vi delade tankar, upplevelser och drömmar som vi inte vågat yppa tidigare. Naken stod jag och blev betraktad, hon skylde sig inte heller. Det var ljuvligt att få studsa mitt nakna jag mot henne och ta emot mig själv med nya ögon igen. Hon lärde mig att lära känna mig själv.

Så kunde hon inte, orkade inte, hade för mycket att göra och ville inte. Jo, det skulle nog gå att träffas i morgon eller nästa vecka. Det gick aldrig och inget svar på varför kunde hon ge.

Jag hade trott att jag kände henne, från första stund. Jag trodde det var ömsesidigt och att det jag saknat hade blivit mig givet. I min lycka över att finna denna saknad smakupplevelse hon gett mig hade jag byggt upp en själsfrende i mitt inre som inte fanns. Envist hållit mig kvar vid den bild av henne som jag först känt Inte velat se den hon sakta visade sig vara bara så jag ville ha henne.

Det hade varit lätt att säga att jag blivit utnyttjad men då hade jag ljugit. Jag hade själv varit en attraktiv ny smak. Men istället för att dela, ge och ta hade jag onanerat ensam öppet in för henne. Velat tro att vi var två som delade samma slickepinne.

Det kommer läka men fortfarande blöts mina kinder i saknad av den som aldrig fanns.
.

Så olika

2009-09-21T10:37:00.001+02:00

Utmaning 264 - 21 september
Skriv om att samsas.

Du säger vad du känner och tycker utan att tänka på konsekvenserna Allt ska vara i ordning. Diskbänken ska skina. Smulor på matbordet spänner din ryggrad. Dammsugaren kommer fram i samma ögonblick som du kommer hem från jobbet. Men du är inte konsekvent. Ditt långa hår snurrar in sig i duschbrunnen. Padd med gammal makeup och topps med öronvax blir liggande på hanfatet. Aldrig plockar du bort det. Du irriterar dig över vissna blomblad i fönsterbrädena men skulle aldrig komma på tanken att vattna blommorna.

Vi är så olika. Så vansinnigt olika.

Men jag vet alltid vad du känner, jag vet var jag har dig. Du tänker inte på konsekvenserna av vad du säger men erkänner när du har fel. Det gör inget för mig om det står en smutsig kastrull på diskbänken eller finns smulor på bordet men det är så mycket finare när du torkat undan. Jag hatar att damsuga men tvättar och stryker hellre. Det är en tyst överenskommelse, jag städar upp efter dig på toaletten och du pockar undan alla data och motortidningar som jag strör runt mig.

Vi är så olika men kompletterar varandra så bra och blommorna i vårt hem trivs och är vackra.
.

Brottet från mönstret

2009-09-21T06:45:00.006+02:00

Utmaning 263 - 20 september
Skriv om att göra ett undantag.

Aldrig att jag skulle svärta ner min familj. Vi var lyckligt lottade. Mamma och pappa hade verkligen fått kämpa sig fram, men de hade lyckats. Mamma var en omtyckt läkare och pappa hade byggt upp en elfirma som han drev med hjälp av åtta anställda Min bror Mats var 6 år äldre än jag och han skulle nu flytta till Göteborg och börja på Chalmers.

I skolan gick det fantastiskt bra för mig men inget annat förväntades heller, jag var en Visbergh. Vänner hade jag och många av dem höll också på med bågskytte. Vi var ett taijt gäng som kämpade mot samma mål. Det roligaste som fanns var att åka iväg på tävlingar med dem över hela Sverige

Bakom denna fina duktiga flicka som kom från en bra familj fanns en svart skugga. I hela tretton år hade jag tillåtit det och lärt mig spela detta teaterstycke. Även teater var jag bra på men det var det nog ingen som misstänkte, så bra var jag. Många påstod att det svåraste var att visa sorg och tårar på ett realistiskt sätt för en skådespelare men jag påstår att det omvända är ännu svårare.

Nästan lika många år som jag spelat hade jag även gjort abort. En om året, även det var nu en vana, ren vardags mat. Fast nu skulle det vara slut på det. Han misstänkte inget. Han hade efter att hjälpt mig de första gångerna överlåtit åt mig att rensa upp efter hans misstag. Han visste så väl att jag aldrig skulle avslöja något. Jag tänkte inte heller nu avslöja vad han gjort men jag hade bestämt en annan väg.

Små fjärilar hade börjat kännas i magen. Detta lilla liv som nu växte tillsig skulle denna gång få överleva. Detta skulle förändra så mycket, mina framtidsplaner men även för mamma och pappa. Men jag var skydig alla dessa döda foster detta. Eftersom jag visste att övergreppen nu skulle sluta så ville jag inte avslöja vem pappan var. Det var inte värt att svärta ner familjen på det viset nu när han ändå skulle flytta.
.

Kvinlighet

2009-09-18T06:33:00.007+02:00

Utmaning 261 - 18 september
Skriv om ett ärr.

Stjärnorna dansade runt. Svett trängde fram från min iskalla skakande kropp. Växelvis krampade jag i fosterställning och låg raklång på magen med dubbla kuddar hårt tryckta mot nedre delen av buken och mitt sköte. Smärtan kom i vågor. En konstant smärta som gav mig utrymme till att fylla lungorna inför nästa dödsångest, den som kom som vågor. Det hade varit mer humant att stöta in en kniv och vrida om.

Trettiosex dagar per år, år efter år. En paus från dessa smärtor kom under de år jag var gravid och ammande. Det var sex underbara år av ammande och graviditeter. Även missfall men det drog i alla fall ut på tiden av smärtfritt levene.

Så växte systorna tillsig igen och smärtorna med dem. Sjukskrivning tredagar var månad var en självklarhet. Tiden kom då beslut om en sladdis skulle tas. Jag ville bli mamma igen, bara en sista gång ett sista barn. En tid av sex och smärta, sex och smärta och inget fastnat ägg. Jag var så full med systor att det inte fanns en chans för ett mycket litet ägg att sätta sig.

Beslut måste tas. Ofrivilligt insåg jag trotts att jag hade många fertila år kvar att det bara fanns ett val. Operation det enda alternativet om jag ville slippa plåga och fortsatt nedslitning av min kropp. Ja, jag sa ja till att avlägsna min livmoder fast det var mot min innersta vilja.

Flera veckor efter brottades jag med mitt ärr. Ärret var smärtsamt. Det satt djupt, djupt inom mig. Det var större än det som gick från sida till sida ovanför mitt blygdben. Det var skräckfyllt att jag pga. tappad känsel runt operationsområdet inte heller kund få orgasm. Jag hade blivit stympad. Inte till det yttre men min kvinnligt var bortskuren och slängde i en papperskorg. Ett halvår senare kom känseln tillbaka och njutning av orgasmer kunde jag åter berusa mig av. Fast känslan att inte vara helt fullt kvinnlig är fortfarande ett tärande ärr i mig.
.

Jag kan inte

2009-09-17T19:10:00.004+02:00

Utmaning 260 - 17 september
Skriv om att vara blyg.

Jag kan inte
kan inte reglerna
tänk om jag syns
om jag gör bort mig

Om jag inte syns
är det värre
finns jag då

Tänk om jag säger fel
eller vad är fel
eller vad är rätt

Står jag bara tyst
då är jag pinsam
bättre att inte synas

Jag vill vara osynlig
synlig gör mig osäker
jag ser ingen annan

Blind på omvärlden
ser mitt blyga jag
som är pinsam

Osynlig kan jag se
förstå andras språk
så jag lär

Vad som anses rätt
vad som anses fel
att säga och göra

Ge mig osynlighet
så kan jag tjuvläsa
regelboken
Det sociala spelet

.

Jag, långsint!

2009-09-11T09:30:00.005+02:00

Skrivpuff utmaning den 11 september

Skriv om att vara långsint

Långsint, hur kan hon säga så. Hon som känner mig så väl. För det första så är jag konflikträdd, ända sen från sperma tiden. Att jag överhuvudtaget kunde komma fram först till ägget är ett under eftersom jag helt och hållet även saknar tävlingsinstinkt. Varför behöva få bekräftelse på att man är bäst när man vet att man är bra som man är. Risken är bara att man kommer sist och vad bekräftar det?

Jag hamnar aldrig i den situationen att jag blir arg på någon. Om jag överhuvudtaget skulle komma i en konflikt så är det antingen jag som har fel eller den andra, svårare än så är det inte. Eftersom jag lägger mig direkt om jag inte är säker på min sak så infinner sig aldrig situationen att jag har fel, alltså finns bara alternativet att jag har rätt. Jag kan förstå att detta påstående smakar illa för andra men jag har inget behov att hävda det, jag kan njuta av den insikten i tysthet.

Trygghet i mig själv är en gåva jag vårdar ömt, den rubbas inte av att någon annan har problem med sin självkänsla. Det är deras problem, synd för dem då. Avund begriper jag mig inte på, jag har det jag behöver och vet att jag kan få det jag vill om jag kämpar för det men varför, när det är bra som det är.

Att överhuvud taget nedlåta sig till att ta upp ett sådant ämne igen. Först försöka få allt som det var från början av vår vänskap och sedan anklaga mig. Vad tror hon igentligen. Hon har visat sitt rätta jag och jag behöver inte ens tycka synd om henne.

Men att komma så här långt efter och kalla mig för långsint. Hade jag haft fel så hade jag bett om ursäkt. Det har jag inga problem med. Inte har jag heller begärt en ursäkt från henne, jag bryr mig helt enkelt inte. Varför lägga energi på andras problem. Rätt smickrande att jag tydligen gnagt i hennes tankar under åren, men att hon inte kommit till insikt om hur fel hon har talar inte till hennes fördel. Det är bra som det är nu och våra vägar behöver inte korsas något mer.

Långsint nej, men aldrig att jag glömmer att hon sa att jag var egoistisk och saknade empati.
.

2009-09-09T08:20:00.002+02:00

Utmaning 252 - 9 september
Skriv om att ha tråkigt.

Söndag morgon, varför skulle jag vakna så tidig. Jag hade försökt somna om men de förbannade duvorna satt ute på telestolpen och kuttrade så det var lönlöst.
Morgontidningen hade inte kommit, antagligen hade sommarvikarien börjat, det brukade strula med tidningen då i några dagar. Jag tog istället med mig lokaltidningen som jag redan läst några gånger denna veckan. Kunde väl kanske hitta något att se fram mot att se på tv:n i kväll. Skit, det var ju söndag. Inget bra på söndagar, var det ingen som tittade på tv då. Då fick det väl bli en film i stället fast jag redan sett alla mer än en gång.
Jag hade gjort en liten lista på saker som skulle göras denna helg och listan var intakt, inget hade det blivit i går. Bara latat mig på stranden, fast vattnet hade varit kallt så inte gick det att bada. Inga andra hade varit där utan några ungar som grävde i sanden och var allt för högljuda i min smak.
.Så idag kändes listan lång. Laga mat till veckans matlådor, dammsuga, ringa Lena. Nu hade jag skjutit upp det så länge, det var så jobbigt att ringa henne. Hon bara gnällde om hur svårt det var nu sen Göran gåttifrån henne, men jag måste. Så många tråkiga måsten.

Söndag morgon. Jag vaknade tidigt av att duvorna kuttrade, det var så ljuvligt att jag passade på att ligga kvar och bara lyssna en stund. Skönt att få vakna till annat än väckarklockan. Morgonen blev tidig, idag skulle jag hinna med en del, men först kaffe och tidning.
Brevbäraren hade inte kommit, antagligen var det en sommarvikarie som börjat nu. Det kunde minsann inte vara lätt för dem att lära sig alla gator och turer och så mörkt som det var på natten när de var ute. Nä, tidningsbuden var beundransvärda, den yrkeskategorien borde uppskattas bättre. Nå ja, en sådan här underbar morgon var bara för skön för att förstöras av alla hemskheter det stod i tidningen om. Lokaldelen ögnade jag i alla fall igenom, alltid var det något man inte lagt märke till men så måste jag bara kolla tvprogrammen inför i kväll. Men som det brukade på söndagarna så var det inget av större intresse. Ofta när det vara så så kunde jag efter lite zappande bara råka hamna i något mycket intressant som jag annars skulle missa. Jag såg faktiskt fram mot att zappa lite i kväll.
Jag hade gjort en liten lista på saker som behövdes göras denna helgen. Listan var intakt då jag haft en skön dag på stranden i går. Vårsolen hade varit varm men havet var fortfarande kyligt. Men så skönt att få lite försmak på sommaren. Några barn hade byggt sandslott och det gav mig många härliga minnen från när jag och brorsan suttit så i timmar och byggt. Härligt att vissa saker aldrig förändrades.
Listan skulle betas av, den var inte lång men att laga veckans matlådor tog lite tid. Det var det väl värt jämfört med de där köperätterna. Och så var det dammsuga och ringa lena. Alltid lika skönt att få börja veckan med lite ordning och reda så jag slapp lägga tid på städningen mitt i veckan. Dessutom blev jag alltid så nöjd efteråt Lena hade jag inte ringt på ett tag, det hade blivit uppskjutit då det kändes förjobbigt med hennes sorg efter att Göran lämnat henne. Nu skulle jag ta mig tid att ringa henne, kanske till och med fråga om hon ville ha besök nästa vecka. Hade det varit jag som varit i den situationen hade jag inte velat bli bortglömd av vännerna. Kanske hon behövde hjälp med något, det kändes alltid så bra att kunna hjälpa andra.

Skillnaden mellan tråkigt och roligt är bara inställningen.

Ingen bra text precis men huvudtanken var god ;-), nu ska jag ha kul och koka äppelmos på all fallfrukt.

Reinkarnation

2009-09-08T12:30:00.005+02:00

Utmaning 251 - 8 september
Skriv om att gå utanför ramarna.

Sjön låg stilla och blank. Granarna med sina ljusgröna skott och lövträden så ungdomliga trots krokiga ryggradar, speglade sig vackert i sjön. Inte länge till. Solen skulle börja dra sig tillbaka snart, njutningen fick vänta. Ännu några måsten innan hon fick återgå till livmoderns trygga vaggande.

Tältets oranga färg var borta, bara hennes minne talade om att det en gång stått där för första gången skrikande. Då hade hon varit osäker. Osäker på om hon skulle synas, på om platsen var den rätta och hon fick vara ifred. Då, så långt tillbaka att det inte spelade någon roll längre hade det varit en skugga av henne själv som dragit henne hit. Hon hade inte vetat varför eller vad målet var bara följt med. Det hade lika gärna kunnat vara att hoppa från Elvsborgsbron. Livet hade varit tungt att leva. Då ville hon inte ha ett liv, nu hade hon två. Den kalla årstidensliv kunde hon nu till och med njuta av men det var detta liv som höll henne levande.

Det fanns bara en som hon vågat och varit tvungen att berätta sin hemlighet för. I många år hade hon aldrig kunnat tro att hon skulle kunna leva med en annan människa men så kom Hans. Han hade förstått henne de var så lika men hade valt så skilda strategier för att överleva den fyrkantiga världen. Hon brydde sig inte var han var, han visste inte var hon var, det enda som betydde något var att de sedan fanns förvarandra. Båda måste de vara ett med sig själva, han genom att testa gränserna mellan liv och död någonstans i Anderna, Himalaya eller var det nu kunde vara. Hon måste gunga i tryggheten av att vara ett med jorden, skogen och luften. Inget märkvärdigt alls bara bekräftelse av att inte vara beroende av någon annan än sig själv. Få tillit och respekt för sig själv för att möta de fyrkantiga.

Elden hade börjat ta fart, månen och sol växlade plats. Hon var nu i sin livmoder som skulle värka ut henne när hon var redo, någon gång då löven föll.
.

Svininfluensa

2009-08-31T07:51:00.004+02:00

Utmaning 243 - 31 augusti
Skriv om att införa ett förbud.

Det kan väl inte vara så farligt som alla säger. Influensa som influensa. Förr var det de gamla, sjuka och barnen som drabbades värst, nu är det min generation och vi är unga och starka. Vaccinera sig skull hon absolut inte göra. Hon reste sig från toaletten slängde en blick ner på det hon presterat och spolade.

Att hon inte tänkt på det förrut. Spola kan man ju inte göra förren man tvättat händerna. Tänk så många som tryckte på knappen med otvättade händer. Ännu en sak att ta upp med kollegiet så tog hon tvål ur pumptvålen och satte på vattnet. Medan händerna noga tvättades och naglarna rensades med pekfingrarna så gick tankarna till pumpens knapp och kran hantaget. Dom tar man ju också på innan man tvättar händerna. Men jag tvättar ju händerna och spritar dem efter toabesöket så då blir dom ju rena ändå. Hon log åt sig själv och kände sig lite lätt generad över att hon hade haft en tanke på att ta upp spolknappen med kollegorna

Så gick hon ut i korridoren Rasten var slut och korridoren var full av ungdomar. Strax var det dags att möta eleverna. I dag skulle hon inte bli populär, så var det alltid när en ny tenta presenterades Ljuskontakten och handtaget på toalettdörren. Hon hade tvättat och spritat händerna innan. Någon som nyst sig i handen hade kunnat gått in innan henne, öppnat dörren och tryckt på lampan. Hon stannade upp, såg inte och kände inte irritationen som hon väckt med att så mitt i korridoren just nu. Man måste hålla takten.

På något sätt måste det lösas. Finns ingen mening att tvättat händerna om man redan två sikunder senare har nersmittade händer. Det får inte vara på det här viset. Nu skulle hon samla kollegiet efter arbetstid så måste de sätta upp regler hur man inte fick bete sig och vad som måste göras för att förhindra smittspridning. Så fick hon tillslut fart i benen och halvsprang in i lokalvårdarnas förråd. Handsprit och en stor bunt servetter stoppade hon ner i väskan.

Klassen satt spänt tysta, de kände säkert på sig att det var tenta på gång igen. Karin vände sig mot tavlan, lättare att skriva direkt och slippa se deras missnöda miner. Hon tog upp pennan, släppte den i golvet som hon tagit upp en orm. Så vände hon sig mot klassen.
- Jag kommer märka en penna av var färg med mitt namn. Det är absolut förbjudet att från och med nu använda mina pennor. Skymd av bordet tog hon fram handspriten och en sevett och rengjorde pennorna.

Rektorn harklade sig för att påkalla uppmärksamheten i personalrummet.
- Jag vill bara tala om att Karin inte kommer på några veckor så Lars här kommer ta hennes timmar i språk. Jag vet ännu inte hur vi löser de andra ämnena men jag återkommer med det.
- Vad är det som hänt, är hon sjuk?
- Ja, det är hon och hon kommer inte tillbaka på några veckor.
- Ska vi kanske samlaihop till en blomma och en bok till henne så hon känner vårt stöd.
- Det är ingen bra idé sa rektorn. Karin mår inte psykiskt bara och kommer inte ta emot något besök.

Listan på bordet blev bara längre och längre. Det är förbjudet: att öppna dörren förutom om det är matleveransen, att flytta in varorna i köket innan allt är tvättat och sptitat, att sprätta upp och läsa posten utan munskydd, att öppna balkongdörren för att vädra förren efter elva på kvällen. Den blev bara längre och längre.

Hon hade förändrar sitt liv radikalt efter alla sin förbud av rädsla för att bli smittad. Det ända hon fortfarande trotts allt höll fast vid var att hon inte skulle vaccenera sig. Till sjukhus kom bara sjuka så dit kunde hon absolut inte gå.

Vårt hjärtas skrutt och lilja.

2009-08-27T07:36:00.008+02:00

Skriv Puff utmaning 239 - 27 augusti
Skriv om att uppvakta
Denna övning passade verkligen idag.

01.12 var då du kom till oss. Vi grät du skrek. Blå i ansiktet av långt kämpande. Skär, slemmig och blodig, det vackraste vi sett. Bebben blev Lukas Anders Gustav Valter.

Sen dess har det hänt mycket. Tiden har gått fort, den springer iväg från oss.

05.47 gick vi sjungande upp till ditt rum. Vi kom med brickan med ljus, födelsedagsglaset fyllt med juice och och en talrik gotter. Dina syskon bar paketen.

- Jag behöver aldrig önska mig något, det blir alltid så bra ändå. Konstigt att ni vet vad jag vill ha utan att jag behöver säga det, så sa du och så har du sagt så många gånger.

Det är vi, dina föräldrar som ska gratuleras till att få fått glädjen att lära känna dig under dessa år, att få äran att vara en del av ditt liv. Inget kan mätas med den gåvan vi fick i dag för 14 år sedan.

Du vår gullunge, älskade knasboll, ljuvliga lilla professor, pussgurka, ja vårt hjärtats skrutt och lilja. Du vårt kära barn som var dag ger oss skratt, frågor, svar, tysta tårar, glädje, mening med livet.

Grattis på födelsedagen Lukas!
Mamma och Pappa
.

Livsavgörandebegär

2009-08-26T10:43:00.004+02:00

Utmaning 238 - 26 augusti
Skriv om ett begär.

Mamma klängde på pappa, slet i honom som om hon skulle kunna komma närmare honom än hon redan var. Pappa bara höll om mamma så gott det gick med hennes händer och ben om honom överallt samtidigt. Pappa var tyst, mamma skrek för dem båda. Under alla vita böjda ryggar kunde jag skymta mig själv. Samtidigt så kände jag som om jag såg ett varmt lockande sken över mig. Jag svävade mellan denna kaotiska jordliga händelse med mig själv i centrum och den himmelska dragningskraften.

Jag är inte färdig, jag är inte färdig, upprepades i mina tankar. Jag tänkte dem inte själv utan de satt bara där och talade med mig. Så lämnade jag allt. Lugnet hade lagt sig. Döden hade varit nära.

Allt för ofta återgick jag i mina tankar till då jag legat på intensiven. Nära att döden av en svampförgiftning hade tagit mig. Jag hade gått på mellanstadiet, nu hade jag själv barn i samma ålder.

Den händelsen hade utlöst ett begär hos mig. Jag hade klarat mig och jag var inte färdig. Inte färdig här på jorden, vad som inte var färdigt med mig visste jag inte men ännu var jag fortfarande inte färdig. Jag behövde då och då denna bekräftelse för att kunna stilla mig. Jag visste att fick jag inte tillfredsställt mitt behov blev jag rastlös och okoncentrerad De första åren räckte det med en gång varannat år men med tiden hade behovet ökat. Ingen visste om det. Min man kände mig så väl att han i alla fall sett min galenskap, men att det var ett livsavgörande behov av att veta att jag levde visste han inte. Ingen skulle få veta.

I början hade det varit småsaker. Sådant som hoppa på stenar över en grund å. Senare gick jag över till att gå genom staden själv en fredagskväll när jag visste att då var det som farligast ute på gatorna. Liftat hem sent på kvällen, ätit okända bär i skogen, balansera på broräcket och liknande saker kunde jag utsätta mig för. Min man visste inget men tyckte jag var smått galen när han såg mig ta upp en huggorm. Han skrek till och den högg naturligt vis mig i armen. Det blev en runda till akuten och ett dygn där men något livshotande var det aldrig.

Jag vet att den dag jag är färdig är min dag här över. Jag är inte rädd för döden, men måste ändå alltid få bekräftelse på att jag lever och att jag inte är färdig här. Men inget kommer hända innan det ändå är dags.

Så tog hon och tände kökslampan, klättrade upp på bordet. Hjärtats takt ökade och det pirrade. Med stadig hand skruvade hon ur glödlampan och stack in ett finger i lampsockeln.

Saknaden

2009-08-26T08:04:00.006+02:00

.
Skriv Puffs utmaning 237,5 den 26 Augusti

Äntligen! Två mjuka kuddar bakom ryggen. En nopprig utrtvättad men gosig flecfilt över min nakna överkropp och min hemma vävda gamla yllepläd om benen. Laptopen i knät. Kaffedrinken med ägg smör och kanel på toppen står redo för att fylla mig med energi . Äntligen. Fortfarande är axlarna lite spända och huvudet är ännu inte ett i nuet, men snart är jag där.

Det började redan i gårkväll. Hade helt glömt att jag tagit fram åtta literbär och satt på spisen för att koka saft. Doften av bränt påminde mig. Skitt, kokat över och bränt på plattan. Övriga familjen låg redan i sängarna och jag stod med överkokande bär. Jag silade av och började med efterkoket. Lade mig en stund framför TV:n och vaknade av bränd lukt igen. Efter detta sov jag oroligt undernatten. Brända och överkokade drömmar förföljde mig natten igenom.

Morgonen var inte bättre. Försov mig. Jag hade ju dessutom sovit dåligt på soffan med väckarklockan vid sängen på övervåningen. Ja, med tre mycket trötta barn som skulle hinna med sina skolbussar, ha med gympakassar och badpåsen så kokade nästa huvudet över. I bara trosor sprang jag runt för att förbereda kläder, tandborstar medan barnen åt så allt skulle gå så fort som möjligt. När väl alla var iväg och jag andades ut själv på insidan av den nu stängda ytterdörren stod minstingens gympakasse där. Utan att tänka slängde jag på mig en kofta och körde i 190 efter skolbussen. Fick den att stanna och kutade in för att ge honom den. Han hatar gympa så han skulle minsann inte få slippa. Då såg jag vem som var pinsam. Jag, i allt förkort kofta, träskor och hängtuttar innanför en allt för urringad kofta.

Nu var jag i alla fall hemma igen. Hoppas verkligen inte barnen får lida i dag i skolan över deras mammas stressade tilltag. Men nu är jag här med min laptop, i mitt liv med min drink och SkrivPuffen.

Har redan 19 stycken hunnit in och skriva i dag, de var allt många morgonpigga. Nä, det är gårdagens uppgift, den jag helst bara velat glömma. I går blev allt bara så skitdåligt men jag har som vana att ändå lägga ut. Jag vill ha revansch, gå in i mig själv, i texten och orden att bara få var ett med händerna på tangenterna. Så upptäcker jag att det inte finns någon utmaning. Vad göra, jo naturligt vis skriva av mig min frustration av att allt inte blir som man tänkt sig.
.

Om tre veckor.

2009-08-25T11:44:00.005+02:00

Utmaning 237 - 25 augusti
Skriv om en idé du inte genomfört (än)!

Ännu en kväll med huvudvärk. De hade varit hos grannarna och ätit gott, druckit lite vin och sett på en film. Maja och Sara hade fått lov att sovaöver hos kompisar och kvällen var inte allt försen. Ett par glas vin hade alltid mjukatupp henne förr. Mjuknat upp och mjuknat upp, hon kunde allt bli rejält pilsk. En fot upp längsbenet underbordet, eggand närmande. Det var då. Så gjorde hon inte nu. Nu hade hon huvudvärk.

Varför? Lördag borde vara den bästa dagen, barnen borta. Hon hade klättupp sig, målat sig lite extra. Hon var vacker och kände sig nog det också. När jag frågade hur hon mådde så var allt bara bra så vad var felet? Inte ens en hand på låret i soffan. Jag hade försökt lägga armen om henne men hon hade suckat och dragit sig undan.

Kläderna åkte av på toan och ner i tvättkorgen. Helspegeln visade en man med grisrosa skinkor, resten hade fortfarande solbrännan kvar. Magen var lite rundare än förr och håret på bröstet hade tappat sin lyster men grått var det inte ännu. Förr hade hon ofta legat på sidan mot mig och lekt med fingrarna över mitt bröst. Tvinnat håret mellan dina röda naglar. Tyckt att det var manligt. Jag minns inte ens när hon slutat med det. Musklerna var i bättre form än när vi gift oss. Skillnaden var väl inte så stor. Åren syntes men hon hade alltid tyckt att Sean Connery såg så sexig ut så ålderstecknen borde inte vara ett problem. Själv tycker jag bara hon blivit kvinligare med åren och formerna. Men ... nä, jag förstod det inte.

I grunden ville jag känna mig attraktiv inför min kvinna, få ömhet och bekräftelse på att hon älskade mig. Men nu hade det gått så långt att det var ett stort öppet sår i mig. Var det fel på min näsa, min mage eller andedräkt. Var hon trött på mig som person, var jag inte attraktiv för henne, irriterade hon sig på mig eller hade hon någon annan.

Ingrid i receptionen var en mycket trevlig kvinna. Attraktiv ... ja sen jag började tänka på detta med snedsprång. Rolig, omtänksam, lite äldre och ... ja hon var attraktiv. Det hade faktiskt inte kommit smygande utan som en svordom efter att slagit hammaren på tumme. Ett program på TV om otrohet och ett par som kommit närmare varandra efter en affär hon haft som ett rop på hjälp. Var inte ett äktenskap ett liv där man delar allt. Två blir ett. Det enda jag nu delade med henne var huset, barnen och middagsbordet. Inte kunde det bli sämre i alla fall. Antingen ville hon skilja sig eller så skulle jag ta det steget om det fortsatte så här. Vad hade jag att förlora, bristen på sex som nu upptog alla mina tankar?

Konferensen skulle vara om tre veckor och då skulle det ske.

En tyst bön

2009-08-24T06:37:00.003+02:00

.
Utmaning 236 - 24 augusti
Skriv om en smekning.

En tyst bön
snälla, snälla

Jag har behov
syre för lungor
mat för mage
omvårdnad
snälla, snälla

Levande död
kan inte bidra
räknas alla år
har gett allt
snälla, snälla

Osynlig
sliten kropp
hjärtat pulserar

mänsklig närhet

snälla, snälla

Ung i själen
lite bekräftelse
för mycket begärt
längtan svider
snälla, snälla

En tyst bön
smek min kind
.

Fortsättning på Blottaren

2009-08-22T08:52:00.009+02:00

Utmaning 234 - 22 augusti
Ett med många betydelser att skriva om: LAGA

Fortsättning på gårdagens text.

Något hade brustit i mig, gått sönder, slitits av. En del hade han tagit med sig. Inte tagit hand om och bevarat som trofé utan bara slängt på spåret när han själv gått av. Det var min tro. Den låg där på rälsen och blev mer söndersliten för var gång ett tåg kom och körde över. Tron på mig själv, på att jag kunde hantera situationer, att jag hade kontroll över mitt liv. Tron på mänskligheten hade sakta börjat vittra sönder. Detta gick inte att laga, bara plåstra om, hålla ihop med strips och dämpa med smärtlindring.

Naturligt vis ringde jag det där numret till polisen men om det gav något vet jag inte. Tillskillnad mot de som fortsate prata om han som fläkt upp sin rock i skogen och som diskuterade handlings planer och fräcka kommentarer så sa jag inget. Skammen var stor. Istället för att dela med mig, svalde jag ner skammen med hemma lagad chokladmjölk som jag doppade ostmackor i. Jag åt upp skammen och hoppades på att den skulle följa med ut med avföringen. Bli bortspolad, men så enkelt var det inte.

De flesta bitar är helt läkta i dag. Tillsynes är min kropp helt färdigläkt, men sår finns som aldrig kommer bli utan ärrbildning. Trotts att han inte rörde mig så lagade han så att han ändå kunnat tränga in i mig och befläckat min själ.

Rent konkret så är jag mer vaksam i dag, känselspröten är mer utvecklade och blåögdheten har mist sin glans. Innan honom var en penis vacker, spännande och eggande. Efter honom har jag aldrig tyckt att en kuk i sig är fin. En man får mig att tända, men själva snoppen är inget vackert mer grotesk och äcklig. Den synen har aldrig gått att reparera, det är som griskött. Mycket gott och saftigt, men har man väl en gång fått galtsmak i munnen så sitter den kvar. Det går att tillaga, det går att äta, det går att njuta och bli mätt men minnet av smaken har lagt en skugga över upplevelsen.

Något som är lagat blir alldrig helt.

Blottaren

2009-08-21T06:44:00.018+02:00

Utmaning 233 - 21 augusti
Skriv om något hårt.

Anslag satt på träden. Anslag fanns på skolan. Uppmaningar till hur vi skulle bete oss. Direkt telefonnummret till den polisman som hade hand om ärendet stod överallt. Flera hade blivit utsatta så signalementet var ganska tydligt. Vi diskuterade friskt om hur vi skulle agera alternativt säga om blottaren visade sig för oss. Vi gick aldrig vägen själva längre men det hade inte fått honom upphöra visa sig. Än sålänge höll han bara till runt den kilometerlåna skogsstigen som var genvägen från t-banan till skolan. Rädslan fanns hos oss alla men nyfikenheten och spänningen över att kanske vara de som skämde ut honom var större.

Morgonen var kylig. Jag stod ensam och väntade på t-banan. Stina skulle möta mig vid stationen så vi skulle gå tillsammans. Det var arbeta med specialarbetet som gjorde att vi bestämt vara så tidiga på skolan. Bara några få satt i vagnen så jag satte mig vid fönstret. Väskan hamnade på sätet bredvid, fötterna lade jag upp på det framför. Så småslumrade jag. Lokföraren ropade ut nästa hållplats, vagnen bromsade och dörrarna öppnades. En man steg på. Han kom fram till mig och jag var tvungen att ta ner mina fötter. Jag tittade mig omkring. Vi var bara en handfull människor i vagnen. Gott om plats. Jag retade mig på att inte kunna ha fötterna på sätet. Huvudet föll mot fönstret igen och han mittemot tog fram en tidning. Bra då var det ingen sådan där galen kontaktsökare som ville snacka. Jag lät huvudet sakta falla mot rutan och stirrade förstrött ut genom det svarta fönstret.

I rutans spegel bild såg jag mannens uppslagna tidning och första sidan. Den var upp och ner. Jag rätade upp mig och tittade direkt på honom. Ansiktet doldes helt av tidningen, men den var faktiskt upp och ner vänd och han höll den med enbart en hand. Den andra handen hade han i de beiga tajta byxornas ficka. Den var ovanligt stor för en del av armen var nerstucken. Varenda liten muskel i kroppen spändes, frossan på armarna kom krypande och gick sedan över hela min kropp. Jag fortsatte stirra och min kropps reagerande var helt naturligt. De spända byxorna spändes ännu mer då hans stånd växte till under gylfen. Handen gled längre in i fickan och han tog tag i sin hårda lem och började rytmiskt dra fram och tillbaka.

Stelheten i min kropp släppte och ersattes av larver som krälade omkring överallt. Min blick for mellan fönstret och honom för att slippa se. Motvilligt men tvångsmässigt såg jag hans dragande fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag tittade mig omkring i vagnen, det fanns ingen som kunde se vad han gjorde, utan jag. Jag frös, det spände i tinningarna, larverna slemmigt kittlande på min nu svettiga kropp.

Så slutade han. Jag andades djupt, slappnade av och tittade ut genom fönstret. Genom spegelbilden såg jag nu att han drog ut handen ur fickan och lirkade med en hand ner gylfen. Fortfarande med tidningen i ett stadigt grepp framför ansiktet med den andra handen. Det kändes som om den hårda, styva kuken for mot mig då dragkedjan släppte greppet framför den. Han rätade upp sig lite och särade på benen och rakt mot mig började han onanera.

Min andning blev snabbare, den satt högt upp i bröstkorgen. Händerna darrade och jag fick bita ihop käkarna. Två hållplatser kvar. Bara två hållplatser kvar. Han ökade takten. Min blick gick som på en tennismatch men jag ville inte se, ändå måste jag. Nackhåren stod rakt ut. Jag ville klia och riva bort mitt skin. Han var för nära. En parasit som kravlade runt under min hud. För var minut växte hans kön och blev hårdare, groteskare och större. Jag slutade andas, och yrseln av syrebrist kröp på mig. En tanke var överhängande. En tanke satt svetsad i huvudet och ekade. "Bara det inte går för honom, bara det inte går för honom, bara det inte går för honom innan vi är framme vid min station" Det blev som ett mantra i väntan på att jag skulle vara framme.

Min station kom. Jag slet åt mig väskan och kastade mig ut.

Stina hittade mig gråtande på en bänk. Jag var så smutsig, så smutsig in i själen. Skulden trampade runt och gav avtryck. Varför just mig, varför hade jag inte skrikit, varför hade jag inte bara bytt plats eller gått av en station tidigare. Jag hade till slut stirrat på hans hand som drog förhuden tillbaka, blottade ollonet för att sedan dra fram så bara skrynklig hud syntes längst fram. Jag mindes hans glesa rödlätta könshår. Att jag dessutom för min inre syn fick hans kuk att växa äcklade mig. Hur hade jag kunnat tillåta honom att utnyttja mig. Det gav mig mer skuldkänslor. Skuld känner väl bara de som är skyldiga?

Han hade aldrig tittat på mig, han hade inte rört mig men jag var våldtagen.

Puff Utmaning 232 - 20 augusti

2009-08-20T04:02:00.004+02:00

Utmaning 232 - 20 augusti
Skriv om ett grundläggande behov.

Gardiner är förbaskat tråkiga att stryka och svåra att få upp. När jag ska ha upp dem så blir det ett väldigt balanserande med stolar för att inte skrynkla ner dem direkt igen och för att nå upp till gardinstången. Jag använder stolsryggar att lägga de långa längderna över och en eller två stolar på varandra för att nå, jag är kort. Tappar jag någon längds ände i golvet (som aldrig är helt oundvikligt) så om turen är framme och den inte skrynklar så är den ändå utsmyckad av hundhårstussar.

Många timmar senare och en stukad fot, hes hals (efter alla fula ord) och huvudvärk är jag färdig för duschen och en stor kopp kaffe. När jag sedan sitter där med kaffet och skådar mina rena och släta gardiner så upptäcker jag naturligt vis att rynkningen inte är helt rätt. Det är verkligen irriterande med ojämna veck. Men det har även hänt att jag förväxlat höger och vänster gardiner. Det är ett fenomen som bara uppstår på sådana där älsklingsgardiner som används så mycket att de blivit solblekta. Lite balansövningar till och så brukar det vara klart.

Nu undrar säkert någon varför en gift kvinna inte tar hjälp av sin längre man. Han har dessutom två armar till för att underlätta processen. Fast min man anser dessa tygskynken vara helt galet överskattade. Att hjälpa till att sätta upp något framför fönstren som stör utsikten och som begränsar flödet av ljus är helt befängt dessutom är alla fula. Julgardinerna retar upp honom mest. Då är det som mörkast ute och gardinerna är mörka och tjocka. Inte nog med det de har ofta fåniga tomtar, hjärtan eller röda mular. Hur kan man bara betala massa för sådant är för honom helt ofattbart.

Gardiner har som ni förstår varit ett hett ämne under åren. Redan i början av vårt äktenskap var det ett irritationsmoment. Då var det helt otänkbart att inte ha gardiner. Gardinerna skulle vara i dubbla lager och med volanger och ha stora rosetter. Gardiner var självklarare än att byta underkläder var dag. Att jag dessutom ville ha stolsdynorna klädda i samma tyg var lite för mycket för honom. Blev en stolsdyna så kladdig att den måste tvättas så bytte jag ut både gardiner och dyner. Tur för mig var att den starka förälskelsen tålde en hel del så kommentarerana var milda och gardin försvarandet lika så.

Så flyttade vi in i vårt nuvarande hem och när övervåningen skulle byggas var det ett krav från min man att aldrig ens en gardinstång skulle komma upp. Detta gick jag med på. Så skulle köksgardinerna tvättas och jag hade inga andra än julgardiner att sätta upp så det blev gardin fritt tillfälligt. Mannen blev lyrisk. Vilken utsikt, vilken rymd och vilket ljus. Jag kunde faktiskt inte göra annat än att hålla med, så nu har det tillfälligt varit gardin fritt där i ett och ett halvt år.
Storarummet blev istället mitt gardin rum och jag var och köpte ett jättevackert och svindyrt tyg. Men jag hade inga gardinkostnader förövrigt så det kunde det vara värt. I ett år har det tyget legat i en låda. Jag njuter av våra vita väggar och det livsavgörande ljuset som nu flödar fritt vårt hem. Han har all anledning till att säga "vad var det jag sa" men förnuftigt nog så har han inget behov av att poängtera detta.

Min man var alltså ganska tidig med att anse gardiner som överflödiga. I dag är det många som också upptäckt detta, det är lite inne. Trendsättare kanske inte man helt kan kalla honom men många som har varit hos oss har överväldigats av ljuset och rymden. Många har tagit efter och vågat kasta gardinerna som man på 70-talet gjorde med bh-arna så i vår bekantskapskrets så är han en trendsättare.

Skriv Puff Utmaning 229

2009-08-17T07:38:00.002+02:00

Utmaning 229 - 17 augusti
Skriv om något underskattat.

För första gången i år gick hon barfota i gräset. Jorden var fortfarande kall men försommarsolen hade värmt upp grässtråna. Det kittlade behagligt under fötterna. Små ilningar av välbehag gick genom kroppen. Vinterns ensamma mörker hade inte varit nådigt mot henne. Med åren hade var ny vinter kännts längre och längre, fast enligt alla klimatexperter blev de bara mildare och kortare. Det var inget hon hade kännt av. För att även klara denna vintern hade det blivit som det brukade. Några kilon till hade smugit sig på i ren tröst. Knäna hade börjat strejka lite då och då och nu var det mest tältliknande klänningar som hängde i gardroben.

Men denna dag var stegen på gräset lätta. Solen letade sig in överallt och målade fram oändligt fler färgnyanser i den något förvildade trädgården. Många av de växter som planterats med stor omsorg för drygt tjugoårsedan kämpade fortfarande för att få vara kvar. De hade blivit tåliga under åren av brist på omvårdnad i form av rensning, gödslig och extra vatten i torrperioderna.
Utan bekymmer böjde hon sig ner och plockade några gulröda tulpaner som börjat öppna sig. Färgen var varm och uppiggande, de skulle lysa upp hennes lilla köksbord. Det var absolut värt sig att ta in sommaren trotts att det inte fanns så många tulpanlökar kvar.

Allt det skira gröna, det unga och växande fick det att spritta i den bastanta kroppen. Hennse förut så mörka ögon blev ljusare och det gnistrade ikapp med solen. Kinderna antog en lätt rodnande färg och leendet hade inte kunnat tvingats ner. För var ny upptäckt i de lilla trädgården som visade på sommarens anntågande blev stegen lättare och lättare. Med sin lilla tulpanbukett i handen kännde hon sig åter som den tonårsflicka som dansat på ängen med midsommar bukett i handen. Som med spänning skulle invänta nattens dröm om honom och framtiden. Så bekymmersfritt började hon nu också dansa. Hon svängde med kjolen. Lät tyget smeka benen. Kroppen lättade och liksom citronfjärilen flög hon i dans över gräsmattan.

En man kom cyklade förbi på grusvägen. Han stannade nästan till på cykeln och bara stirrade på henne. Hon knyckte lätt på nacken, log stort mot honom och skrattade till. Så svävade hon vidare i sin egen försommardans.
.

Jag hoppas inte att de underskattade tankarna jag skrivitom behöver förklaras.

Skriv Puff Utmaning 227

2009-08-15T07:02:00.004+02:00

Utmaning 227 - 15 augusti
Skriv om att protestera

-Godmorgon lilla pussgurka.
- Jag sover.
- Men i dag är det första dagen på dagis, alla kompisarna är där.
- Jag vill inte.
- Jag ville inte heller i dag men vi måste.
- Näää.
- Om jag går och gör din älskligsfrukost, stekt äggmacka så klär du på dig under tiden.
Malte satte sig upp.
- Jag gillar inte äggmacka längre, jag vill ha pannkakor
- Men när slutade du tycka om stekt äggmacka?
- Nu, jag vill ha pannkakor
Mamma tog ett djupt andetag och tyst räknade hon till 10.
- Klä dig nu så går jag ut och steker pannkakor, men det är bara för att fira att det är först dagen på dagis.
Mamman gick och lämnade Malte sittandes på sängen.

- Malte, pannkakorna är färdiga. Kommer du?
- Snart.
- Har du inte klätt dig ännu?
- Jag kommer snart.
- Vad håller du på med, kom nu.
- Snart.
Så äntligen kom Malte men han visade upp sig i en väldigt trumpen min..
- Du har inte alls klätt på dig kläderna jag hade lagt fram. Vi har inte alls tid med att leka, jag ska till jobbet.
- Jag vill vara prinsessa i dag.
- Ja det ser jag, men du ska till dagis, du får vara prinsessa när vi kommer hem istället. Sätt dig och ät dina pannkakor nu.
Mamman tittade på klockan blundade och tog ett djupt andetag. Malte hade nu i alla fall börjat äta sina pannkakor fast han hade tagit fram Obojpulvret och hade det på pannkakorna Mamman orkade inte bråka med honom så hon gick for att borsta tänderna och sminka sig.

- Vi måste åka nu Malte, är du färdig?
- Ja, jag kommer.
Äntligen verkade han vara på bra humör igen.
- Kommer du och tar på dig ytterkläderna då.
- Jaaa, jag sa ju det.
Malte kom springande i sin ljusblåa prinsessklänning.
- Ska du verkligen ha den i dag?
- Det har jag redan sagt.
- Okej, okej. Men nu måste vi åka, har du borstat tänderna?
- Nä, det glömde jag.
- Ta på dig stövlarna och jackan så packar jag en extra kass med kläder och tandborste så kan du borsta tänderna på dagis.

Malte stod klar vid dörren när mamman kom flåsande, hon slängde på sig kappan och drog på sig kängorna. Så tittade hon på sin son som stod där med stövlar, klänning och diadem. Hon log, han var allt den sötaste som fanns. Men stod han på tå i ena stöveln?
- Malte, ta på stövlarna ordentligt nu.
- Nä jag kan inte.
- Vad då kan inte?
- Den är förliten.
- Den är precis lika stor som din andra stövel, ta på den riktigt nu.
- Nä det går inte.
Nu var mamman nära en explosion. Men första dagen på jobbet och dagis efter semestern skulle inte få börja med gräl.
- Okej, ha dom så då, den tunna mössan ska vi ta med också.
Mamman tittade i "mösslådan" men hittade den inte.
- Vet du var mössan är Malte?
- Ja.
- Men var då?
- I stöveln.
.

Skriv Puff Utmaning 226

2009-08-14T09:41:00.001+02:00

Utmaning 226 - 14 augusti
Skriv om något mjukt.

Du var den första, den allra första som kom till mitt hem, min oas. Jag välkomnade dig inte jag hade aldrig bjudit in dig. Men så en dag var du bara här. Jag fasade för att du skulle stanna, att du skulle bjuda in din släkt och dina vänner. Jag vill ha mitt paradis i fred.
Det var många tankar som for genom mitt huvud där jag stod och såg på dig. Stor, välmående och läckert chokladfärgad. Din gyllene ton var det enda som på något konstigt vis var vacker, annars var du bara mjuk och äcklig. Ja, du äcklade mig, du störde min ro. Jag var tungen att snabbt bestämma vad jag skulle göra. Mord var det enda rätta, men hur. Vilket sätt tilltalade mig mest och vad var minst lidande för dig. Nä, det sista tänkte jag inte så mycket på om jag ska vara ärlig. Det var du eller jag.
Jag tog beslutet att ta ett steg, sätta ner foten och trycka till. Din innan så runda mjuka kropp var nu bara en tillplattad slemmig sörja på min grusgång. I mitt kungarike kommer du aldrig att få exil. Så jag lovar att fortsätta vara en mördarmänniska mot hela din släkt.
.

Skriv Puff Utmaning 225

2009-08-14T00:12:00.002+02:00

Utmaning 225 - 13 augusti
Skriv 5 favoritord på F och en berättelse där minst två av dem är med.

Fridfullhet Framstjärt Frimodig Fruktsamhet Förlåt

Fridfullhet är ett roligt ord, sammansatt av frid full het. Full och då känna sig het kan jag få ihop men med frid. Finns det någon frid över en het och full person?

Framstjärt. Vem var det som kom på det idiotiska ordet. Inte var det en kvinna i alla fall och inte en hetro man. Tänk er: Han lade sina starka händer på min bakstjärt, hela kroppen skrek jag vill ha dig, ta mig, smek min framtjärt och gör mig till din kvinna. Huuu vilken rysare.

Frimodig är ett ord som är ett så rätt ord, fri+modig det borde användas mer.

Intim samhet kan leda till frukt. Bara ett helt vackert ord, smaka på det fruktsamhet. Det bär hopp.

Förlåt, ett av de starkaste orden som vi har, svårt att säga svårt att leva upp till. Det tröstar och lagar trasighet men använd allt försällan.

Att komma ut som dyskektiker!

2009-08-12T23:20:00.003+02:00

Ja, det var svårt. Äldst barnet i familjen men en mamma som var mellanstadielärare. Varför kunde jag inte läsa och skriva förren i tredje klass? Jag tror hon kände skam för att hon inte kunde få ett barn som lärde sig bättre. Det var ett problem som jag aldrig fick hjälp med, det var pinsamt.

Grundskolan gick ganska bra fast med många röda bockar på svenska lektionerna och sedan även i de andra språken jag var tvungen att lära mig. Men jag var bra på att hålla föredrag. Eftersom jag inte kunde läsa rätt kunde jag aldrig ha anteckningar i handen utan var tvungen att lära mig allt utantill.

Jag fick hjälp i skolan på gymnasiet med att kopiera av andras anteckningar och få föredrag inspelade. Jag kund ju inte skriva samtidigt som jag lyssnade. Jag har alltid sett till att ha någon jag litat på som kunnat kontrollkolla mina texter.

Jag har alltid hört att jag inte kan skriva. Efter många år så såg jag skillnaden mellan att skriva och skriva. Skriva är bara ett hjälpmedel för att få ner historier på papper. Historier som knackade på, dikter som vill ut, men hur?

Nu är jag 39 år och jag har bara skrivit i drygt 1½ år, alltså många år som jag har gått miste om denna glädje. Det handlar inte om att inte kunna stava eller kunna läsa utan att acceptera sitt handikapp och inte skämmas över det.

När jag släppte på alla spänningar över att kämpa med orden så gick den energin istället till berättandet till texterna. Datorer är fantastiska, rättstavnings programmen kommer man långt på, men så är det också viktigt med stöd. Min man, min son och min väninna tittar gärna igenom det jag skrivit och rättar (men inte så ofta det jag lägger ut här.) Så mitt råd till alla i samma situation är: acceptera att du är dyslektiker, vad stolt över att du har detta handikapp och ändå kan och vågar skriva, det är nått det. Tala om det, var öppen. Det finns ordpoliser över allt men se det bara som ett annat handikapp och strunta i det så som du vill att andra ska strunta i och ha överseende med ditt.

Efter att kunna slippa alla tankar på stavning och ur folk uppfattar dig så finns så mycket energi befriad som du har chansen att lägga på det du tycker betyder något för dig. Jag tror helt säkert att har man svårigheter/handikapp med något så kompenseras det av något annat, det gäller bara att se sina styrkor och fokusera på dem.

Tillsist, min livsfilosofi är: "Det finns inga misslyckanden, bara nya erfarenheter"

Skriv Puff Utmaning 224

2009-08-12T07:02:00.012+02:00

Utmaning 224 - 12 augusti
En bild att skriva till:

Vad var det? Jag lyssnade, men bara vinden i gräset hördes. Antagligen inget att bry sig om. Så jag lade mig ner igen och njöt av solen.

Hela kroppen spändes, jag lyfte försiktigt på huvudet och utan att röra på huvudet så tittade jag mig omkring. Visst var det något, något annat än gräsets svichande. Vinden låg på mot det hållet som något fanns så nosen kände inget främmande. Spejande åt alla håll reste jag mig mycket sakta upp.

Honorna hade inte reagerat, kanske jag ändå överreagerat. Trissan låg lugnt vid trappen och diade sina ungar. Jag var inte säker på om det var mina men hon lät mig leka med dem och träna dem inför livets allvar. De låg så belåtna vid hennes spenar och suttade. Hon och ungarna var det käraste jag hade och de måste få känna sig säkra. Tussi sov tungt i skuggan under trädgårdsbordet. Vår mamma dog förra sommaren. Familjen bestämde då att behålla en av hennes ungar så Tussi fick vara kvar, resten flyttade. Min lillasyster hade inte fått några ungar i år. Jag vet inte om hon är för ung men hon har aldrig luktat så där inbjudande gott som Trissan gör då och då.

Där var det igen, någn liten vibration kändes i mina känsliga tassar. Något kom närmare, men hur jag en försökte blicka av innergården så kunde jag inte se något annorlunda. Det var nog bäst och resa på sig och ta en runa mot rosenhäcken. Jag sträckte ut benen, bystade upp mig och med bestämda steg gick jag rakt fram mot rosorna. Mina känsliga morrhår och min nos kunde nu uppfatta vad det var, det var... Så hoppade han fram, rakt framför mig. Det var Panter, en stryk katt. Han spände sina gula ögon i mig och fräste. Nu eller aldrig, idag skulle jag inte vika undan. Han skulle minsann inte få ha vår gård i sitt revir också. Nu var det slut på det. Var muskel i hela kroppen spändes, håret reste sig, svansen var som den största dammvippan och så pressade jag fram ett morrande som kom från magen. Smått förvånande för mig själv, jag hade aldrig tidigare fått fram de ljuden. Panter kände visst också skillnaden, han backade ett par steg. Det skulle han inte gjort för vilket självförtroende jag fick. Han fräste och gjorde sig också så stor han kunde. Han skulle tydligen inte släppa reviret till en yngre hane som jag hur lätt som hälst. Så kastade han sig över mig. Fick ett ordentligt tag om nacken. Jag skrek. Lyckades rusta bort honom och vände mig om. Bröst mot bröst rullade vi runt. Så krängde han sig låss och satte klorna i halsen på mig samtidigt som han bet mig i ryggen. Gula hårtussar flög och jag kände varm vätska från halsen sippra fram. Panter kände övertagen och slappnade av en smula. Jag tog tillfället till att slita mig låss och sprang iväg en bit. Nej, jag skulle inte ge mig. Jag vände mig om och såg en mycket belåten Panter gå mot Trissan. I helvette heller. Jag rusade fram och kastade mig över honom. Jag fick ett ordentlogt tag med tänderna om hans högra öra, han försökte slita sig loss och klöste mig i ansiktet så blodet sprutade. Smärtan var olidlig. Jag vände mig om och fick istället ett bra fäste med klorna i hans lår. Så såg jag för min inre syn Trissan. För hennes skull, jag satte tänderna i honom, bet av ett ordentligt stycke. Han tjöt och slappnade av i hela kroppen. Han gav upp. Jag klev av honom och tittade på honom, herre gud vad hade jag gjort. Han blödde ordentilgt där bak. Jag spottad ut det jag bitit av, det vara hans ena pungkula. Jag började skaka i hela kroppen. Han hade för ont för att märka det som tur var.

Panter låg bara där och andades med djupa andetag. Han skulle klara sig och sedan linka iväg så fort hans ben kunde klara av att bära honom. Så jag vände honom ryggen gick bort till Trissan och Tussi som satt under bordet tillsammmans. Ungarna syntes inte till. Trissan hade gömt dem någon stans. Tussi kom fram och strök sig mot mig. Jag lade mig ner och Trissan satte sig bredvid mig. Hennes blick visade sådan stolthet att det knötsig i magen och sårens snärta kändes inte mer. Hon började slicka mina sår. Nu detta var mitt revir, jag var hanen och så började han nöjt spinna.

Skriv Puff Utmaning 223

2009-08-11T06:33:00.007+02:00

Utmaning 223 - 11 augusti
Skriv om en beundransvärd person.

Så glad och lycklig Plex var när han hoppade ut ur hundboxen för att gå på hudpromenad. Kalle med sin matte var naturligt vis också med och detta gjorde såklart glädjen större. Plex och Kalle vet att det alltid blir lite extra efter att de fått sitta tillsammans i bilboxen och vänta medan motorn surrar och mattarna sitter och tjattrar i framsätet.

Ni som läst om värdens underbaraste hund Plex (såklart han är världens underbaraste liksom att jag har världens bästa ungar som gör mig förtvivlad flera gånger per dag) tidigare vet att han har haft ett brokigt liv innan han kom till oss. Fast jag har haft ett mycket brokigt liv, emellanåt slitit mitt hår sen han, världens bästa hund kom till oss.

Nu var vi i vår stora stad för träna våra älsklingar på att uppföra sig socialt. Glädjen var stor hos vovvarna, så mycket att titta på. Glädjen var inte lika stor hos oss då vi visste vilket jobb vi hade framför oss. Ingen av våra hundar kan möta andra hundar utan att låta alla höra att dom finns. Kalle utav ren pur glädje och Plex av skräck.

Spänningen fanns hos oss alla och båda hundarna började med att övergöda en vackert planterad ros. För att få Plex att ha uppmärksamheten på mig så började jag med lite typiska rallylydnads övningar. Sitt, fot, högrer helt om, ligg under gång, framför och tysken vändningen. Nu hade vi ögonkontakt ett bra samspel så vi tog klivet ut på storgatan och vände ner mot hamnen. En ful liten mops kom emot oss och kontakten var bruten. Tyst, sitt, stanna, gå fot och hållkäften förbannade hund. Pedagogiken hade fått vingar. Mopsen gick tystförbi och stirrade bara med sin stora fula ögon. En blick på Kalle och hans matte sa mig att det gått lika bra för dem som för oss.

Börja om från början, kontakt med hunden. Plex gick exemplariskt igen tills en en tant med liten hund kom ut ur en affär. Förresten varför är det helt okej att ta med en liten hund in i en affär och inte en stor och var går gränsen mellan stor och liten? Den hunden skällde minsann lika bra som våra och stod i sträckt koppel på två ben. Känndes lite bättre när våra inte var de enda ouppfostrade vovvarna.
- Så min lilla älskling, dom är inte farliga, sa tanten och lyfte upp sin lilla sak och blängde på mig som om min Plex hade tänkt äta upp hennes hårboll till lunch. Plex är faktiskt gourme.

Det fortsatte så här hela vägen ner till hamnen. Antingen var de exemplariska trotts trångt med folk eller så var de pinsamma skitstövlar när de såg andra hundar som gjorde att svetten rann av oss i vårt slitande i kopplen.

Nere vid hamnen var vi väl värda varsin stor mjukglass. Vi ställde oss i kön och eftersom inga andra hundar fanns i närheten så skötte sig Plex och Kalle. De var bakomoss där vi hängde över disken för att beställa våra glassar. Då får jag en klapp på axel av en äldre korpulent herre.
- Du missar väl inte detta? Så pekar han på en mycket stor hög av mjukglasslös chokladpuddig på kullerstenarna bakom mig. Missat den, hur hade jag kunnat göra det, bara backat två steg så så hade jag verkligen inte missat den, dessutom fått med mig den hem som glidmedel under sandalerna. Dumt nog var min första kommentar.
- Var det min hund?
- Ja det var din hund, så jag förväntar mig att du plockar upp den, för här kan du inte lämna den. Trodde han verkligen att jag skulle lämna den där, mitt framför en glasskiosk till råga på allt.
- Jag ska genast ta bort den. Svarade jag denna självutnämda dagens hjälte.

Nu stod Kalles matte där med två hundar och glass. Några glasskunder stod en bit ifrån och väntade och jag låg på knä och skarapade upp högen med servetter från kiosken. Jag fick vatten från kiosken i en glassbägare för att tvätta och skölja. Det sank! Vet ni vad som händer med en servett som blir blöt och sedan gnuggar den mot kullerstenar? Ja, den smulas sönder. För alla illamagade läsare så ska jag inte fördjupa mig i ämnet, men så pinsamt allt känndes.

Sedan satt vi i alla fall till slut och åt varsina mycket rinnande glassar. Jag fick hålla den med vänsterhanden för att inte doften från högerhanden skulle förstöra smakupplevelsen.
Så gick vi bara (bara och bara) storgatan upp på samma sätt som tidigare till bilen och åkte hem.
Hur många gånger måste vi utsätta oss för denna sociala pinasmma träning av våra hundar innan vi kan känna oss som stolta ägare till dem?

-

Skriv Puff Utmaning 222

2009-08-10T02:08:00.009+02:00

Utmaning 222 - 10 augusti
Skriv om ett mönster.

Gud fanns inte, inte heller slumpen. På något förbannat sätt så var skillnaden inte så stor. Så vad styrde denna värld, det måste finnas någon logik bakom. Det gällde bara att komma på vad så skulle dessa eviga diskussioner om Gud, slumpen eller "meningen med livet" höra till historien. Så djävla svårt kunde det väl inte vara.

Listorna och diagrammen hade blivit långa. Det var inte riktigt så enkelt som jag först trott. Förvånad, konstigt nog var det det jag blivit när mina första tester bara varit att bränna. Fast så här i efterhand så förstod jag att jag varit lite naiv i början.

Jag trodde på största alvar att allt skulle upprepasig. Jag hade stenkoll på Smålands alla födslar och dödsfall. Dör en måste det ju födas en till eller 1½. När det föddes flickor och när föddes pojkar var en annan intressant fråga. Pojkar blev till under stress. Antingen personlig eller samhälls givande stress. Flickor under stabila lugna förhållanden. Men det var inte allt jag observerade och katalogiserade med Småland som testområde innan jag gjorde mina listor och diagram som skulle peka på ett återkommande mönster i universum. Vem var fattig, vem var rik fanns det kopplingar till vad de åt eller vilka sexvanor de hade. Redan hade jag ägnat 4 år åt detta då det slog mig hur idiotiskt jag tänkt. Nu skämdes jag över mina tidiga observationer. Såklart att det inte gick till så, hur dum hade jag visat mig när jag stolt lagt fram de teorierna. Visst låg det mycket i mina iakttagelser men systemet höll inte fullt. Det fanns något större bakom.

Så nu har jag rättat till mina små misstag fast arbetet blivit större än vad jag trott. Jag hade behövt en del hjälp till sådant där tidskrävande som jag förrut njöt av. Men här bor ingen jag känner jag kan anförtro sådana uppgifter till. I ärlighetens namn så är alla rätt korkade och bekväma. Därför tar det nu ännu längre tid när jag måste sköta allt själv. Men då blir äran och berömmelsen också enbart min.

Sju år till hoppas jag inte behöva lägga på på detta. Men tid har jag om det behövs. Tänk att jag lagt ner fyra år på helt fel utgångs pugnt, men jag var ung och oerfaren får jag trösta mig med. Så självklart att det inte finns någon relevans i studier byggda utefter Småland, bara en idiot hade gjort nått liknande. Världen är mitt arbetsfällt, inte så konstigt att det blivit mer jobb. Att studera ,anteckna, dra slutsatser, ställa mot varandra det är ett pussel av gigantisk storlek. Men mönstret finns där. Det ska bara tas fram i ljuset bli synligt och översatt så de där vanliga enkla bekväma människorna kan ta tillsig det. Hur jag än försöker förklara min enkla hypotes så möts jag bara av en klapp på axeln.
- Ja, ja, det blir nog bra med det Åke, har du tagit dina tabletter i dag? Förnedrande är vad det är att inte bli tagen på större alvar, inte ens av dem som kallar sig personal. Idioterna kan jag acceptera men ... Bara ett par år till så ska jag allt visa dem.
.

Skriv Puff Utmaning 221

2009-08-09T08:08:00.006+02:00

Utmaning 221 - 9 augusti
Skriv om en smak.

Blicken är långt borta, avstängd för att inte förvilla. Ljuden rår jag inte över. Känseln, doften och smaken är de verktyg jag behöver. Redan när jag vispade var handens rörelser om sleven varken för kraftiga eller för lätta. Så tog jag upp en sked och förde in mellan läpparna. Såsen rann inte iväg och blandade sig med saliven så smaken bara blev flyktig. Ej heller grynig och klibbande mot gommen. Men något fattades. Styrkan och konsistensen var de rätta, inget i smaken som tog överhand och dränkte det andra. Jag slöt ögonen, tillförde lite mer saliv och med tungan i lätta rundade, tryckande rörelser smakade jag även med gommen. Som så ofta då bara känslan av att något saknas för att få den perfekta balansen så var det något i vågskålen sött, salt och surt som inte kom helt harmoni i treenigheten.
Denna gång var det syran. Vad som får mig att veta vilken det är, är något i ryggraden. Lättaste sättet att snabbt råda bot på det är att tillföra lite vinäger eller ätika. Men finns det redan någon annan syrlig ingrediens som går att förstärka utan att ta över på bekostnad av andra smaker eller konsistens så är det att föredra.
Alla har vi sinnen som är mer dominanta än andra. Mitt dominantaste sinne är känseln Inte bara den fysiska utan även den psykiska. Många har också sinnen som inte är lika välutvecklade som de andra men då kompensera de övriga upp det som brister.
Hur det än är så lär man sig alltid något nytt. Jag såg ett program där det var en sommellier som just visade på vad man kan göra med smakupplevelsen. Han lät en person först smaka på ett rött vin och beskriva det. Surt och strävt så det drog i käkmusklerna blev svaret. Så fick han bita i en citron och sedan smaka igen. Nu var hans reaktion en helt annan. Vinet var sött och runt i smaken och hårstråna på armarna hade inte rest på sig. Nyfiken som jag är så testade jag själv och det stämde.
Min slutsats var lite av det jag redan visste men inte kunnat sätta ord på. Balansen. Men i detta fallet just med att dricka vin till maten så behövs syran. Men så är det också skillnad på vilken sötma man ska ha till olika rätter, kycklingsallad eller blodig biff. Det går alltså inte bara att hälla vinäger på allt, förmycket så blir vinet för sött och passar då sämre som matvin.
Min sista slutsats var att jag äntligen förstod varför många tar ett glas vin under matlagningen. Det än nu något jag också njuter av för att få del av treenigheten.
.

Hur gick det då?

2009-08-07T10:04:00.004+02:00

Jo det gick bra med sonen på 10 år. Han hade visserligen något skit i ögat som satt som cement i hornhinnan som läkaren uttryckt det. Svetsare hade han sett som haft det så men inte någon som utan ordentlig kraft fått in något i ögat.
Men nu är det borta, bara ett sår på hornhinnan som skulle ta upp åt en vecka och läka med hjälp av lite salva, så det läker minsan fort. Men nu är allt ganska bra med honom.

Skriv Puff Utmaning 219

2009-08-07T08:36:00.004+02:00

Utmaning 219 - 7 augusti
Vad skulle du vilja hitta i en "goodie-bag" för författare?

Money, money, money ...

Så förbaskat trist är det som saknas mest för mig. Varför måste jag vara beroende av pengar för att kunna göra det jag helst vill. Jag kräver inte mycket. Inga hutlösa summor, bara så livet med familj och barn går runt och att de inte blir lidande av att jag ska få göra vad jag vill.

Nä, hur romantiskt det än låter att att leva på kärlek och luft, så är det in möjligt, inte för mig i alla fall.

Har jag jobb, har jag inte tiden för skrivandet. Har jag inget jobb så har jag inga pengar.

Inspirerande och utvecklande kurser är annat som jag känner stort behov av. Då är vi tillbaka till baka på det trista.

Money, money, money ...

Så i ärlighetens namn så går det inte ihopa och allt blir lite halvdant i mitt författande. Men vilka problem som hade löst sig med en "goodie-bag" fylld med: Money, money, money ...

Skriv Puffs Utmaning 218

2009-08-06T08:34:00.003+02:00

.
Utmaning 218 - 6 augusti
Skriv om att upptäcka detaljer.

Hans panna var rätt hög även hårfästet. Det tjocka håret var svårt att hålla upp och föll gärna ner över pannan. Håret var inte tjockt av kraftiga sträva hårstrån utan tunna fina som fanns i där av den tjocka känslan. Men när inte håret föll ner så blottades hans ärr. Det buktade utåt i en form av ett bakvänt J på högra sidan. Fortfarande fanns små gropar kvar från stygnen som var tvungna att sys. Vi pratade aldrig om det, det tillhörde det förflutna innan han kom in i mitt liv.
Ansiktets var smalt och avslutades med en markerande haka med ett djupt veck i. Men han var trotts det inte försmal, kindbenen var höga och mjukt rundade.
Vid sidan om de förhållande vis långa och täta ögonfransarna för att vara mans fanns tre skrattrynkor på var sida. De var tydliga även när han var allvarlig som visserligen inte hörde till vanligheten. Barndomen hade haft förmycket av den varan så det var något som också hörde till den tiden som inte skulle förmörka hans vuxna liv.
En djup grop mellan de tunna ögonbrynen var början på den nätta näsan vars tipp var rund och något hård. Underläppen var stor och fyllig och välvde sig mjukt över gropen i hakan. Munnen i sig var inte stor men då han nästan alltid hade ett leende på läpparna så tror jag inte att det var något markerande. Bara synd att han så ofta vintertid fick problem med nare.
Det var bara en sak jag irriterande nog brukade påpeka för honom, han slarvade lite med rakningen. Enligt mig lät han skäggstubben gå två dagar förlång. Men han var vacker. Visst var jag lite partisk då han varit min son sedan han var 6 år. Nu var han en man och hade även gett mig ett barnbarn som jag redan kände liknade honom. Samma vackra drag. Ja, det var det ingen veckan om, det syntes så tydligt genom mina fingrar.
.
Tankarna gick åt detta hållet i dag då min som på 10 år fått något i ögat och inte kan se, vi väntar på en läkartid senare i dag.

Skriv Puffs Utmaning 217

2009-08-05T09:59:00.004+02:00

Utmaning 217 - 5 augusti
Skriv om något stimulerande!

Att i sina armar hålla en baby. Som med stora nyfikna ögon ser upp på mig. Att se des nyfikenhet på världen. Allt ligger framför dem, det känns.

Han fyller fyra år och öppna sitt stora paket med blåa snören. Pappret far åt alla håll i ivern. Den bliken som med första ögon ser hans egna trehjuling med fortfarande de blåa snörena på, det känns.

Vårens första vitsippor som lyser mot den kalla nakna jorden. De skira nyutsprungna björklöven. Raberstocken som med sin runda knopp spränger upp ur marken, det känns.

Hon kliver av tåget. Han tar först tveksamma steg mot henne. Hennes ögons ljus och den rosa färgen på kinderna får honom att springa fram. Omfamningen, saknaden, kyssen och väskorna som ligger bortglömda flera meter bakom dem, det känns.

Det ivrigt bläddrandet i semesterkatalogerna. Min mans drömmar, planer och förväntningar när han läser om Amorgos, Kalabrien eller Galapagosöarna. Berättar om resdrömmar, det känns.

Kroppen som spänns över mig, de sista flämtningarna. Den otroliga avslappningen och blicken som vänt från åtrå till salig upprymdhet i orgasmens hetta, det känns.

Att se andra människors lycka, förväntningar och njutningar är en sjukdom så smittsam att inkubationstiden inte existerar. Den känns , får var del av mig att gå igång. Det är stimulerande för för mig.
.

Skrivpuffs Utmaning 216

2009-08-04T02:17:00.012+02:00

Utmaning 216 - 4 augusti
Skriv om en daglig dos

Under en period försökte jag vara mer med familjen, men det gick inget vidare. Antingen höll jag mitt löfte till familjen om att ge allt tillsammans med dem, men då blev skrivandet så lidande att jag fick skrivabstenens. Ja, det finns något som heter så, jag har varit lidit av det och det är ett helvete att gå igenom. Huvudet och hela kroppen blir liksom fylld av ord, meningar berättelser som kroppen av gammal vana vill skriva ner men inte kan lagra då man inte tillåtersig att skriva. Kroppen börjar darra och fingrarna går av sig själv som om de var över tangentbordet och bara ville lätta på hjärnans tryck av input. Som en skakad läsk var jag, sakta måste jag skruva upp korken så att orden försiktigt pyste ut. Trycket gjorde naturligt vis att huvudvärken plågade mig som falsk sång. Behövs det påpekas att sömnen blev lidande och så även dagen. Jag snurrade bara djupare. Helt plötsligt så var mina tankar i ett nytt skrivprojekt. För att pysa ut lite kunde jag stoppa vardagshandlingarna i hemmet. "Vänta lite nu Lilli, jag sak bara ta fram antecknings blocket" och så bad jag henne säga vad hon hade sagt en gång till medans jag antecknade.

Detta sätt var inte hållbart. Vi led alla. De förstod att mamma måste få skriva på något sätt men hur, utan att familjen kände sig åt sidosatt.

Så kom dagen som förändrade allt. En annons på nätet om "Skriv Pullver". Jag skulle alltså kunna vara dubbelt så mycket med familjen än jag var van vid sen tidigare och ändå skulle inte kropp och huvud bli sprängfyllda av mina historier. Detta fantastiska pulver verkade så att ett kryddmått skulle tas en halvtimme innan det var dax att ta sig två timmars skrivpaus från familjen och då skulle allt släppas ut. Lite sketisk var jag allt men desperat så jag beställde några burkar.

På bara två timmar bubblade hela dagens tankelager fram och fingrarna arbetade som en hagelskur över tangentbordet. Det var mer fantastiskt än jag kunnat föreställa mig. Jag kunde sova lugnt och sedan ge allt åt familjen då jag visste att jag kunde få fram det sedan på kvällen under mina två egna timmar vid laptopen.

Så här höll jag på i ett par månader men så började jag känna att utvecklingen av mina texter blev lidande. Mycket nytt kom fram men tid och reflektion för att bearbeta mina ord fanns inte. Jag hade inte läst bruksanvisningen helt ut och missat biverkningarna. Man fick bara ta pullvret fyra veckor i sträck och sen en paus på två veckor för reflektion. Det var alltså dags för en paus, men innan den så skulle jag testa en idé.

Vingarna slog i snabba rytmiska rörelser, farten var hisnande. En flicka i treårsåldern red på en pudel. Horan gjorde allt för att tillfredställa sin kund för högre dricks Gubben med rullator blev nerslagen och rånad av en sjuksköterska utanför akuten. Överallt hände konstiga, oförstående, grymma eller bara helt vardagliga händelser. Samtidigt som jag såg allt i en orkanliknande fart så kände jag smärta, glädje, upphetsning, förvåning, skräck. Alla känslor jag susade förbi var i mig samtidigt men så såg jag också att i var scen var jag själv med. Jag var allt från övergiven baby till sexmissbrukande dam på 70 +. Så stannade allt och ett mörker sög sig närmare och närmare tills jag var ett med det.

- Ni kan nu andas ut. Vi har tillslut kunnat stabiliserat läget och funnit ett motgift.

- Kan vi besöka henne nu?

- Nej, ta ni nu och åk hem och sov och ät lite så kan ni komma tillbaka i kväll.

- Men vad är det som hon råkat utför.

- Hon har tagit en överdos av Detrextor. Det är inget preparat som vi tidigare stött på här på sjukhuset men det var bara en tisdsfråga sa narkotika polisen. De visste att det kommit ut på marknaden under namnet Skrivpullver. Det blev en tyst pause då vi alla försökte ta in det som hänt. så fortsatte läkaren.

-Ja, det låter mycket oskyldigt.

Skrivpuffs Utmaning 215

2009-08-03T20:45:00.007+02:00

Utmaning 215 - 3 augusti
Skriv om att ställa obekväma frågor.

- Nä, detta ser inte bra ut, verkligen inte bra. Armen har gått ur led.
- Ja, det var därför vi kom in.
- Hur gick det egentligen till?
Jag tittade på min man Kaj för att se om han skulle svara, men efter någon cikunds tystnad svarade jag.
- Ville sprang runt runt hemma och höll på att jaga livet ur Putte, ja det är vår lilla hund. Jag sa till honom minst hundra gånger men han lyssnade inte. Så när han svängde om hörnan från hallen in i storarummet så stod Kaj där. Han skulle bara stoppa Ville och tog tag i honom.
- Jag fick liksom bara i farten tag på armen och med den farten han hade så ..., sa Kaj.
- Ja ha ... Läkaren tog på sig glasögonen och tittade snabbt i journalen, så sa han, ta av pojken alla kläderna.
- Men ... jag tittade på Kaj och han tittade undrande tillbaka.
- Ta av pojken nu, även blöjan.
- Vad har det med armen att göra frågade Kaj medan jag började klä av Ville. Han gnydde när jag försiktigt krånglade ur den skadade armen ur tröjan. trotts den smärtstillande sprutan han fått.
- Enligt journalen är det nu tredje gången ni är inne med honom med en arm som gått ur led. Vi har som policy att ta det säkra före det osäkra och se till barnets bästa. Läkarens röst var hård och jag kände en ilning gå ut efter ryggraden. Kaj hade tydligen inte förstått innebörden av vad läkaren sagt för han fortsatte.
- Menar du att det kan bli omfattande skador om en arm går ur led flera gånger? Läkaren nonchalerade helt hans fråga, tittade bara uttryckslöst på Kaj och frågade.
- Har ni tillfogat pojken skada vid andra tillfällen? Han väntade inte på svaret utan böjde sig ner och lyfte upp Ville på på bänken. Ville sa inte ett ord. Läkaren började noggrant titta och klämma på hela den lilla kroppen. Färgen i Kajs ansikte hade helt försvunnit, han hade nu också förstått vad läkaren syftade på. Chockade stod vi bara där. Tystnaden var skrämmande och kompakt i det lilla undersökningsrummet. Jag smög in min hand i Kajs, kan kramade den lätt.
- Det ser bra ut det här sa läkaren, inga andra skador. Han satte ned Ville, lade tillrätta armen ut efter kroppen, vinklade armbågen i 90 grader och gjorde sedan en cirklande snabb rörelse med andra handen på axeln. Ville skrek till.
- Så då var den på rätt ställe igen, sa läkaren till Ville, så fortsatte han: och så vill jag inte se dig här igen med armen ur led. Han log nu mot Ville som antagligen inte förstod något av vad han menade, men vi gjorde.

När vi sedan satt i bilen och skulle köra så så tog Kaj min hand igen.
- Karin, trodde han verkligen att vi skulle ha skadat honom, att vi skulle kunnat göra något illa mot Ville. Det var ingen fråga och jag tror att även Kaj i den stunden tänkte samma tanke som jag. Om någon läkare frågar en sådan sak så måste det betyda att det finns anledning att tro att föräldrarna medvetet skadar sina barn. Visst visste vi att det fanns de som blev misshandlade men inte något vi upplevt. I denna stund kändes det skrämmande verkligt och nära. Och det var hemskt vilken skuld man kan känna även om man var helt oskyldig.
.

Puffutmaning 214

2009-08-02T22:19:00.002+02:00

.
Utmaning 214 - 2 augusti
Skriv om att välja sida.

Barnvagnen var sliten och i omodern skin imitation, grön, mörkt grön. Ren och välvårdad var den i alla fall. Täcket lyfte sig sakta i en jämn lugn takt. Ett dovt suttande hördes från barnets sugande på nappen. Anna böjde sig fram över barnvagnen och tittade på det fridfulla lilla ansiktet. Som alla bebisar så var det naturligt vis den sötaste som fanns. Anna hade bara varit inne en kort stund på posten. Vagnen hade stått strax utanför och gatan var så gott som tom. Anna tittade sig omkring och suckade, så rullade hon iväg med vagnen ned för gatan.

Hon visste inte varför hon vågat göra så som hon gjort men hon hade gjort det och det hade ju gått bra. Vilken lättnad. Aldrig tidigare hade hon vågat sig på att göra något som var farlig, inte ens köra för fort. Inget olagligt heller för den delen, aldrig snattat ens ett tugummi. För Anna var denna lilla handling banbrytande.

Hon styrde förvånansvärt lätt och säkert in över kullerstenarna på första vägen till vänster. Där stod hennes blåa Fiesta. Anna lyfte av barnvagns insats och satte den i baksätet. Underrede fällde hon ihop fast det var lite bökigt, inte den smidigaste och nyaste modellen precis. Men hon hade ju en annan hemma, detta var sista gången denna gamla skrothög till barnvagn användes.

På väg ut genom staden svängde Anna förbi soptippen. Lika bra att lämna det gamla bakom sig och börja på ny kula. Hon valde brännbart. Det var alltid så svårt att veta hur man skulle sortera saker, brännbart kunde man lägga allt i. Därför tog Anna bara den svarta soppåsen och slängde den i containern som den var. Nu var det bara att köra hem hon skulle inte orka så mycket mer i dag.

När hon satte sig i bilen igen för att köra den långa vägen så började det gny där bak. Snart var gnyendet ett hysteriskt skrik. Skit också, hon hade hoppats att hon skulle ha hunnit lite längre. Det var såklart inget annat att välja på än att svänga av på närmaste lämpliga avtagsväg och hitta ett bra ställe att ställa bilen på. Anna lyfte med van hand upp det lilla skrikande knytet. Hon satte sig i baksätet med benen utanför och bildörrarna som insyns och vindskydd. Knäppte upp blusen, tog fram det sprängfyllda bröstet som nu sprutade ut mjölken av barnets gråt. Anna lade barnet till bröstet och kände den ömsesidiga lättnaden och njutningen av tillfredställelse. Hon såg ner på det lilla ansiktet och älskade det hon såg. Det slog henne att hon ännu inte visste så mycket om detta lilla liv som nu så lugnt sög på hennes bröst. Hennes tidigare barn hade varit en pojke men ännu visste hon inte om hon fått en pojk ännu en gång eller en flicka. Efter att hon ammat skull hon titta efter, hoppas det var en flicka. Det var nog lättare att lämna det som hänt om det inte var samma kön som på Alex, han som nu låg i sin mjuka kista av svart plast.

.

Puffutmaning 213

2009-08-01T13:40:00.003+02:00

.
Utmaning 213 - 1 augusti
Skriv om att erbjuda stöd.

- Tänk inte så, så klart jag ställer upp. Väninnan lutade sig lite över bordet.
- Ja, vad skulle jag göra utan dig. Just nu känns det som jag inte kan lita på någon mer. Underläppen darrade lätt och jag drog koftan tätare om mig.
- Du behöver inte säga något, vi kan bara dricka te tillsammans eller så häver du ur dig allt, det är upp till dig.
Jag smuttade lite på det heta te:et och tog ett djupt andetag.
- Olle har varit otrogen. Det var lättare att säga det högt än vad jag trott och jag log lite.
- Är du säker på det, du kan ju ha fått det om bakfoten.
- Nä, han har erkänt att han träffat en annan i nästan 1½ månad nu.
- Men har hur ... hur kom du på honom?
- Det var väl typiskt så där klassiskt. Jobbat över, sms som han snabbt raderade och så har han köpt massa nya kallingar, han som alltid låtit mig göra det förr.
Väninnan såg snett förbi mig ut genom fönstret.
- Hade det inte varit värre om du kommit på dem?
- Värre?
- Ja om du sett dem i din och hans säng liksom, jag hittade ju Krille i sängen med servitrisen på pizzerian som du vet.
- Mmm ... Kanske det. Fast det känns illa nog. Han erkände det lite förfort och jag vet inte vad det betyder men hade det inte varit mer naturligt om han försökte dölja det bättre. Nu rann mina tårar, jag som trodde att jag gråtit slut på dem.
- Han ville väl att du skulle få veta det, det måste väl ändå vara bättre än att gå och grunna på det. Du vet Krille hade ju jag haft på spåren i en månad innan de avslöjades. Gud vad jag led, du ska vara glad att det inte blev så utdraget. Ta det som ett gott tecken. Hon räckte mig toarullen som tjänstgjorde som ersättare för hushållspapper som hon aldrig hade hemma.
- Gott tecken? Jag vill ju bara ha honom, jag vill inte bryta förlovningen och gå vidare. Det är ju bara han som jag vill leva med.
- Finns det verkligen något att bygga på nu, gör som jag gjorde med Krille, kasta ut honom.
- Nä, jag tror ändå som du sa tidigare att "han ville att jag skulle få veta det" kanske betyder det att han ville ha en anledning till att bryta affären.
- Tror du verkligen på det själv, han ville kanske bara få slut på er relation så smärtfritt som möjligt, därför erkände han det så lätt, ren omtanke även om det låter hårt.
- Jag skulle nog inte kommit till hit ändå. Jag blir bara mer förvirrad.
- Men jag vill ju bara få dig att känna att det inte är så farligt som du tror. Karlar är karlar alla lika dana.
- Det tror jag inte på. Nu var tårarna bortbytta av en krypande ilska som började bubbla upp. Hur kunde hon säga så eller var det detta min väninna ville, att jag skulle bli arg och ta tag i mitt liv istället. Kanske hon var på rätt väg ändå.
- Bra, tjejen nu visar du allt lite jädrar anamma, fortsätt så.
- Ja, jag ska minsann ta och gå hem och visa vad jag är värld. Han ska nu få kämpa för mig och vårat förhållande.
- Kastar du inte ut honom då? Hon såg mycket förvånad ut, det var tydligen inte vad hon väntat sig.
- "En gång ingen gång, två gånger en vana" Han har nog bara kalla fötter inför bröllopet. Men ändå fattar jag inte hur han kunde, han sa att hon inte betydde något för honom, bara rent sex.
Väninnan ställde sig snabbt upp så stolen trillade i golvet och höjde rösten.
- Vilken djävla skit, betydde jag inget för honom, inget alls.
.

Utmaning 212

2009-07-31T06:54:00.002+02:00

.
Dagens utmaning: Skriv om att skörda.

Ett frö sprider sig så lätt.
Tar fart i vinden
eller landar mitt framför dina tår.

Ett frö tar fäste och gror.
Näring, vatten, ljus,
förutsättningar som inte behövs.

Ett frö håller sig fast.
Rotarsig så fort,
allt för fort och sprider sig underifrån.

Ett frö visar snart grönska.
Brer vackert ut sig,
vackert eller som ohämmat ogräs.

Ett frö kan ge stor skörd.
Något att glädjas åt
eller att djupt ångra undet lång tid.

Vill vi få skörda vårt frö
.

Uppskattar din ärlighet.

2009-06-14T13:23:00.002+02:00

.
Så har jag suttit och filat på en novell. Skrivit om och skrivit om och skrivit om. Tänkte faktiskt skicka in den till en tävling. Nöjd? Oh, ja, mycket nöjd, fick verkligen till det. Oväntat, lite överraskande, kärlek och ett slut som ställer frågor.

Så jag lämnade mitt skötebarn i händerna på min man. Jag är dyslektiker och behöver få det rättat men också höra hans åsikt. Det känns viktigt att ha delat med mig av mina texter och få synpunkter på dem innan jag släpper dem vind för våg.

Min man läste och rättade. När han läst klart hade han ett stort leende på läpparna, men slutet var inte kul, så, vad tänkte han. "Vad tyckte du" frågade jag förväntansfullt. Han tittade på mig och skrattet hängde i mungipan, "Det var det sämsta du någonsin har skrivit". Hoppsan, det var inte vad jag förväntade mig. Tror ni jag blev arg och sur eller? Nä, jag var så glade för hans uppriktighet, jag vet nu att jag kan lita på vad han tycker och inte att han bara säger "Bra" för att jag vill höra det. Han förklarade lite hur han tänkte och jag kan förstå endel av det. Men så klart, jag var otroligt nöjd med min text och det blev ett svidande magplask. Sorligt, javisst. Jag tryckte jag bort novellen, med bara ett litet finger mot tangenten, klick. Borta..

Nu ska jag börja på en ny, och Gud så skönt att veta att jag får uppriktigt ärlig kritik på det jag skriver. Tack!
.

Ringmärkt!

2009-06-12T14:49:00.002+02:00

Idag firar jag och min man 16 årig bröllopsdag!

Min man grattade mig i morse och det var evighetersedan han kom ihåg denna dag sist så det värmde. Jag brukar också glömma bröllopsdagen men min mamma ringer alltid och påminner oss och gratulerar förstås. Ska erkännas att jag faktiskt hade glömt det om inte mannen sagt något och inte mamma ringt.

Men nu ska det firas. Marängbottnarna till mockatårtan står i ugnen.
.

Grönt ägg

2009-06-10T23:20:00.007+02:00

Nu har min lilla Grollan lagt sitt första ägg.

Pytelitet men så vackert grönt i färgen

Puffutmaning 160

2009-06-09T07:09:00.004+02:00

De två D-orden som finns med är disciplin och drilla (drillas)

Praktiska tankar kring författarskapet.
Eller.
Hur man uppfostrar den exemplariska familjen till en blivande författare.

Jag ska bli författare. Ja det är i alla fall min dröm och jag trodde jag var på god väg. Men det gick snabbt upp för mig att det inte räcker med att ha många fina idéer, god fantasi och ett sug att skriva. Förutom talang för skrivandets konst naturligt vis. Man måste få ändan på stolen och det är inte det enklaste. Disciplin och rutin, viskas i mitt öra hela tiden. Hur svårt ska det vara om man verkligen vill?

Jag är med barn, man och hund. Det blir många måsten varje dag och lika många oförberedda händelser som dyker upp och stjäl min tid. Hur jag än planerar in min ända på den där stolen vid laptopen så raseras det.

Nu ska det bli ändring. Jag har bestämt mig. Jag ska uppfostra min familj till den exemplariska familjen för en blivande författare. Det är barnen, mannen och hunden som behöver rutin och disciplin.

Barnen bör kunna laga mat, inte för att de själva kommer att behöva det då jag slutat serva dem, utan för att de ska kunna servera mig när hungern sätter in. Lika självklart som att de måste kunna ge mig kaffe och choklad så jag slipper släppa fingrarna mer än nödvändigt från tangent bordet när jag som bäst är inne i en kreativ skrivbubbla. Denna kreativitet kan inträffa när som helst under dygnets timmar och då får jag inte bli störd, bara uppassad.

Som blivande författare måste jag också få sova ostört. Det är snarare en regel än ett undantag att råka få inspiration just när det är läggdags. Första förändringen i hemmet är att införskaffa väckarklockor till alla så jag slipper upp först på morgonen, behöver jag sova så ska jag kunna göra det.

När jag väl vaknar så är kaffet det viktigaste. Inte är det för mycket begärt av mannen i huset att han kokar kaffe till mig med på morgonen och häller det på termosen när han ändå kokar sitt. Men ska han ändå göra smörgåsar till sig själv så kan han säkert göra några till mig också och ställa i kylen.

Hund är ett problem. Den ska ha mat, kissas och rastas. Ska jag få sova ostört så måste det lösas. Att ge honom mat och vatten kan någon av barnen göra och så installerar vi en hundlucka i dörren, för det måste nog vara lättare än att lära honom gå på låda. Motion är ett måste, annars väcker han mig ändå för att leka. Men inte blir det mer jobb för mannen om han tar och rastar hunden när han ändå åker hemifrån. Kör han bara sakta så kan han ta hunden i koppel genom bilfönstret. Bor man på landet som vi så räcker det med 1½ km, sedan släpper han honom så springer han själv hem och in i luckan.

Barnen ska drillas till att klara sig själva på morgonen. Frukost är inga problem det fixar de men att passa tiden till skolbussen och inte bråka med sina syskon kan vara värre att få dem till. Mobiler med många inprogrameringsbara alarm med olika ljud för olika saker som de ska göra under morgonen och förresten under hela dagen är en bra lösning. Så när frukosten ska vara avslutad 7.20 så ringer ”Love me tender” i mobilerna så de inte glömmer tandborstningen osv. Att minska risken för högljudda bråk barnen mellan tror jag att jag kan lösa genom ett ”skvaller system”. När två barn bråkar så hotar den tredje med att skvallra för mamma. Fortsätter de ändå så blir hotelsen verklighet och belönas i efterhand med en klubba. Nä, det är ingen risk att det går ut över deras tänder, inga barn vill se sitt syskon slicka på klubba framför näsan på dem.

När jag sedan vaknat och ätit frukost så är det bara att sätta sig och börja skriva, gå in i mig själv och stänga ute världen. Men vad händer, svärmor ringer och vill diskutera sina hemorrojder eller om hon kan äta två ägg i dag också utan att riskera högt kolesterolvärde. Nä det får bara inte ske. Telefonen måste vara vidarekopplad till mannen.

Kanske ändå det bara finns en bara lösning för att kunna ägna sig hängivet åt att få den där boken skriven och bli författare. Delad vårdnad av barn och hund. Skiljas, nä. Inte på riktigt men att bara bo med barnen, mannen och hunden varannan vecka låter inte så dumt. Det skulle lösa många problem.

Tillslut kan jag summera allt vad en blivande författare bör ha i en egenskap för att kunna förverkliga sin dröm, egoism.
.

Sommar = läsa och skriva

2009-06-07T23:28:00.007+02:00

.
Åh, vad jag redan har hunnit med, jag är faktiskt ganska nöjd med mig själv. Jag har skrivit och jobbat undan lite i min redigerar hög. Tänk vad det går på några dagar bara man tar sig i kragen och satsar allt på ett kort.

Jag har även hunnit läsa ut "Potensgivarna" av Karin Brunk Holmqvist som legat halv läst länge. Jag fick börja om från början. Men även för en som läser med snigelfart så gick det fort, den var mycket lättläst. Lagom underhållande och så utspelar den sig i vår grannby.

Men sommaren ska också innehålla läsning. Jag ska försöka beta av högen som ligger. Men den bok jag nu helst skulle vilja börja med hittar jag inte (kan finnas hos min syster tillsammans med koftan jag också saknar). Det är "Den vidunderliga kärlekens historia"av Carl -Johan Vallgren som ligger överst på listan att vilja läsa. Hoppas jag hittar den. Men jag får väl kasta mig över "Madame de Pompadour" av Herman Lindqvist istället. "Marly och jag" av John Grogan vill jag sedan ta så det blir lite skratt hoppas jag och sedan får det nog bli Paul Austers "New York triogin som jag vill läsa men som jag inte tror jag gillar men det får vi se efteråt ."Reservkraft" av Tomas Sjödin ligger också på väntar listan.

Råkade köpa lite böcker på loppis men den bästa av dem verka vara den dom slängde med på köpet. "Undeströmmar av" Joanne Harris. Men hur jag kunnat slänga ner tre böcker av Kajsa Ingermarsson är en gåta, verkar inte vara något för mig och så blev det en Camilla Läckberg som jag inte läst. Men där vet jag vad jag har att vänta. Bra sammansatt mordgåta (förhoppningsfullt inte för förutsägbar) Mysigt att se hur det går för Erica och Patrik. Men så hoppas jag ändå få slippa allt för många retfulla klyschor som det kan "dugga tätt om" ;-) i hennes böcker. Men lättsam trevlig läsning på stranden när barnen badar kommer det bli.

Engagemang och paus.

2009-06-04T11:00:00.005+02:00

.
Jag vill nu engagera mig mer i mig själv och det jag vill göra. Visst är det så att jag har mycket annat runt om kring mig som jag också vill eller till och med måste göra. Trotts allt så betyder familjen och vännerna allt i mitt liv men jag kan inte stå still. Jag måste alltid rulla vidare, backe upp backe ner, och nu är det upp som gäller.

Jag vill skriva, jag har så mycket att skriva om. En bok på G och tusen andra ideer. För att kunna engagera mig mer i detta så känner jag att jag måste ta en paus från skrivpuffen. Den och alla ni som puffar har gett mig mycket under våren. Jag har fått sparkar i häcken som varit välbehövda, jag har läst texter som fått min snäva värd att vidgas och jag har vågat skriva ord jag knappt fört över mina läppar. Dikt som jag aldrig tidigare skrivit vågade jag mig på att testa tack vare puffen. Jag har mött människor som jag nog inte annars kommit i kontakt med IRL men även mött en ny underbar vän som nu tillhör mitt IRL.

Jag kommer tillbaka, för jag kommer behöver puffen och er, men just nu ska jag lägga krutet på mina andra skrivprojekt ett tag. Jag kommer lägga upp lite texter här ändå eller bara skriva av mig om vad som händer. Vet inte hur lång min paus blir men kanske blir det ett sommarlov från puffandet. Men jag hoppas ni är kvar när vi ses igen.

Ha en riktigt skön skrivsommar alla!
Kram Tjotten
.

Morsdag

2009-05-31T10:10:00.002+02:00

Dagens skrivpuffs text skulle vara om mamma i dag.

Jag har inte tid att skriva och läsa om mamma för att jag just är mamma.

Min 10 årige som har över 39 grader i feber och kräks upp allt sen i går morse (även alvedonen). Så just i dag kan jag inte vara en skrivare utan bara mamma. Har man tagit steget att bli mamma så är det det man först och främst är i resten av sitt liv.

Men grattis alla mammor!
Kram Tjotten

Det skulle gå

2009-05-30T07:48:00.002+02:00

Utmaning 150 - 30 maj
Fortsätt: Hon bestämde sig till slut, det skulle...

Hon bestämde sig till slut, det skulle gå. Hon bara måste klara det.

Dagen var helt rätt. En söndag morgon oförskämt tidigt. Inga andra bilister var ute, alla låg väl och sov, ja det skulle hon också ha gjort men nu satt hon här. Ingen blåst och himmelen var alldeles blå. Solen hade också varit uppe tidigt så sikten var det inget fel på. Hon skulle klara det.

Barnen hade önskat sig att få åka till Öland i sommar. Framför allt till Ölands djur och nöjespark. Det var inte första gången dom ville dit, det hade varit en önskan de senaste åren. Trotts att de inte bodde längre än knappt 8 mil från Kalmar så hade det inte blivit så. Förra sommaren så blev det Tosselilla men nu hade hon hyrt en stuga, 1 hel vecka på Öland så nu skulle de dit.

Så vred hon på nyckeln och startade sin gamla Volvo och svängde ut från vägrenen. Inte under 50 km hade hon lovat sig själv, annars hade hon likväl kunnat gå eller cyklat över. Den såg inte så farlig ut på håll mest ståtlig och stolt. Ännu hade hon aldrig åkt över en bro med en sådan där hemsk kulle utan att blunda men det gick ju inte om hon skulle köra själv.

Hon närmade sig uppförsbacken på bron, fortare än hon önskat. Den tornade upp sig som en jätte framför henne. Hon kännde sig lika liten som hon gjort när hon skulle hälsa och niga inför farbror Gunnar som barn. Så låg nu platta marken bakom henne, bara räcket med havet på högersidan och framför vägen som slutade i tomma intet. Hjärtat började slå snabbare. Svetten från händerna gjorde greppet om ratten halt. Knogarna vitnade. Tänk om det inte fanns en väg på andra sidan. tänk om hon bara skulle köra rakt ner i det fridfulla, kalla, mörka havet. Yrseln kom krypande, andningen hade nu nått bröstkorgen högsta pugnt. Tänk om hon skulle förlora förnuftet och bara råka svänga höger och rakt igenom räcket och ut i havet. Barnen, vad skulle hända med barnen utan sin mamma. Tankarna var inte relevanta. Det kom en bil i motsatt körfält ner för bron alltså måste vägen finnas på andra sidan. Men förnuftets tankar skuggades av rädslan och paniken. Sista sträckan över krönet kom. Hon såg inte vägen bara den stora tomma himmelen. Hon skulle flyga rakt in i himmelriket Gode gud bad hon och svalde ner hjärtat till rätt plats i kroppen igen.

Vägen fanns där hon hade överlevt. Men ännu var hon inte nere. Bromsen kunde sluta fungera. En röd bil susade förbi henne på hennes vänstersida. Hon hade inte sett den. Hennes bil svängde till åt höger. Automatiskt hade hon väjt. Lika snabbt var hon tillbaka. Nu rann tårarna men hon kunde inte torka bort dem. Händerna var som fastklistrade av svett och kramp om ratten.

Så var hon nere. Bara en lång rakstrecka kvar av bron. Hon andades ut. Yrseln lugnad sig och tårarna rann fortfarande men mer av lättnad. Hon hade klarat det. Ja, hon hade gjort det.

Nu var det bara vägen tillbaka också.
.

Morgon på bryggan

2009-05-29T06:27:00.011+02:00

Utmaning 149 - 29 maj
En bild att skriva till:

Kvittrandet från sommarens morgonpigga småfåglar känns mer lockande än snusandet och snarkandet från barnen och mannen. Jag smyger upp så tyst jag kan och tar på min bikinibyxa och ett linne. Golvet knarra lite men så gott som de andra sover så betyderdet ingen ting. Dom kommer inte att vakna än på ett par timmar.

Ute i köket är det tyst men det luktar kaffe, så jag konstaterar att mamma och pappa redan är nere på bryggan. Även den tunga ekdörren låter ovanligt högt så här på morgonen. Ute är det lite svalt. Solen har ännu inte nått in på tomten och det dröjer en timme till tills solen letat sig in från sjön.

Morgonkissningen blir bakom en rodedendron. Jag tar god tid på mig, njuter och ser på naturens små storheter. En spindel stretar i sitt nät som vackert är dekorerat av dagg. Myrorna har inte kommit fram ännu, de kommer senare med solen. Jag vaknar till i mitt meditativa kissande av ett välbekant lätt plaskande i vattnet. Pappa är tillbaka med tidningen. Bilvägen och parkeringen har vi på andra sidan sjön och där är också brevlådan. Pappa hade kunnat ta motorbåten men vem vill förstöra sådana här härliga morgnar. Jag går ner till stranden och längst ut på bryggan där mamma sitter. Hon har näsan mot solen som nu står stor och rund över sjön. Lite dimma ligger fortfarande kvar i kanterna. Vi önskar varandra en god morgon sedan hjälper jag pappa som nu är framme vid bryggan med kanoten. Jag binder kanoten runt hängbjörken. Vi sätter oss hos mamma och hon serverar kaffe och skorpor med ost.

Mamma sitter tyst och tittar på andhonan med sin sju ungar, pappa läser tidningen och jag njuter bara av lugnet. Att nästan kunna se hur solen lyfter sig upp ur sjön och hur dimman lättar känns magiskt. De enda ljud som stör naturens musik är skorpornas krasande och pappa som då och då vänder blad.

Vi har ingen ström inkopplad i vår sommarstuga, allt är väldigt primitivt men ändå har vi alltid dessa härliga mornar i stugan äkta bryggkaffe.

Detta är vår brygga.

2009-05-28T02:23:00.004+02:00

Utmaning 148 - 28 maj
Skriv 5 favoritord på C och en berättelse där minst två av dem är med.

choklad, cannabis, coffee, cigaretter, champange, coca cola

Hon började bli rastlös. Huvudvärken hade tagit ett hårt grepp om tinningarna. Två treo damp ner i vattenglaset och började genast spraka, pysa och bubbla. Efter en stund tystnade glasets innehåll och lugnet lade sig där i. Men det varade inte länge. Innehållet skvalpade oroande så fort hon försökte föra det mot läpparna. Båda händerna fattade ett stadigare grepp om glaset men händernas skakningar kunde hon inte behärska.

Att det gått så långt.

Hennes förnuft sa henne att hon nu måste söka hjälp, men det var så mycket som även talade emot det. Hon visste det skulle bli jobbigt. Hon hade tidigare kämpat och över vunnit beroenden i sitt liv. Men trots AA:s hjälp så hittade hon nya ersättare för att dämpa tomheten och frågorna. Hennes beroende var i grund och botten ett beroende av att alltid ha ett beroende. Att alltid vara besatt av något som fick lov att ta över kontrollen då hon själv inte kunde. Men i detta fallet så skämdes hon.

Beroende framkallande saker som cigaretter, champang, cannabis, det kunde man tala om men chokladberoende. De skulle bara skratta. Hon skulle inte bli tagen på alvar.
Så gjorde hon ett försök till. Glaset mot läpparan. Det mesta fick hon i sig, det andra rann ner över halsen och in i bh:n. Med baksidan av handen torkade hon bort det blöta i ansiktet, det andra sket hon i, det var till och med kallt och skönt mot huden.

Vad hade hon för alternativ? Vilket beroende skulle slå sina knutar om henne nästa gång.
Hon hade bestämt sig. Det var hennes liv och hon som skulle leva det, så hon tog sig bort mot bokhyllan. Drog ut farmors gamla tegelstens bibel. Stack in handen i hålet och drog fram en mörk chokladkaka, Belgisk naturligt vis. Det hade från början varit viktigt att det var högsta och bästa kvalité men nu spelade det ingen roll längre. Nu var det bara ett sett av många att lugna nerverna på och flytta över bekymmrena på, som vilket annat beroende som hest. Men hon kunde inte se en annan lösning än acceptans, så hon knökade i sig chokladen.
.
.

Förförisk

2009-05-27T08:49:00.004+02:00

Utmaning 147 - 27 maj
Skriv om en krydda.

Doften är förförisk. Inte konstigt att den annses vara den tredje mest potenshöjande doften av alla. Redan de gamla Egyptierna använde kryddan till sina finaste parfymer. I Kina annvänds den flitigt för att smörja in kalla händer och fötter. Kryddan har en värmande och anticeptisk verkan. Många kulturer använder den mot nedstämdhet och förlorad livslust. Då den dessutom är fantastisk om man har problem med matsmältningen, kramper i tarmarna och problem med gasig mage så förstår jag att livslusten kommer tillbaka om man slipper de besvären.
Men åh, visst är det något visst som händer när man känner denna mustiga, sötaktiga arom. Även jag som inte personligen behöver något potenshöjande kan känna att blodet rusar i kroppen. Men med dess värmande och blodcirkulations höjande effekt så är kanske inte den reaktionen så konstig. Så hem och baka kanelbullar och låt kanelens ljuvliga doft sprida sig i hemmet så önskar jag er en skön natt.
.

Den blomstertid nu kommer.

2009-05-26T08:33:00.003+02:00

Utmaning 146 - 26 maj
Skriv på temat "Den blomstertid nu kommer"

Den blomstertid nu kommer med lust.
Nu när knopparna bristerut, duvorna kuttrar och värmen kommer så lever vi upp. Då spirar lust omkring oss. Maskrosorna sprider sina frön för vinden med hopp om att bli fler. Nyfikenheten smyger sig på. Synen skärps och ser det vackra i allt. Det pirrar i kroppar och det glimmar i ögon. Skönheten kommer fram överallt.
Alla blommarut, även du.
.

Livets våg.

2009-05-25T07:20:00.004+02:00

Utmaning 145 - 25 maj
Skriv om en våg.

Allt startade som en spegelblank sjö. Snart började sjön bölja och så accelererade det till vågor, inte på en sjö länger utan höga havsvågor. Redan i tonåren fanns en spänning om att något större var på väg. Då lades grunden för alla frågor som sedan måste testas och besvaras. Jag nöjde mig aldrig med andras svar.

Så attraherades jag av min motsatts som hade en nyfikenhet på livet men med ett lugn som den sjö jag upplevt som litet barn. Kärleken i form av en näckros damm hade drabbat mig. Jag behövde hans lugn, hans stabilitet och hans eftertänksamhet. Jag tror inte det finns något vetenskapligt bakom att stiltje plus storm på havet relaterar till hanterbara spännande vågor. Men vad bevisar vetenskap? Jag vet att han håller min sjösjuka i schack och jag tror även att han njuter av vågorna som jag utsätter honom för så länge som han kan kontar med stiltje.

Hur jag än har kämpat emot så rider jag ofta på vågornas kant, njuter av spänningen utsikten och känslan av att känna av livet. Jag har kämpat emot detta då jag alltid ramlar ner med svåra magplask. Då finns han där och drar upp mig. oftast hinner han stoppa mig i tid så vågdalarna inte blir så stora.

Trotts att det låter både slitsamt och riskfyllt är det sådan jag är och jag vill inte leva utan mina vågor men inte heller utan min ständige vågbrytare.
.

Besöket

2009-05-20T06:28:00.005+02:00

Utmaning 140 - 20 maj
Skriv om ett brott.

Natten hade varit lugn, så jag hade fått sluta tidigare. En snabb dusch och så kröp jag ner mellan lakanen så som Gud hade skapat mig. Jag var ensam hemma för mina föräldrar hade flyttat ut till sommarstugan. Men nu var jag ledig från sommarjobbet några dagar. Jag skulle bara sova några timmar, sedan åka till sommarstugan och äta frukost med dem.

Något störde min sömn. Sömndrucken som jag var så hörde jag min pappa tala med någon i telefonen. Vad gjorde dom hemma nu? Jag hade inte sovit så länge för klockan var bara kvart över fem på morgonen. Handduken som låg slängd på golvet nedanför sängen svepte jag om mig och så tassade jag ut i hallen. Där stod en man och talade i vår telefon, någon jag aldrig sett förut. Han hade hört mig och släppte bara luren, munnen öppnades men han sa inget, visade bara sina få gulfärgade tänder. Jag vet inte var ifrån modet kom men med stark och tydlig röst frågade jag:
– Vad gör du här?
– Jag var bara hungrig och lite frusen, fick jag till svar.
Först då upptäckte jag blodet som rann ner från hans huvud, skärsåren i ansiktet och på händerna. Den allt förstora tröjan var inte bara blodig utan ner geggad med annat än blod. Försiktigt tog jag mig förbi honom och backade in i köket. På bänken låg en kladdig kniv.
- Hur kom du in, frågade jag med blicken hårt fast i hans flackande blick och händerna trevande efter kniven.
- Ytter dörren stod öppen, svarade han.
– Då vill jag att du går ut den vägen du kom.
Kniven hade jag nu i ett stadigt tag bakom ryggen. Sakta vågade jag närma mig honom. Han backade. Jag styrde honom genom att gå mot honom. Det gick inte fort men vi kom båda ner för trappan och ut i hallen. Inga förhastade rörelser, riskerna att göra honom rädd kunde vara förödande. Hans nuvarande förvirrande tillstånd kändes mer hanterbart. Ytter dörren var låst. Som i ultrarapid låste jag upp dörren.
- Nu är det nog bäst att du går, sa jag.
Mannen öppnade och stapplade ut.

Nu rusade hjärtat på. Jag låste snabbt. Var hade han kommit in? Jag rusade runt över allt i huset. Alla dörrhandtag var blodiga, blodiga fotspår i alla rum utom mitt, varför? Ett fönster stod öppet, men det var på övervåningen. Där kunde han inte ha kommit in. I köket var frysdörren på vid gavel, nästan allt var utrivet, lika så med skafferiet och kylen. Mat och blod över allt. Jag hade inte sett detta innan, jag var så koncentrerad på mannen.

Han måste ha kommit in någonstans, men var? Ljud hördes från grovingången i snickarverkstaden. Fönstret där var krossat och nu var han på andra sidan. Snabbt hämtade jag dörrnyckeln till innedörren mellan verkstaden och övriga huset. Vred om och lät nyckeln sitta i lite på tvären. Jag fick tag på den trådlösa telefonen och tog den och sprang in på toaletten och låste. Först ringde jag polisen, sedan till mamma och pappa. Först då kom chocken. Efter det minns jag inget förrän en polis höll mig i sina armar och talade lugnande med mig.

"Polisen fick tag på den skyldige. Det var en narkoman som dom kände väl till. Då han hade Hepatit B så var vårt hus tvunget att total saneras. Jag har skrivit berättelsen i Jag form men det är inte jag som upplevt detta utan min lillasyster."
-

Underbara grannar.

2009-05-19T08:01:00.004+02:00

Utmaning 139 - 19 maj
Skriv om att låna något.

Vilka underbara grannar och vänner vi har. Jag vet visserligen inte om vi är lika underbara grannar tillbaka.

För sex årsedan bosatte vi oss på Skånska vischan. Utan jobb och utan någon anknytning till platsen överhuvud taget. Dessutom köpte vi en avstyckad gård, boningshus + lada, stall, uthus m.m. på minst 500 km2 i enbart bottenplanet. Detta utan några kunskaper om ..., ja det mesta praktiska som man bör veta för att bo så här har vi kommit underfund med nu i efterhand.

Till saken. Våra underbara grannar har lantbruk och hon jobbar inom sjukvården. De har alltså alla de kunskaper man behöver ha för att bo så här ensligt med alla gamla slitna och konstiga saker som finns på en gård. Pumphus, diseltankar, rostiga vattenledningar, starkströmsledningar som är lite utöver det vanliga och många andra saker som jag inte ens vet vad det heter eller vad de ska användas till finns, rena museet.

Första åren så bodde jag mycket själv här med barnen då min man veckopendlade. Då lånade jag ofta grannfruns man. Inte sällan var det saker som slutade fungera eller som tydligen aldrig hade fungerat. Då ringde jag i panik till grannen och han kom hit och reddeupp mina problem mot lite kaffe och någon gott att stoppa i sig. Missförstå nu inte mig för betalning i natura har det aldrig varit tal om.

Vi har nog lånat det mesta de har och många saker har vi kvar här. Så nu efter alla år låter det ungefär så här när grannarna saknar något, för nu är det de som saknar saker. Hon ringer och säger:
- Vi hittar inte vår slägga, så den finns hos er.
- Har vi den?
- Ja, jag kommer och hämtar den nu.
- Visst, men jag har inte en aning om var den är?
- Det gör inget, jag hittar den.

Så behöver jag säga en gång till att vi har de bästa grannar. Men hur gärna ni än vill så kommer vi aldrig låna ut dem, risken är att vi inte får tillbaka våra grannar.
.

Jag är luft

2009-05-18T07:07:00.004+02:00

Utmaning 138 - 18 maj
Skriv om luft.

Det gjorde så ont, ont ända in i mitt innersta, i delar av mig som jag inte visste jag hade. Det hade gått veckor som var dag medförde samma plåga. Det måste bara gå över, jag kunde inte säga upp mig bara för att slippa träffa honom var dag.
Han gick glatt förbi och pratade, diskuterade något viktigt projekt för företagets bästa. På sin höjd nickade han åt mig om någon annan gjorde en ansträngning för att hälsa. Mest blev jag behandlad som luft. Jag fanns där som något man måste ha för överlevnaden på detta företag, som man inte hade en tanke på om det inte saknades, det jag skulle bara finnas, som toalettpapper. Luft var ändå bättre beskrivet då toalettpapper inte var osynligt.

Det hade gått veckor, fyra veckor och två dagar. Innan dess hade jag varit som luft för honom. Något nödvändigt för hans fortlevande som han var tacksam för. Som han tog djupa andetag för att verkligen fyllas av. Han sög in var bit av mig och fick mig att sväva runt i och utanför hans kropp och smeka var dela av honom. Han hade njutit av det, njutit av den fiska nya fläkt av luft jag gav honom. Vi hade varit besatta av varandra, vi hade inte kunnat få nog av varandra. Gick han då förbi mig här på jobbet, så var luften het och vibrerande Nu var allt kallt och låg.

Det var som om vi då i vår extas hade stängt in oss i en ballong Tillslut hade syret tagit slut. Jag hade inte märkt det, bara blivit härligt surrigare i huvudet. Men utan att förvarna mig hade han satt en nål i vår ballong och spräckt den inifrån. Bara för att få luft och försvunnit från mig.

Hur länge skulle det ta innan jag kunde andas fritt igen? Jag visste att jag skulle överleva, det gör man så länge man får syre. Men att bara överleva är inget liv. Luften som nu omgav mig var förorenad.
.
Sista meningen borttagen efter bloggläsares bra kritik

2009-05-17T08:41:00.007+02:00

Utmaning 137 - 17 maj
Skriv 5 favoritord på B och en berättelse där minst två av dem är med.

Det blev inte mina favorit ord utan Bennys och dem är B-berättelsen fylld av.

Benny blängde bakfullt bortåt brunetten.

Bruden böjde sig behagligt bakåt.

Blank byst blottades.

Blicken blev besatt av bh-lösa bröst.

Brulépudding böljandet band blicken.

Behärska brasan, bad Benny.

Bananen blev betydligt bastantare.

Betittad av brutal beskhet.

Bruttans brunögda blängande brände.

Bespottad, bedragen av bula i byxan.

Borta var bildskön bimbo.
.

2009-05-16T12:52:00.003+02:00

Utmaning 136 - 16 maj
Skriv om att stå i strålkastarljuset.

Nu ska jag berätta lite om min underbara hund Plex igen.

Det är inte alltid helt underbart att vara matte och inte är det alla gånger som man med stolthet säger att det är ens hund. Plex är en hund med en orolig själ, och ni som läst om honom innan vet att han är en omplaceringshund som har varit med om det mesta tidigare. Ja, ja, nu var det så att vi skulle träna. Plex skulle träna på att sitta snällt, tyst och bedårande gulligt bunden utanför affärer medan jag lämnade honom för att träna på att shoppa utan att vara orolig för att han blev kidnappad.

Först testade vi lite lätt som en uppvärming utanför gardinaffären. Två minuter var jag borta och allt hade gått ganska bra. Han hade inte blivit kidnappad men ylat våldsamt. Så var jag tvungen att gå till apoteket. Band honom utanför och gick in. Jag hörde hela tiden att Plex fortfarande var utanför och när jag skulle betala så sa apotekaren "att folk bara lämnar sina hundar så där, det måste vara stressande för dem" Jag lämnade fram pengarna och svarade "ja visst är det stressande och han som låter är min hund". Tyst blev det och jag kom ut till en nu glad skuttande Plex som hoppade i sin egen kisspöl. Vet inte vem denna träning var mest stressande för men ett försök till skulle vi göra innan vi åkte hem. Så vi spatserade vidare mot sportaffären. Nu hade jag bestämt att vi skulle träna i tio minuter.

När sju minuter gått så ropade en från kassan att om det var någon som hade en svart hund utanför så skulle den genast gå ut till honom. Ja, det måste ju bara vara Plex dom menade och då var det jag som skulle gå ut. Jag kände liksom på mig att detta nu var ett tillfälle då jag inte med stolthet erkände mig som matte till Plex. Utanför stod en äldre dam med rullator och höll Plex stramt mot rullatorn. Plex ylade och och skällde. Jag såg ganska snart och kände även på doften att det fanns en mening att hålla honom stramt. Han hade diarreat ner hela trottoaren Förbipaserande fick svänga ut i gatan för att komma förbi. Den äldre damen som var förhållande vis stark tog genast komandot. "Jag håller din hund så städar du upp" ord och inga visor. Näsdukar hade jag alltid med mig så jag började suga upp så gott det gick och lade dem sedan i bajspåsen. Det var verkligen inte lätt och stressad över att Plex fortfarande skällde och gnydde gjorde inte pressen på mig lättare. Efter en stund sa damen " du får nog gå in i affären och be om vatten att skölja rent med" Det var bara att lyda. Tretti liter vatten gick det åt för att skölja rent. och även tvätta av Plex tassar. En rännil av luktande vatten sökte sig nedför gatan.

Efter att ha tackat den äldre damen för hjälpen var det jag som kvickt försvann med svansen mellan benen och en nu mycket lycklig Plex skuttande bredvid mig som en känguru. Att jag varit orolig för att han skulle bli kidnappad var verkligen en övrdift.
.

Schlager EM

2009-05-15T19:46:00.003+02:00

Ja, efter att ha sett Schlager EM i går igen så kan jag inte annat än hänvisa till mitt lilla ironiska kåseri den 12 maj, fast nu menar jag det dubbelt upp. Herre Gud det borde finnas skottpengar på dåliga programledare.

Kortet

2009-05-14T06:52:00.011+02:00

Utmaning 134 - 14 maj
En bild att skriva till:

Hon stod vid brevlådan med posten i handen. Som alltid stannade hon kvar några sekunder för att bläddra igenom högen. Där låg ett kort, utan adress och utan text men med stämplat frimärke. Hon tittade sig runt, någon ville säkert se hennes reaktion men gatan var tom. Postbilen hade hunnit köra iväg så hon kunde inte stanna den och fråga om det kommit med posten eller redan legat i lådan. Nä, kortet kunde inte ha kommit med posten, adressen saknades. Någon hade lämnat det själv i lådan.

Först nu vände hon på kortet. Kortet visade en korg med äpplen, inget annat. Nä, vad var detta, någon drev med henne. Hon bestämde sig för att bara strunta i det, hon skulle minsann inte bjuda den som ville driva med henne på någon tillfredsställelse

Efter jobbet gick hon till affären, mjölken och osten var slut och hon hade bjudit in granntanten på kvälls te. Men när hon skyndade förbi grönsakerna och frukten stannade hon upp. Kanske, kanske hade det något med vad som hade hänt för några dagarsedan. När var det nu, i mångadags måste det ha varit. Hon hade stått här vid äpplena och så började äpplena rulla ner på golvet. Allas blickar i hela butiken söktes till henne. Färgen hade spridit sig på hennes kinder och hon höll blicken hårt fästad vid golvet och äpplena som hon började plocka upp. Situationen gjorde att hon fumlade och det tog längre tid än vad det hade behövt. En man hade snabbt kommit till hennes hjälp och började plocka äpplen med henne. När alla var upplockade så reste de sig. Han log stort och sa något om att hennes kinder såg ut som två mogna äpplen, det gjorde dem bara rödare. Men hon hade tagit det som en komplemang då det syntes på honom att han bara menade något positivt Så vände han och gick vidare. När hon skulle lämna tillbaka vagnen hade han varit där och sagt "är det inte äppelflickan igen". "Flicka och flicka" hade hon svarat, "det var väl tretti år sedan jag var det. Förresten, jag glömde tacka för hjälpen" "Det var så lite" svarade han och så log han, inte bara med munnen utan med hela kroppen och det hade pirrat till som om hon verkligen var den där flickan som just blivit dragen i flätan av klassen sötaste pojk eller något liknande. Nä, inte kunde det finnas något samband, han visste inget om henne och hon inget om honom.

Dagen därpå så stod hon redo att gå ut när postbilen kom, hon skulle i alla fall fråga om brevbäraren visste något. Hon han precis ut och stanna bilen innan den skulle vidare till nästa hus. Hon han aldrig säga något innan brevbäraren sa: "Hej äppelflickan, du räknade ut det fort". Det var han, att hon aldrig tidigare lagt märke till honom, men han hade sett henne. Hon hade funnit sig snabbt för en gångs skull och sagt att hon ville bjuda honom på äppelpaj när han slutade jobbet för dagen. Det hade inte bara blivit äppelpaj den dagen utan även drygt två år senare, då som tårta på deras bröllop.

Apropå Schlager EM 12 maj

2009-05-12T06:53:00.007+02:00

Utmaning 132 - 12 maj
Skriv om något du (eller din huvudperson) skulle vilja lära sig.

Åhhh... Efter att sett första deltävlingen i Schlager EM så förundras jag av dessa programledare. Alltid lika fantastiska vart år var vi än få se denna storslagna tävlingen i från. Det slår mig att de måste finnas en "Eurovision song contest programpressentatörs utbildning" Visst hade det varit fantastiskt att gå den skolan.

Man får lära sig många språk med dåligt uttal, skrika ut ord efter ord utan att få ont i halsen, ha extremt stort leende fastklistrat och uppspärrade ögon. Som kvinna lär man sig vara utmanande och förförisk och är man man lär man sig flörta med publiken.

I år hade denna lärdom gått ett steg längre. Släpp förallt inte din programledar partner, utan kläng, pussas, kramas, håll varandra i händerna mm. Dessutom hjälptes ju stämningen i slutet upp med att det var fri sprit i programledare logen.

Ska jag vara ärlig så skulle jag vilja lära mig att inte bli så provocerad men enklare är kanske att helt enkelt stänga av tv:n

En måndag att längta till. 11 maj -09

2009-05-11T06:54:00.003+02:00

.
Utmaning 131 - 11 maj
Skriv om en måndag att längta efter

Det var fredag, äntligen fredag som jag alltid brukade känna i hela kroppen. Trotts att det värkte efter en hel veckas slit på jobbet gick ändå mungiporna sakta uppåt under den sista arbetstimmen i veckan. Tröttheten och stelheten i nacken kändes knappt då vägen hem tidsmässigt alltid var kortare på fredagarna.

Men denna fredagen segade jag mig hem. Jag hade passat på att jobba över en halvtimme och det gjorde att jag nu satt fast i en bilkö som jag annars aldrig hamnade i. Men denna fredagen gjorde det inget alls. Ju längre tid det tog att ta sig genom staden och hem, desto närmare kom måndagen.

Aldrig hade jag längtat efter en måndag så mycket som nu. Visst var jag egoistisk. Där hemma stod nu min stackars fru med min bror och hans stroppiga fruntimmer och med deras tre odrägliga ungar. Det var jag som i ett svagt ögonblick sagt att de var "så välkomna" att bo hos oss över helgen, det var ju "så längesedan sist". Att jag inte tänkte på varför det var så längesedan, förstod jag inte just då. Ja, stackars Karin. Jag borde skynda mig men det gick inte, jag var fast i bilkön och det var skönt men med ett visst mått av dåligt samvete satt jag där jag satt.

Kanske jag borde försöka komma på aktiviteter som vi kunde fördriva helgen med så vi i alla fall slapp vara hemma. Heldag på Universeum och Liseberg vore ett bra sätta att umgås på, alla sprids åt varsitt håll. Men vad kan man göra på en söndag? Kanske en biltur till Halle och Hunne berg för att kolla in älgar, då är man ju i varsina bilar nästan hela tiden, ännu en perfekt idé.

Nu kände jag mig faktiskt ganska nöjd och sista vägen hem blev inte så tung. Jag skulle dessutom se till att en rödvinsbox öppnades till middagen och stod väl synlig för påfyllning hela kvällen. Skulle dom inte bli trötta av det så kanske i alla fall jag och Karin blev gladare. Men för första gången längtade jag faktiskt till en helt vanlig tråkig måndag.

Fyndarens mästare

2009-05-10T16:47:00.002+02:00

.
Utmaning 130 - 10 maj
Skriv om att fynda.

Jag är expert på att fynda.
Vinterskor till ungarna köpes i maj månad.
Badkläderna på julrean.
Tag tre betala för en.
Övermogna bananer 10 kronor kilot.
Halva priset, butiken läggs ner.
Loppis, kvinnlig charm och pruta går alltid.
Buss till Tyskland för billigare vin.

Jag är expert på att fynda.
Ungens fötter har växt sen maj.
Hoppsan rosa badkläder är ute.
Vad ska jag med tre lika dåliga bh:ar. till.
Banankaka igen som dessutom ingen gillar.
Dålig kvalité, var det därför de konkursade.
Ännu en skranglig stol, måste slipas och målas.
Bättre med kvalité än kvantitet.

Jag är expert på att fynda,
men dyrt blir det.
.

Dubbla budskap

2009-05-08T08:28:00.003+02:00

.
Utmaning 128 - 8 maj
Skriv om dubbla budskap.

- Skulle vi inte kunna hitta på nått kul tillsammans i helgen, bara du och jag. Hennes röst lätt hoppfull.
- Utan barnen. Det var ingen fråga från hans sida.
- Vi behöver kanske vara lite själva i bland också.
- Det är väl roligare om vi gör något alla, det var tex. längesedan vi var på bio med barnen, svarade han.
- Men jag vill att du och jag gör något vuxet, kanske till och med tar in på något hotell en natt. Hennes röst var ej så hoppfull längre.
- Tycker du inte att det är onödigt att slänga ut pengar på det.
- Men vi är aldrig själva längre och alltid är det något barn i sängen, hade det inte varit skönt att pyssla om varandra lite.
- Så det är sex du vill ha, han skrattade till.
- Men du fattar ju inte, älskar du mig överhuvudtaget längre, slängde hon ur sig.
- Så klart jag älskar dig, sa han.
Hon hörde hans ord men hans blick sa något annat. För elva år sedan hade hans blick skrikit ut: jag älskar dig, men då hade han inte vågat låta de stora orden komma ut över läpparna. Hon suckade, svalde den sorg som ville tränga sig på. Hon visste inte om hon bara skulle acceptera det eller ...
.

Mårbacka

2009-05-07T16:58:00.000+02:00

Nu har min Mårbacka kommit med blommor efter vårens hårda nerklippning. Jag tycker att den är otroligt vacker denna gamla mormorsblomma.

2009-05-06T07:23:00.004+02:00

Utmaning 126 - 6 maj
En bild att skriva till:

Stina hade blivit av med jobbet som så många andra nu när krisen kommit. Nu stod hon vi köksbordet och läste brevet om och om igen. Tårarna rann. Hon hade förstått att det inte skulle gå att behålla lägenheten men att hon redan hade blivit uppsagd. Hon tyckte att de borde ha mer överseende, det var bara tre hyror som hon inte kunnat betala fullt ut. Stina såg bara två alternativ, hemlös i Göteborg eller flytta hem med sin lilla dotter till pappa i Ruskträsk norr om Lycksele. Så det fanns bara ett alternativ för Liljas skull.

Stina hade egentligen ingen anknytning till Göteborg men efter flykten från Lappland var det här hon hamnat och börjat bygga upp livet igen. Hennes bästa vän var Astrid. Astrid hade hon träffat i kvartersbutiken. Hon hade stått där med sin rullator och sina matkassar. Hennes kropp bara hänge av uppgivenhet. Kassarna hade blivit för tunga och yllekappan var så stor och pluffsig över hennes späda kropp så bara att ta sig fram i snöruket i den såg besvärligt ut. Stina hade genast erbjudit sin hjälp som godtogs med ett stort leende. Från den dagen hade de varit de bästa vänner.

Stina åt ofta middag med Astrid som alltid bjöd på den godaste husmanskost och alltid söndagsstek. I gengäld hade Stina hjälpt till med mycket praktiska saker som Astrid inte längre klarade. Samtal till myndigheter, städning och mycket annat. Astrid passade även Lilja då och då och det fungerade mycket bra. Det var till och med så att Astrid varit med på sjukhuset när Lilja föddes och hon var som en mormor eller snarare en gamelmormor för henne. Det var naturligt vis till Astrid som Stina gick för att gråta ut nu efter det tragiska beskedet.

Tårarna flödade och snoret rann. Hon snörvlade och snöt sig om vart annat och kastade en kaskad av osammanhängande meningar ur sig. Nä, hon hade inget i Lappland att göra, bara föremjukelse och skam skulle möta henne. Men så avbröt Astrid henne med skärpa i rösten. "Stina nu får du vara tyst och se till att skärpa till dig, såklart det finns lösningar, vad tror du?" Stina blev genast tyst, snötsig och torkade ansiktet med blusärmen. Så fortsatte Astrid: " Gå och hämta en liten röd börs i högra lådan i bokhyllan". Stina gjorde som hon blivit tillsagd. "Jag tänkte ge dig denna i present när du fyller år i april men nu kanske det passar bättre trotts allt. Öppna börsen nu". I börsen låg en nyckel, ingen liten utan en gammal stor sak. "Men vad är detta Astrid, vart går den?" "Nyckel går till min kollonistuga här i stan. Jag har inte varit där på tio år men jag har det senaste året låtit rusta upp den då jag ville ge den till dig och Lilja. Den ska vara färdig men jag har inte sett hur den ser ut ännu." "Men..." Astrid avbröt henne. "Den är vinterbonad trotts att det bara är en pytteliten stuga men jag ville att ni skulle kunna njuta av den året runt, nu kan ni bo där tills allt löser sig. Den är er." "Jag kan inte ta emot något sådant" sa Stina. "Dumheter, det förstår du väl att det är helt av egoistiska skäl som jag ger dig den, vad skulle jag göra utan dig och tösen?" Hela det russinformade ansiktet sken upp i ett stort leende. Stina kramade Astrid, pussade hennse skrynkliga kind och viskade bara tack.

Familjära vänner mellan -5 maj

2009-05-05T07:33:00.007+02:00

Utmaning 125 - 5 maj
Skriv om ett gapskratt.

Detta hände för ett par veckorsedan hemma hos mig.

Min väninna Maja och jag hade som vi brukar suttit uppkrupna i soffan, druckit te, och pratat om livets stora ting. När min i vanligtvis inte så snacksalige man kom hem från jobbet så anslöt han sig till oss och vår diskursen Efter en stund kom Majas dotter på 9 år in och tjatade på sin mamma om något hon ville ha och de blev osams. Tjejen blev så sur att hon gick ut och smällde igen ytterdörren. Ja, ja, ville hon tjura så fick hon. Vi tre fortsatte vårt samtal som jag borde ha kommit ihåg vad det handlade om då min man aldrig diskuterar sådant banalt som väder, vind och senaste nytt från byggden, men där sviker minnet mig.

Min man och väninnan kom in på något mindre intressant för mig så jag sa att jag skulle gå ut och titta till den tjuriga tjejen och se vart hon tagit vägen. Maja tyckte att det nog var dags att åka hem för klockan var ju närmare åtta redan, hon skulle bara gå på toaletten först efter allt te hon druckit. Jag gick ut för att hitta hennes tjej och se om jag kunde få henne på bättre humör.

När jag sedan kom in igen såg jag min man stå och hänga på dörren stödd mot karmen in till toaletten. Där satt väninna på toaletten kissade och var djupt inne i sin diskursen med min man. Jag blev paff och sa: " Men Peter står du och tittar på Maja när hon sitter och kissar?!" Han blev alldeles skär i ansiktet och pös iväg väldigt snabbt. Jag tittade in på min väninna som satt där och såg ut som ett stoppljus i ansiktet. Så kom hennes kommentar: "Men måste du ha sagt något, då hade vi kanske inte märkt det".

Jag kunde inte hålla mig, jag bara gapskrattade. Väninnan torkade sig och reste sig. Då kom en annan fråga i mitt huvud: "Men stod du och drog ner byxorna framför min man, eller"? "Det vet jag faktiskt inte, men det kan jag väl inte ha gjort"? svarade hon.

Jag lovade dem dyrt och heligt att inte hålla tyst om detta utan berätta det för alla våra vänner. Jag och Peter kunde inte se på varandra under hela kvällen utan att brista i skratt.

Obs! Jag kallade min man för Peter och min väninna för Maja då jag aldrig skriver ut någons riktiga namn på bloggen.
.

Väskan - 4 maj

2009-05-04T06:51:00.004+02:00

Utmaning 124 - 4 maj
En skrivövning från författarcoachen Johanna Wistrand:Klicka på en av väskorna, studera innehållet och gör en karaktärsbeskrivning utifrån detta innehåll. Vem äger dessa saker? Ålder? Social status? Yrke? Var är personen på väg? Etc. Fundera så långt du orkar, skriv sedan en monolog om den här personen som berättar om sin förestående resa.

Jag valde slumpmässigt väskan längst till höger.

Varför måste jag följa med, Stina slipper ju. Hon slipper alltid följa med, bara för att hon går i 9.an. Hon får massa som inte jag får. Mamma säger "att det kommer du också få när du är lika gammal", men då är det något annat jag inte får, jag kommer aldrig i kapp, ligger alltid 4 år efter. Och hur kul är det med Wille, han är ju bara en störig barnunge. Det var roligare att resa med familjen när Stina följde med. Förra året var vi nere vid Rivieran, en sådan där vanlig charter och det var ju ganska okej. Mycket bad och shopping i alla fall. Men så tog mamma och pappa och hyrde en bil och körde upp i bergsbyarna i Provence. Rena katastrofen, och de bara älskade det. Det var dötrist. Så nu har dom hyrt en liten stuga där någonstans i en liten bortglömd by med bara gamla kärringar och gubbar som sitter och virkar och dricker te. Hur kul kan det va? Mamma och pappa vill upptäcka våren och lavendelfälten. Det kunde dom väl vänta med några år till då jag slapp följa med. Vandra snackade dom också om, med då ska jag absolut inte med, jag har "glömt" packa gympadojorna. Dom lovad i alla fall att vi skulle till kusten en dag och bada, men hur varmt i vattnet är det då? I byn skulle det visst finnas en allmän pool men om den är uppvärmd eller vad det kosta och sånt kunde pappa tydligen hitta på nätet. Han är helkass på sånt, det hade jag klarat om jag bara kunnat franska, men det är inget kul språk, låter nästan som om dom ska kräkas. Huset, stugan "är så charmig", en genuin stenstuga i utkanten av en vindruvsodlig, druvodling nu? I höst hade det varit nått. Stugan är utan värme och med stengolv, jag kommer frysa ihjäl, frysa av tårna eller nått. Det blir väl bara att stå ut denna veckan, jag slipper i all fall redovisningen i kemin. Jaha, så nu ska vi tydligen på planet, ingen återvändo, om jag nu ens hade haft det valet.
.

Kommentar till texten: Plex vår hund ...

2009-05-03T21:24:00.002+02:00

Vill bara tillägga att texten är skriven för ett halvår sedan, men då en vän skrev att det kunde bli många fina berättelser om Plex så lade jag ut denna som jag hade i "gömmorna".

Idag går jag och Plex på rallylydnad för att träna honom på att vara med andra hundar och för att göra något kul tillsammans. Han kan nu gå fot, sitt, ligg, stanna, gå framför och lite till okopplad så länge vi inte möter en annan hund ;-). Men det har hänt fantastiskt mycket på detta 1½ år som vi haft honom och jag är så otroligt glad för att vi orkade ta oss igenom det första halvåret tillsammans.

2009-05-03T15:21:00.000+02:00

Plex vår hund och vän

2009-05-03T14:45:00.002+02:00

.
Skottet isade i mig. Fast jag var beredd. Jag stod bara stilla med varma rinnande tårar utefter kinderna. Det enda som hördes var ett och annat snörvlande. Vi kände en tomhet. Maja hette hon. Mest hade hon varit min mans hund. Jag hade ingen speciell relation till henne mer än att dammsuga upp hårtussarna hon lämnade efter sig. Hon hade varit mycket dålig sista tiden. Akut fick vi skaffa hjälp. Hon blev fjorton år.

Ingen som skällde när man kom hem, ingen som glatt viftade på svansen och ingen att skylla på när någon släppt sig framför tv:n.

Letandet efter en annan hund började. Liten, hårfri tik, valp, utan jaktinstinkt var vad jag sökte. Trots allt fastnade jag för en omplaceringshund. Han hade stått i en hundgård i hela sitt liv. Blivit väldigt illa biten av en jakthund. Han var en vallhund vid namn Plexus. Namnet var hur fel som helst. Han var benig, undernärd. Reagerade vid varje rörelse vi gjorde. Han matvägrade och han grät sig till sömns. Runt mina fötter fanns han hela dagarna. Den hunden hade inte haft det lätt. Ingen gladiator alltså. Han fick heta Plex.

För att få denna oroliga själ lugn nattetid fick han sova nedanför min säng.
En dag kunde han inte gå. Han raglade och släpade benen efter sig. Spydde och föll sedan ihop i kramper. Jag grät och vaggade honom. Han dog inte, han hade även epilepsi till råga på allt.

Ganska snart upptäckte vi att han inte kunde lämnas ensam hemma. När vi försökte hade han antingen studsat sig blodig mot ytterdörren eller slitit sönder saker i ren frustration. Först gav vi honom en vecka. Jag kunde inte lämna tillbaka honom. Så fick han en månad på sig. Men vi fick klart för oss att han skulle avlivas om vi lämnade tillbaka honom. Han fick en dag i taget. Lösningen var att ta med honom till jobbet.

Brukshundsklubben var nu ett måste. Plex kunde inget, absolut inget. Första träffen på allmänlydnaden var katastrofal. Plex skakad, gnydde, skällde, tryckte sig fast mellan mina ben. De andra kunde knappt höra ledarens instruktioner. Jag försökte lugna honom så gott det gick. Det gick inte så bra. Jag fick arbeta hårt med honom de följande veckorna.

Så fick jag tipset att läsa boken ”Mannen som talar med hundar”. Allt förändrades. Det låter kanske som en saga men så känndes det. Efter att följa författarens tips så blev jag flockledaren. Plex kunde slappna av och lita på mig. Förändringen var total. På brukshundsklubben kunde jag redan nästa gång visa upp en exemplarisk hund.

Så kom nästa pärs. Jag måste kunna lämna honom själv ibland. Band jag honom utanför affärer så ylade han och fick diarré. Inget mysigt, stå där och torka trottoaren med näsdukar. I bilen var han ganska trygg. Jag började träna honom på att vara där. Tretti minuter gick. En timme gick också. Två timmar funkade. Vi hade vunnit, jag kunde lämna honom i bilen.

Så kom dagen jag skulle på ett viktigt möte utan hund. Efter två timmar tittade jag till Plex, lite till klarade han nog. Men nej. Två säkerhetsbälten uppätna, ett pulveriserat nackstöd och rivmärken på stolsitsarna i vår nya bil. Det blev dyrt, mycket dyrt.

Dödsdom var fastställd. Jag spelade ut mitt sista kort till min blödige man och sa: ”Avlivning okej, men du får beställa tid och åka in med honom”.

Ett halvår har gått. Plex är min skugga. En otroligt trogen kompis som älskar mig förutsättningslöst. Han ger mig god motion och kilona rasar. Han är det bästa som har hänt mig detta år, han har förändrat mitt liv.
.

Udda husdjur -1 maj

2009-05-01T09:28:00.003+02:00

.
Utmaning 121 - 1 maj
Skriv om ett udda husdjur. (Här är ett att inspireras av! )

Det har vandrat många djur genom vår familj. Inga direkt udda djur men kanske inte alltid de vanligaste raserna i alla fall. Katter, hundar, minigrisar, kaniner, undelater, fiskar och salamandlar och höns har vi haft. Minigrisarna finns det många roliga historier om, särskilt om den första som hette Nasse. Men även kaninerna har bidragit med en hel del oförglömliga saker. Jag tänker då främst på en Belgisk jättedam som var i storleksklassen 10 kg + och som hette Ofelia. Det var en kanin som ställde till det en hel del, dessutom gick hon igen efter sin död, ja det är sant! Men jag tänkte denna gång berätta om ett ofrivilligt husdjur som vi stiftade bekanskap med under några veckor.

Jag har alltid prickat in förlossningarna av våra barn när min man har haft som mest och göra på jobbet.

Vårt andra barn var fött, och en vecka in i augusti kom jag hem med vår lilla tjej. Värmen var olidlig, ca 30 grader i skuggan. Jag var alltså nybliven mamma igen. Storebror på 1,5 år var inte mycket till hjälp, snarare tvärt om och min man jobbade. Vårt lilla radhus hade bara en vrå utomhus som hade skugga och det var där vi hade altanen, inne gick absolut inte att vara. Redan på det stadiet kändes allt övermäktigt för mig.

Så visade han sig, en brun råtta. Han hade bestämt sig för att också vistas dessa heta sommardagar på vår något svalare altan. Så fort jag vände ryggen till kröp han ut från sitt gömställe under träfasaden och letade smulor under altanbordet eller i värsta fall på bordet. Jag är i grunden inte musrädd då jag som tonåring pysslat med så udda saker som musinventering, men råttor är lite annorlunda. Jag var livrädd att lämna mina små barn ensamma, tänk om han bet dem?

En del fattar inte att jag faktiskt stod ut med ett barn under var arm 10 timmar i sträck i 6 dagar och dessutom alltid kontroll på var råttan var och vad den gjorde. Behöver det sägas att jag var i upplösningstillstånd och förbannade min man som inte kunde vara hemma något.

Råttan blev mer och mer våglig och jag mer och mer rädd. Så kom jag till punkten då jag inte stod ut, det var jag eller råttan. Antecimex, fanns ju. Hade inte tänkt på dem tidigare. En Antecimexman kom för att kolla läget. Men just den dagen ville inte råttan visa sig. Men jag beskrev honom väldigt bra då vår bekantskap bara blivit tätare och tätare. Brun, ca. 20 cm lång, svansen tjock och äcklig och nog längre än kroppen. Tjock var han också, välgödd av vad en 1,5 åring kastar ner på golvet.

Mannen tyckte inte att det lät helt likt en normal råtta, men enligt mig var det inte heller en normal råtta, denna var makalöst äcklig och skräckinjagande. Jag fick en känsla av att han inte trodde på denna hormonstinna, labila nyblivna mamma. Men han satte ut en råttbox med gift och mat. Tanken var att råttan skulle gå in och äta och sedan sakta dö efter några dagar. En underbar tanke.

Men det gick några dagar för mycket och råttan var tydligen nöjd med den mat som serverades under bordet. Jag försökte hålla efter så bra som möjligt så han inte skulle få mer gratismat. Men inte såg vi honom närma sig boxen.

Så kom kvällen vi väntat på. Min man var hemma och råttan kom fram och letade nu på det välstädade altangolvet och valde tillslut att gå in i boxen. Jag skrek på min man i glädje "Råttan är och äter i boxen!". Vår nyinflyttade granne tittade upp över häcken och frågade "Sa ni råtta?". "Ja vi har en råtta som bosatt sig här, den är jätte äcklig" svarade jag. Grannen kom över och berättade att hennes sons råtta vid namn Jack hade rymt för två veckor sedan. Hon ropade på kille som var i 10 årsåldern. Han undrade var Jack var? "Han är i boxen där" sa jag och pekade. Killen sprang fram och lockade ut Jack som genast satte sig på hans axel. Han hade saknat honom så, han sov på pojkens kudde på natten och det hade varit ensamt de sista veckorna. Jag var ju tvungen att förklara att vi inte visste något om tamråttor och att Antecimex varit här med giftboxen. Pojkens så glada ögon förbyttes nu till nästan tårfyllda. Jag vad skulle vi göra.

Två dagar senare kom grannen in och berättade att Jack var död. Det var med blandade känslor vi mottog det beskedet. Men vi kommer aldrig att glömma Jack.
.

Tack vinter -30 april

2009-04-30T06:41:00.002+02:00

.
Utmaning 120 - 30 april
Skriv ett tacktal till vintern.

Kung vinter vi, vinkar farväl
och tackar för denna tid.
Vaknat upp från vårt ide
och den årstid som gett frid.
Krafter för att nu njuta
av årstider ljuvligare än dig.
Vi vandrar mot färg, ljus och värme
mot prinsessans vårs ständiga galej.
Hon leder oss till drottning sommar
som bjuder på bad och lata dagar.
Prins höst ger oss skörde fest,
primörer som glädjer våra magar.
Kung vinter du släpper nu fram
tre årstider som vi väntat på.
Så tack för att du nu försvinner
vi hoppas det beslutet får bestå.
-

Smitta -28 april

2009-04-28T08:03:00.008+02:00

Utmaning 118 - 28 april
Skriv om en god gärning.

Våga se en medmänniska.
Våga le mot en medmänniska.
Våga bekräfta en medmänniska
Våga ge av din tid till en medmänniska.

Våga säga vad du tycker till en medmänniska.

Någon såg mig.

Någon log mot mig.

Någon bekräftade mig.

Någon gav av sin tid till mig.

Någon vågade säga vad den tyckte till mig.

Jag såg henne.

Jag log mot honom.

Jag bekräftade henne.

Jag gav min tid till honom.

Jag sa vad jag tyckte till henne.

En god gärning, är en smittsam sjukdom.

Elden -27april

2009-04-27T22:02:00.007+02:00

Utmaning 117 - 27 april
Skriv om eld.

Finns det en eld som ännu inte slocknat?
Som brinner även när regnet öser ner.
Som inte slocknar av snö eller blåst.
Som i bland brinner svagt men ofta tar fart med näst intill okontrolerade flammor.
Ibland ökar eldens omfång och drar med sig livet runt sig.
Så helt plötsligt utan förvarning dör allt ut, allt utan en liten gnista som envist håller sig vid liv. Tillsynes är den död och släkt men lägnst in kämpar den, en dag i taget.
Så sakta tar denna gnista fart igen och försöker snart kittla molnen med dess flammor ännu en gång.
Det tar mycket kraft för elden till att binna.
Den matas sällan med den bästa ved, brinner av det den får.
Finns denna eld som alltid brinner? Svagt och ibland starkt. Ja denna eld finns, den har brunnit sen den 9 februari 1970.
.

Alfabetsdikt -23 april

2009-04-23T05:34:00.005+02:00

Utmaning 113 - 23 april
Skriv en alfabetsdikt där varje rad börjar på en ny bokstav i alfabetet.

att få

barn

centrumperspektiv

dör ut

egoismen

förgås

gränslöst

härterum

illvrål

joller

kaotisk

lycka

magplask

normal

opposition

pardans

quickstep

respektera

självständighet

till låns

underbarnet

välsignats med

yttersta

zenit

åtnjuta

äktenskaplig

önskedröm
.

Nattens väntan -22 april

2009-04-22T14:01:00.005+02:00

.
Utmaning 112 - 22 april
Skriv om att vänta.

Det finns nätter då alla muskler, leder och celler i kroppen skriker "vi vill inte sova" men hjärnan vill inget annat än få den bongstyriga kroppen att slappna av och falla i skön sömn. I natt var en sådan natt då min hjärna inte hade någon kontroll över min kropp, kroppen ville inte lyda.

Som jag brukar göra vid sådana tillfällen är att vakna av ett ryck och vara klarvaken direkt, och det hände någon gång innan två. Jag gjorde några tappra försök till att somna om men naturligt vis funkade det inte. Det fanns inget annat att göra än att gå upp och koka en kopp honungsvatten till min torra onda hals. Jag har förlänge sedan vant mig vid att gå upp är bättre än att ligga och hoppas på sömnen. Ligger jag kvar blir det bara en orolig sömn men går jag upp och tröttar ut mig så brukar det i alla fall bli ett par timmar bra sömn.

När mitt honhungsvatten var klart pallrade jag uppmig bekvämt i soffan med laptopen. Klockan hade nu blivit två så dagens nya skrivpuff utmaning var vad jag tänkte ge mig i kast med. Men den hade inte kommit ut. Jag började kolla tiderna då de andra var inlagda, 01.00 stod det på alla och min klocka var nu 02.05. Ja, ja, lite försenad kan den kanske bli .

Mejlen kan jag kanske fördriva lite tid på, och så kastade jag mig över både min, familjens och jobbets mejl. Inget nytt.
Har Puffen kommit? Nä, inte ännu.
Kanske har det hänt något på mina vänner bloggar? Men inget nytt där heller.
Kanske har Puffen kommit? Nä, inte nu heller.

Hjärnan var förtrött för att skriva men händerna hade inget emot att leka med tangentbordet så jag öppnade ett nytt dokument och började skriva. Det gick snabbt och enkel, allt bara kom och fastnade på skärmen. Vet inte hur det gick till då hjärnan inte var med. Men tiden försvann och så började tröttheten i musklerna lederna och cellerna att komma tillbaka.

Jag avslutade mitt nya projekt för natten och tänkte att jag ändå måste in och titta på Puffen. Även om jag inte orkade skriva den nu så kunde kanske hjärnan i alla fall arbeta lite med den till krafterna kom tillbaka. Men ingen nu utmaning nu heller.

Några härliga timmars sömn senare, så gjorde jag inte som jag brukade, läsa dagens utmaning till frukosten. Nä, Puffen skulle allt få känna på hur det var att vänta. Ville inte utmaningen komma till mig när jag ville så kunde det vara.

Efter middagen kunde jag inte hålla mig längre, jag gick in och läste dagens utmaning. Min reaktion blev: "den jäklar Puffen är synsk eller allvetande, någon måste driva med mig. Dagens utmaning var: "Skriv om att vänta". Och här sitter jag nu och dagens ämne var inte svårt att komma på.
.

Måste gnälla

2009-04-21T08:10:00.002+02:00

Det var längesedan en sådan där äcklig förkylning med alla tillbehör som totalt nockar mig sängliggandes drabbade mig sist. Fördelen är att det bör dröja 10 år till nästa, bara jag blir frisk.

Vänner 21 april

2009-04-21T08:01:00.002+02:00

Utmaning 111 - 21 april
Skriv Twitter-kort - en hel story på max 140 tecken!

Var morgon går han och katterna till skolbussen. Viola vänder halvvägs men Fresia går den 1 km. långa vägen, väntar tills bussen gått och går sedan sakta hem igen.
(135 tecken)

* Fresia heter Fröken Fresia Fräs men det blev förlångt ;-)*